Speltimmen v41–44 2025

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka (även om trådarna kommer en gång i månaden).
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Henke]

Idag har jag spelat klart Detective Di: The Silk Rose Murders (2019).

Det här är ännu ett peka-klicka spel som utspelar sig i forntida Kina där man spelar en nyligen befordrad utredare som undersöker mordfall. Det här är (för) pixligt, utan voiceacting och en hyffsad story men långt ifrån det mest intressanta jag spelat. Några minigames som i längden mest tröttar ut.

Det här är... godkänt... (3/5)

 

[Hellzon]

Jag har spelat.

Suzerain är nån slags visual novel där man precis har blivit president i det påhittade östlandet "Sordland". Och så finns det en massa etniska motsättningar internt, ett "USA" och ett "Sovjet" externt, ett allmänt fientligt grannland och en kass ekonomi. Allt det här ska man balansera samtidigt som man ska umgås med sin familj. Jag har väl inte spelat länge nog för att se riktigt var det ska ta vägen (bara tre timmar).

Visual novels är väl inte riktigt min genre, jag lockades mer av konceptet att spela lite mer handgripligt kartspel - de val man gör, gör man i dialog med sina rådgivare. Klurigt, men ett nyfiket 90 på krankskalan.

---

Stranded: Alien Dawn är bosättarspel. Skeppet Alien Dawn har kraschat och man ska överleva på en främmande planet. (Ja det finns flera scenarier men det verkar vara standardscenariet.) Man har tre-fyra bosättare och det är de man får klara sig med ett tag - det antyds att man ska kunna hitta fler men det är nog ett tag dit. Bonuskul att man kan välja att ta med sig ett gift par, och mannen blir gladare av att ha sin älskade med sig men inte makan. #sunkigakönsroller

Många av recensionerna på Steam kallar det för ett bättre Rimworld, jag har inte spelat Rimworld men det kanske stämmer. Jag vet inte riktigt om jag ser nån USP som jag är intresserad av, så ett lite missnöjt 85 på krankskalan.

---

Sist demot till Ratopia. Jag fortsätter på temat gulliga råttspel alltså. Här styr man en råtthärskare (s.k. dråttning) som bygger hus, bestämmer vad som ska huggas ner och allmänt styr och ställer med fler och fler råttundersåtar. Man är i exil så förr eller senare kommer det väl fiender och ska slåss med en. Även här landar jag nog i ett optimistiskt 85 på krankskalan.

 

[Franz]

Jag har klarat Nobody wants to die. Ett spel med fokus på mysterielösning i en cyberpunkvärld. Jag känner att jag verkligen borde tycka mer om spelet än vad jag gör. Ett av mina topp 5 favoritspel någonsin är Observer, ett spel i samma genre med ett snarlikt upplägg. Det känns som att de som utvecklat detta spel också gillar Observer och gjort sitt bästa för att förbättra upplägget. Lyckas de? Mjo, nja, det är komplicerat..

Spelet utspelar sig i en dystopisk framtid där förmågan att bli odödlig finns, men det är alltid någon annan som måste betala priset. Det är en setting snarlik den i Altered Carbon, där odödligheten har blivit en enorm klassmarkör som än mer särar på de redan enorma klassklyftorna. Huvudpersonen är en privatdetektiv som utreder en seriemördares härjningar, men som samtidigt själv måste reda ut sitt mörka förflutna och vad som där är sant och inte.

Vi börjar med spelets positiva saker. För det första är det förbaskat snyggt och stämningsfullt! Miljöerna är spännande och detaljerade och atmosfären är otroligt ball! Staden, New York, är en intressant setting, det är som att den bara vuxit och vuxit och nu nästan har vuxit ihjäl sig självt.

Vidare är gameplayet riktigt bra! Som utredare har du en massa gadgets till ditt förfogande; en uv-lampa, en röntgenkamera och inte minst en tidsmanipulatör där du kan backa tiden och se vad som hänt på platsen innan du anländer dit. Framförallt den sista prylen är riktigt spännande och rolig! Och även om brottsplatsundersökningen är lite styrd så är den rolig och du känner dig verkligen som en detektiv när nu tar reda på vad som här har hänt!

Så, ett snyggt spel med kul gameplay, vad kan gå gå fel? Tja, ingenting egentligen för spelet är verkligen inte dåligt. Det är bara inte så bra som det skulle kunna vara. Och det hela faller lite på två saker, en mindre nitpick, och en större grej. Först till den mindre grejen. Det finns en grej med estetiken som verkligen stör mig! Och det är hur mycket 30-talsretro de klämt in i spelet. Då spelet är en noirhistoria har de verkligen slagit knut på sig själv för att lägga in så mycket noir-estetik som möjligt i cyberpunkvärlden. Och det sabbar verkligen trovärdigheten. Jag kan helt och fullt köpa att mode i form av kläder och frisyrer kan få en retro revival av detta slag. Men när även teknik får samma revival blir det bara konstigt. Jag tycker att Blade Runner visade ett bra exempel på till vilken grad man kan blanda sci fi och noir-retro och ändå få det trovärdigt. Att dra det så långt som i detta spel gör att det snarare känns som en konstig gimmick.

Den andra mindre bra grejen här är storyn. Den är inte på något sätt dålig, men jag tycker inte heller att den är så väldigt engagerande. Som sagt finns rätt rejäla likheter med Observer, absolut inte minst vad gäller huvudpersonen och dennes personliga resa. Och dessa jämförelser är tyvärr inte till Nobody wants to dies favör. Jag har spelat om Observer ett flertal gånger bara för att få uppleva storyn igen, men när detta spel tog slut kände jag inget incitament att starta om och börja spela igen, även fast spelet såvitt jag förstår har flera olika slut.

Jag antar att flera av er som spelar Observer höjer på ögonbrynen och undrar hur jag kan hylla det spelet så mycket när det var allt annat än perfekt. Och det håller jag med om att det inte var. Delarna när man utförde brottsutredning var rätt minimalistiska och smyg-bitarna var under all kritik. Men världsbygget var otroligt och storyn var superb! Jag hade verkligen hoppats på att Nobody wants to die skulle vara ett spel som förbättrade Observers alla områden. Men vi fick en förbättring (gameplay) och två försämringar (setting och story). Om man tycker att gameplay väger tyngre än setting och story (vilket jag har full förståelse för att man kan tycka) så är detta ett spel att välja framför Observer. Men om setting och story är viktigare för en är Observer att föredra alla gånger i veckan!

Jag känner att jag kanske är lite hård mot spelet i denna recension, då det är ett atmosfäriskt spel med många kvaliteter. Jag önskar bara att det skulle vara bättre än det är, och det hade verkligen alla chanser i världen att bli ett av mina favoritspel. Men det är ett bra spel oavsett, det vill jag vara tydlig med.

 

[krank]

Jag har nu klarat Final Fantasy VII Remake. Alles in alles tog det mig lite under 59 timmar.

Jag gjorde absolut inte allt – jag levlade inte mina karaktärer till 60, jag scannade inte alla monster, jag skaffade inte ens alla summons. Men jag tog mig igenom spelet på normal svårighetsgrad.

I slutänden tycker jag att det här är en helt OK remake av ett spel jag tycker väldigt mycket om. Det är snyggare än originalet i termer av ren fidelity såklart, med högre upplösning och med avancerade 3D-modeller osv. Röstskådespeleri är trevligt, framför allt att kunna köra på japanska med engelsk text. Spelet bygger ut storyn och sidokaraktärer väldigt mycket, och jag tycker nog att allt sånt funkar riktigt bra. Ibland känns det kanske lite utdraget, som smör som bretts över lite för mycket bröd, men överlag tycker jag slutresultatet funkar bra storymässigt. De ändringar de gjort funkar.

Jag har egentligen bara två saker jag inte gillar med spelet:

• Efter nästan 60 timmar har jag vant mig vid stridssystemet, men jag tycker fortfarande rätt illa om det. Jag vill ha ATB, eller helst helt turbaserat. Jag vill inte springa runt, jag vill inte ha action. Jag vill inte ha snabba strider. Jag vill ha långsamt, jag vill ha fokus på taktiska val. Här var för mig original-FFVII en nästan perfekt avvägning. Lite mer "realtid" än t.ex. FFX eller SMT5, men inte så mycket realtid att det kändes som ett cinematiskt actionspel. Det här är också anledningen till att jag hoppat av FF-tåget i stort – Square Enix gör numera Final Fantasyspel för andra människor än mig. Och det är väl OK, många gillar ju actionspel. Och det finns fortfarande sketamånga traditionella turbaserade JRPGs för mig att spela.
• Spelet är verkligen helt allergiskt mot att ha någon form av annan svårighetstyp än "svåra strider". I exakt varenda "pussel"; oavsett om det gäller navigering eller ordning man ska trycka på saker, så är det extremt mycket handhållning – ibland väntar de lite, men alltid för kort tid. Man hinner aldrig tänka eller fundera på lösningar själv. Det här tycker jag är tråkigt.

Jag kommer nu att ta mig an Intermission-grejen som ligger mellan detta och Rebirth; sen får vi se. Jag vet inte om jag är så sugen på att köra Rebirth direkt efter; jag skulle behöva en palate cleanser tror jag.