Jag har spelat igenom nya God of War (2018). Jag har med mer eller mindre nöje spelat spel 1-3 tidigare, 1 och 2 när de var nya och 3:an i nån billighets remake för ps4. Det här spelet är inte alls som de andra. Kratos - Spartas Spöke, killen med den röda spiralen på sig, har i den gamla serien vart helt och hållet driven av bitterhet. Det fans ingen tanke på vad som skulle komma efter. Det var hämnd som gällde och brutal skulle den vara.
Nu är det helt annorlunda. Då det faktiskt började ta helt slut på mytologiska varelser och gudar i antikens Grekland (samt att typ... värden kanske gick under eller så? Jag har för mig det i alla fall. Typ att stjärnorna slocknade och havet åt upp allt land?. Nått åt det hållet. Kanske kom allt tillbaka på slutet av 3:an? Oklart.) så Kratos har lämnat allt det där bakom sig. Gift om sig, skaffat familj och flyttat till midgård.
När spelet börjar har Kratos fru dött och han samlar tillsammans med sin son ved till gravbålet och sen ska de - så snart sonen är stark nog - bege sig till den högsta toppen i de nio världarna och sprida hennes aska från den.
Men saker går såklart inte som de ska. En främmande man knackar på och sen är galoppen igång igen. "Gudar är inte att lita på fnyser" Kratos. "Kolla en runsten!" ropar sonen, Atreus, lite för högt. "Tyst, pojk, det är troll i faggorna".
Och sen åker Draugar, Varulvar, Hel-gengångare, istölpar och eldriddare på det så att det står härliga till. Fast nästan lika mycket som Kratos sätter yxan i allt som rör sig så kör han båt.
En hel del saker med spelet är väldigt bra:
1. Kameran. De har valt att aldrig klippa, som att hela spelet skulle vara en enda oändligt lång kameraåkning. Först brydde jag mig inte alls, men det gör att man kommer nära karaktärerna och känner sig som en medresenär på ett helt annat sätt än jag brukar göra i spel.
2. Father of the Year. Spelets story är bra för att vara en tv-spels story redan från början. Tempot håller, birollerna gör alla sitt för att få spelets två huvudpersoner, Kratos och Atreus att spela röven av oss. Det är den bästa far och son skildringen jag vart med om på tid och evighet. Att Kratos inte längre bara kan vara bitter och döda saker (han är såklart fortfarande bitter och dödar i princip allt som någon kan döda) utan även måste få sin son att hitta sin plats i världen och dessutom förstå vad en god farsa ska och inte ska göra. Det är deras resa både i världen och till en fungerande familj igen som är grejen.
3. Det känns rättvist att slåss. Det tog en stund för mig att förstå hur man slåss i GoW, jag skulle utan tvekan säga att de första två-fem timmarna var de svåraste och tråkigaste rent slagsmålsmässigt, men sen så klickade det, när jag hade låst upp lagom många olika attacker och olika runor blev det en tight och hållbar stridsmiljö där jag kunde fatta grejen och ta ner en övermäktig fiende (vilket här betyder att den var ca 3 -4 lvls högre än mig) på några försök. Det finns också ganska många val att göra hela tiden i strid, särskilt från akt tre när de introducerar flera närstridsvapen som går att skifta mellan. Fienderna är så pass tydliga vad de pysslar med att det går att hålla paniken i schack även när banan fylls av Svartalfer som är sugna på klassiskt råkurr.
4. Det är lagom annorlunda mot mytologin. Vissa grejer är helt annorlunda, tex tycks Asarna ha haft ett inbördeskrig för ca 100 år sen där vissa dog, andra lansförvisades och straffades på massor av konstiga sett. Sen är andra saker som man är van vid och den som har ett välbekant namn gör ungefär sin grej. Det är en bra balans mellan gammalt och nytt som är tillspetsat på ett sånt sett som passar GoW.
Sen gör det en del saker ganska dåligt
1. RPG - why? Av någon anledning så finns det ett alldeles för stort crafting-system. Kratos måste fixa nya rustnings delar som kräver olika typer av material, sen går dessa att uppgradera så det är helt oklart om jag ska stoppa in drops från en boss den ena eller andra rustningsdelen. Dessutom måste vapen trimmas, skills läggas in och levlas upp, runor ska in rustningen och så vidare. Det finns ett helt gäng stats som alla påverkas av detta. Jag känner inte att det var roligt alls, förutom att det var lite kul att Kratos faktiskt har sån rustning att det syns vilka delar han har på sig.
2. Vad vill fienderna? Jag fattar inte varför fienderna ger sig på Kratos och Atreus. Det finns några storskurkar här och där, men för det mesta bara bor det massor med vikingaspöken över allt och de är arga. Särskilt när några fiender försöker hindra deras båt att åka framåt i en onödigt lång fight undrade jag varför de ville stoppa oss. Det var inte så att vi höll på att sno eller förstöra något, vi bara gjorde vår grej.
3. Spelet är för långt. Eller det är för många sekvenser där man slåss för länge, för mycket yta att åka båt på och för mycket plattformat att plattforma på. Ja, jag gjorde typ allt frivilligt också, men det kändes lika viktigt för storyn som själva huvuduppdraget. Jag hade gärna sätt längden klippt med 50%. Eller att de la in tre saker till att göra förutom slåss, plattforma och åka båt så att det hade känts mer som att det fanns en anledning till att allt tog så lång tid.
4. Det dödas för få gudar och mytologiska varelser. Efter som ingen av dussin fienderna är lika tydligt mytologiska figurer som gorgoner, minotaurer, pegaser, nejader osv. så är det lite som att den grejen saknas. Det är dessutom extremt få gudar/monster som vi känner igen med namn som hamnar på fel sida av yxan. Jag hade gärna dödat av en samling jättar, några namngivna dvärgar och kanske hälften av Asarna. Men så är det inte alls. Det känns lite fegt. Det är inte ens så många gudar och klassiska monster med i spelet!
Det var i vart fall en oväntat positiv upplevelse. Svårt att ge något annat betyg än 5 av 5. För det här var verkligen något. Inte lika mycket som Spindelmannen var något. Men säkert lika mycket som cowboy-spelet alla andra sitter och kör är något.
