Elias_UBBT
Veteran
Efter att ha lagt ut med fyllda vattentankar fortsatte vår resa med handelsskepet palantiren. Efter några nätter hände dock något fruktansvärt. Mitt i natten vaknade vi av en duns och ett plask, vi hörde plötsligt Aigira ropa, vi grep alla till vapen och skyndade oss till hennes hytt för att se efter vad all uppståndelsen var om och till vår stora förskräckelse höll hon på att bli bestulen på den svarta, klotformade kristal som vi så tappert letat upp. Vi gick genast till attack för att försvara vårt klot och vår kamrat. Ögonblicket efter vi övermannat uslingen kom ännu en störtande förbi oss. Vi blev ju självklart överraskade och störtade efter för att sätta fast även denna svartklädde tjuv, dock han han undan och dök ner i vattnet. När vi lugnat oss och tagit en titt omkring upptäckte vi genast att Dagor inte var närvarande och fruktade genast det värsta. Vi rusade in till hans hytt och vad vi såg förskräckte oss. Ett tomt rum, med endast små tecken på strid och helt utan en Dagor. Det lilla hyttfönstret stod lätt på glänt och vi drog genast slutsatsen att han blivit kidnappad eller dränkt. Vi skyndade oss att låna en båt för att ro in till den närliggande kusten och spana efter spår efter vår försvunne Dagor. Detta var trots allt det enda ställe de kunna föra honom till. Vi sökte igenom kusten och även långt innåt land, men förgäves, ingen Dagor. Efter ett långt, ihärdigt sökande gav vi upp. Om nu Dagor överlevt första natten hade han ju trots allt större chans än någon av oss andra att överleva i detta barbariska land, då han till viss del kände till kulturen. Vi fortsatte vår resa, alla något sämre till mods. Vi blev dock snart tvugna att lägga Dagors försvinnande åt sidan då vi skymtade ett av Umbars piratskepp bakom oss. Vi försökte segla ifrån det, men förgäves. Snart var de alldeles bakom oss och till råga på allt kom det fyra skepp till! Vi blev snart bordade och förberedde oss på strid. Till vår stora förvåning hoppade piraternas kapten ombord och bad endast om vår runda, svarta kristall, som vi dagen tidigare nästan blivit bestulna på. Aigira lämnade över den och jag får väl säga att detta var detta enda möjliga och rätta, dock gjordes det med lite väl lite värdighet. Efter att en soldat slitit till sig stenen och lämnat över den till sin kapten lämnade de främande styrkorna vårt skepp och drog sig tillbaka, utan ett ord. Vi blev alla både lättade och förvånnade över denna händelseutveckling och grubblade mycket över vad de ville med denna förvisso vackra, men för tillfället okända sten. Vi fortsatte vår seglats, glada över att ha kommit undan med livet i behåll. Dock växte sig vår nyfikenhet på stenen och dess egenskaper allt starkare och vi bad snart kaptenen att sätta oss i land. Vi planerade att tillsammans återta vår försvunna klenod.
Snart stod vi vid gränsen till fiendeland, där vår sten fanns och grubblade på hur vi skulle ta oss in. Karn språkade starkt för att ta en liten båt och, under nattens skydd, ro oss in via havet. Vi hade dock ingen båt och vi hade inte några pengar att lägga ut på detta. Desutom hade den lokale, gondorianske befälhavaren starkt varnat oss för att försöka ta oss över fiendegränsen, detta ansåg jag något fegt, men hans åsikt var trots alltid viktig, då han kunde området. Prat om att stjäla en båt som små usla tjuvar började snart höras i vårt sällskap, t.o.m från vår alv. Jag måste säga att jag blev bestört över den låga moral som sällskapet visade. Jag satte dock stopp för detta illdåd.
Snart, efter att fått våra vapen bedömda, begav vi oss mot Pelagrir närmsta större stad, slutdestinationen för vår handelskonvoj och Aigiras hemstad. Vi reste i många dagar innan vi fick skåda Pelgrirs sköna stadsmurar och kunde pusta ut. Väl inne i staden letade vi upp Mirion för att få betalt för våra tjänster. Vi fick oss 10 guldstycken var plus Dragors del som vi delade upp för att förvara åt honom, i händelse att han skulel dyka upp. Det skall dock nämnas att vi nu alla trodde det värsta och drack många öl till hans ära. Början på en sång om vår ädelmodiga Dragor började även ta form. Denna han dock inte bliva något då vi, efter mat, fest och en hel del öl fick besök av Gondors kungs personliga sändebud!
Vi tog emot honom med öppna armar, allt utom Carnil, som dock ändrade sig efter bevis på hans befattning. Vi fick veta att Gondors kung ville träffa oss. Stor glädje och upprymdhet spred sig genom sällskapet då detta förmodligen skulle bli den största händelsen i allas våra liv. Efter några dagars, eller var det veckors, resande nådde vi vår kära huvudstad, minas anor. Här skulle vi få träffa kungen. Alldeles hänförde fördes vi snart genom stadens sju murar upp till vår konungens torn. Vi fördes vidare upp, förbi vakter i gyllene rustningar och rum stora som hus för att snart, efter en viss väntan befinna oss i en stor sal med flera gäster. Vi var alla hänförda över allt som försegick och speciellt kungen som snart anlände. Vi blev snart informerade om att en kris uppståt, kristallen vi blivit av med ägde stor makt och tvunget behövde återtas. Då vi var några av de få som verkligen visste hur den såg ut och hade kunskap om området där den befann sig utsågs vi till den grupp som skulle hämta tillbaka den och rädda Gondor från den hemska Umbarianerna som nu tagit den. Vi blev utrustade med så mycket proviant vi kunde bära och begav oss iväg mot gränsen med kungens ombud som vägvisare. Gränsen nådde vi nu fram till på ett mer öde ställe än sist och vi kunde utan större problem ta oss över. Snart hade vi tagit oss in i fiendeland, där vi dock kunde vandra fritt då det egentligen är ockuperat Gondorianskt terretorium som vi smälter in i ganska bra. Vi vandrade tills vi nådde en stad, med undantag för sömn. Här behövde vi få tag på hästar, då vi itne kunde ta med de över gränsen. Vi letade snabbt upp ett stal och just som vi steg in i det hörde vi en röst bakom oss.
Den tillhörde Dagor!
Och här avslutas vår krönika för denna gång, eventuella tillägg måste kanske göras då mitt minne kanske sviker mig någonstans.
/Mellith av Edhellond
------------------------------
Dum vivimus vivamus
Elias
Snart stod vi vid gränsen till fiendeland, där vår sten fanns och grubblade på hur vi skulle ta oss in. Karn språkade starkt för att ta en liten båt och, under nattens skydd, ro oss in via havet. Vi hade dock ingen båt och vi hade inte några pengar att lägga ut på detta. Desutom hade den lokale, gondorianske befälhavaren starkt varnat oss för att försöka ta oss över fiendegränsen, detta ansåg jag något fegt, men hans åsikt var trots alltid viktig, då han kunde området. Prat om att stjäla en båt som små usla tjuvar började snart höras i vårt sällskap, t.o.m från vår alv. Jag måste säga att jag blev bestört över den låga moral som sällskapet visade. Jag satte dock stopp för detta illdåd.
Snart, efter att fått våra vapen bedömda, begav vi oss mot Pelagrir närmsta större stad, slutdestinationen för vår handelskonvoj och Aigiras hemstad. Vi reste i många dagar innan vi fick skåda Pelgrirs sköna stadsmurar och kunde pusta ut. Väl inne i staden letade vi upp Mirion för att få betalt för våra tjänster. Vi fick oss 10 guldstycken var plus Dragors del som vi delade upp för att förvara åt honom, i händelse att han skulel dyka upp. Det skall dock nämnas att vi nu alla trodde det värsta och drack många öl till hans ära. Början på en sång om vår ädelmodiga Dragor började även ta form. Denna han dock inte bliva något då vi, efter mat, fest och en hel del öl fick besök av Gondors kungs personliga sändebud!
Vi tog emot honom med öppna armar, allt utom Carnil, som dock ändrade sig efter bevis på hans befattning. Vi fick veta att Gondors kung ville träffa oss. Stor glädje och upprymdhet spred sig genom sällskapet då detta förmodligen skulle bli den största händelsen i allas våra liv. Efter några dagars, eller var det veckors, resande nådde vi vår kära huvudstad, minas anor. Här skulle vi få träffa kungen. Alldeles hänförde fördes vi snart genom stadens sju murar upp till vår konungens torn. Vi fördes vidare upp, förbi vakter i gyllene rustningar och rum stora som hus för att snart, efter en viss väntan befinna oss i en stor sal med flera gäster. Vi var alla hänförda över allt som försegick och speciellt kungen som snart anlände. Vi blev snart informerade om att en kris uppståt, kristallen vi blivit av med ägde stor makt och tvunget behövde återtas. Då vi var några av de få som verkligen visste hur den såg ut och hade kunskap om området där den befann sig utsågs vi till den grupp som skulle hämta tillbaka den och rädda Gondor från den hemska Umbarianerna som nu tagit den. Vi blev utrustade med så mycket proviant vi kunde bära och begav oss iväg mot gränsen med kungens ombud som vägvisare. Gränsen nådde vi nu fram till på ett mer öde ställe än sist och vi kunde utan större problem ta oss över. Snart hade vi tagit oss in i fiendeland, där vi dock kunde vandra fritt då det egentligen är ockuperat Gondorianskt terretorium som vi smälter in i ganska bra. Vi vandrade tills vi nådde en stad, med undantag för sömn. Här behövde vi få tag på hästar, då vi itne kunde ta med de över gränsen. Vi letade snabbt upp ett stal och just som vi steg in i det hörde vi en röst bakom oss.
Den tillhörde Dagor!
Och här avslutas vår krönika för denna gång, eventuella tillägg måste kanske göras då mitt minne kanske sviker mig någonstans.
/Mellith av Edhellond
------------------------------
Dum vivimus vivamus
Elias