Det här tänkte jag egentligen posta på Riotminds forum, men det är offline för tillfället. Det hör väl kanske inte hemma här, men alltid retar man väl någon...
(Texten baseras på DoD6 - alltså Trudvang)
En riddares död
Gundleus hade ett vagt minne från när han var en fem, sex år gammal. Han såg för sig trägolvet i stora salen i hans barndomshem och det snidade träsvärd som liksom hjälplöst, oförmöget låg framför hans skinnskodda fötter. Träsvärdet var ett vackert hantverk i ek och ådrorna på träet slingrade sig i hypnotiska mönster som nästan stal Gundleuss uppmärksamhet från de skarpa, svidande och mycket smärtsamma bältesrappen som gång på gång brände till i hans nakna hud på ryggen. Fadern stod bakom honom med högerarmen rytmiskt vevande som på en väderkvarn och upprepade monotont den litania som han hade läst för Gundleus sedan han var nyfödd och just tagits från sin moders bröst: Du skall upprätthålla dina ridderliga plikter. Du skall älska det land du fötts in. Du skall icke rygga tillbaka från dina fiender. Du skall färdas vida kring och överallt vara en rättvisans och moralens förkämpe. Du skall visa vördnad för din konung och svära honom din trohet.
Varför gör du såhär mot mig? Faderns ansikte, trött, gammalt, nästan vädjande.
Återigen den torra, malande ramsan som etsats fast i Gundleus sinne sedan hans första dag i livet. Du får inte visa dig svag!
Varför tappade du svärdet?
Varför, tänkte Gundleus med ett plågsamt grin när han försiktigt försökte förflytta sin tyngdpunkt. Han kunde inte längre känna vänster ben, men det kunde ju förstås också bero på det djupa hugget i hans rygg. Han kände en tunn rännil av blod rinna ner i skägget och stönade svagt när han fick syn på fjädrarna till den skäkta som stack ut från hans bål, alldeles intill armhålan. Gundleus gjorde ett halvhjärtat försök att bryta av skäktan så nära kroppen som möjligt, men gav upp när smärtan av att lyfta höger arm sände ett vitglödgat ilande genom kroppen och ännu mera blod vällde ut från såret i sidan.
Vad är det jag lutar mig mot, tänkte han förvirrat och kände istället med den behandskade högerhanden på den ojämna hög som han halvliggande lutade sig mod. När han kände de obestridliga konturerna av en läderrustning gick det upp för honom att det måste vara en av de fallna ur uppbådet.
Även i döden lutar vi adelsmän oss mot bönderna, tänkte Gundleus med ett bittert flin och blinkade irriterat när hans syn började bli suddig.
Varför?
Hovlivet hade inte imponerat på Gundleus. Dragiga stenslott och män och kvinnor som tysta likt möss smög omkring i de långa korridorerna och passade upp på nyckfulla och bortskämda prinsar och hertiginnor och allt vad de kallade sig för. Varför åtrå något så flyktigt och svekfullt som makt? Vad var makt egentligen? Kunde en man som vaknade upp på morgonen och hade hela sin dag utstakad för sig kallas mäktig? Kunde en bonde ha makt? Varför mättes makt i jord och guld, istället för i lycka och en känsla av frihet, hur bedräglig den än må vara? Dessa frågor fyllde Gundleuss hjärna när han, femton år fyllda, i sin faders släptåg hasade runt i konungaslottets kalla stenkorridorer och högljudda bankettsalar.
Ändå sade hans fader honom att häri ligger en del i det som gör oss till ädla män, det som gör oss till riddare. Det som skiljer oss från de tjockhövdade och saktmodiga sällar som befolkade våra ägor och brukade vår jord.
Vi tillåter dem att existera, Gundleus! Förstår du det? Endast på vår nåder kan de fortsätta att kräla i smutsen i sina patetiska, inrutade små liv. Förstår du det? Vi besitter en kunskap som de stackars dårarna aldrig kan drömma om att förstå till fullo. Utan de ridderliga idealen så vore denna värld ingenting! Ingenting, förstår du det? Det är din plikt som min son att förvalta dessa ideal och Gave nåde dig om du yttrar tankar som den där en gång till. Då skall jag slå ihjäl dig och jag skall inte sörja din bortgång längre än det tar för mig att torka svetten ur min panna. Gave vare dig nådig, Gundleus, men du har fått en vek själ. Du har redan svikit mig som son, försök att åtminstone inte svika mig som efterträdare.
Himlen svartnade idag, tänkte Gundleus där han halvlåg och kände hur livets vätskor lämnade hans kropp ur fler sår än han kunde räkna. Den svartnade av befjädrade demoner, hundratusentals små, gläfsande och mordiska demoner som blodtörstiga borrade sig djupt in i kött och ben. Pansarringar lämnar dem oberörda och inte ens Lochlans fjällharnesk skyddade honom från den stickande, rivande, slitande död som demonernas bett åsamkade oss ädlare män.
I sanning måste fienden besitta mäktiga besvärjare som kan frammana dessa svarta och hungriga smådjävlar i moln så tjocka att de förmörkar solen. Så verkar himlen öppna sig som för ett skyfall och hundratusentals elakt visslande demoner borrar sig in i våra stolta springare som faller och krossar starka män under sig. Alla mina fränder har jag idag sett falla och det var den hemskaste syn jag någonsin kunnat föreställa mig. Gorfyddyd föll med ett halvdussin kastspjut utstickande från kroppen och Gwefrfawr fick sitt huvud kluvet av en skäggyxa svingad i två händer. Idag har jag sett mer slakt och blodbad än jag tror mig mäkta och marken har mättats med blod för generationer framåt. Missväxt kommer här att råda under nästföljande år, tänkte Gundleus utmattad, och mången krigare kommer att vandra här likt osaliga andar, oförmögna att inta sin plats i Gaves rike och utestängda från Blotheims brinnande avgrunder. Fångade i de levandes rike.
En hostattack riste Gundleus allt mer hopsjunkna kropp. En ymnig ström av blod vällde ut från såret i hans sida och från hans mun.
Himlen svartnade idag, tänkte han, av molnens sorgekant. En generation av ädla män har utplånats, här uppå fälten vid Mildenfell. Och varför?
Gundleus såg sin fader nedbäddad bland tjocka filtar och mjuka lakan, gulblek som ett vaxljus i hyn och med torra, insjunkna läppar. Likt en fisk som fångats och slängts upp på land kippade han efter varje andetag, envist klamrande sig fast vid livet. Vad var det som höll honom igång? Var det kärleken till familjen? Gundleus trodde inte det. De gånger som fadern var tvungen att prata med sina barn och sin hustru brukade han alltid anlägga sin artiga, men kyligt reserverade och avståndstagande min. De enda gångerna han rörde vid sina söner var när han lärde dem att strida med svärd och rida. Han rörde aldrig vid sina döttrar.
Snarare trodde Gundleus att det som höll fadern vid liv var en slags förlängd pliktkänsla – en aning från faderns sida att hans uppgifter här i världen inte var genomförda. Det fanns ännu saker kvar att uträtta för fadern och därför vägrade han blankt att låta andan lämna hans kropp. Ännu var det inte försent att göra sig hörd.
Gundleus böjde sig försiktigt ner så att han kunde höra vad fadern viskade, svårhörbart bland rosslingar och smackande läten med den torra tungan. Först tycktes fadern bara yra och räkna upp namnen på hans fem söner om och om igen, men så, till sist, tog han till orda:
- Gundleus. Gund…leus. Al… drig… får du… i… fråga… sätta… din… plikt som… riddare…
- Vilken av plikterna talar du om, far? frågade Gundleus. Vid detta fick fadern ett vredgat uttryckt i ansiktet och hans rynkiga dödsmask förvreds i en hatisk grimas. Så utstötte han ett långt, rosslande andetag och dog, med en stelnad min av vrede och hat på det vaxlika ansiktet.
I kammaren hördes bara moderns stilla gråt, men i Gundleus huvud rusade tankarna.
Slagfältet hade legat stilla ett längre tagg och Gundleus hade börjat sjunka in i en behaglig halvdvala när hans trötta ögon råkade falla på en ensam gestalt, först bara som en svag skugga i dimman. Skuggan kom närmare och Gundleus kunde se den i hela dess fågelskrämmeliknande skepnad. Lång och mager och klädd i mörka trasor och betyngd av en stor säck som den hela tiden böjde sig ner och stoppade in saker i, for skepnaden fram över slagfältet bland de döda och kom närmare och närmare platsen där Gundleus låg. Den fallne riddaren väntade tålmodigt på skepnaden. Så kom skepnaden fram till honom och stod där, väntande på magra, knotiga ben och med ett tygstycke knutet runt ansiktet så bara de mörka och insjunkna ögonen syntes, när de glodde girigt på Gundleus vapen och smycken.
- Så, äntligen har du kommit.
Mannen ryckte förskrämt till och tappade säcken som föll skramlande ner på marken. Riddaren hade talat med en förvånansvärt kraftfull och klar stämma för någon som hade sett död ut på längre håll, och som fortfarande gjorde det på närmare håll. Han hade armborstskäktor stickande ur honom, en mängd hugg mot både kropp och ben samt ett djupt jack i huvudet. Den kluvna hjälmen låg en bit bort, men mannen hade kasserat den vid första anblicken. En trasig hjälm betingande inte många silvermynt, oavsett hur ädel herre som hade ägt den. Då var det bättre med brynjan, trots att den var trasig, och inte minst den ädle herrens guldsmycken. Men nu talade alltså den som mannen hade tagit för bara ytterligare ett lik och han stod tvekande. Man hade hört talas om historier om de döda som återvände för att hemsöka de levande.
- Du kommer för att hämta mig, sa riddaren och nu var hans röst svag och lät som om den var på väg att sväva bort tillsammans med själen vilken stund som helst.
- Säg mig en sak bara, som kan ge mig tröst på dödens bädd. Det är en sak jag länge har grubblat på och den har gett mig föga ro om nätterna. Mitt liv vore inte förgäves om jag fick veta det nu, i mina sista ögonblick i livet.
- Vad är det, mumlade mannen avvaktande. Han ville inte ge sig in i någon ordväxling med en döende.
- Vilken… vilken… plikt…
Riddarens röst dog bort och han försjönk skoningsfullt nog i medvetslöshet. Den svartklädde mannen kände med handen framför munnen på riddaren och kände att han fortfarande andades, om än mycket svagt. Varsamt, nästan smekande lade mannen ena handen för munnen på riddaren och knep med den andra för hans näsa. Han höll så ett tag och släppte sedan greppet. Riddaren andades inte längre och mannen satte igång med att klä av honom brynjan.
Ovanför dem började det att regna.
(Texten baseras på DoD6 - alltså Trudvang)
En riddares död
Gundleus hade ett vagt minne från när han var en fem, sex år gammal. Han såg för sig trägolvet i stora salen i hans barndomshem och det snidade träsvärd som liksom hjälplöst, oförmöget låg framför hans skinnskodda fötter. Träsvärdet var ett vackert hantverk i ek och ådrorna på träet slingrade sig i hypnotiska mönster som nästan stal Gundleuss uppmärksamhet från de skarpa, svidande och mycket smärtsamma bältesrappen som gång på gång brände till i hans nakna hud på ryggen. Fadern stod bakom honom med högerarmen rytmiskt vevande som på en väderkvarn och upprepade monotont den litania som han hade läst för Gundleus sedan han var nyfödd och just tagits från sin moders bröst: Du skall upprätthålla dina ridderliga plikter. Du skall älska det land du fötts in. Du skall icke rygga tillbaka från dina fiender. Du skall färdas vida kring och överallt vara en rättvisans och moralens förkämpe. Du skall visa vördnad för din konung och svära honom din trohet.
Varför gör du såhär mot mig? Faderns ansikte, trött, gammalt, nästan vädjande.
Återigen den torra, malande ramsan som etsats fast i Gundleus sinne sedan hans första dag i livet. Du får inte visa dig svag!
Varför tappade du svärdet?
Varför, tänkte Gundleus med ett plågsamt grin när han försiktigt försökte förflytta sin tyngdpunkt. Han kunde inte längre känna vänster ben, men det kunde ju förstås också bero på det djupa hugget i hans rygg. Han kände en tunn rännil av blod rinna ner i skägget och stönade svagt när han fick syn på fjädrarna till den skäkta som stack ut från hans bål, alldeles intill armhålan. Gundleus gjorde ett halvhjärtat försök att bryta av skäktan så nära kroppen som möjligt, men gav upp när smärtan av att lyfta höger arm sände ett vitglödgat ilande genom kroppen och ännu mera blod vällde ut från såret i sidan.
Vad är det jag lutar mig mot, tänkte han förvirrat och kände istället med den behandskade högerhanden på den ojämna hög som han halvliggande lutade sig mod. När han kände de obestridliga konturerna av en läderrustning gick det upp för honom att det måste vara en av de fallna ur uppbådet.
Även i döden lutar vi adelsmän oss mot bönderna, tänkte Gundleus med ett bittert flin och blinkade irriterat när hans syn började bli suddig.
Varför?
Hovlivet hade inte imponerat på Gundleus. Dragiga stenslott och män och kvinnor som tysta likt möss smög omkring i de långa korridorerna och passade upp på nyckfulla och bortskämda prinsar och hertiginnor och allt vad de kallade sig för. Varför åtrå något så flyktigt och svekfullt som makt? Vad var makt egentligen? Kunde en man som vaknade upp på morgonen och hade hela sin dag utstakad för sig kallas mäktig? Kunde en bonde ha makt? Varför mättes makt i jord och guld, istället för i lycka och en känsla av frihet, hur bedräglig den än må vara? Dessa frågor fyllde Gundleuss hjärna när han, femton år fyllda, i sin faders släptåg hasade runt i konungaslottets kalla stenkorridorer och högljudda bankettsalar.
Ändå sade hans fader honom att häri ligger en del i det som gör oss till ädla män, det som gör oss till riddare. Det som skiljer oss från de tjockhövdade och saktmodiga sällar som befolkade våra ägor och brukade vår jord.
Vi tillåter dem att existera, Gundleus! Förstår du det? Endast på vår nåder kan de fortsätta att kräla i smutsen i sina patetiska, inrutade små liv. Förstår du det? Vi besitter en kunskap som de stackars dårarna aldrig kan drömma om att förstå till fullo. Utan de ridderliga idealen så vore denna värld ingenting! Ingenting, förstår du det? Det är din plikt som min son att förvalta dessa ideal och Gave nåde dig om du yttrar tankar som den där en gång till. Då skall jag slå ihjäl dig och jag skall inte sörja din bortgång längre än det tar för mig att torka svetten ur min panna. Gave vare dig nådig, Gundleus, men du har fått en vek själ. Du har redan svikit mig som son, försök att åtminstone inte svika mig som efterträdare.
Himlen svartnade idag, tänkte Gundleus där han halvlåg och kände hur livets vätskor lämnade hans kropp ur fler sår än han kunde räkna. Den svartnade av befjädrade demoner, hundratusentals små, gläfsande och mordiska demoner som blodtörstiga borrade sig djupt in i kött och ben. Pansarringar lämnar dem oberörda och inte ens Lochlans fjällharnesk skyddade honom från den stickande, rivande, slitande död som demonernas bett åsamkade oss ädlare män.
I sanning måste fienden besitta mäktiga besvärjare som kan frammana dessa svarta och hungriga smådjävlar i moln så tjocka att de förmörkar solen. Så verkar himlen öppna sig som för ett skyfall och hundratusentals elakt visslande demoner borrar sig in i våra stolta springare som faller och krossar starka män under sig. Alla mina fränder har jag idag sett falla och det var den hemskaste syn jag någonsin kunnat föreställa mig. Gorfyddyd föll med ett halvdussin kastspjut utstickande från kroppen och Gwefrfawr fick sitt huvud kluvet av en skäggyxa svingad i två händer. Idag har jag sett mer slakt och blodbad än jag tror mig mäkta och marken har mättats med blod för generationer framåt. Missväxt kommer här att råda under nästföljande år, tänkte Gundleus utmattad, och mången krigare kommer att vandra här likt osaliga andar, oförmögna att inta sin plats i Gaves rike och utestängda från Blotheims brinnande avgrunder. Fångade i de levandes rike.
En hostattack riste Gundleus allt mer hopsjunkna kropp. En ymnig ström av blod vällde ut från såret i hans sida och från hans mun.
Himlen svartnade idag, tänkte han, av molnens sorgekant. En generation av ädla män har utplånats, här uppå fälten vid Mildenfell. Och varför?
Gundleus såg sin fader nedbäddad bland tjocka filtar och mjuka lakan, gulblek som ett vaxljus i hyn och med torra, insjunkna läppar. Likt en fisk som fångats och slängts upp på land kippade han efter varje andetag, envist klamrande sig fast vid livet. Vad var det som höll honom igång? Var det kärleken till familjen? Gundleus trodde inte det. De gånger som fadern var tvungen att prata med sina barn och sin hustru brukade han alltid anlägga sin artiga, men kyligt reserverade och avståndstagande min. De enda gångerna han rörde vid sina söner var när han lärde dem att strida med svärd och rida. Han rörde aldrig vid sina döttrar.
Snarare trodde Gundleus att det som höll fadern vid liv var en slags förlängd pliktkänsla – en aning från faderns sida att hans uppgifter här i världen inte var genomförda. Det fanns ännu saker kvar att uträtta för fadern och därför vägrade han blankt att låta andan lämna hans kropp. Ännu var det inte försent att göra sig hörd.
Gundleus böjde sig försiktigt ner så att han kunde höra vad fadern viskade, svårhörbart bland rosslingar och smackande läten med den torra tungan. Först tycktes fadern bara yra och räkna upp namnen på hans fem söner om och om igen, men så, till sist, tog han till orda:
- Gundleus. Gund…leus. Al… drig… får du… i… fråga… sätta… din… plikt som… riddare…
- Vilken av plikterna talar du om, far? frågade Gundleus. Vid detta fick fadern ett vredgat uttryckt i ansiktet och hans rynkiga dödsmask förvreds i en hatisk grimas. Så utstötte han ett långt, rosslande andetag och dog, med en stelnad min av vrede och hat på det vaxlika ansiktet.
I kammaren hördes bara moderns stilla gråt, men i Gundleus huvud rusade tankarna.
Slagfältet hade legat stilla ett längre tagg och Gundleus hade börjat sjunka in i en behaglig halvdvala när hans trötta ögon råkade falla på en ensam gestalt, först bara som en svag skugga i dimman. Skuggan kom närmare och Gundleus kunde se den i hela dess fågelskrämmeliknande skepnad. Lång och mager och klädd i mörka trasor och betyngd av en stor säck som den hela tiden böjde sig ner och stoppade in saker i, for skepnaden fram över slagfältet bland de döda och kom närmare och närmare platsen där Gundleus låg. Den fallne riddaren väntade tålmodigt på skepnaden. Så kom skepnaden fram till honom och stod där, väntande på magra, knotiga ben och med ett tygstycke knutet runt ansiktet så bara de mörka och insjunkna ögonen syntes, när de glodde girigt på Gundleus vapen och smycken.
- Så, äntligen har du kommit.
Mannen ryckte förskrämt till och tappade säcken som föll skramlande ner på marken. Riddaren hade talat med en förvånansvärt kraftfull och klar stämma för någon som hade sett död ut på längre håll, och som fortfarande gjorde det på närmare håll. Han hade armborstskäktor stickande ur honom, en mängd hugg mot både kropp och ben samt ett djupt jack i huvudet. Den kluvna hjälmen låg en bit bort, men mannen hade kasserat den vid första anblicken. En trasig hjälm betingande inte många silvermynt, oavsett hur ädel herre som hade ägt den. Då var det bättre med brynjan, trots att den var trasig, och inte minst den ädle herrens guldsmycken. Men nu talade alltså den som mannen hade tagit för bara ytterligare ett lik och han stod tvekande. Man hade hört talas om historier om de döda som återvände för att hemsöka de levande.
- Du kommer för att hämta mig, sa riddaren och nu var hans röst svag och lät som om den var på väg att sväva bort tillsammans med själen vilken stund som helst.
- Säg mig en sak bara, som kan ge mig tröst på dödens bädd. Det är en sak jag länge har grubblat på och den har gett mig föga ro om nätterna. Mitt liv vore inte förgäves om jag fick veta det nu, i mina sista ögonblick i livet.
- Vad är det, mumlade mannen avvaktande. Han ville inte ge sig in i någon ordväxling med en döende.
- Vilken… vilken… plikt…
Riddarens röst dog bort och han försjönk skoningsfullt nog i medvetslöshet. Den svartklädde mannen kände med handen framför munnen på riddaren och kände att han fortfarande andades, om än mycket svagt. Varsamt, nästan smekande lade mannen ena handen för munnen på riddaren och knep med den andra för hans näsa. Han höll så ett tag och släppte sedan greppet. Riddaren andades inte längre och mannen satte igång med att klä av honom brynjan.
Ovanför dem började det att regna.
