Krille
Super Moderator
Rolldramatik och speldramatik
"Min erfaring er at beskrivelser alltid er mer troverdige enn tabeller og tall og vektorer og statistikker og initiativ og annet numerologisk tullogtøys."
"Mer trovärdigt" håller jag inte med om, speciellt som de flesta spelledares enda kontakt med strid är Hollywood och andra rollspels (tämligen knasiga) stridsregler. God trovärdighet i ett stridssystem kan överkomma dessa knasigheter.
Däremot så har beskrivningar klart mycket större möjlighet att få närvaro och berättelseflyt än taktiskt sifferskyfflande. Det gör att de bättre stridssystemen enligt mig inte ska gräva ner sig i detaljer, utan vara non-intrusiva. De ska helt enkelt finnas där utan att märkas.
"Konflikten blir isolert fra spillets "fortelling" og troverdigheten i spillet svekkes. Rytmen i spillet lider, og fremdriften blir dårlig. Fortellerteknisk er dette et stort problem!"
...det beror på vad man är ute efter. Spel kan ha dramatik i sig själva, utan något berättartekniskt bjäfs som ramverk. De bästa stridssystemen har en sådan dramatik inbyggda i sig, utan att för den sakens skull komma ivägen för det övriga berättandet. Kan dessa två sammanfogas så är det bra, men det är faktiskt inget större problem. Det enda som krävs är att man ser rollspel som en syntes mellan roll och spel, och inte snöar in sig på att rollspel är att spela en roll.
Därför är jag inte särskilt intresserad av att få en strid berättad för mig, oavsett hur mycket mer flyt den kan ha om spelledaren får berätta fritt. Jag vill delta. Jag vill spela roll.
Jag är mycket övertygad om att en spelledare, berättare, filmskapare eller författare kan beskriva Operation Taifun levande, trovärdigt och med flyt och dramatik. Det spelar ingen större roll, det är fortfarande inte samma sak som om jag skulle spela motsvarande situation i Axis&Allies Europe. Visst, det är inte alls samma flyt och dramatik när jag knuffar in min stapel på 25 tyska stridsvagnar och 20 störtbombare på brädet, motståndaren staplar upp sina 50 ryska infanterister, och sedan börjar skyffla tolv tärningar åt gången för att markera träffar. Men fan vad mycket högre närvaron är!
"Min erfaring er at beskrivelser alltid er mer troverdige enn tabeller og tall og vektorer og statistikker og initiativ og annet numerologisk tullogtøys."
"Mer trovärdigt" håller jag inte med om, speciellt som de flesta spelledares enda kontakt med strid är Hollywood och andra rollspels (tämligen knasiga) stridsregler. God trovärdighet i ett stridssystem kan överkomma dessa knasigheter.
Däremot så har beskrivningar klart mycket större möjlighet att få närvaro och berättelseflyt än taktiskt sifferskyfflande. Det gör att de bättre stridssystemen enligt mig inte ska gräva ner sig i detaljer, utan vara non-intrusiva. De ska helt enkelt finnas där utan att märkas.
"Konflikten blir isolert fra spillets "fortelling" og troverdigheten i spillet svekkes. Rytmen i spillet lider, og fremdriften blir dårlig. Fortellerteknisk er dette et stort problem!"
...det beror på vad man är ute efter. Spel kan ha dramatik i sig själva, utan något berättartekniskt bjäfs som ramverk. De bästa stridssystemen har en sådan dramatik inbyggda i sig, utan att för den sakens skull komma ivägen för det övriga berättandet. Kan dessa två sammanfogas så är det bra, men det är faktiskt inget större problem. Det enda som krävs är att man ser rollspel som en syntes mellan roll och spel, och inte snöar in sig på att rollspel är att spela en roll.
Därför är jag inte särskilt intresserad av att få en strid berättad för mig, oavsett hur mycket mer flyt den kan ha om spelledaren får berätta fritt. Jag vill delta. Jag vill spela roll.
Jag är mycket övertygad om att en spelledare, berättare, filmskapare eller författare kan beskriva Operation Taifun levande, trovärdigt och med flyt och dramatik. Det spelar ingen större roll, det är fortfarande inte samma sak som om jag skulle spela motsvarande situation i Axis&Allies Europe. Visst, det är inte alls samma flyt och dramatik när jag knuffar in min stapel på 25 tyska stridsvagnar och 20 störtbombare på brädet, motståndaren staplar upp sina 50 ryska infanterister, och sedan börjar skyffla tolv tärningar åt gången för att markera träffar. Men fan vad mycket högre närvaron är!
Hursomhelst, regler behövs, liksom tärningen(eller kort) för att simulera slumpen. (i de spel jag gillar iaf) 
), alltså simulerar reglerna det och sätter begränsingar för 'spelets verklighet'. En verklighet som inte behöver vara liktydig med 'vår verklighet'. 