Spelare eller spelledare?

[Bifur]

Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?

Nja, men inte så små heller. Utifrån mina grupper och sonens - kanske 40-50%? Men det är så klart anekdotiskt. Sen spelleder väl dessa också till nöds, men det märks att de helst slipper.

För egen del ville jag SLa från första början. Men även i ungdomen var det ganska många som verkade tröttna på rollen efter att ha provat ett äventyr eller så.

 

[Faehrengaust]

I nuvarande grupp är det 50% som aldrig varit spelledare.

Det är ungefär så det brukar vara är min erfarenhet. Och det brukar också vara så att av de som varit SL så är det hälften som bara varit det någon gång och har ingen större lust att vara det igen.

De bästa spelarna jag haft har varit sådana som antingen aldrig varit spelledare eller som bara provat på. De bästa spelledarna jag spelat med har inte alltid varit så bra spelare.

Det är två något olika skills.

 

[rollspelspiraten]

För min del är det spelare som gäller. Har fått axla rollen som spelledare vid några enstaka tillfällen och jag trivs inte alls med det. Som spelare kan jag få ge mig hän till min spontanitet och upptäckarglädje, jag upplever det som mer begränsat och svårt när jag spelleder.

 

[EvilSpook]

Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?

Jag vet inte hur det ser ut rent allmänt idag, men i de grupper jag haft de senaste 40 åren så har 75% eller mer kunnat tänka sig spelleda och åtminstone hälften gjort det regelbundet.

När vi började med vårt konvent för 15 år sen var vi ca 3-5 spelledare kort första året och fick ragga externt. Vi hade därför en intern spelledarskola på just det konventet med det uttryckliga målet att ungdomarna/deltagarna själva skulle kunna spelleda på nästa konvent.

Sen dess har de under alla år utgjort stommen i spelledartroppen och i princip fyllt behoven. De senaste åren har vi också haft en överkapacitet på SL-sidan.

Så jag känner inte riktigt igen problemet.


//EvilSpook

 

[Conan]

Spelledaren är en alfahanen personifierad. Ledaren av flocken. Visionären. Arbetshästen. Mentorn. Storebrorn. Fadern.

 

[adrian_of_arcane_lore]

I den rollspelsgrupp jag varit huvud-SL i de senaste 7 åren är det nog en majoritet av spelarna som också i vart fall haft ett intresse av spelledande. Gruppen formades ju kring mig som SL för Call of Cthulhu, så det är inte så konstigt att jag har haft en central roll i gruppen och i snitt (med några perioder av uppehåll) vart SL varannan vecka. Det har passerat en del personer genom gruppen över åren, men bland "kärntruppen" har det ändå varit flera som både spellett aktivt i andra grupper utanför, arrangerat konvent (främst KryptCon), samt skrivit och gett ut egna rollspel och rollspelsprodukter. Under en period så spelade vi varje vecka och växlade SL med mig som körde CoC och en annan SL som körde olika OSR-spel, framförallt DCC och Swords & Wizardry. Men vi hade också flera andra som SLade periodvis och spelade bland annat Alien, Svärd och Svartkonst, Chock: Åter från Graven, Never Going Home, Everyone is John, Blood Feud, Lamentations of the Flame Princess, Unknown Armies, Drakar och Demoner, Barbarians of Lemuria och säkert något mer jag inte kommer ihåg.

I den gruppen har jag varit SL för Call of Cthulhu, Pulp Cthulhu, Delta Green och Mothership.

När det kommer till rollspelande överlag så är det personligen spelledandet som intresserar mig och som jag är ute efter. Det kan ju vara kul att spela någon gång i bland, förutom de gångerna jag vart spelare i min egna grupp var jag också en period med och spelade Modiphius Dune-rollspel i en annan grupp, och det var rätt kul. Men nästan alltid när jag väl spelar sitter jag och längtar efter att få vara SL igen, det är det som är grejen med rollspel för mig.

 

[Ymir]

I mina gamla spelgrupper i Malmö var det många, nästan alla faktiskt, som försökte sig på att spelleda av och till, men jag var den absolut mest aktiva spelledaren, och utöver mig var det i hela min stora krets av rollspelare bara två stycken som någonsin lyckades avsluta en kampanj jag var med i. Alla andra försök rann ut i sanden av diverse skäl.

 

[Sömniga Isaac]

I min grupp är jag spelledare för annars blir det inte spel. Trivs jag med det? Absolut inte. Kan jag stå ut med det? Ja, det kan jag. Hur påverkar det min relation till rollspel? Oerhört negativt. Jag känner mig ofta tvingade att spelleda rollspel jag inte uppskattar och det tär på mig, för jag vet att om jag inte gör det så blir det inget spel. Notera att min grupp är öppen för andra rollspel än det vi spelar just nu, men jag vet inte. Någonstans har min lust att byta system, spela nytt eller ens spelleda börjat slockna totalt. Flamman som en gång brann starkt, är blott aska som ligger och pyr.

 

[krank]

Jag skriver lite och ser om en frågeställning dyker upp. I tråden om professionella spelledare nämndes det att det är just spelledare det är brist på, inte spelare. Det fick mig att tänka tillbaka på hur jag började spela rollspel, och hur självklart det kändes att spelleda. Det jag ville när jag gick hem efteråt var att hitta på egna äventyr, platser och monster -- alltså att vara just spelledare och inte spelare. Av de grannungar och klasskompisar jag spelade med då var de flesta även spelledare om de hade köpt eller hittat på ett äventyr. Även bland de jag spelar med idag är alla spelledare ibland. Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?

Jag introducerades till rollspel genom en grupp där det var självklart att typ alla förr eller senare förväntades vilja spelleda. Det var en del av grejen att hitta på och arrangera något. De flesta av oss spelledde också – det var väl nån här och där som bara alltid var spelare, men de var undantagen.

Sedan spreds de människorna för vindarna sådär som det gärna blir efter gymnasiet, åtminstone när man bor i en halvliten ort alla bara vill bort ifrån. Antingen norrut mot Umeå eller söderut mot Stockholm och Göteborg.

Sedan jag själv flyttat ner till Stockholm har jag huvudsakligen ingått i grupper jag satt ihop genom att fråga här på wrnu. Det tror jag leder till… viss snedfördelning, så även om kanske inte alla de facto spellett i grupperna så har alla varit av spelledarkaliber, kanske spelledare i andra grupperingar osv.

Så jag har nog aldrig själv upplevt någon spelledarbrist riktigt.

Men jag har fått det förklarat för mig att det förekom ute i stugorna – och jag har läst ändå relativt rimliga teorier om att det är svårt att hitta D&D-spelledare när folk förväntar sig Matt Mercer. Att förbereda D&D-spel av det slag en del förväntar sig verkar vara otroligt mycket jobb för väldigt liten payoff som SL.

 

[mrund]

Om man inte lyckats hitta folk som är villiga att spela t.ex. varenda tisdagkväll utan att flejka ur så är en spelgrupp starkt beroende av en trägen och välorganiserad sammankallande. Det faller sig väl naturligt att det är spelledaren, eftersom hon/han är den enda oersättliga deltagaren -- till skillnad från Benny med hobbit-tjuven som är med och spelar ibland. Men egentligen är det ju inte nödvändigt för själva spelledaruppgiften att man är en enveten och organiserad administratör. Det är bara det att utan någon sådan person i gruppen får man inte så många tillfällen att spelleda.