Speltimmen v49–52 2025

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka (även om trådarna kommer en gång i månaden).
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[JohanL]

Jag har spelat SOVL, som är F2P på Steam (monetariseringen kommer av att hälften av arméerna måste köpas, men man kan spela utmärkt med de som ingår).

Spelet är en light-version av Warhammer Fantasy Battles (olicensierat), med ett litet slimmat system. Det finns olika modes, inklusive en kampanj där armén kan både utvecklas och ta skada. Bra och solitt spel om man gillar fantasy-formationsstrid i WFB-stil.


Mina troll chargar datorns Goblin Shortbows. Jag tror jag vinner den fajten.


En senare fajt - mina orcher har nu tung rustning, min ledare har ett brinnande svärd, och jag har en enhet troll till. Goblins är mest som kossacker, skitbra på att plundra. Min urpsurngliga trollenhet har numera fyra wounds var, regenerering, och stinker, vilket gör dem extremt svåra att få kål på.

90, typ?

 

[Franz]

Lillgrabben (snart 4 år) tycker det är spännande att spela väldigt simpla spel på surfplattan. Jag tänkte att det kunde vara kul att se vad han tycker om "riktiga" spel, så jag plockade fram min Amiga 500 mini och lät honom pröva. Han tyckte dock att det var roligare att titta på när jag spelade än att försöka själv, men det var ju inte mig emot.

Han ville att vi skulle spela Zool, ett plattformsspel som jag vill minnas att jag tyckte ganska mycket om under den gamla goda tiden. Jag vet inte om jag hade usel smak som ung eller om jag efterkonstruerat att jag tyckte bättre om spelet än vad jag egentligen gjorde. Något av dem måste det vara, för detta spelet var närmast ospelbart.

Man är en liten ninja som hoppar över hinder, klättrar på väggar och skjuter fiender med projektiler. Kontrollen är något av det mest bedrövliga jag varit med om på länge. Ninjan beter sig om om hen befann sig på en isbana och om man lyckas eller inte med vissa manövrar (som att klättra på väggar eller slå hål på väggar) är helt slumpmässigt. Ibland går det och ibland inte och det finns ingen rim och reson varför det inte går ibland. Fiender och hinder är orättvist utplacerade och ninjan är så snabb att han springer in i dem i tid och otid. Det är faktiskt mer fruktsamt att istället för att försöka spela bra helt random trycka på en massa knappar.

Lillgrabben tyckte dock att spelet var riktigt kul, framförallt för att banan hade godistema. Tillslut började jag böna och be om att vi skulle spela något annat. Men nej, vi skulle prompt spela "godisspelet" som han kallade det. Så ska jag ge spelet något plus är det att det fick honom riktigt intresserad av tv-spel. Och jag fick en livsläxa av slaget "be careful what you wish for".

 

[krank]

Jag har spelat 63 minuter av ROUTINE.

Det är ett spel som är väldigt likt Alien: Isolation. Man går runt på en rymdbas, den här gången på månen. Det är märkt och murrigt, retrofuturistiskt och alldeles underbart. Lite småpussel, lite utforskning… Ja, ni hajjar.

Och sen så finns det onda robotar som man inte kan döda och som kan döda en om de kommer fram till en, lite som xenomorfen i Isolation.

Och… jag gillar det inte. Det här är inte ett dåligt spel, det är bara ett spel jag verkligen tycker om allting med utom en av de saker som är spelets core gameplay. Jag vill verkligen utforska den här rymdstationen, jag vill verkligen trycka på knappar, dra i spakar och jag vill lära mig steg för steg hur det här märkliga heavy-duty multiverktyget funkar. Jag vill göra allt det där.

Men jag vill inte gömma mig eller fly från dödsrobotar. Eller xenomorfer.

Jag vill liksom inte att det ska vara så jäkla spännande. Jag tycker mest det är obehagligt att känna hjärta dunka och paniken sätta in. Jag får inte ut något alls av när det är actionspännande. Jag förstår att det finns folk som tycker att det är "tråkigt" med spel som inte frammanar den sortens starka känslor, och som aktivt eftersträvar upplevelsen av att de (känslorna) tar över och fyller hjärnan. Jag gör det inte.

Jag känner alltså inför detta lite som jag känner inför t.ex. Alan Wake och andra spel från Remedy: Kul spel, om det inte varit för att de kände att de måste stoppa in en massa action. Men till skillnad från där så kan man inte bara ta sig förbi strids-delarna utan här måste man liksom kontinuerligt gömma sig, oroa sig, medan man utforskar och pussel-löser. Och man kan inte som i FFVII Remake grinda upp sin level så att fienderna inte är så störiga. Här är det bara att gilla läget: Dödsrobotar. Du kan bara stunna dem, aldrig besegra dem.

Men ja, okej. Det här spelet rekommenderas till alla som gillade Alien: Isolation. Jag däremot kommer antagligen inte återvända till det.

BETYG: 85+

 

[krank]

Jag har också spelat 63 minuter av Terminator 2D: No Fate.

På tal om spelgenrer som jag älskar utseendet men inte gameplay på (som shmups)… Det här är en mestadels klassisk run-and-gun a' Contra/Probotector, där vissa banor har egen spelmekanik (t.ex. när Arnold är på baren och slåss så är det istället klassisk beatemup, och åka-motorcykel-banan är en typisk klassisk 2D-åka-motorcykel-bana). Och jag är riktigt dålig på såna, precis som jag är dålig på shmups, och precis som i min gnälliga recension av RUOTINE ovan så tycker jag inte heller att det är så kul eller givande. Inte ens när jag lyckas.

Pixelart är antagligen min favorit av alla estetiska stilar. Antagligen för att jag växte upp med spel som alla hade väldigt snygg sådan, men anledningen är egentligen egal. Jag älskar gamla peka-klickaspel och jag älskar X-com/TFTD, men jag älskar ju också utseendet på gamla plattformsspel, shmups, beatemups och så vidare.

Nå; T2D:No Fate är alltså ett spel som bygger på filmen Terminator 2 och som till formen är en typ 32-bitars arkad-run-and-gun. Grafiken håller sig inte helt till vad som var möjligt back in the day, men det känns ändå rätt. Inte riktigt SNES, men mer typ Saturn. Det märks att det är ett spel av folk som dels gillar pixelart, dels gillar T2, dels gillar gamla spel. Det finns enormt många blinkningar till en massa olika spel – spelet expanderar filmens story rätt mycket och tar sig vissa friheter, och tar det som ursäkt för att referera inte bara till tidigare T2-spel utan också till t.ex. just Contraspelen, Blackthorne, Double Dragon… Och det är ju kul.

Banorna är ganska korta. Det finns ett "Easy mode", så jag kunde ändå ha relativt kul (eller åtminstone inte bli frustrerad) under min timme med spelet.

Jag gillar också hur de jobbat med replayability. Jag brukar vara emot det, men vad jag förstått är det här ett ganska kort spel och eftersom det ändå bygger på en tidsresefilm… Jag har ju skrivit nånstans att om jag skulle göra ett Terminatorspel så skulle jag ha som central grej att man spelade flera "cykler", där de val man gjorde varje cykel påverkade hur Skynet tog över osv i nästa. I det här spelet är det inte riktigt så, men när man klarat spelet en gång så låser man upp vissa val, som sedan (vad jag förstår) påverkar hur vissa banor funkar osv. Replayability som nästan mer känns som ett utforskande, eller som en enda delvis-repetativ genomspelning. Jag gillar't.

Kommer jag återvända till det här spelet? Kanske. Jag var väldigt sugen på att testa det, men när jag väl spelade det blev jag ju påmind om att jag egentligen mest vill spela JRPGs, peka-klickaspel och turbaserade strategispel… =)

BETYG: 90

 

[krank]

Och så tänkte jag köra en timme av Persona 3 Reload till Switch 2, men det blev två timmar istället. Så kan det gå.

Jag körde det på PC via gamestreaming tidigare (och "Portable"-varianten innan dess), men sedan dess har jag bytt min Switch mot en tvåa och skaffat spelet på sånt där game key card – man kan tycka att det är sämre än en full fysisk release, och så är det ju, men i mina ögon är det ju bättre än en digital release – mer exakt är det ju som en digital release fast man kan sälja den vidare. Och jag har ju bevisligen inte haft några bekymmer att köpa digitala releaser… Och hur som helst var det billigare med game key card än att köpa spelet på stora pappa Nintendos onlinebutik.

Anyways, det är samma bra spel, men nu bara i 30fps vilket såklart är lite trist. Framför allt givet att det här ändå i grunden är ett rätt gammalt spel; jag greppar inte riktigt vad som hindrar det från att köra i 60 utom att det använder Unreal Engine. Spelet är kul, karaktärerna är roliga. Den här gången tog jag mig till spelets dungeon och körde igenom hela första kvällen där. Jag vill absolut spela vidare.

Jag brukar se till att ha ett spel igång per plattform i taget; i undantagsfall två. På Switch hade jag Shin Megami Tensei 3 och Front Mission 2, där det senare är det jag spelar på tågresor och sådant. SMT3… Jag ville gilla det, det var ganska kul ganska länge, det körde i mjuka sköna 60fps… Men jag kom till en boss där jag helt enkelt skulle behöva göra mer jobb än jag strikt taget känner för, för att ha en chans. Så jag tror att min redan ganska långa paus i SMT3-spelandet får bli en paus på obestämd tid och att jag istället låter Persona 3 bli det första spel i Personaserien jag ger ett riktigt försök…

BETYG: 90+