Speltimmen v29–30 2023

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[JohanL]

Jag har spelat Inscryption. Det är en roguelike deckbuilder med pixelgrafik, vilket i sig är helt OK men inte jätteimponerande. Vad som är otroligt coolt är hur märkligt spelet är. Det ser ut som pixelgrafik med ett klumpigt gränssnitt, men efter ett tag förklaras och motiveras det. Man får ingen information från början, och så tror man att man börjar förstå saker, men sedan blir allting allt mer mindbending. Jag tänkte inte spoila något, för det här är verkligen en upplevelse som är bäst att komma in oförberedd i. Kan inte rekommenderas nog, och har en välförtjänt "Overwhelmingly Positive" på Steam.

(Jag tycker inte att man behöver skämmas för att googla vissa lösningar - en del problem är både svåra och långsökta.)

 

[krank]

Jag har spelat 67 minuter av God of War, alltså det från 2018. Det borde finnas någon form av böter som kan utdömas till speltillverkare som döper nya spel till samma sak som gamla spel så att det blir svårt att googla efter en specifik version om man inte minns årtalet. Samma sak gäller t.ex. Doom (2016).

Nå, jag har bara spelat litegrann av de tidigare spelen, men här spelar man i varje fall Kratos, vars huvudsakliga positiva egenskap är att han röstskådespelas av Christopher Judge, aka Teal'c från Stargate SG1. I övrigt är han mest en machoröv. Han är en machoröv som är en röv mot sin son. Mamman har precis dött, och nu kommer det monster och vad jag antar är nordiska gudar och vill döda Kratos, jag antar att det på något sätt är relaterat till att han dödat en massa andra gudar men jag vet inte.

I varje fall, den här timmen har jag pulsat runt i snö, slagit saker i huvudet med yxa och fajtats mot en miniboss (troll) och en vanlig boss (en gud, antar jag). Och varit elak mot sonen, då.

Jag antar att det här spelet eventuellt ska handla just om relationen mellan Kratos och sonen, men jag blir verkligen bara trött av det hela såhär långt.

Jag är ganska osugen på att spela vidare. Det är inte ett dåligt spel, men för mig har det väldigt begränsad lockelsekraft. Dels lockar inte miljöerna mig – snötäckta nordiska skogar med huvudsakligen vikingatids-estetik är inget för mig. Dels är jag väldigt ointresserad av den nordiska mytologin; tor och loke och oden etc. Jag har haft perioder där jag lockats av dem, men jag känner mig mest less på dem ärligt talat.

Jag blir nästan mer sugen på att försöka mig på något av de gamla God of War-spelen, men det tror jag inte att jag kommer att göra heller.

Nej, tillbaka till Everspace med mig. Där har jag hittills klockat nästan sju timmar – rätt mycket för att vara mig. Mer än jag trodde att jag skulle spela det.

BETYG: 85+. Not for me.

 

[Max Raven]

Jag har spelat klart Bloodstained: Ritual of the Night (99,20% av kartan)

I korthet: Det här är lite modernare Symphony of the Night med serienumren bortfilade, på gott och ont.

Längre: Kartan är byggd enligt Zelda 1-princip: Slå varje vägg, gå över varje område. Jag önskar att jag kunde säga att det inte behövdes för main quest, men det "dolda" slutet kräver också det - plus koll i walkthrough för vissa prylar är inte bara "just det, här passerade jag ju för någon timme sedan, det är uppenbart" utan "det här är utfylld del av kartan utan markörer intryckt i en obskyr bit av kartan, hoppas du fört anteckningar eller har internet".

Levelling-systemet borde de skippat helt - det gör ingenting förutom fyller ut speltid. Men på grund av hur crafting och drop rates fungerar så kunde de nog inte tagit ut det utan att folk blivit frustrerade.

Drop rates dock: Crafting är obligatorisk. Fiender har dock sinnesjukt låga drop rates för material (och icke-kritiska shards, som ger krafter) och du behöver i regel 6 eller mer av en grej som har typ 8 procents baschans att tappas, osynligt modifierat av din luck och utrustning som du kan hitta runt 3/4 in i spelet. Det är undantaget vad som finns i kistor som återfylls och har sina egna drop rates. Recept är också dolda, och inte bara i kistor och väggar utan "om du köper X så får du ibland recept som använder det". Det finns en uppsjö av material, till vapen, utrustning, shards, mat, uppgradering av shards... Det är många grejer och inte direkt överskådligt. I vissa fall kräver recept att man bygger grejer innan dem - det får man leta upp receptet för manuellt och prylen är markerad som obyggbar istället för att den meddelar att du kan bygga en grej och göra försteget åt dig. Det låter som ett litet klagomål men det finns så pass många saker att det är ett väldans aber att hålla reda på allt.

Shards... Eh. De ger krafter och lite buffs. Jag hittade runt 6 jag gillade och skippade resten helt. Jag hade gärna experimenterat mer men eftersom de både uppgraderas genom material och av att farma fienden som ger dem så för att få dem bra så går det åt en del tid - och har du lagt någon timme på att få upp en shard som funkar så finns det ingen större motivation att testa mycket sämre varianter. Det här är den värsta kombinationen - där crafting och farming går dubbelt upp.

Krafter: Överlag får du dem mycket senare än du borde fått dem - på grund av hur kartan är byggd blir det drygt att gå igenom alla vrår för att se var vägen eller prylen för att komma vidare är. Man får knappt njuta av dem. Paradexemplet är en kraft som gör dig supersnabb, som du får i en appendix i näst sista området och har nöje av i 30 minuter (du kan inte använda den i slutområdena eftersom kollisioner ger massiva mängder skada) men den är väl bra om man vill fylla ut det allra sista. Det är samma med quests - du har uppdrag fram till sista delen av spelet. Vill man göra dem så dödar det spelets rörelseenergi effektivt för prylar som är värdelösa när du får dem. Två uppdragsgivare finns för crafting, och de har nästan till den dolda sista bossen - och nej du behöver inte de grejerna alls vid det laget.

Jag hade mestadels inte tråkigt men jag föredrar att spela spel som inte utnyttjar att min hjärna gillar "number go up" istället för att göra ett spel som inte tycker att slå samma fiende 50 gånger är en bra idé.

Betyg: Det finns mycket bättre Metroidvanias men gillade man Symphony of the Night så är det här fullgott mer sånt.

 

[JohanL]

Jag spelar Monster Train.

Det finns en massa roguelike deckbuilders som kopierar den helt fantastiska Slay the Spire, och sällan särskilt bra. Men Monster Train rockar och är tillräckligt annorlunda inom premisserna för att bara kännas som en blek kopia (på det vis som Pirates: Outlaws och Banners of Ruin gör). Combona är sjövilda på samma vis som i StS, och variationen är högre genom att du inte bara väljer en klass från början, utan en mer komplex setup med en Champion-karaktär som står på brädet, faktioner du rekryterar från, och så vidare. Asymmetrin är trevligt hög. Grafiken är habil men inte cool som StS är.

Ett kanonspel, helt enkelt, och litet mer förlåtande och välkomnande än StS.

 

[Hellzon]

Jag har kört lite enklare spel.

Hadean Lands är ett textbaserat äventyrsspel gjort av den hobbyns ene store kanon Andrew Plotkin*. Det var delvis ett experiment med att kickstarta ett textbaserat spel, kickstartades 2010 och släpptes 2014. Såhär lagom till nioårsjubileet köpte jag det, för det är välrenommerat.

Nåväl, man är en alkemistlärling på ett magi-tech-rymdskepp. Någonting har hänt, verkligheten är trasig, resten av besättningen står frusna i tiden runtom på skeppet. Man måste klura ut alkemiska ritualer - extrapolera från de som finns nedskrivna - leta ingredienser till dem och försöka ta reda på vad sjutton som hänt och vad man kan göra åt det.
Stabilt, lär spela klart, 90 på krankskalan.

*) Den andra stora kanonen är Emily Short.

Dead Horizon är kort. Väldigt kort. Din revolvermankvinna står öga mot öga med döden och tänker tillbaka på de som hon behövt döda för att hennes rykte blev mer och mer överdrivet. Det är avhandlat på en kvart, svårighetsgraden i skytteduellerna är typ noll och storyn är väl inte jättedjup även om den är riktigt väl berättad.
Extra köldpoäng ändå för att berättaren ber dig stoppa undan revolvern (föra musen till nederkanten av skärmen) efter varje duell.
Det var gratis. 90 på krankskalan.

Reventure ser ut som ett pixligt plattformsspel, men egentligen är grejen att det finns etthundra "slut" och spelet går ut på att hitta alla. Ett gäng av dem är "dö på intressanta sätt", och det är heller ingen jättespoiler att man när man har hittat ett svärd kan sticka det i alla möjliga trevliga NPC:er för att hitta olika "slut".
Samtidigt hoppar man sämre ju mer utrustning man hittar, vilket stänger av områden. Det hintas om ett hundraförsta slut och antagligen involverar det någon slags optimering av hur man går runt i spelvärlden och samlar föremål medan de går att nå. Jag får väl se.
Hyfsat kul, löjligt billigt. 90 på krankskalan.

 

[Hellzon]

Jag har spelat Senna and the Forest. Mänskligheten har gått under, kvar finns bara talande träd. Man ska gå runt och prata med dem och reda ut hur de är släkt med varandra. Förstås. Träden har lite olika missfärgningar som ärvs på olika sätt. Logisk slutledning ala Obra Dinn.

Förtas lite av att UI:t kunde vara bättre, men för gratis är det ju godkänt. Det är rätt kort och jag lär spela klart. 90 på krankskalan.

 

[krank]

Det här var lite mysko – jag har ju spelat båda de två föregående versionerna av det här spelet, men tydligen blir Sherlock Holmes: The Awakened (2023) den första versionen jag skriver om på wrnu. Det är extra konstigt eftersom det ju trots allt är ett undersökande/utredande Sherlock Holmes-spel med koppling till Lovecraftmythosen, och det är ju lite mitt hjulhus. Min sylt, så att säga.

Nå, hittills är grunden väldigt likadan – just det här första kapitlet har jag ju spelat två gånger förut. Jag har dock aldrig klarat spelet, eller ens tagit mig speciellt mycket längre än såhär. Kanske blir det första gången…

Nå, det är Frogwares, det är Sherlock Holmes, man vet vad man får. Och jag förstår 100% varför de valde att remastra det här spelet och göra det till deras fortsättning av rebooten Chapter One. Samma skäl som att de remastrat spelet en gång tidigare – Sherlock Holmes plus Cthulhu equals popularitet.

Man går runt i tredjeperson numera, och pratar med folk och tittar på saker och samlar ledtrådar. Sen kan man prata med folk om ledtrådarna, och så kan man sätta ihop ledtrådar till slutsatser i sitt "sinnespalats". Man kan också bygga tidslinjer. Mekaniken är vid det här laget beprövad; Frogwares vet hur man gör sådana här spel. Det är fortfarande mer AA än AAA – det är snyggt, men animationerna är ofta stela och framför allt kläppsynkningen är rätt dassig.

Nå; det är helt uppenbart ett trevligt spel – jag har ju precis köpt det för tredje gången och det är inte bara för att Frogwares är ukrainare. Det är, som sagt, min sylt även om jag aldcrig spelat klart det. Jag satte mig nyss och skulle spela den sista kvarten som krävdes för att det skulle bli en hel timme, och nu är min speltid drygt två timmar.

Har man redan spelat igenom The Awakened en gång så finns inte jättemycket nytt här, tror jag. Det finns en DLC som slänger in lite sido-fall här och var, och som man väl kan investera i kanske.

BETYG: 95− Jag vågar inte lova att jag fortsätter spela i morgon, men det kan bli så.