Nekromanti Stål i Trudvang

Kanske lika bra det, även superbra stål kan bli skräp om man fuckar upp bearbetningen.

Och? Det mesta här i världen kan bli skräp om man fuckar upp bearbetningen.
Det var flera olika fraktioner som var ute efter stålämnena, varav en del säkert skulle ha hanterat dem hellre än bra, men det hindrar dem ju inte från att vara ute efter dem.

Heck, det blir väl bara en bättre skattjakt om man vet att man måste hinna före dedärandra till godiset, för annars kommer de att förstöra det. (-:

--
Åke
 
Och? Det mesta här i världen kan bli skräp om man fuckar upp bearbetningen.
Click to expand...

Jodå, jag tänkte bara att det försvårar i ett generellt scenario utan färdiga karaktärer, såvida man inte lägger in mästarsmeds-NPCn som hänger med dem.
 
"Jodå, jag tänkte bara att det försvårar i ett generellt scenario utan färdiga karaktärer, såvida man inte lägger in mästarsmeds-NPCn som hänger med dem."

...det låter på dig som om stål som inte är förädlat till färdiga produkter inte är värt nåt. Titta på Skymningshem och tänk om.
 
...det låter på dig som om stål som inte är förädlat till färdiga produkter inte är värt nåt.
Click to expand...

Nejdå, det är värt något. Det krävs dock en del kompetens för att realisera värdet.

Det är ungefär som en oslipad diamant. Den har ett definitivt värde, men ska man få fullt utbyte så krävs det en hel del hantverk.
 
"För en värld där stål är ovanligt, där en man i ringbrynja betraktas med avund och fruktan och där metallrustningar och skarpa svärd är saker man berättar sagor om är något helt unikt. För mig tillför det en enorm känsla till Trudvang. Vem behöver mithril och andra fånigheter när man kan tillbringa månader att söka efter en enda stålklinga?"
-Dimfrost
Det tillför väl egentligen inget unikt att stål är ovanligt? Det ersätter ju bara mithril eller något annat magiskt och jättecoolt material. Det är bara en lek med ord. Man kan lika gärna säga att det tar månader att söka efter en mithrilklinga. Det har samma effekt. Speciellt om man inte ändrar något rent regeltekniskt. Fast det kanske ni gör? Annars är det ju bara för att verka mer historiskt korrekt som man gör det, och det känns lite pretto för min del. Men var man blir salig på sitt sätt. Jag säger bara: Mithril är standardfantasy eller fjantasy om man vill, men det är fortfarande bra. Det är ett ord som automatiskt uppfattas som något häftigt eller magiskt, utan att du behöver förklara för spelarna att: "i den här världen är stål ovanligt så tänk på det nu". Mithril är enklare helt enkelt och inte lika pretto. Tack för mig.
 
Re: Du glömmer en sak

DU glömmer en sak. Det är fantasy vi pratar om. Vi behöver inte vara historiskt korrekta eller "realistiska". Mithril funkar lika bra eller bättre som "magisk metall". Det har ett större symbolvärde som coolt och bra än vad stål har. Alltså är det enklare att använda mithril som tecken på rikedom och status, eftersom du ändå inte tänker ändra på spelmekaniken. Det känns väldigt onödigt att behöva förklara för spelarna att: "i den här världen är stål ovanligt och jätteballt" Det ger ingen stämning alls enligt mig.
 
"Är det en bra idé med stål som en sällsynthet?" -Dimfrost
"Jodå, i rätt värld." -Krille
Vad är rätt värld? Vem bestämmer vad som är rätt? För mig känns det som att det mest är en lek med ord. Man ersätter mithrilen som "magisk metall" med stål. Det tillför inte mycket extra. Det gör det hela bara ett steg krångligare.
"Det skulle till och med funka rätt bra i vissa historiska miljöer." -Krille
Jag skulle hävda att det funkar bäst i historiska miljöer, eftersom mithril inte existerar i verkligheten. Det är just i en historisk miljö som det tillför något att vara historiskt korrekt, annars inte lika mycket.
"Så vem behöver mithril och andra fånigheter över huvud taget? " -Krille
Jag. :gremlaugh:
 
Stålmannen vs Mithrilmusen

"Det har ett större symbolvärde som coolt och bra än vad stål har."

Jag misstänker att det där är tämligen subjektivt. Ända sedan jag såg Conan Barbaren första gången (ja, jag är en kulturbarbar vars första kontakt med ärkebarbaren är denna tidiga Ahnold-rulle) så uppfattade jag en cool grej i den: stål var mystiskt. Hela rullen kretsade kring detta: män från södern krigade mot cimmerierna i norr för att få tag på stålets gåta, Ahnold själv sökte svaret på gåtan för att kunna få kunskapen att hämnas sin far, och han får reda på svaret från ärkefienden:

Conan: "The riddle...of steel."
Thulsa Doom: "Yes! You know what it is, don't you, boy? Shall I tell you? It's the least I can do. Steel isn't strong, boy, flesh is stronger! Look around you. There, on the rocks; that beautiful girl. Come to me, my child... That is strength boy! That is power! What is steel compared to the hand that wields it? Look at the strength in your body, the desire in your heart, I gave you this! Such a waste. Contemplate this on the tree of woe. Crucify him!"

Nä, mithril är... tja, velour-stål. Det är stål för möss.
 
"Vad är rätt värld?"

Primitiva och otyglade världar, skulle jag tro. Järn och stål som vördad metall gör att världen känns mycket mindre raffinerad och mer jordnära. Det känns också som att man fokuserar mer på personens förmåga att hantera sig själv, sitt svärd eller sin ässja - personen blir plötsligt viktigare än råmaterialet. En person som kan smida ett stålsvärd är cool. En person som kan svinga ett stålsvärd och ändå vinna är hård. Men en person som behöver en mithrilbrynja eller ett mithrilsvärd för att smiska rumpa är egentligen bara en mes med en mithrilbrynja eller mithrilsvärd. Det är ingen hjälte.

""Så vem behöver mithril och andra fånigheter över huvud taget? " -Krille
Jag."

Mes. :gremwink:
 
Spelmässighet, stål ger individualitet...

När det gäller vapen och rustningar så fyller de väl två funktioner för mig:

Dels är de intressanta ur taktiksynpunkt, då det kan bli intressant att göra avväganden om hur mycket man ska rusta sig beroende på omständigheterna och vad man har för tillgångar. Dessa val blir bara roligare och roligare ju större skillnad det blir på grejerna. Lätta trä- och läderrustningar blir roliga alternativ om det samtidigt finns tunga och skrymmande stålrustningar (vilket är en anledning till att man kan försvara fantasyklyschan som säger att helrustningar är jättesvåra att röra sig i - det är nämligen helt enkelt en förbaskat smart spelmässig konstruktion för att göra utrustningsvalet mer utmanande), och samma sak kan sägas om olika materiel när det gäller vapen.

Jag kan mycket väl tänka mig att primitiva folk inte hade mycket annat att slåss med än spjut, träklubbor och kanske en yxa på sin höjd, men det är en rätt dålig utgångspunkt om man vill åt rolig och utmanande spelmässighet. Det blir för uppenbart vilken utrustning som är mest fördelaktig. Om jag kan vinna en spelmässig fördel på att vara lite overklig, då är det nästan aldrig någon tvekan om att jag kommer att köra på i den riktningen.

Magiska metaller som mithril har fördelen att de kan bete sig på märkliga sätt som främjar spelmässigheten. Valet mellan ett kortsvärd av mithril och ett långsvärd av stål kanske inte är helt enkelt?

---

Den andra funktionen är stämning. Okej, jag kan köpa att det är rejält häftigt om stål blir något väldigt sällsynt och mytomspunnet, men det är inte lika kul om det kommer medföra att det blir svårt att individualisera de varelser som rollpersonerna möter. Jag är extremt förtjust i att förse grupper av fiender med en brokig samling tillhyggen, just eftersom det är ett enkelt sätt att ge lite krydda åt ens beskrivningar. Det blir helt enkelt roligare om jag kan variera mig med kroksablar, hjälmkrossare, skäggyxor och liknande. Genom att variera mig med trä-, sten-, brons- och stålvapen så blir mina beskrivningar roligare.

Dessutom tycker jag att det är roligt att beskriva metaller, särskilt när de kan anses vara smutsiga eller sönderkorroderade.

---

Så... trots att jag ytligt sett kan digga idén om att göra stål sällsynt, så tycker jag den approachen passar bättre i en roman än i ett rollspel, eftersom denna metall fyller så många praktiska funktioner när man väl sitter runt bordet och lirar.

/Rising
som tycker att det viktigaste i spelkonstruktion handlar om att bygga en värld som känns någorlunda trovärdig och enhetlig samtidigt som den är byggd på den här typen av spelmässiga och berättarmässiga fundament.
 
Du kommer ihåg en sak

Ja, just så. Det som gjorde att mithril för alltid är sabbat för mig som häftig metall är nån gammal Sinkadus där man förklarade att det egentligen var fråga om aluminium. Kändes inte ett dugg fantasy för mig. :gremlaugh:

M.
 
Re: Du kommer ihåg en sak

Det som gjorde att mithril för alltid är sabbat för mig som häftig metall är nån gammal Sinkadus där man förklarade att det egentligen var fråga om aluminium. Kändes inte ett dugg fantasy för mig.
Click to expand...

Speciellt med tanke på att det antagligen är omöjligt att göra aluminium med fantasyteknologi och dessutom omöjligt att få en vettig egg på det eller vettig styrka för användning i vapen.

Fast alkemisterna skulle älskat det. Pulvrisera, blanda med pulvriserad rost och gegga ihop till pellets. Vips har man termit-pellets som brinnet hett och svårsläckt.
 
En sak som du glömmer

Är att jag aldrig talat om att göra stål sälsynt för att det är realistiskt eller historisk korrekt. Det är ju trots allt fantasy vi talar om. :gremlaugh:

Alltså, kallt stål som begrepp är bra mycket mer tungt som symbolvärde i en värld som Trudvang, än kallt mithril.

"Kallt mithril, vaddå kallt mithril, det är ju med i Tolkien. Fy fan va den tredje filmen var bra! Och 11 Oscar fick den!"

Snipp, snapp, slut så var den spelomgången lite tråkigare. :gremlaugh:

Tycker jag, och då utgår jag alltså inte från att det skulle vara historiskt korrekt även om det är det, och rekommenderar det hela inte för att det är realistiskt, för hur skulle det se ut om jag började rekommendera nått som är realistiskt på mina äldre dar... :gremlaugh:

Nä, gör det för att det är coolt.

M.
 
Ordens makt

På sätt och vis håller jag med. Men mithril är så starkt förknippat med Tolkien att jag inte kan annat än att tänka "hmmmm... Tolkien" när jag hör mithril.

Stål är mer neutralt för mig.

Men visst är det i mångt och mycket en lek med ord och symboler. Men att stål skulle vara ett mer pretto ord än mithril håller jag inte med om. Jag tycker tvärtom. Stål är jordnära och tungt och mäktigt. Mihtril är en übermetall för alver i Tolkiens överspända värld.

Ord betyder så mycket olika för olika människor. Använd det som passar dig och din spelgrupp. Jag känner dock att jag generellt skulle rekommendera att man inte använder mithril i Trudvang, just för att ordet andas standardfantasy.

Förresten, så svårt är det väl inte att förklara att stål är ovanligt i Trudvang. Du gjorde det ju alldeles nyss, och sen är det ju klart. :gremlaugh:

M.
 
Jepp, och det var i nummer 2

Så det ordet förstördes för mig på väldigt tidigt stadium. Ja, faktiskt redan på den gamla goda tiden. :gremlaugh:

M.
 
Exakt

Stål ger individualitet. Därför låter du monstrens boss ha en kroksabel av stål. Som inte är magisk, men som ändå är ovanlig. Hans underhuggare har vanliga järn-, brons- och trävapen. Bossen blir individualiserad och hans vapen får mer karaktär.

Märk att jag sagt att jag tycker att man ska göra stål mer ovanligt. Hur ovanligt är självklart upp till spelledaren.

Välkommen tillbaka förresten Rising. Long time no read. :gremlaugh:

M.
 
Stål som något ovanligt måste varit den bästa idé i Trudvang jag har hört, vilken stämningsbefästare!

Varför? För att jag associerar stål med snygg blankhet och järn med rå klumpighet. Tänk att låta tiden stanna upp när en främling drar upp en blänkande stålklinga.. Mums.
Då har man både befäst en mysigt barbarisk nordisk stämning och fått en ballare lyxmetall. För är inte stål i förhållande till järn mycket ballare än mithril i förhållande till stål?

Nu vet jag förstås att du inte tycker det, men jag antog att du ville ha svar på din fråga om det tillförde något. :gremsmile:
 
Re: Exakt

Därför låter du monstrens boss ha en kroksabel av stål. Som inte är magisk, men som ändå är ovanlig. Hans underhuggare har vanliga järn-, brons- och trävapen.
Click to expand...

...fast det är ju ännu roligare om han får ha en kroksabel av den mystiska legeringen Trollmässing som är extra starkt och vasst i mörker, och om dennes ringbrynja är gjort av flätade vajrar av den mjuka metallen Tornmalm som visserligen skyddar bra mot angrepp, men som är ett levande, rovgirigt material och som kommer att gräva sig in i bärarens kött så fort som den får en chans att suga i sig blod från ett öppet sår.

Sådana material kan ställa till det rejält för spelarna om de sedan får välja att plocka utrustning från sina fallna fiender.

Och då har jag kvar stål som material åt alla mina horder av underhuggare, och slipper därför beskriva dem som en ansiktslös armé av kloner med likadana, tråkiga vapen.

Att individualisera de stora bossarna är alltid lätt, de har ju en unik roll i äventyren, men den stora massan med statister och underhuggare är det värre med. Därför vill jag ge dem så många verktyg som möjligt för att de skall kunna vara individualiserade i någon mån.

Men okej, jag kan förstå ditt sätt att tänka också, även om jag tycker det är mer Potatisskalarfantasy än Vikingasägnerfantasy.

Välkommen tillbaka förresten Rising.
Click to expand...

Yeah, yeah. Tack. Jag ska återkomma med lite observationer om hur det har varit att vara borta från forumet...
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top