Det här inlägget är en fortsätting på det jag skrev här. Det kan också vara en bra att läsa det här gamla inlägget för att få lite mer bakgrund.
Jag vill också be om ursäkt för usel hantering av tempus. Jag är lat.
En snabb recap
När vi lämnade våra hjältar senast hade de utgett sig för att vara legoknektar och tagit värvning i den paramilitära och separatistiska fraktionen Tir na Yssan, som samlat en större truppstyrka på den lilla ön Tanli. Denna avseglade sedermera (med rollpersonerna ombord) och satte kurs åt nordöst, mot de antaget tomma haven norr om Sinadera.
Föga förvånande för rollpersonerna visade sig emellertid dessa hav inte alls vara särskilt tomma. Och ungefär samtidigt som man siktade land hanns den sabriska flottan ikapp av en flottilj från Sinadera, under Zûtha av Raukorrs personliga befäl.
Sabrierna skyndade sig i land, ovilliga att konfrontera tirakerna i ett regelrätt sjöslag. De sökte skydd i en bukt som visade sig vara ett hamninlopp till en okänd ruinstad (Tamir Adja), och landsatte sitt manskap så fort som möjligt.
Ett av Ingenjörskollegiets skepp, Gloria, drogs ner i buktens vatten av en titanisk monstrositet, Lusca, och en galär från Garandor hann inte undan tirakerna och stacks i brand och övergavs, den tirakiska elden omöjlig att släcka. I stort fungerade emellertid sabriernas strategi och merparten av deras styrkor nådde oskadda land.
Landsättningen fortlöpte relativt smidigt och sabrierna upprättade fort ett brohuvud med improviserade försvarsställningar bakom paviser och ruiner. Tirakernas truppstyrka, ett mindre detachement, var därmed både strategiskt och numerärt i underläge. Trots detta slog tirakerna tillbaka försvararna från stranden och strider rasade i ruinstaden i många timmar, samtidigt som sabrierna försökte komma längre in i öns inland utan att förlora för mycket soldater. I sto
Sabrierna och deras legoknektar formerade sig i ett flertal mindre grupper och avancerade åt olika håll, tirakerna misslyckades med att kontrollera samtliga de sabriska förbanden, och även om några av dem nedgjordes av tirakerna lyckades de flesta fly de vilda striderna i hamnen. De överlevande soldaterna sammanstrålade sedermera norr om ruinstaden och började marchera åt nordöst.
Rollpersonerna hade hela tiden slagits på sabriernas sida, men var samtidigt sugna på att överge Tir na Yssans trupper, medvetna om att Zûtha antagligen skulle vara en bättre allierad. Ymirs RP, Ayeme, som simmar som en fisk, lämnade därför sina kamrater för att i lönndom ta sig ombord på Zûthas umbura, Shashaka. Hon gjorde så, och fick därmed reda på att Zûtha uppfattade det som sin gudomliga plikt att skydda Mal Kamats hemlighet, och att hon svurit att nedgöra var
och en som sätter sin fot på Mal Kamats förbannade stränder, delvis för att hon var rädd för att galenskapen som förintat Mal Kamat kunnat spridas. Ombord på Shashaka fanns också två darkener, den preadolecenta Yuni och den bistra krigaren Djemaya (som i själva verket är Huhuemates respektive Menehezeths väktare och ganska viktiga för handlingen). Någon gång här försvinner Mindas, som varit rollpersonernas trogne följeslagare dittills på resan (har jag skrivit om honom?).
Vad Zûtha säger till Ayeme är i princip att hon kommer att döda henne om hon finner henne på ön, men Djemaya går emellan och menar att det inte är omöjligt att bryta Mal Kamats förbannelse, att Zûthas karantän kanske inte är den enda lösningen. Ayeme återvänder till sina kamrater med denna information. De gissar att de magiflöden Gilead identifierat genom Maharathaïms skärva leder till Mal Kamat, och antar (korrekt) att galenskapen som spritt sig på öarna har med Mal
Kamats skärva att göra. De väljer därför att utgå ifrån att det är möjligt att "bryta Mal Kamats förbannelse", vilket helt enkelt torde vara att lokalisera skärvan och... flytta på den.
Medan Ayeme har varit borta har de andra rollpersonerna återvät till legoknektskompaniet Oritons Fria Legion (under ledning av den fruktade Garibaldus Gudlöse). Kompaniet, som hela tiden haft en hemlig dubbelagenda, överger dock plötsligt sina uppdragsgivare och bestämmer sig för att utropa en egen stat på Mal Kamat. Rollpersonerna ges en möjlighet att bli garibaldiska medborgare, men avböjer artigt och fortsätter vidare genom Mal Kamats träsk.
Pendragons RP, Khoran (som har MAG som primärt attribut till följd av Daner Feys bisarra experiment), märker att han kan "se" de obehagliga magiflöden som pulserar över ön. Våra hjältar försöker att följa öns magiströmmar, i förhoppningen att de ska leda dem rätt. En missuppfattning beträffande erebotropins natur gör emellertid att de felbedömer situationen och hamnar alldeles för långt västerut. De stöter på rester av öns urbefolkning, degenererade och
förvildade, och kommer längre och längre in i en surrealistisk mardrömsskog. I mitten av magifenomenet vilar ett kronotropiskt fält, som de erebotropiska energierna ideligen försöker bryta ner, utan att lyckas. Khoran löser upp fältet genom att ställa sig i det, och det visar sig innehålla ett styck Kyros av Kronodycle.
Kyros hade deltagit i angreppet på Söderns Torn under Dazhûr-debaklet, och efteråt själv försökt gå till botten med Mal Kamats mysterium. De erebotropiska energierna hade dock blivit honom övermäktiga, och han tvangs använda de medel som stod till buds för att överleva. Kyros kan bekräfta för rollpersonerna att det mycket riktigt är Mal Kamats skärva, under kontroll av kung Goron Telas, som fungerat som en kanal för destruktiva energier. Tillsammans med Kyros gör de ett
nytt försök att spåra öns sjuka magiflöden, som torde ha sin upprinnelse i skärvan. Den här gången lyckas de bättre, och de följer flödena österut, samtidigt som de hela tiden upptäcker spår av strider mellan tiraker, sabrier och cirefalier.
På detta sätt når de Kam-Mar Zafir, Mal Kamats forna huvudstad. Där springer de in i drakväktaren Yuni, en irriterande snorvalp, som de motvilligt slår följe med när de inser att har någon slags insikt i Mal Kamats konstitution.
Tillsammans med Yuni och Kyros träder så rollpersonerna försiktigt in i Kam-mar Zafirs dystra ruiner. Det dröjer dock inte länge förrän de hör stridslarm. De söker sig till uppståndelsens källa och finner en jätte till man (Acharion) inbegripen i vild strid med en sabrisk truppstyrka. Med huvudpersonernas hjälp vinner Acharion, men skärvan i hans bröst har superchargats av Mal Kamats vilda skärva, och han befinner sig i någon slags bärsärkarraseri. De försvarar sig
desperat mot mannens angrepp, men deras motanfall avbryts av Heliates ankomst. Hon ber våra hjältar att inte skada Acharion, och istället försöka dra ut skärvan ur honom. De lyckas under stora svårigheter med detta, och Acharion sansar sig. Heliate och Acharion, som defekterat från sällskapet, berättar mer om skärvorna och Mal Kamat (om hur Luberos delats i två, och om vågentiteten), och tillsammans fortsätter den stora gruppen mot Kam-Mar Zafirs plaza, där det stora
citadellet är beläget. Här möter de upp med Zûtha som förbereder sig för att storma citadellet, där sabrierna fattat posto.
De mer kloka och sansa individerna på plats (primärt Djemaya och Acharion) lyckas övertala Zûtha om att det är möjligt att bryta Goron Telas vansinne och befria Mal Kamat. Rollpersonerna erbjuder sig att klättra in i citadellet bakvägen, medan resten av de tillfälligt allierade figurerna skapar en distraktion genom att slå sig in genom huvudportarna. Zûtha accepterar rollpersonernas förslag och inleder kampen om citadellet (en formulering som jag skämtsamt smög in i
dialogen under spelmötet).
Rollpersonerna lyckas alltså klättra upp för en avsats och klättra in genom ett fönster, samtidigt som de hör stridslarm från våningarna nedanför. De snabbar sig genom vindlande gångar och halvt raserade passager. På detta sätt lyckas de ta sig genom en lönngång som mynnar ut i citadellets urgamla tronsal. Goron Telas öppnar ögonen för första gången på sekler och tittar på dem. Goron lyckas då betvinga galenskapen och talar med rollpersonerna. Det visar sig att Mal Kamats härskare, Goron Telas, använt skärvan för att dra energi ur vågentiteten på Luberos. Inledningsvis för att bringa välstånd och rikedom till Mal Kamat, men vågentitens plågade galenskap blev med tiden för mycket för Goron att hantera, och han föll offer för dess förvridande egenskaper. Goron överräcker därefter Mal Kamat-skärvan till Khoran, vars magiavstötande förmågor tycks minska dess destruktiva inflytande något.
Khoran kan nu, genom väggen, se flera väktiga magiska fält skapas och dissipera, och inser att någon är dem på spåren. Goron verkar också orolig, och uppmanar rollpersonerna att fort lämna tronsalen, fiender är emellertid på ingående, både genom huvudportarna och lönngången, och rollpersonerna tvingas klättra upp på citadellets tak. Från taket hör de (ser i Khorans fall) följderna av en kataklysmisk magiduell när Goron försöker täcka rollpersornas reträtt, den forna kungen lyckas delvis förhindra sällskapets stormtrupper, men blir slutligen nedgjord av Masharóv, som återhämtat sig från sina skador, på bekostnad av det sista av hans mänsklighet.
På taket hinns rollpersonerna ikapp av sällskapets urskuggvarelser, de lyckas värja sig mot dem, men inte snabbt nog, och Masharóv materialiserar sig i ett moln av entropiskt mörker fast besluten att döda dem. En episk strid utbryter, och Masharóv överraskas av Khorans antimagiska aura. Trots detta kommer Masharóv mycket nära att döda rollpersonerna, i ett kritiskt skede åkallar han sin patron deities', Tults'ath Umierdne, uppmärksamhet, och i en Final Fantasyesque
FMV beskrivs hur det någonstans, bortom universum, riktas ett oändligt stort öga mot Mundana. Följden blir att Mal Kamat omvärvs av kliffotiskt mörker, och alla biotropiska fält börjar brytas ner. När situationen ser som mörkast ut tornar plötsligt ett enormt odjur upp sig över Masharóv och sular till honom med en överdimensionerad tentakel - det är Yuni som anlänt med sin tama Lusca. Masharóv är dock inte den som däckar av gigantisk bläckfisktentakel i ansiktet, utan vänder sig kallt mot Yuni och skickar iväg honom över citadellets krenellering med en välriktad Shadow Bolt. Luscans angrepp har dock avbrutit Masharóvs Limit Break, och rollpersonerna kan avsluta honom the old fashioned way. De
hinner dock inte fira sin seger någon längre stund innan Ingenjörskollegiet, under ledning av Glavian Tremorne och Dáner Fey, anländer. Glavian försöker vara diplomatisk, och lyckas nästan övertala Eire att ansluta sig till Tir na Yssan, men vill inte heller låta sina soldater skada rollpersonerna. Dáner låter då sina trupper slå Glavian medvetlös och beordrar därefter skarp eldgivning mot rollpersonerna. De träffas av flera kulor från sabriernas handbössor, och kastar sig handlöst ut från citadellets topp.
Luscan räddar dock rollpersonerna som slagits mer eller mindre medvetlösa av det höga fallet i kombination med sina tidigare skador, och bogserar iväg dem. Rollpersonerna vaknar upp utanför Tamir Adja, ombord på Shashaka, Zûthas umbura.
De är illa sårade, men har både Acharions och Gorons skärvor i sin ägo. Under tiden har tirakerna tar, tillsammans med Oritons Fria Legion, tagit öarna i besittning och tillsammans med den nu mycket mindre galna lokalbefolkningen börjat återuppbygga någon slags civilisation i trakten. Rollpersonerna nås också om bud om attn Tir na Yssans ledare flytt norrut i ett luftskepp.
Zûtha bestämmer att man ska invänta en representan från Maharathaïm innan man beslutar om tillvägagångssätt, och Ayeme kontaktar sina ledare. och tar några dagar ledigt för att vila upp sig medan de väntar. Tanken är att ett möte ska hållas med berörda parter (Maharathaïm, Sinadera, Karmosinlogen) för att formulera någon allmän riktlinje angående senare förfarande. De av Maharathaïm som anländer, Jaden Anai, ulay för klanen Shem-Yata och hans underhuggare, visar sig dock inte helt pålitliga. De snor skärvorna (med Ayemes hjälp) och sticker. Frågan "vad ska vi göra?" blev därmed aningen lättare att besvara. Zûtha vill dock avrätta Ayeme innan hon lämnar Mal Kamat, men förhindras av en återvändande Mindas och en extremt chevalresk Kyros, Zûtha låter sig motvilligt blidkas, men inte förrän de bränt bort delar av Ayemes Maharathaïm-tatueringar.
Rollpersonerna i sällskap med sina nya bästa kompisar, Zûtha och hennes tiraker, påbörjar därefter den långa seglatsen mot Luberos. (På vägen angrips deras lilla flotta av Charankahet, det känns egentligen inte helt motiverat att skriva om det här, men det får konsekvensen av en ganska snygg scen när Yuni åkallar Lusca, som lyckas slita bort kopparbesten från Shashaka (efter att våra hjältar tillfogat den en del skador), varefter Charankahet gör processen kort med Lusca, vilket lämnar Yuni som ett skakande vrak).
Väl framme på Luberos finner våra hjältar omedelbart spår av sabrierna, och sätter av mot Luberos inland. Ayeme har det väldigt jobbigt, och blir konstant hackad på av tirakerna (som helst vill döda henne), och lyckas en natt smita undan sina plågoandar och innesluten i döljande skuggor lämna tirakerna. Samtidigt fortsätter Eire, Khoran och de andra mot Luberos inland, där de träffar på de demoraliserade resterna av Ingenjörskollegiet, varibland Glavian Tremorne verkar vara i bäst skick. De säger sig vara backstabbade av Dáner Fey, varefter de lämnat att ruttna i Luberos inland, hemsökta av fruktansvärda hemskheter. Eire lyckas tala till Glavians odöende lojalitet till sitt älskade Sabria ("on your feet soldier!") och får honom att rallya sina trupper och fortsätta sina ansträngningar att vinna Luberos åt Consaber.
Där befinner vi oss nu.
Om ni känner för att hjälpa till med min kampanj får ni gärna gå in på eonforumet, där jag har en tråd där jag ber om hjälp med vad som ska hända på Luberos.
- L
Jag vill också be om ursäkt för usel hantering av tempus. Jag är lat.
En snabb recap
När vi lämnade våra hjältar senast hade de utgett sig för att vara legoknektar och tagit värvning i den paramilitära och separatistiska fraktionen Tir na Yssan, som samlat en större truppstyrka på den lilla ön Tanli. Denna avseglade sedermera (med rollpersonerna ombord) och satte kurs åt nordöst, mot de antaget tomma haven norr om Sinadera.
Föga förvånande för rollpersonerna visade sig emellertid dessa hav inte alls vara särskilt tomma. Och ungefär samtidigt som man siktade land hanns den sabriska flottan ikapp av en flottilj från Sinadera, under Zûtha av Raukorrs personliga befäl.
Sabrierna skyndade sig i land, ovilliga att konfrontera tirakerna i ett regelrätt sjöslag. De sökte skydd i en bukt som visade sig vara ett hamninlopp till en okänd ruinstad (Tamir Adja), och landsatte sitt manskap så fort som möjligt.
Ett av Ingenjörskollegiets skepp, Gloria, drogs ner i buktens vatten av en titanisk monstrositet, Lusca, och en galär från Garandor hann inte undan tirakerna och stacks i brand och övergavs, den tirakiska elden omöjlig att släcka. I stort fungerade emellertid sabriernas strategi och merparten av deras styrkor nådde oskadda land.
Landsättningen fortlöpte relativt smidigt och sabrierna upprättade fort ett brohuvud med improviserade försvarsställningar bakom paviser och ruiner. Tirakernas truppstyrka, ett mindre detachement, var därmed både strategiskt och numerärt i underläge. Trots detta slog tirakerna tillbaka försvararna från stranden och strider rasade i ruinstaden i många timmar, samtidigt som sabrierna försökte komma längre in i öns inland utan att förlora för mycket soldater. I sto
Sabrierna och deras legoknektar formerade sig i ett flertal mindre grupper och avancerade åt olika håll, tirakerna misslyckades med att kontrollera samtliga de sabriska förbanden, och även om några av dem nedgjordes av tirakerna lyckades de flesta fly de vilda striderna i hamnen. De överlevande soldaterna sammanstrålade sedermera norr om ruinstaden och började marchera åt nordöst.
Rollpersonerna hade hela tiden slagits på sabriernas sida, men var samtidigt sugna på att överge Tir na Yssans trupper, medvetna om att Zûtha antagligen skulle vara en bättre allierad. Ymirs RP, Ayeme, som simmar som en fisk, lämnade därför sina kamrater för att i lönndom ta sig ombord på Zûthas umbura, Shashaka. Hon gjorde så, och fick därmed reda på att Zûtha uppfattade det som sin gudomliga plikt att skydda Mal Kamats hemlighet, och att hon svurit att nedgöra var
och en som sätter sin fot på Mal Kamats förbannade stränder, delvis för att hon var rädd för att galenskapen som förintat Mal Kamat kunnat spridas. Ombord på Shashaka fanns också två darkener, den preadolecenta Yuni och den bistra krigaren Djemaya (som i själva verket är Huhuemates respektive Menehezeths väktare och ganska viktiga för handlingen). Någon gång här försvinner Mindas, som varit rollpersonernas trogne följeslagare dittills på resan (har jag skrivit om honom?).
Vad Zûtha säger till Ayeme är i princip att hon kommer att döda henne om hon finner henne på ön, men Djemaya går emellan och menar att det inte är omöjligt att bryta Mal Kamats förbannelse, att Zûthas karantän kanske inte är den enda lösningen. Ayeme återvänder till sina kamrater med denna information. De gissar att de magiflöden Gilead identifierat genom Maharathaïms skärva leder till Mal Kamat, och antar (korrekt) att galenskapen som spritt sig på öarna har med Mal
Kamats skärva att göra. De väljer därför att utgå ifrån att det är möjligt att "bryta Mal Kamats förbannelse", vilket helt enkelt torde vara att lokalisera skärvan och... flytta på den.
Medan Ayeme har varit borta har de andra rollpersonerna återvät till legoknektskompaniet Oritons Fria Legion (under ledning av den fruktade Garibaldus Gudlöse). Kompaniet, som hela tiden haft en hemlig dubbelagenda, överger dock plötsligt sina uppdragsgivare och bestämmer sig för att utropa en egen stat på Mal Kamat. Rollpersonerna ges en möjlighet att bli garibaldiska medborgare, men avböjer artigt och fortsätter vidare genom Mal Kamats träsk.
Pendragons RP, Khoran (som har MAG som primärt attribut till följd av Daner Feys bisarra experiment), märker att han kan "se" de obehagliga magiflöden som pulserar över ön. Våra hjältar försöker att följa öns magiströmmar, i förhoppningen att de ska leda dem rätt. En missuppfattning beträffande erebotropins natur gör emellertid att de felbedömer situationen och hamnar alldeles för långt västerut. De stöter på rester av öns urbefolkning, degenererade och
förvildade, och kommer längre och längre in i en surrealistisk mardrömsskog. I mitten av magifenomenet vilar ett kronotropiskt fält, som de erebotropiska energierna ideligen försöker bryta ner, utan att lyckas. Khoran löser upp fältet genom att ställa sig i det, och det visar sig innehålla ett styck Kyros av Kronodycle.
Kyros hade deltagit i angreppet på Söderns Torn under Dazhûr-debaklet, och efteråt själv försökt gå till botten med Mal Kamats mysterium. De erebotropiska energierna hade dock blivit honom övermäktiga, och han tvangs använda de medel som stod till buds för att överleva. Kyros kan bekräfta för rollpersonerna att det mycket riktigt är Mal Kamats skärva, under kontroll av kung Goron Telas, som fungerat som en kanal för destruktiva energier. Tillsammans med Kyros gör de ett
nytt försök att spåra öns sjuka magiflöden, som torde ha sin upprinnelse i skärvan. Den här gången lyckas de bättre, och de följer flödena österut, samtidigt som de hela tiden upptäcker spår av strider mellan tiraker, sabrier och cirefalier.
På detta sätt når de Kam-Mar Zafir, Mal Kamats forna huvudstad. Där springer de in i drakväktaren Yuni, en irriterande snorvalp, som de motvilligt slår följe med när de inser att har någon slags insikt i Mal Kamats konstitution.
Tillsammans med Yuni och Kyros träder så rollpersonerna försiktigt in i Kam-mar Zafirs dystra ruiner. Det dröjer dock inte länge förrän de hör stridslarm. De söker sig till uppståndelsens källa och finner en jätte till man (Acharion) inbegripen i vild strid med en sabrisk truppstyrka. Med huvudpersonernas hjälp vinner Acharion, men skärvan i hans bröst har superchargats av Mal Kamats vilda skärva, och han befinner sig i någon slags bärsärkarraseri. De försvarar sig
desperat mot mannens angrepp, men deras motanfall avbryts av Heliates ankomst. Hon ber våra hjältar att inte skada Acharion, och istället försöka dra ut skärvan ur honom. De lyckas under stora svårigheter med detta, och Acharion sansar sig. Heliate och Acharion, som defekterat från sällskapet, berättar mer om skärvorna och Mal Kamat (om hur Luberos delats i två, och om vågentiteten), och tillsammans fortsätter den stora gruppen mot Kam-Mar Zafirs plaza, där det stora
citadellet är beläget. Här möter de upp med Zûtha som förbereder sig för att storma citadellet, där sabrierna fattat posto.
De mer kloka och sansa individerna på plats (primärt Djemaya och Acharion) lyckas övertala Zûtha om att det är möjligt att bryta Goron Telas vansinne och befria Mal Kamat. Rollpersonerna erbjuder sig att klättra in i citadellet bakvägen, medan resten av de tillfälligt allierade figurerna skapar en distraktion genom att slå sig in genom huvudportarna. Zûtha accepterar rollpersonernas förslag och inleder kampen om citadellet (en formulering som jag skämtsamt smög in i
dialogen under spelmötet).
Rollpersonerna lyckas alltså klättra upp för en avsats och klättra in genom ett fönster, samtidigt som de hör stridslarm från våningarna nedanför. De snabbar sig genom vindlande gångar och halvt raserade passager. På detta sätt lyckas de ta sig genom en lönngång som mynnar ut i citadellets urgamla tronsal. Goron Telas öppnar ögonen för första gången på sekler och tittar på dem. Goron lyckas då betvinga galenskapen och talar med rollpersonerna. Det visar sig att Mal Kamats härskare, Goron Telas, använt skärvan för att dra energi ur vågentiteten på Luberos. Inledningsvis för att bringa välstånd och rikedom till Mal Kamat, men vågentitens plågade galenskap blev med tiden för mycket för Goron att hantera, och han föll offer för dess förvridande egenskaper. Goron överräcker därefter Mal Kamat-skärvan till Khoran, vars magiavstötande förmågor tycks minska dess destruktiva inflytande något.
Khoran kan nu, genom väggen, se flera väktiga magiska fält skapas och dissipera, och inser att någon är dem på spåren. Goron verkar också orolig, och uppmanar rollpersonerna att fort lämna tronsalen, fiender är emellertid på ingående, både genom huvudportarna och lönngången, och rollpersonerna tvingas klättra upp på citadellets tak. Från taket hör de (ser i Khorans fall) följderna av en kataklysmisk magiduell när Goron försöker täcka rollpersornas reträtt, den forna kungen lyckas delvis förhindra sällskapets stormtrupper, men blir slutligen nedgjord av Masharóv, som återhämtat sig från sina skador, på bekostnad av det sista av hans mänsklighet.
På taket hinns rollpersonerna ikapp av sällskapets urskuggvarelser, de lyckas värja sig mot dem, men inte snabbt nog, och Masharóv materialiserar sig i ett moln av entropiskt mörker fast besluten att döda dem. En episk strid utbryter, och Masharóv överraskas av Khorans antimagiska aura. Trots detta kommer Masharóv mycket nära att döda rollpersonerna, i ett kritiskt skede åkallar han sin patron deities', Tults'ath Umierdne, uppmärksamhet, och i en Final Fantasyesque
FMV beskrivs hur det någonstans, bortom universum, riktas ett oändligt stort öga mot Mundana. Följden blir att Mal Kamat omvärvs av kliffotiskt mörker, och alla biotropiska fält börjar brytas ner. När situationen ser som mörkast ut tornar plötsligt ett enormt odjur upp sig över Masharóv och sular till honom med en överdimensionerad tentakel - det är Yuni som anlänt med sin tama Lusca. Masharóv är dock inte den som däckar av gigantisk bläckfisktentakel i ansiktet, utan vänder sig kallt mot Yuni och skickar iväg honom över citadellets krenellering med en välriktad Shadow Bolt. Luscans angrepp har dock avbrutit Masharóvs Limit Break, och rollpersonerna kan avsluta honom the old fashioned way. De
hinner dock inte fira sin seger någon längre stund innan Ingenjörskollegiet, under ledning av Glavian Tremorne och Dáner Fey, anländer. Glavian försöker vara diplomatisk, och lyckas nästan övertala Eire att ansluta sig till Tir na Yssan, men vill inte heller låta sina soldater skada rollpersonerna. Dáner låter då sina trupper slå Glavian medvetlös och beordrar därefter skarp eldgivning mot rollpersonerna. De träffas av flera kulor från sabriernas handbössor, och kastar sig handlöst ut från citadellets topp.
Luscan räddar dock rollpersonerna som slagits mer eller mindre medvetlösa av det höga fallet i kombination med sina tidigare skador, och bogserar iväg dem. Rollpersonerna vaknar upp utanför Tamir Adja, ombord på Shashaka, Zûthas umbura.
De är illa sårade, men har både Acharions och Gorons skärvor i sin ägo. Under tiden har tirakerna tar, tillsammans med Oritons Fria Legion, tagit öarna i besittning och tillsammans med den nu mycket mindre galna lokalbefolkningen börjat återuppbygga någon slags civilisation i trakten. Rollpersonerna nås också om bud om attn Tir na Yssans ledare flytt norrut i ett luftskepp.
Zûtha bestämmer att man ska invänta en representan från Maharathaïm innan man beslutar om tillvägagångssätt, och Ayeme kontaktar sina ledare. och tar några dagar ledigt för att vila upp sig medan de väntar. Tanken är att ett möte ska hållas med berörda parter (Maharathaïm, Sinadera, Karmosinlogen) för att formulera någon allmän riktlinje angående senare förfarande. De av Maharathaïm som anländer, Jaden Anai, ulay för klanen Shem-Yata och hans underhuggare, visar sig dock inte helt pålitliga. De snor skärvorna (med Ayemes hjälp) och sticker. Frågan "vad ska vi göra?" blev därmed aningen lättare att besvara. Zûtha vill dock avrätta Ayeme innan hon lämnar Mal Kamat, men förhindras av en återvändande Mindas och en extremt chevalresk Kyros, Zûtha låter sig motvilligt blidkas, men inte förrän de bränt bort delar av Ayemes Maharathaïm-tatueringar.
Rollpersonerna i sällskap med sina nya bästa kompisar, Zûtha och hennes tiraker, påbörjar därefter den långa seglatsen mot Luberos. (På vägen angrips deras lilla flotta av Charankahet, det känns egentligen inte helt motiverat att skriva om det här, men det får konsekvensen av en ganska snygg scen när Yuni åkallar Lusca, som lyckas slita bort kopparbesten från Shashaka (efter att våra hjältar tillfogat den en del skador), varefter Charankahet gör processen kort med Lusca, vilket lämnar Yuni som ett skakande vrak).
Väl framme på Luberos finner våra hjältar omedelbart spår av sabrierna, och sätter av mot Luberos inland. Ayeme har det väldigt jobbigt, och blir konstant hackad på av tirakerna (som helst vill döda henne), och lyckas en natt smita undan sina plågoandar och innesluten i döljande skuggor lämna tirakerna. Samtidigt fortsätter Eire, Khoran och de andra mot Luberos inland, där de träffar på de demoraliserade resterna av Ingenjörskollegiet, varibland Glavian Tremorne verkar vara i bäst skick. De säger sig vara backstabbade av Dáner Fey, varefter de lämnat att ruttna i Luberos inland, hemsökta av fruktansvärda hemskheter. Eire lyckas tala till Glavians odöende lojalitet till sitt älskade Sabria ("on your feet soldier!") och får honom att rallya sina trupper och fortsätta sina ansträngningar att vinna Luberos åt Consaber.
Där befinner vi oss nu.
Om ni känner för att hjälpa till med min kampanj får ni gärna gå in på eonforumet, där jag har en tråd där jag ber om hjälp med vad som ska hända på Luberos.
- L