Min kampanj formligen kokar över av krig just nu.... endast Västlanden är ännu fredliga.
Om någon av mina spelare skulle vilja läsa detta: Ni vet bättre än så. Schas.
I alla fall, storyn är den att mörkret aldrig kom. Just varför så skedde är en episk sidointrig till huvudintrigen, som kretsar kring Consaber och rollpersonernas stigande makt över landet. I själva Consaber har det inte hänt så hemskt mycket än, annat än på sistone, då Tokon först bröt sig fritt helt och hållet, på grund av att en galen oäkta son tog makten i en statskupp efter att Constantin mystiskt försvunnit, och för att oäktingen därefter började anfalla Tokon för att byta ut överkonung Cailleach till en som var vänligare inställd till Calnia.
Efter det kom rollpersonerna och återfann den gamle kungen, och under inbördeskriget som följde allierade sig Constantin och rollpersonerna med det fria Tokon samt Alarinn och återerövrade Danbréann till Consaber, efter att ön brutit sig fri från resten av Consaber.
Just för tillfället, precis när landet återförenats igen och segrarna sitter och ska dela på bytet, är det emellertid så att konungen inte alls är den självklare ledaren för det återförenade Consaber, tvärtom ser han ut att bli bortmanövrerad från tronen på ett eller annat sätt. Dock är tokonerna och Alarinn i begrepp att föreslå den storsinta uppgörelsen att förvandla Alarinn till två konungadömen, Tokon till ett, och det egentliga Consaber till fyra, för att göra Consaber till en union av kungadömen, med en valbar överkonung, som det var förr i tiden...
Emellertid är det oändligt mycket vildare i resten av världen. Det första som hände var att det jargiska kejsardömet krossade Drunok, och därefter Asharien, och slutligen Soldarn, under ett och ett halvt blodigt år. Så mycket land blev även för ett starkt kejsardöme (enat under den döde Jargus son Caljargian) svårt att hålla, och trupper från Consaber blev räddningen när rebellupproren i de erövrade länderna och hotet från Caserion blev för stort.
Emellertid råkade Caserion och Ebhron i krig nere i Övärlden på grund av en ondsint kupp från sabriska agenter (som hejade på Jargien i kampen om Asharina), och efter att Ebhron sopat backen med alla koloniala makter i övärlden fortsatte de norrut och landsatte femtiotusen man i det sydöstra hörnet av Soldarn, och erövrade Katharsis, Daan Hammal och Khemitor Riskoz, som caserierna just före det hade tagit i besittning sedan jargierna börjat dra tillbaka sina trupper från det förödda Soldarn. Det hörnet av Soldarn har Ebhron i dagsläget kvar, de har inte rört sig därifrån under de två år som gått, utan konsoliderat sig eftersom det blev bråk på hemmaplan om vad man egentligen skulle kriga i norr för.
Tirakerna på Takalorr enades samtidigt som Jargien invaderade Drunok under en legendomspunnen tirak vid namn Ogorakk, som kring år 2970 gjorde en massiv landsättning vid ruinerna av Talon (Jargierna brände alla soldiska städer och deporterade hela den soldiska befolkningen till det jargiska moderlandet) och erövrade det av Soldarn som Ebhron inte satt på, samt vällde in i Västmark tillsammans med styrkor från Kiaz och införlivade även det landet i Ogorakks välde. Just nu samlar sig tirakerna nära Kiaz, och ryktet säger att det är Sunari som står på tur...
Under ett plötsligt utbrutet inbördeskrig i Damarien såg Melorion sin chans till en bit i huggsexan om den den sönderslitna halvön, och landsatte sin samlade armé i Damarien, och lyckades hyfsat med invasionen, endast Targus återstår i dagsläget. Den staden, med stora förråd och en mycket stor mängd trupper, kan dock hålla stånd i över ett år mot belägringen.
Hoppet för Damarien är emellertid svagt, eftersom de daaktroende jargierna är det enda hoppet om intervention, och de håller som bäst på att försöka bemästra upproret i Asharien, samt krossa Caserion bäst det går. Eftersom Thalamur utan någon som helst förklaring gick in i Caserions norra ände och erövrade hela den norra halvan av landet, och eftersom Consaber (trupper som agerat helt på egen hand så länge inbördeskriget pågått i Consaber) glatt hjälper till med att krossa Caserion består hela Caserion i dagsläget endast av tre hårt trängda och mer eller mindre belägrade städer, och inte ett enda skepp i flottan. Vilket Ebhron sett till.
Dvärgarna rustar definitivt till krig - men för allt vad rollpersonerna vet så kan det vara ett inbördeskrig...
Alverna däremot... de föreslog alldeles just för rollpersonerna att de skulle följa med (och ta med den legendariska och mycket mäktiga artefakt som det tog rollpersonerna två och ett halvt år, verklig tid, att finna) i ett anfall någonstans i väster... det är alltså Léaramalverna i Alarinn, som mot sin medverkan i inbördeskriget fick tillstånd att låna de sabriska skeppen för just en sådan invasion. De har inte sagt precis vart de ska, dock...
Thalamur har länge varit mycket hårt trängda av raunerna, som ett tag erövrat en mycket stor del av inlandet, på sina ställen ända ner till kusten, av västra Thalamur. Det var när raunerna började tvingas till försvar, när de erövrade städer, som krigslyckan vände, och raunerna slutligen gav sig av. Sedan dess har Thalamur som sagt erövrat en bit av det döende Caserion, samt återinförlivat Pereine och Colonan (som försvagades av att inte få något stöd av Consaber under inbördeskriget) i sig självt.
Dessutom har Thalamur förklarat krig mot det lilla flyktingriket Kalorim, som grundades (och döptes efter) Akala Gahallan III av Drunok när han flydde sitt land när legionerna kom till Drunok. Det ligger just norr om Qatada i Thalamur, och är nära allierat med ett raunrike som heter Malkov.
För att göra detta kaos överskådligt har jag scannat in världskartan, och gör ändringar i den vad det lider... bifogar ett litet utdrag som föreställer Asharina.
).
).
Och betydligt mer intressanta än "han är en tjock och skäggig gammal man med ett bullrande skratt som stödjer sin gamle vän kungen i allt".
