Spelare eller spelledare?

Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?
Nja, men inte så små heller. Utifrån mina grupper och sonens - kanske 40-50%? Men det är så klart anekdotiskt. Sen spelleder väl dessa också till nöds, men det märks att de helst slipper.

För egen del ville jag SLa från första början. Men även i ungdomen var det ganska många som verkade tröttna på rollen efter att ha provat ett äventyr eller så.
 
I nuvarande grupp är det 50% som aldrig varit spelledare.

Det är ungefär så det brukar vara är min erfarenhet. Och det brukar också vara så att av de som varit SL så är det hälften som bara varit det någon gång och har ingen större lust att vara det igen.

De bästa spelarna jag haft har varit sådana som antingen aldrig varit spelledare eller som bara provat på. De bästa spelledarna jag spelat med har inte alltid varit så bra spelare.

Det är två något olika skills.
 
För min del är det spelare som gäller. Har fått axla rollen som spelledare vid några enstaka tillfällen och jag trivs inte alls med det. Som spelare kan jag få ge mig hän till min spontanitet och upptäckarglädje, jag upplever det som mer begränsat och svårt när jag spelleder.
 
Är det stora grupper av människor idag som bara är spelare, aldrig spelledare?
Jag vet inte hur det ser ut rent allmänt idag, men i de grupper jag haft de senaste 40 åren så har 75% eller mer kunnat tänka sig spelleda och åtminstone hälften gjort det regelbundet.

När vi började med vårt konvent för 15 år sen var vi ca 3-5 spelledare kort första året och fick ragga externt. Vi hade därför en intern spelledarskola på just det konventet med det uttryckliga målet att ungdomarna/deltagarna själva skulle kunna spelleda på nästa konvent.

Sen dess har de under alla år utgjort stommen i spelledartroppen och i princip fyllt behoven. De senaste åren har vi också haft en överkapacitet på SL-sidan.

Så jag känner inte riktigt igen problemet.

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook
 
Last edited:
I den rollspelsgrupp jag varit huvud-SL i de senaste 7 åren är det nog en majoritet av spelarna som också i vart fall haft ett intresse av spelledande. Gruppen formades ju kring mig som SL för Call of Cthulhu, så det är inte så konstigt att jag har haft en central roll i gruppen och i snitt (med några perioder av uppehåll) vart SL varannan vecka. Det har passerat en del personer genom gruppen över åren, men bland "kärntruppen" har det ändå varit flera som både spellett aktivt i andra grupper utanför, arrangerat konvent (främst KryptCon), samt skrivit och gett ut egna rollspel och rollspelsprodukter. Under en period så spelade vi varje vecka och växlade SL med mig som körde CoC och en annan SL som körde olika OSR-spel, framförallt DCC och Swords & Wizardry. Men vi hade också flera andra som SLade periodvis och spelade bland annat Alien, Svärd och Svartkonst, Chock: Åter från Graven, Never Going Home, Everyone is John, Blood Feud, Lamentations of the Flame Princess, Unknown Armies, Drakar och Demoner, Barbarians of Lemuria och säkert något mer jag inte kommer ihåg.

I den gruppen har jag varit SL för Call of Cthulhu, Pulp Cthulhu, Delta Green och Mothership.

När det kommer till rollspelande överlag så är det personligen spelledandet som intresserar mig och som jag är ute efter. Det kan ju vara kul att spela någon gång i bland, förutom de gångerna jag vart spelare i min egna grupp var jag också en period med och spelade Modiphius Dune-rollspel i en annan grupp, och det var rätt kul. Men nästan alltid när jag väl spelar sitter jag och längtar efter att få vara SL igen, det är det som är grejen med rollspel för mig.
 
I mina gamla spelgrupper i Malmö var det många, nästan alla faktiskt, som försökte sig på att spelleda av och till, men jag var den absolut mest aktiva spelledaren, och utöver mig var det i hela min stora krets av rollspelare bara två stycken som någonsin lyckades avsluta en kampanj jag var med i. Alla andra försök rann ut i sanden av diverse skäl.
 
I min grupp är jag spelledare för annars blir det inte spel. Trivs jag med det? Absolut inte. Kan jag stå ut med det? Ja, det kan jag. Hur påverkar det min relation till rollspel? Oerhört negativt. Jag känner mig ofta tvingade att spelleda rollspel jag inte uppskattar och det tär på mig, för jag vet att om jag inte gör det så blir det inget spel. Notera att min grupp är öppen för andra rollspel än det vi spelar just nu, men jag vet inte. Någonstans har min lust att byta system, spela nytt eller ens spelleda börjat slockna totalt. Flamman som en gång brann starkt, är blott aska som ligger och pyr.
 
Back
Top