Stämma skapar fantasyvärld

[Stämma]

Världssmidet är ett av mina stora nöjen i livet. Varje gång jag läser om en religion, ett samhälle, ett krig eller vad det månde vara, rycker det i fingrarna på mej att få skapa ett eget. Världssmidet ser jag som en kreativ användning av lärdomen: Historieforskningen, fornkunskapen, religionsvetenskapen, antropologin, litteraturen. Allt blir till rika källor att ösa ur.

I denna tråd tänkte jag redogöra för mitt arbete med att skapa en fantasyvärld från grunden. Mest för att jag tycker att kreativa processer är spännande och för att jag då hoppas att andra skulle kunna tycka att min var intressant. Om någon får inspiration till något eget är det ju bara lyckligt.

Eftersom jag skapar världen mest för mitt eget höga nöjes skull så finns inte så stort fokus på att göra den spelbar. Vill man ha en metod för att skapa en spelbar värld kan man exempelvis följa Gygax 75-metoden

Detta första inlägg behandlar utgångspunkten för arbetet: konceptet, hopsamlandet och ordnandet av inspiration. Och, självklart, namnet:

SKALDRAGAV

Namnet är taget från ett gammalt övergivet projekt, och jag gillade det på tok för mycket för att det skulle få ligga övergivet i en byrålåda. Vad namnet betyder får vi komma till sedan. Nu handlar det främst om att skaffa sej en grunduppfattning om vad Skaldragav är för slags värld.

Ofta kommer impulsen till att smida en värld från en idé jag fått om en person, en historisk händelse, ett samhällesskick eller vad det kan vara. Från detta frö gror sedan världen. Men jag gillar att ha ett sammanhang av idéer som fröet kan gro i innan jag skrider till verket med detaljerna. Inledningsvis skriver jag då ner några grundidéer om vad världen är och vad den innehåller. Idéerna kan vara hur detaljerade eller skissartade som helst. Bara dom finns där.

Skaldragavs grundtankar:
-En drakar och demonersk värld: Ett bisyfte med Skaldragav är att det ska tjäna som skådeplats för eventuella DoD23-äventyr som jag kan tänkas hittapå. Utgångspunkten är därför en slags medelfantasy.
-Liminala portaler: Här och var i Skaldragav finns platser där man går vilse. Man har inget val: Sikten skyms eller blir så enformig att man skulle kunna vara precis varsomhelst, och så är det också. Den som går in i Tusenstigaskogen eller seglar ut på Randsjön kan hamna när som helst och var som helst. Makterna som avgör vilka som försvinner och var dom hamnar är helt okända. Många släkten har kommit till Skaldragav genom dessa tröskelnejder. En vanlig tanke är att man kan nå olika världar genom tröskelnejderna, men sanningen är att man endast färdas genom tiden. Men tidsvidderna man kan nå är så fjärran att världen är helt oigenkännlig, så att den tycks som ett annat universum.
-Dvärgar bor i flyttblock, inte i grottor.
-Tursar, inte orcher.
-Magin härrör från stjärnbilder.

Något jag gör ibland, men långt ifrån alltid, är att välja några verk eller kulturfenomen som får tjäna som inspiration till skapandet. I Skaldragavs fall har jag ett par i åtanke:
-00-talets rollspelsfantasy: Jag är nostalgiker och ett millenieskiftets barn. Riotminds Drakar och Demoner och WotC:s Dungeons and Dragons 3-3,5 har funnits som ett bakgrundsbrus i hela mitt medvetna liv. Jag har just nu som impuls att förkovra mej djupare i dessa, och det kommer nog färga Skaldragav. Vem kan förresten värja sej mot Khoras' charm?
-Denna tråd med gamla fantasybilder på RPG-pub.
-Drakar och demoner-material från hela spelets historia
-Xeelesekvensen av Stephen Baxter: En science fiction bokserie om kosmiskt mäktiga tidsresande utomjordingar och människornas samspel med dessa. Jag ville ha något som avvek från standardfantasyfåran. Sekvensen passar bra med både tidsresor och en slags poetiskt perspektiv på världsalltet.

Jag har också redan nu idéer till ett par händelser i Skaldragavs historia. Jag bestämmer en ordning för dessa, så att jag har någon slags ramverk att förhålla mej till. Då skapar jag en historisk skiss som så:

-Urtiden: Från tomma rymder invandrar droterna, älvornas gudar, och med sitt sken tillintetgör dom tûlernas, dvärgamödrarnas, riken av mörker. Tûlerna bygger Skaldragav som ett skydd mot ljuset. Kamp mellan droterna och dom grymma systrarna. Drakarnas ankomst och härjningar.
-Dom röda alvernas välde i högfjällen.
-Dom första människornas ankomst.
-Dom senare människornas ankomst.
-Staden Xaras grundas.
-Det yttersta döendet: Nedom en vissen sol ligger Skaldragav som ett ödeland. Allt är öken utom en ensam oas med tre kullar, kallad Aziltim. Där lever människorna som världens enda tänkande släkte. Andra människor kallas skuggfolket, och är dom som förvisats från oasen. Då skuggfolket invaderar Aziltim för att åter njuta av dess frukter förstörs oasen och livets sista högborg på Skaldragav. Dom fientliga skarorna drar ut i olika riktningar mot ökenhorisonten. Där försvinner dom och anländer eoner tidigare som dom första och senare människorna.

Idén om en historisk skiss har jag tagit av Ben Robbins. Jag använder skissen med som ett slagt fiktivt När då då?. Den ursprungliga skissen blir en ram för världens historia. Alla skeenden som man sedan kommer på kan man pussla in före, mellan och efter det första skelettets hållpunkter.

Var börjar man nu, när jag fått lite ordning på mina första idéer? Där man känner lusten att skapa. Det trevliga med att ha en historisk skiss är att man får någon uppfattning om världens olika stadier utan att man måste befatta sej med dom omedelbart. Hittills brinner jag av idéer om människornas samhälle i den yttersta framtiden. Jag är också frestad att ta reda på vad dom röda alverna är för ena. Men i nästa inlägg kommer jag troligen börja från början, med urtidens gryning.

 

[Stämma]

Urtiden

En världs uppkomst och tidigaste tid är bland mina favoritperioder att arbeta med. Dom flesta av mina världar är fantasy. Urtiden kan därför vara mytisk och poetisk. Man har friheten att själv avgöra vilken abstraktionsnivå man ska arbeta på, det är innan något har fast form. I det yttersta första finner du världens grundsymboler och tematik. Här gryr dom äldsta konflikterna och världsalltet får sin form.

Ibland har jag en självklar tanke: Världen är en ytlöst och bottenlöst hav. Världen är mörker innan ljusets födelse. Den första blodkarlen blotar tomhet på den första elden. Ibland behöver jag mer inspiration. Då söker jag mej till litteraturen. Här kan skapelseberättelser från gudsläror och sagor hjälpa, liksom metafysisk filosofi och abstrakt diktning. Jag tittar ofta i dom första kapitlena av Gunnar Aspelins Tankens vägar. Boken är från 1958 och täcker den västerländska filosofins utveckling, dock med ett par kapitel i början om indisk och kinesisk filosofi. Den är knappast dagsaktuell till forskningsläget, men ger gott om inspiration om olika metafysiska strukturer för kosmos.

För Skaldragavs räkning tänker jag mej att urkosmos var delat i två: Dom yttre rymderna och tûlernas riken. Dom yttre rymderna leder till... någonstans, svårt att veta var. Dom är som svarta töcken runt världen. Ur dom kommer märkliga väsen.
Tûlerna var intighetsväsen. I urtiden bygde dom tomhetsstäder, där sjöng dom ljudlösa sånger och älskade utan kärlek.

Då tûlerna var av intet, kunde dom inte överleva mötet med droterna. Dessa var strålande väsen och hamnskiftare, som alltid antog dom vackraste tänkbara skepnaderna. Droternas sken förintade tûlerna, såsom ljus alltid förintar mörker. Tûlernas ovarande välden tillintetgjordes utan att droterna någonsin blev varse dom. I det djupaste mörkret, dit älvgudarnas ljus inte nådde, smidde dom sista tûlerna en sköld av berg mot ljuset. Denna sköld bär namnet Skaldragav, som betyder skuggornas boning.

Då droterna funnit sej till ro i dom högre rymderna kom ytterligare tre väsen: ÖDE, TID och DÖD. Dom var systrar och älskade makt mer än allt annat. Systrarna försökte kuva droterna, som dock älskade friheten och stred häftigt emot dom tre. Droternas främste, Furönn, lät smida ljuset i klot och ordna kloten i kraftfulla mönster. Dessa var dom första stjärnbilderna och den första källan till trolldomsmakt i världen. Under stjärnornas sköld var droterna trygga och skapade lundar, fält och varelser av ljus. Denna tidsålder kallas i älvsångerna för Akralda, lycksaligheten.

Men ur dom yttre rymderna kom än fasligare varelser. Burna på vingar av åldersten, med själar av frätande lågor, flög drakarna mot Skaldragav. Dom slukade stjärnorna och deras eldar rasade över droternas skapelser. Ett regn av ljus och flammor föll över Skaldragav och ingjöt i bergsskölden skapelsens och förgörelsens krafter. Droterna vek sej dock inte, utan i himlen stod ett blixtrande krig. Askra, den snabbaste av droter, antog formen av en väldig ulv med hår av vit glöd. I denna skepnad kastade han sej över Ylfarand, den störste av drakar. I deras kamp störtade dom mot skölden. Nedslaget var av sådan kraft att det krossade en tusenmilsvid grop in i Skaldragav. Detta var Ringhavets födelsestund.

Drakarna fördrevs, men lycksaligheten var förstörd. Av drakhjärtan tände droterna en evigvärmande eld, solen. Furönn och hennes lärlingar gjöt sin kraft in i nya, starkare stjärnbilder. Dessa är droternas vackraste verk som ännu består. I bilderna finns en skugga av Akraldas skönhet, där finnns sorgen över det förgångna och minnen över hjältemod i kampen mot drakarna. Den största stjärnbilden är Vargen och draken, som avbildar Askras och Ylfarands dödskamp. Till slut var Furönns livskraft till ända, och hon blev själv bilden Drottningen.

Under kriget mellan droter och drakar hade dom tre systrarna trängt in under stjärnorna. Där hade dom byggt varsitt fäste. ÖDE reste en svart måne runt sej, TID en vit måne och DÖD en röd. Dock drog dom inte ut till att försöka tvinga droterna till underkastelse igen. Något höll dom borta från dom öppna rymderna. Droterna själva lämnade nu höjderna och steg ner till Skaldragav. Varför vet ingen. En ensam ledtråd finns i en kvällssång från dom röda alvernas tid:

Sol söker vila
Sliten av dagen
Skymning i dödsskräck
För stjärnjagaren
Ljus jagar mörker
Svärta jagar ljus
Bland gudars lyktor
bor idel svärta.

Det var världens begynnelse. Jag kan alltid lägga in fler myter, händelser och personer om jag vill, men nu är det tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta vidare in senare tider. Kosmogoniska skildringar av detta slag får ofta en förklarande karaktär: Därför är det så, så uppkom den. Jag har försökt fånga det lite här, men har inte kännt mej tvungen till att förklara varenda småsak i världen. Denna berättelse ger mej dock trådar att spinna vidare på: Hur ska droterna återuppbygga sin värld? Hur kommer systrarna att sträva efter herravälde nu? Hur ser välden ut, som byggdes av skuggvarelser och härjats av nedstörtande himmelsstäder? Vad kommer mer ur rymdernas mörker?

Ibland argumenterar vissa i fantasyvärlden för att trolldom bör vara alltigenom mystisk och oförklarad. Det är så, sägs det, som man ska få den rätta "magiska känslan" att infinna sej. Det är väl någon slags motrörelse mot Brandon Sandersonsk fantasy, med invecklade och i detalj skildrade magisystem. Jag måste säga att jag inte är nåt jättefan av Sanderson heller, men jag tycker man kan gå lite väl långt i mystifierandet. Jag gillar att ha nån förklaring eller åtminstone källa till magin, men en källa som har den rätta känslan. Här tycker jag att Warhammers kaosvindar är lagom suggestiva. Här låter jag stjärnornas geometri vara källan till (en del) av världens magi.

 

[Stämma]

Enkla konstspråk
Ett gissel för många när det kommer till världssmide är att hitta på tillräckligt med namn till allting. Namn som dessutom ska passa den kulturen som dom hör ihop med. Eftersom att det börjar dyka upp en del namn redan nu, dom kommer bara bli fler, så tänkte jag redogöra lite för min metod. Denna går ut på att skapa ett enkelt konstspråk för varje kultur/språk som finns i världen.

När jag skriver enkelt så menar jag i princip en ordlista, vars beståndsdelar jag pusslar ihop lite på måfå. Om jag känner för det kan jag inkludera ett eller annat bindemorfem, men oftast blir ort eller personnamn bara ord+ord. Faktiskt utvecklad morfologi är i stort sett obefintlig.

För att ta fram denna ordlista väljer jag en text eller uppsättning ord att utgå från. Det kan vara en ordbok för Sanskrit, en dikt på ryska (eller svenska) eller namn på olika bergarter. Från den valda språkliga källan väljer jag stavelser som passar den känsla jag vill ha. Om jag vill ha slumpens hjälp kan jag sätta ut stavelserna på en tabell. En 1T20-tabell är relativt lätt att fylla ut. För droternas namn har jag tagit stavelser från svenska namn på trädarter: Fur(a), Rönn, Ask, Alm, Al, och så vidare. För det enda draknamnet (hittills) har jag använt olika ord för eld som språkämne.

Då jag har en lista av stavelser så kombinerar jag stavelser för att ta fram ord. Orden sätter jag sedan ihop till namn. Ibland skapar jag namn från stavelserna direkt. Så gjorde jag med droternas och Ylfarands namn, då gudaväsen inte sällan har namn som är ogenomskinliga även för deras tillbedjare. Men för ortnamn och liknande tycker jag det är trevligt att kunna säga att byns namn betyder "Hjortars vadställe" på alviska, utan att det är helt ryckt ur luften.

Om jag känner för att göra en mer ingående skiss av språkets ordförråd använder jag en slags förlängd Swadeshlista som jag satte ihop för ett par år sen när jag försökte programmera ihop automatisk språkgeneration till ett gemensamt världsbyggarprojekt. Jag bifogar Swadeshlistan, samt några listor på stavelser från olika språk som jag använde till programmet.

Slutligen har jag även en slags procedur för språkförändring och ljudskridningar. Den kan jag dock gå igenom när vi börjar få kulturella splittringar och liknande roligheter längre fram.

I nästa inlägg kommer jag att rita världskarta!