Speltimmen v25–26 2021
- Thread starter krank
- Start date
Jag har spelat en siådär kanske 10 timmar av Assasins Creed: Valhala. Jag är inte ett jättestort fan av den nya riktningen som serien tog i samband med Origins, men det här är den bästa versionen av den iden. Det flytter på betydligt bättre än i de två tidigare spelen. Man får inte för mycket loot och även om storyn inte den här gången heller handlar om en lönnmördare så finns det i alla fall några andra i krokarna som kan berätta om "the creed".
Spelets regler är också bättre, det funkar bättre att slåss än i Egypten och Grekland. De Engelska floderna är också mer lämpade för att krympas än den grekiska övärlden.
Så speltet är bra. Men är det kul?
Nja.
3 av 5
Spelets regler är också bättre, det funkar bättre att slåss än i Egypten och Grekland. De Engelska floderna är också mer lämpade för att krympas än den grekiska övärlden.
Så speltet är bra. Men är det kul?
Nja.
3 av 5
Jag spelade två och en halv timme Thea of Sieves (eller OK, Sea of Thieves) på inrådan av och tillsammans med en kompis. Vi körde inga typ story-quests eller så utan bara ett par fristående.
Så… Man är pirater. Man får ett quest, använder karta och kompass för att navigera till ön dit questet pekar, åker dit (den ene kollar karta och den andre styr, har man fler folk med sig kan de t.ex. sköta kanoner eller segel). Sen gräver man upp en skatt och/eller bråkar med några fiender. Har man tur slipper man ha med andra spelare att göra, för de kan tydligen komma och bråka med en och stjäla ens loot.
Sen åker man tillbaka och säljer sitt loot och får pengar som man kan köpa cosmetics för. Det finns inget sätt att förbättra sin karaktär; man har de vapen man har och de stats man har, så att säga. Man får mer "renown" som ger en tillgång till fler cosmetics, typ. Det finns skins till vapnen.
Och det är väl typ det. Jag tyckte inte om kontrollerna och är helt ointresserad av temat, och bristen på progression var ganska avtändande. Sen är också estetiken cartoony, vilket inte riktigt är min grej. Inte för att just det spelade så stor roll; i och med att jag inte är så förtjust i pirattemat så blev estetiken lite av en ickefråga. Men det är fint vatten.
Summa summarum är det inte ett dåligt spel. Jag förstår tjusningen. Men jag tror inte att jag kommer att spela så mycket mer själv.
BETYG: 85
Så… Man är pirater. Man får ett quest, använder karta och kompass för att navigera till ön dit questet pekar, åker dit (den ene kollar karta och den andre styr, har man fler folk med sig kan de t.ex. sköta kanoner eller segel). Sen gräver man upp en skatt och/eller bråkar med några fiender. Har man tur slipper man ha med andra spelare att göra, för de kan tydligen komma och bråka med en och stjäla ens loot.
Sen åker man tillbaka och säljer sitt loot och får pengar som man kan köpa cosmetics för. Det finns inget sätt att förbättra sin karaktär; man har de vapen man har och de stats man har, så att säga. Man får mer "renown" som ger en tillgång till fler cosmetics, typ. Det finns skins till vapnen.
Och det är väl typ det. Jag tyckte inte om kontrollerna och är helt ointresserad av temat, och bristen på progression var ganska avtändande. Sen är också estetiken cartoony, vilket inte riktigt är min grej. Inte för att just det spelade så stor roll; i och med att jag inte är så förtjust i pirattemat så blev estetiken lite av en ickefråga. Men det är fint vatten.
Summa summarum är det inte ett dåligt spel. Jag förstår tjusningen. Men jag tror inte att jag kommer att spela så mycket mer själv.
BETYG: 85
Jag har spelat 61 minuter av Command & Conquer: Red Alert 3.
Så vad har den där Lört gjort den här gången då, som gör att man måste rädda honom? OK, storyn – "storyn" – är att ryssarna åker tillbaka i tiden och dödar Einstein, vilket gör att de å ena sidan vänder vad som såg ut att bli ett totalt nederlag för dem till en ganska stark position, men som tydligen gör att japan får ett mecha-imperium som är på väg att lägga sig i det Stora Kriget.
Spelserien om Lört är ju en sido-story till vanliga C&C, en som kännetecknas av… tja, kitsch fast typ inte på något speciellt intressant sätt. Alternativhistoria och pseudo-ångpunk fast utan bett och charm, typ. Det här är det första spelet i serien som använder 3D-grafik (vad jag minns), och tyvärr är det ganska svårt att skilja figurer från terräng och så vidare. Det blir inte bättre av att man låst FPS:en till 30… Annars är det väl ett ganska ordinärt RTS-spel, vad jag kan avgöra. Jag är knappast någon konnässör.
Det jag verkligen inte gillade var att även singleplayerkampanjen har påtvingad "coop". Spelar man själv så får man ändå med sig en AI-kontrollerad commander som har egna basbyggnader och egna enheter, vilket gör allting mycket drygare. Som om det inte var svårt nog att skilja på enheterna ändå!
FMV:erna har bekanta skådisar i sig. Tim Currey är ens ryske chef (och Andrew Divoff som en annan rysk chef), Peter Stormare är den tokige tidsresar-forskaren. Hos de allierade är JK Simmons president och Jonathan Pryce är något slags chef han också. Och David Hasselhoff som vicepresident. George Takei är den japanske kejsaren. Och så vidare.
Tyvärr är manuset något så inåthelvete gråtråkigt och dåligt, så man får inte ens se dem tugga sceneri ordentligt. Det finns inget alls att greppa tag i, allt är bara… meh.
BETYG: 80. Jag kommer nog inte att installera det här igen.
Så vad har den där Lört gjort den här gången då, som gör att man måste rädda honom? OK, storyn – "storyn" – är att ryssarna åker tillbaka i tiden och dödar Einstein, vilket gör att de å ena sidan vänder vad som såg ut att bli ett totalt nederlag för dem till en ganska stark position, men som tydligen gör att japan får ett mecha-imperium som är på väg att lägga sig i det Stora Kriget.
Spelserien om Lört är ju en sido-story till vanliga C&C, en som kännetecknas av… tja, kitsch fast typ inte på något speciellt intressant sätt. Alternativhistoria och pseudo-ångpunk fast utan bett och charm, typ. Det här är det första spelet i serien som använder 3D-grafik (vad jag minns), och tyvärr är det ganska svårt att skilja figurer från terräng och så vidare. Det blir inte bättre av att man låst FPS:en till 30… Annars är det väl ett ganska ordinärt RTS-spel, vad jag kan avgöra. Jag är knappast någon konnässör.
Det jag verkligen inte gillade var att även singleplayerkampanjen har påtvingad "coop". Spelar man själv så får man ändå med sig en AI-kontrollerad commander som har egna basbyggnader och egna enheter, vilket gör allting mycket drygare. Som om det inte var svårt nog att skilja på enheterna ändå!
FMV:erna har bekanta skådisar i sig. Tim Currey är ens ryske chef (och Andrew Divoff som en annan rysk chef), Peter Stormare är den tokige tidsresar-forskaren. Hos de allierade är JK Simmons president och Jonathan Pryce är något slags chef han också. Och David Hasselhoff som vicepresident. George Takei är den japanske kejsaren. Och så vidare.
Tyvärr är manuset något så inåthelvete gråtråkigt och dåligt, så man får inte ens se dem tugga sceneri ordentligt. Det finns inget alls att greppa tag i, allt är bara… meh.
BETYG: 80. Jag kommer nog inte att installera det här igen.
Förvisad från ditt hem, infekterad av en okänd sjukdom, tvingas du ut i vildmarken. Om du försöker återvända, kommer du dö. Om du förökar dig, kommer du dö. Den enda vägen framåt är att finna orsaken till sjukdomen, och kanske ett botemedel, i detta öde land där kött och försakad högteknologi delar utrymme.
Jag har spelat demot till Death Trash. Ett demo, för de som inte är gamla nog, är när man får spela en liten bit av spelet för att bilda sig en uppfattning. Helt gratis!
Pixelart. Weird postapokalyps(?) på utomjordisk värld som kanske är gigantisk organisk varelse. Mutanter, kött-titaner, en del robotar och andra vildmarksmänniskor som strövar omkring. RPG-mekaniker och realtidsstrid som funkar ganska OK. Det hade kunnat vara ett ARPG, men attributes, skills och mängd fiender ger mer vibbar åt Fallout 1-hållet, med strid som händer.
Spelade klart demot, tror jag kommer spela spelet efter det släpps.
Jag har spelat demot till Death Trash. Ett demo, för de som inte är gamla nog, är när man får spela en liten bit av spelet för att bilda sig en uppfattning. Helt gratis!
Pixelart. Weird postapokalyps(?) på utomjordisk värld som kanske är gigantisk organisk varelse. Mutanter, kött-titaner, en del robotar och andra vildmarksmänniskor som strövar omkring. RPG-mekaniker och realtidsstrid som funkar ganska OK. Det hade kunnat vara ett ARPG, men attributes, skills och mängd fiender ger mer vibbar åt Fallout 1-hållet, med strid som händer.
Spelade klart demot, tror jag kommer spela spelet efter det släpps.
Tryckte in... öh... 11 timmar Ghost 1.0 i helgen.
Du är drönarpiloten Ghost som hyrts för att infiltrera Nakamuras rymdstation och stjäla hemligheterna bakom deras nya androiders AI (som beskrivs som "väldigt människolika"). Med en specialbyggd android, en förmåga att ta över andra robotar on-the-fly och hackade 3D-skrivare är det dags att lista ut stationens hemligheter.
Kort: Ett lite shooter-plattformsspel med utforskande och en del pussel. Beskrivningen säger "Metroidvania" - detta är inte sant. Det är också beskrivet som "Roguevania", vilket är till hälften sant. Det här är ett roguelite, med betoning på lite-delen. Mest är det ickelinjärt utforskande utan egentlig backtracking. Det finns av någon outgrundlig anledning två spelalternativ - Classic och Survival, där Survival skulle vara den bättre (efter att ha sökt lite).
Gällande roguelite-biten: Du har vissa saker som gör dig starkare, som är tuffa att samla och du förlorar när du dör. Om du kan komma över ditt lik kan du få tillbaka dem - och du blir av med alla pengar. Dock: Du har Items, de flesta engångs, som återfylls när du dör - hittar du fler av en sort får du en extra laddning och höjer max med 1. Det finns powerups som du kan hitta, som är permanenta buffar - vissa av dem hjälper till med att mildra konsekvenser när man dör. Det finns också färdigheter som man skaffar med skill points, inte går att byta ut och både ger färdigheten plus en bonus inom kategorin. Du tappar alla tunga alt-vapen men behåller alla vanliga vapen. Dör du mot boss så börjar du om mot bossen men förlorar inget.
Spelsvårighetsgraden (utöver bossar) varierar också beroende på ens egna val: När man börjar, eller dör, så är Alarmet på 0 - det är rätt få fiender och de är ganska svaga. Man kan öka nivån genom att gå in i alarm-rum, slåss med ett antal fiendevågor, och hämta ut belöningen (pengar och 1 pryl). Larmet ökar med 1, fiender blir svårare, nästa larmrum blir mer hektiskt. Man får achievements för att rensa alla larmrum i en sektor, men utöver det och mer prylar (varav du kommer bli av med de flesta om du dör) så finns det egentligen ingen mening med att rensa dem. Vissa går inte att undvika, men de är rätt få.
Det är helt OK. Jag dog ett par gånger i det obligatoriska stealth-området från instant death-grejer, men de värsta pusslen där är som tur är konsekvensfria vid död (man hackar andra robotar). Mindre OK är när man får achievement för att spelskaparen lät en belöningslåda vara fylld med granater efter en hård strid - det är vid såna tillfällen jag undrar om spelskaparen inte gillar spel, egentligen.
Hade antagligen varit färdig tidigare om jag skippat den frivilliga samla-andar-jakten - för dem behöver man klura ut vad som triggar dem, utan några egentliga ledtrådar - det är väldigt Zelda 1 för en oinsatt, med att skjuta på alla väggar, hoppa in i robotar och ta sig till alla skrymseln och vrår.
Jag kommer möjligen avsluta det här spelet under morgondagen, om det inte kommer någon twist - är en bit in i sista området(?). Spelet i sig är inte blodigt svårt, och en bit in i spelet är det inte så jobbigt att dö - det är rätt mycket powerups som är mer "nice to have" än något som behövs för att ta sig fram.
Du är drönarpiloten Ghost som hyrts för att infiltrera Nakamuras rymdstation och stjäla hemligheterna bakom deras nya androiders AI (som beskrivs som "väldigt människolika"). Med en specialbyggd android, en förmåga att ta över andra robotar on-the-fly och hackade 3D-skrivare är det dags att lista ut stationens hemligheter.
Kort: Ett lite shooter-plattformsspel med utforskande och en del pussel. Beskrivningen säger "Metroidvania" - detta är inte sant. Det är också beskrivet som "Roguevania", vilket är till hälften sant. Det här är ett roguelite, med betoning på lite-delen. Mest är det ickelinjärt utforskande utan egentlig backtracking. Det finns av någon outgrundlig anledning två spelalternativ - Classic och Survival, där Survival skulle vara den bättre (efter att ha sökt lite).
Gällande roguelite-biten: Du har vissa saker som gör dig starkare, som är tuffa att samla och du förlorar när du dör. Om du kan komma över ditt lik kan du få tillbaka dem - och du blir av med alla pengar. Dock: Du har Items, de flesta engångs, som återfylls när du dör - hittar du fler av en sort får du en extra laddning och höjer max med 1. Det finns powerups som du kan hitta, som är permanenta buffar - vissa av dem hjälper till med att mildra konsekvenser när man dör. Det finns också färdigheter som man skaffar med skill points, inte går att byta ut och både ger färdigheten plus en bonus inom kategorin. Du tappar alla tunga alt-vapen men behåller alla vanliga vapen. Dör du mot boss så börjar du om mot bossen men förlorar inget.
Spelsvårighetsgraden (utöver bossar) varierar också beroende på ens egna val: När man börjar, eller dör, så är Alarmet på 0 - det är rätt få fiender och de är ganska svaga. Man kan öka nivån genom att gå in i alarm-rum, slåss med ett antal fiendevågor, och hämta ut belöningen (pengar och 1 pryl). Larmet ökar med 1, fiender blir svårare, nästa larmrum blir mer hektiskt. Man får achievements för att rensa alla larmrum i en sektor, men utöver det och mer prylar (varav du kommer bli av med de flesta om du dör) så finns det egentligen ingen mening med att rensa dem. Vissa går inte att undvika, men de är rätt få.
Det är helt OK. Jag dog ett par gånger i det obligatoriska stealth-området från instant death-grejer, men de värsta pusslen där är som tur är konsekvensfria vid död (man hackar andra robotar). Mindre OK är när man får achievement för att spelskaparen lät en belöningslåda vara fylld med granater efter en hård strid - det är vid såna tillfällen jag undrar om spelskaparen inte gillar spel, egentligen.
Hade antagligen varit färdig tidigare om jag skippat den frivilliga samla-andar-jakten - för dem behöver man klura ut vad som triggar dem, utan några egentliga ledtrådar - det är väldigt Zelda 1 för en oinsatt, med att skjuta på alla väggar, hoppa in i robotar och ta sig till alla skrymseln och vrår.
Jag kommer möjligen avsluta det här spelet under morgondagen, om det inte kommer någon twist - är en bit in i sista området(?). Spelet i sig är inte blodigt svårt, och en bit in i spelet är det inte så jobbigt att dö - det är rätt mycket powerups som är mer "nice to have" än något som behövs för att ta sig fram.
Franz
Things aren't different. Things are things.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 5,904
Jag har spelat Oxenfree, ett storydrivet indiespel. Spelet sätter ett gäng ungdomar i fokus, vilka ska tillbringa en kväll på en ö där de festar och utforskar öns hemligheter. De snubblar dock över en hemlighet som är lite större än vad de från början hade hoppats på. Jag vill inte spoila för mycket, men hemligheten innefattar bland annat tidsloopar, och mystiska besökare. Dessa händelser leder även till att huvudkaraktärerna måste konfrontera förflutna händelser som plågar dem samt arbeta på sina inbördes relationer.
Spelmekaniken i Oxenfree är enkel men bra. Du har två saker att hålla koll på. För det första gör du dialogval när du samtalar med dina kamrater och för det andra har du en gammal radio med dig med vilken du kan påverka omgivningen genom att ställa in frekvenserna på. Det kanske kan verka lite lite att göra, men detta spel är i första hand storydrivet. Du spelar det inte för att uppleva ett komplext gameplay, du spelar det för att uppleva en spännande historia och själv vara med och forma den med dialogval.
Spelet har en spännande suggestiv känsla och fångar ungdomarnas personlighet på ett bra sätt! Man skulle kunna dra jämförelser med bland annat Twin Peaks, Life is strange och Stranger things (fast med äldre huvudkaraktärer). Gillar man storydrivna spel och den typen av story där ungdomar i en realistisk vardag råkar ut för övernaturliga händelser kommer man nog att gilla detta spel! Atmosfären i spelet var verkligen bra och jag hade trevligt under hela speltiden!
Spelmekaniken i Oxenfree är enkel men bra. Du har två saker att hålla koll på. För det första gör du dialogval när du samtalar med dina kamrater och för det andra har du en gammal radio med dig med vilken du kan påverka omgivningen genom att ställa in frekvenserna på. Det kanske kan verka lite lite att göra, men detta spel är i första hand storydrivet. Du spelar det inte för att uppleva ett komplext gameplay, du spelar det för att uppleva en spännande historia och själv vara med och forma den med dialogval.
Spelet har en spännande suggestiv känsla och fångar ungdomarnas personlighet på ett bra sätt! Man skulle kunna dra jämförelser med bland annat Twin Peaks, Life is strange och Stranger things (fast med äldre huvudkaraktärer). Gillar man storydrivna spel och den typen av story där ungdomar i en realistisk vardag råkar ut för övernaturliga händelser kommer man nog att gilla detta spel! Atmosfären i spelet var verkligen bra och jag hade trevligt under hela speltiden!