Spelledarhybrisen

Lanina

Oneironaut
Joined
3 Jan 2022
Messages
186
Location
Stockholm
Dela med dig av dina berättelser om hur du som SL fick hybris, tog dig vatten över huvudet och fick vaxvingarna smälta. Ni förstår säkert.

Tre av mina:
- Om jag försöker spelleda två olika spel parallellt så kommer det gå åt helvete. T ex om jag spelleder två olika kampanjer som går växelvis varannan vecka. Jag blir ofrånkomligen mosig i huvudet och överbelastad. Så fort spelmötet för ena kampanjen är över, så är ju peppen inför nästa spelmöte i DET på toppen... Men då är det dags att börja fokusera på spelmötet för den andra kampanjen. Är det olika regelsystem kan jag börja blanda ihop reglerna också, be om reaktionsslag i Nordiska Väsen eller be folk att rulla på Kraftprov i Eon, t ex. Tror ni jag lärde mig efter första gången? Nej. Jag har sedan dess gjort om samma sak i olika tappningar flera gånger om. Ofta motiverar jag det för mig själv med att "ja, men det är ju inte två hela kampanjer, det är ju bara ett mellanspel med en oneshot som ojdå, råkade visst kräva flera spelmöten"... Hjärnan smälter.

- "Det här konventsäventyret hade ju ett kul koncept, men ledtrådarna och målsättningen för RP var otydlig. Jag kan säkert spelleda det bättre, så att mina spelare inte blir förvirrade, bara jag ber om att få låna en kopia av äventyret!"
Nej, det kunde jag inte. Bland mitt sämsta spelledande från de senaste åren.

- "Hm, År Noll-motorn är ju ganska simpel, man kanske ska ta och designa ett eget rollspel baserat på det. Så kör jag en kampanj och ser det som speltest samtidigt."
Hittade ingen tillfredställande gameplay-loop, planterade en massa spår som aldrig fick en payoff (mest för att jag glömde dem), orkar inte ta tag och i renskriva skiten baserat på feedbacken. Dödade min inspiration för allt möjligt kreativt i flera månader framöver.

Vilka är era upplevelser av spelledarhybris som slagit fel?
 
När SL slog ihjäl alla spelledarpersoner i sömnen efter några hemliga påstådda tärningsslag.
 
Om folk får spela alla vampyrerna i en stad troup style genom århundradena vill de bara spela de äldsta och coolaste vampyrerna istället.

Oh, och folk har tydligen sett The Originals så jag kunde inte alls sno alla mina plots från den tv-serien.
 
  • Jag slutade med att planera och förlitade mig mer och mer på min improvisationsförmåga. Brände ut mig totalt som spelledare.
  • Efter lång en episk kampanj (rensade ett helt land från demoner) så dör rollpersonerna av ett orchiskt bakhåll i början av ett nytt äventyr.
  • Jag missbedömde grovt åldern på ett par konventsbesökare och körde ett spel med teman inte lämpade för den åldern. Rundade av det i förtid. Nu frågar jag alltid om åldern om dom ser unga ut.
  • Jag hade storslagna tankar på ett avslut i en kampanj med tre parallella historier som utspelar sig samtidigt under olika tidsrymder. Jag skulle klippa mellan dom och alla historier skulle påverka varandra. Det var så överväldigande att jag aldrig körde klart den kampanjen. Ett decennie senare körde jag igenom den kampanjen med en annan grupp.
  • Jag ville inte råka favorisera en spelare som jag kände mest för som vän så jag var hårdast emot honom istället.
 
Efter lång en episk kampanj (rensade ett helt land från demoner) så dör rollpersonerna av ett orchiskt bakhåll i början av ett nytt äventyr.
Just sådana här saker blir verkligen ett antiklimax, samtidigt lite nära hur nyckfull verkligheten bortom spelbordet kan vara.
 
Hålla en kampanj som jag tänkte jag skulle planera allt eftersom med avseende på spelarnas handlingar, i ett crunchigt system jag bara spelat en handfull sessioner i (Pathfinder 1e) med en setting jag tänkte anpassa efter hand (Trudvang)
Den kampanjen dog rätt fort efter mycket stress och ångest.

Nu spelleder jag istället en färdigskriven kampanj som utspelar sig i den officiella settingen. Det har verkligen lyft så mycket stress från mina axlar.
Dock vill jag fortfarande köra min trudvangkampanj, men i ett mer passande system (antingen DoD: trudvang eller något mer regellätt, kanske Fantasy!, dimmor och borgar, whitehack, eller något annat som kan representera järnåldern bra).
 
Hålla en kampanj som jag tänkte jag skulle planera allt eftersom med avseende på spelarnas handlingar, i ett crunchigt system jag bara spelat en handfull sessioner i (Pathfinder 1e) med en setting jag tänkte anpassa efter hand (Trudvang)
Den kampanjen dog rätt fort efter mycket stress och ångest.

Nu spelleder jag istället en färdigskriven kampanj som utspelar sig i den officiella settingen. Det har verkligen lyft så mycket stress från mina axlar.
Dock vill jag fortfarande köra min trudvangkampanj, men i ett mer passande system (antingen DoD: trudvang eller något mer regellätt, kanske Fantasy!, dimmor och borgar, whitehack, eller något annat som kan representera järnåldern bra).

Det finns en officiell 5e D&D Trudvang version som heter Trudvang Adventure.
 
Att inbilla mig själv att jag kan hantera att hela spelgruppen splittras, där alla ränner runt och utsätter sig själva för sina egna små katastrofer, i varierande grad av parallell tidsrymd, och att jag på något sätt tror att jag ska kunna klippa mellan de olika spelarna på ett tillfredsställande sätt och lyckas väva ihop skiten så att det åtminstone ser rimligt ut när man kisar. Inte har jag lärt mig sluta att uppmuntra det hela heller.
 
Att jag försöker köra kampanjer med system som bara lyser upp på allvar med ett stort spelarengagemang, får väl nästan betraktas som ett utslag av hybris. Jag vet ju att merparten av spelarna aldrig skulle göra någonting utöver att dyka upp på spelmötena...
 
Att försöka köra en Mutant-kampanj som involverar alla 4 boxarna samt Grå Döden och Ad Astra.
Jag har tidigare lyckats genomföra kampanjer på upp till 2 år.
Men den här tappade styrfart runt 2,5-års strecket. Mest för att flera spelare av olika skäl lämnade gruppen.
Jag tror det bara var en av dem som lämnade på grund av missnöje med kampanjen (eller rättare sagt spelsystemet), men lärdomen är väl att ju längre en kampanj drar ut på tiden, desto större är risken att livshändelser inträffar som strular till det.
Nu kommer vi att slutföra den med hjälp av flera nya spelare, men det känns som att vi stapplar utmattat över målsnöret, inte som en triumf.
 
”Den här kampanjen är ett surrealistiskt mästerverk, mer konst än rollspel. Mina spelare kommer att transformeras av mitt hyperkomplexa psykologiska världsbygge. Jag är ett geni.”
Vi bytte till D&D.
 
Back
Top