Jag har haft Dulce et Decorum av Troels Ken Pedersen liggande ganska länge. Ett par år. Jag har väl på nåt vis väntat på rätt läge, för egen del och för gruppen. Igår spelade vi det.
Dulce et Decorum skrevs till Fastaval 2013 och finns att ladda ned gratis från alexandria.dk. Det är ett spel om helvetet på Första världskrigets västfront (specifikt, men generellt om krig i allmänhet, Trojanskorna av Euripides är en av inspirationskällorna). Det innehåller diktläsning, system för emotionell skada och en urskiljningslös dödsmekanik. Men också ett narrativ fyllt av integritetskränkningar baserat på kön, klass eller sexuell preferens. Och förstås en massa meningslöst våld och död i skyttegravar, taggtråd och fältsjukhus pga granatsplitter, inkompetens och senapsgas.
Spelet spelas i fem olika set (plus uppvärmning, prolog och epilog), som i sin tur är indelade i olika typer av scener och moment där endast en typ av handling skall få utföras i varje given del. I de stora scenerna tickar klockan, i de intimare understryks det att det ska vara kort och koncist och direkt till poängen, ”short and sweet”. Spelet har vidare tydligt definierade roller för spelarna: en SL (jag i det här fallet), fyra RP. Jag tror att upplevelsen för de olika rollerna skiljer sig ganska mycket åt.
Baserat på vad vi talade om efteråt verkade övriga spelare rätt så nöjda med spelet och upplevelsen. Någon tyckte dikterna lyfte spelet mer än faktatexterna, någon annan tyckte tvärtom och någon tyckte båda. Vi tyckte att dödsslumpningen i sig funkade bra. Jag tycker också att RPnas möjligheter att hantera krigets fasor gav effekt på ett bra sätt. Givet att vi alla gillar interpersonellt drama och det sättet för att engagera oss i både huvud- och biroller, tyckte vi nog att det gavs för lite plats för det och att spelet hade kunnat slå hårdare känslomässigt med större utrymme för det.
Som SL kan jag känna att jag inte riktigt hann med att fokusera på berättelsen, utan istället fick lägga energin på att hålla reda på de olika delarna och tiden och vad som skulle in var. Min behållning fick så att säga istället vara medspelarnas dito. Därmed fick jag personligen inte riktigt någon känsla för det som spelet skulle plocka fram (krigets meningslösa helvete). Nu däremot, dagen efter, känner jag mig rätt risig faktiskt. Jag undrar om inte det är resultatet av all skit jag under gårdagskvällen kräktes över de andra spelarna och samtidigt gjorde till en del av mig.
Jag kan nog tänka mig att spela Dulce et Decorum igen, men då som spelare. Jag är inte så sugen på att SLa det igen.
Dulce et Decorum skrevs till Fastaval 2013 och finns att ladda ned gratis från alexandria.dk. Det är ett spel om helvetet på Första världskrigets västfront (specifikt, men generellt om krig i allmänhet, Trojanskorna av Euripides är en av inspirationskällorna). Det innehåller diktläsning, system för emotionell skada och en urskiljningslös dödsmekanik. Men också ett narrativ fyllt av integritetskränkningar baserat på kön, klass eller sexuell preferens. Och förstås en massa meningslöst våld och död i skyttegravar, taggtråd och fältsjukhus pga granatsplitter, inkompetens och senapsgas.
Spelet spelas i fem olika set (plus uppvärmning, prolog och epilog), som i sin tur är indelade i olika typer av scener och moment där endast en typ av handling skall få utföras i varje given del. I de stora scenerna tickar klockan, i de intimare understryks det att det ska vara kort och koncist och direkt till poängen, ”short and sweet”. Spelet har vidare tydligt definierade roller för spelarna: en SL (jag i det här fallet), fyra RP. Jag tror att upplevelsen för de olika rollerna skiljer sig ganska mycket åt.
Baserat på vad vi talade om efteråt verkade övriga spelare rätt så nöjda med spelet och upplevelsen. Någon tyckte dikterna lyfte spelet mer än faktatexterna, någon annan tyckte tvärtom och någon tyckte båda. Vi tyckte att dödsslumpningen i sig funkade bra. Jag tycker också att RPnas möjligheter att hantera krigets fasor gav effekt på ett bra sätt. Givet att vi alla gillar interpersonellt drama och det sättet för att engagera oss i både huvud- och biroller, tyckte vi nog att det gavs för lite plats för det och att spelet hade kunnat slå hårdare känslomässigt med större utrymme för det.
Som SL kan jag känna att jag inte riktigt hann med att fokusera på berättelsen, utan istället fick lägga energin på att hålla reda på de olika delarna och tiden och vad som skulle in var. Min behållning fick så att säga istället vara medspelarnas dito. Därmed fick jag personligen inte riktigt någon känsla för det som spelet skulle plocka fram (krigets meningslösa helvete). Nu däremot, dagen efter, känner jag mig rätt risig faktiskt. Jag undrar om inte det är resultatet av all skit jag under gårdagskvällen kräktes över de andra spelarna och samtidigt gjorde till en del av mig.
Jag kan nog tänka mig att spela Dulce et Decorum igen, men då som spelare. Jag är inte så sugen på att SLa det igen.
