Nekromanti Spänning i rollspel

Re: Den lilla vitala skillnaden

Friformsäventyr är ju alltid mer anspråkslösa än regelvarianter.

Jag kan ärligt säga att alla de friformsscenrier jag har varit med om har varit betydligt mer högtravande än något "regeläventyr" jag har spelat. Min erfarenhet säger emot dig till 100%. Obs - jag säger inte att högtravande är bra/dåligt - jag säger bara hur läget ligger.

Min erfarenhet är från ca 10 friformsscenarier på konvent och i den egna spelföreningen och 16 års rollspelande i allmänhet. Nej, det är inte för att visa mig gammal och vid, utan för att få en känsla för vad jag har för referensramar.
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

"Jag dödar aldrig någon i friform om de inte betett sig uppenbart korkat."
Men om det är nåt hjältemodigt inblandat fast ändå väldigt korkat. Avlivar du RP:n ändå? Har denne inte en minimal chans att faktiskt överleva?

"Och min uppfattning av friformare är att de inte hittar på det bästa av situationen, utan att de oftare tvingar tillbaka ståryn till det tidigare förutbestämda spåret." - Krille
/[color:448800]Han</font color=448800> som tydligen är en friformande regelspelledare /images/icons/smile.gif
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

"Men om det är nåt hjältemodigt inblandat fast ändå väldigt korkat. Avlivar du RP:n ändå? Har denne inte en minimal chans att faktiskt överleva?"

De får faktiskt inte ens chansen. Mina friformsäventyr är ganska lågmälda, eller av skräckkaraktär. I skräcksituationer försöker mina monster bara skrämmas och sedan dra. Om någon "ger sig in i strid" med monstret så brukar monstret tugga honom i benen och slänga omkring med honom. "kattens lek med råttan" typ. Då får hans kamrater komma och hjälpa honom, varpå jag snabbt omvandlar scenen till något annat läskigt, beroende på vilken tanke som först flyger genom mitt huvud. Grundtanken är att någon dör så fort som de börjar köra med en stöddig attityd till mig och monstret. Eller så kanske jag tycker att det passar till äventyret och premierar sånt beteende.

Annars är det vanliga att när någon gör något dumt så gör han illa sig, och får två nya valmöjligheter, fortsätter han vara dum så dör han. Fast friformsäventyr skall inte handla om att sväva i livsfara. Det är tärningar bättre på. Friformsäventyr skall handla om rollgestaltning, inte mellan att göra "bra" val och "dåliga".

/Rising
 
Re: Kommentarer.

Det är helt korrekt det du säger. Det du citerade i min text var främst ett bemötande av attityden som ofta varit uppe i diskussionerna jag har sett på forumet; "om SL inte lyckas intressera mig med ett intressant incitament så skiter jag i äventyret och gör något annat". Det är förstås att hårddra även den riktningen. Det jag menar är att jag kan bli "irriterad" som spelare om spelledaren skapar ett incitament som kanske inte är helt hållbart ur min rollpersons synpunkt (eller ett incitament som är väldigt vanligt; tråkigt), men att jag för "spelets" skull lägger mina egna värderingar åt sidan och spelar med i intrigen. Spelledaren ska roa mig, ja, och därför kan det ju vara trevligt om jag samarbetar litegrann så att han får möjlighet att spinna in den intrig han har kommit på. Det är mitt resonemang och jag vet att andra tänker annourlunda; det kan ju vara kul att diskutera var ansvaret i spelandet ligger.

- §eraphim, som inte orkade vara välformulerad.
 
Klarifikation.

Jag känner mig allvarligt felciterad och missförstådd. Lägg märke till symbolen <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15> i slutet av det du citerar. Det innebär att det är lite skämtsamt och lättsamt. Det innebär också att jag i det sammanhanget menade, skämtsamt, att Krilles SL hade "sänkt sig till" att använda en storymässig effekt istället för att följa reglerna, för att få ett "bra slut", då Krille & Co offrade sig till förmån för det de vaktade i storyn. Jag har naturligtvis inte information nog att dra den slutsatsen korrekt, utan skämtar bara. Okej?

(Och ja, jag förstår vad han hänvisar till också - jag har sett filmerna och läst manusen och sett dokumentärerna och serierna och....)

- §eraphim.
 
Nya vinklar.

Nu blir jag ärligt talat lite trött, dels pga att min internetuppkoppling är seg, så jag får vänta länge på att läsa ett inlägg. Att inläggen sedan upprepar varandra gör inte saken bättre. Inte heller är jag glad för att jag ska redovisa ett 3-veckorsprojekt imorgon och inte ens har börjat. Jag säger det för att det får ligga med i beräkningen om jag låter lite barsk.

För det första. Ni gnäller på varandra nåt jävulusiskt. Ni tar upp exempel med bristfällig information och diskuterar dem ur olika perspektiv för att försöka "bevisa" något om regelspelande och friform.

För det andra. Ni representerar inte friform och regeltänkande. Ni represeterar er själva. Det kan vara värt att notera då den gränsen inte är speciellt tydlig i debatten.

Sedan så vill jag säga att det finns idéer och varianter i friform som innefattar andra slumpmoment än tärningar. Jag förstår ärligt talat inte varför alla ter sig till gamla idébilder som rollspelarna vid bordet med högar av tärningar. Även den här hobbyn kan utvecklas.
Krille nämde nån gång Falkenstein-spelarna som spelade i en kö, då de inte hade tärningar utan vanliga spelkort som slumpfaktor. So what? Jag kan ladda ner ett tärningsslagarprogram till min Newton-handdator och låta den slå istället. Se där; bärbar slumpgenereringsfaktor. Men är det lika kul? Jag känner ett flertal spelare som verkligen skulle avsky att inte få slå tärningen själv, eller att mista "favoritärningen" för den delen. Laddar jag ner andra program kan jag göra handouts också.
Jag tror det var Han som nämnde att han använde sin Laptop för att förmedla handouts och illlustrationer, kanske även musik. *Otroligt*
Ibland använder vi oss av tarotkort (den större arcanan, för er som är intresserade) för att skapa slumpmoment i vårt "friformsspelande", eller kanske även spelkort. Det finns mängder av sätt att göra nya intressanta vinklar på rollspelande som inte är beroende av de där gammelmodiga plastbitarna.

Sådär. Nu vet ni.

- §eraphim.
 
Billiga slumpgeneratorer [OT]

"Krille nämde nån gång Falkenstein-spelarna som spelade i en kö, då de inte hade tärningar utan vanliga spelkort som slumpfaktor. So what? Jag kan ladda ner ett tärningsslagarprogram till min Newton-handdator och låta den slå istället."

En kortlek kostar 19:90. Hur mycket kostade din Newton?

En kortlek drar ingen ström. Hur mycket tid lägger du ner på att ladda handdatorn alt hur mycket pengar lägger du ut på batterier?

Och nej, jag är inte elak. Jag bara pekar på några uppenbara fördelar med en vanlig kortlek.
 
Billigt, ja. [OT]

<small>"En kortlek kostar 19:90. Hur mycket kostade din Newton?"</small>

En lyxkortlek kostar uppemot 150 kronor. En samlarkortlek kanske uppemot 600 kronor. En hygglig men gammal Newton, begad för 250 kronor. En dator för 2000. En laptop för 4500. En CD-spelare för 1000. En MD för 1000-9000 kronor. En eftertraktad filmis för 4000. Pengar har inget värde. Jag sålde min guldfisk för 100 000 och fick två råttor för 50 000 vardera. Jag påpekar bara fördelarna med ett samhälle där värden representeras av faktiska konstanter, inte fiktiva konfunderationer.

<small>"En kortlek drar ingen ström. Hur mycket tid lägger du ner på att ladda handdatorn alt hur mycket pengar lägger du ut på batterier?"</small>

En kväll ungefär. Tid som jag spenderar med att sitta uppe och titta på hur batterimätaren sakta rör sig uppåt. En kortlek kan man tappa kort ifrån och så blir den oduglig. Det är svårt att tappa sin handdator.

<small>"Och nej, jag är inte elak. Jag bara pekar på några uppenbara fördelar med en vanlig kortlek."</small>

Jag skulle väl aldrig påstå att du är elak. Totalt ofokuserad, inbiten i åsikter, fantastisk på att selektivt välja ut och kommentera det som går att förlöjliga eller göra oväsentligt och strunta i de bra argumenten, samt helt ignorera potentiellt välformulerade inlägg kanske, men inte elak. Nejdå.

- §eraphim.

<font size=+2 face="Brush Script BT">All hail Eris!</font face=brush>
 
Lycka [OT]

"Totalt ofokuserad, inbiten i åsikter, fantastisk på att selektivt välja ut och kommentera det som går att förlöjliga eller göra oväsentligt och strunta i de bra argumenten, samt helt ignorera potentiellt välformulerade inlägg kanske, men inte elak."

Lycka är när någon förstår en. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

"Nå, det går dock att friforma och samtidigt tänka på detta."

Jag säger inte att det inte går. Däremot hävdar jag å det bestämdaste att det kräver en spelledare med en så inihelvetes självdisciplin att de flesta inte klarar av det. Så till skillnad från dig tycker jag inte att det fungerar bra.

"När det kommer fler stråtrövare än vi är i spelargruppen, till exempel."

Vilket påminner mig om en sak som inte har med friform vs regler att göra. En gång för tio år sedan satt jag och ett gäng spelare och spelade DoD. Jag blev som vanligt trött på gängets tendenser att flyga på femtielva orcher och hacka. Jag funderade på saken under pizzapausen och kom fram till att en mycket stor bidragande orsak var någon fånig regel som spelarna utnyttjade till max, nämligen att inte hur många som helst kunde anfalla en och samma spelare. Därigenom kunde de slakta rätt stora mängder orcher utan fara, eftersom de trots allt var überhjältar och alla orcher kunde inte anfalla samtidigt.

Nåväl, två kan leka samma lek.

Lite senare kom rollpersonerna att möta en liten kasse orcher, och satte genast igång att rusa fram. Orcherna hoppade upp på sina vargar, sköt några pilar och satte av därifrån, samtidigt som de ropade okvädesord! Rollpersonerna blev skitförbannade och satte av efter orcherna. Strax efter att de red igenom en klyfta så vände orcherna och anslöt sig till sina kamrater. En större mängd sten vräktes ner bakom rollpersonerna, som plötsligt var infångade mellan en bergvägg på ena sidan och en stor hög bågbeväpnade orcher på andra sidan. Det dog en hel del där - bara två rollpersoner överlevde, ingen av dem oskadad.

Naturligtvis fick jag hur mycket skäll som helst. Jag hade fuskat, placerat ut fiender som de inte kunde besegra, med flera orsaker. Jag misstänker att du skulle kunna anklaga mig för liknande saker, plus att styra äventyret med mera. Nå, det gjorde jag. Jag styrde äventyret. Jag stoppade in en massa saker som enbart var där för att skada spelarna. Det erkänner jag villigt. Men en sak måste jag säga - jag fuskade enligt reglerna. Det finns ingenting som säger att man inte får göra så, det sägs inte att det behövs tärningsslag för att det ska få göras, och när det väl kom till att slåssas, då var det enligt reglerna.

Poängen, och min stora förnöjelse, kom nämligen när en av spelarna, som hade suttit tyst ett tag, plötsligt kläckte ur sig "Fan, grabbar, så här skulle jag också göra om jag var orch."

En kasse Liljeholmen tändes sakta hos spelarna. Oupps! Dags att passa sig - spelledarpersonerna har börjat tänka.

Efter det började spelarna rollspela. Orcher var plötsligt listiga typer, inte kanonmat. Strider var inte längre taktiskt tärningsskyfflande, utan ett helt annat element kom in. Jag vet att du inte vill kalla det för rollspelande, men likförbannat, det är vad det var. Det var något farligt och osäkert, och något som man var tvungen att tänka igenom före.

"SL är kung, alltid, oavsett spelsystem."

Desto mer skäl till att sno makten från honom. Han har redan makt så det räcker och blir över. Man behöver fanimej inte ge honom mer - då blir han bara stursk och övermodig och får för sig att han är något.

Trots allt, jag spelar rollspel för att skapa en historia tillsammans med mina medspelare (inklusive spelledaren). Det är en omöjlighet om inte spelledaren kliver ner från tronen.

"En liten revolution då och då är bra för hälsan." - Marco Ramius, Jakten på Röd Oktober (filmen)

"Eftersom det inte kan krävas av någon att "prestera" något fantastiskt, så är ofta äventyren skrivna på ett sätt att alla överlever när äventyret är slut."

...vilket, faktiskt, är något som förtar spänningen en hel del. Det är också en bidragande orsak till att jag blir så olidligt uttråkad av de flesta friformare. Det är liksom bara att titta på varje given situation och fråga sig "vad är det mest dramatiskt korrekta som kan hända nu? Nejmentitta, det hände."

En del friformsspelledare är bättre än andra på att frångå detta, men de flesta sitter stenhårt fast i dramaramarna. Det är dramatiskt korrekt att skurken inte dör i första konfrontationen. Jahapp, han dog inte. Så jefla förutsägbart. Det enda oförutsägbara är i princip hur han inte dog, dvs vilka ursäkter spelledaren hittar på för att han ska undkomma världens mest listigt planerade bakhåll.
 
Re: Klarifikation.

"Jag känner mig allvarligt felciterad..."

Gör du det, men du är inte felciterad. Svenska språknämnden har ännu inte introducerat smiley i sina regler för citering.

Komma dragande med felcitering - jag känner mig ju kränkt, du sänker mig ju till Didi & Björns nivå, felciterarnas. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

"Jag känner mig allvarligt ... missförstådd."
Ok - jag gjorde en feltolkning. Jag trodde att du hävdade att eftersom Krilles SL gav efter för snällheten och storytelling så gjorde Krilles SL något som inte passade in i Krilles i övrigt regelvänliga kampanjer. Därvidlag så skulle Krilles SL hoppat över skankarna till Friformsdelen av sängen.
 
Re: Kommentarer.

"Som spelare kan jag bli lätt upprörd om SL kommer med ett ovanligt dåligt incitament till ett äventyr."

Jag kan också känna lite frustration över dåliga inledningar och motiv till äventyret. Får jag en dålig inledning så kan jag sucka *suckar* över det men får ju acceptera det - det är som en film, bok eller tv-serie med riktigt *CENSUR* dåliga "motiverare", bita ihop och kasta sig in i äventyret med liv och lust. Jag tycker dock att dåliga motiv för RP är 1000 ggr värren än dåliga motiv för spelaren. Det var det jag ville ha sagt. Jag bara upplevde det som om du inte gjorde det med ditt inlägg. Jag fick känslan av att du ville bli motiverad som spelare och rp med samma motiverare. Vilket kan vara svårt med tanke på alla de äventyr och kampanjer du upplevt, allting är ju "Zzznark, inte den där gamla gubben med en skattkarta och 100sm för att vi skall finna den röda djävulsrubinen igen"-motiverare för en som spelare då.

Det är inte så ofta jag har hela min släkts stamträd skapat för min RP och säger SL att din mosterskusinsysslingbrylling har skickat ett brev så är det ok för mig. Säger däremot SL att min bror ber om hjälp och jag är föräldralös utan kända släktingar är det nog läge att dunka barnhemmets filkabinett i huvudet på honom - för den inledningen är riktigt dålig även för RP...

Synd att du inte orkade klargöra lite mer i början - då hade varken du eller jag behövt lägga tid på detta.<img src="/images/icons/laugh.gif" border=0 width=15 height=15> Precis som om jag inte skulle huggit på något du skrivit ändå.<img src="/images/icons/devil.gif" border=0 width=15 height=15> Någon annan kanske läser våra inlägg och tycker det är kul.
 
Re: Nej - Håller med...

Okej... Nu blev iaf. jag lite förvirrad.

Vad exakt tycker du är intressant då? Förutom exotiska och nyskapanda pryttlar då...

Vad finner du intressant i rollgestaltningen av en rollperson om inte är det minsta annorlunda (förutom att sådana personer är rätt ovanliga och därmed blir annorlunda, och därför, EMM, intressanta ;-)?

De flesta personer jag träffat som varit mer annorlunda än gyttret har intresserat mig mer än "vanliga".

weatherman - tycker att annorlunda är intressant.
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

Ditt exempel fungerar inte alls på mig. Du menar att du hittar en miss i reglerna (tja, en miss var det ju, om den gjorde spelupplevelsen mindre spännande och rolig) och blir full i fan och hittar på en fälla för spelarna vilket fick dem att tänka om och börja rollspela som ett gäng oscarsnominerade stjärnskådisar?

Well, jag har svårt att kalla dig dålig spelledare här, för jag känner igen mig. Jag blev sur på att STY var grund för stridsfärdigheten yxa (vilket i praktiken betyder att troll lätt blir träffsäkra fäktmästare, vilket jag tycker är helidiotiskt) men mina spelare hade skapat sina rollpersoner hos en annan spelledare och jag märkte det inte förrän spelarna (alla troll) hamnar i strid och har typ 28 på yxa och hackar mina pirater till spånflis. Då skickade jag raskt iväg ett gäng lönnmördare som iscensatte världens plan för att komma åt spelarna. Resultatet blev INTE att de började rollspela jättebra, utan att de gjorde ännu bättre rollpersoner nästa gång, använde alla EP de hade till stridsfärdigheter och blev ännu boffigare. Jag är övertygad om att det är såhär det vanligtvis slutar.

Och det är på många sätt det här jag gillar med friform. Då kan alla koncentrera sig på de riktiga utmaningarna:

- Spelarna möter orcher. De hoppar upp på vargar och rider iväg. Vad ska ni göra? DÄR ligger utmaningen. Följer de efter in i bakhållet så åker de på pisk. Du piskar dem med tärningar, jag tar helt enkelt och "hittar på" pisket. Det är inte spelledarens fel, utan deras. De kan bli arga på mig för att jag "hittar på" ett för grymt straff, de kan bli arga på dig för att du placerat för många pilbågsskyttar mot spelarna. Spelledarens "skuld" är lika stor i båda fallen. Skillnaden är att jag inte behöver "lura" något regelfusk. Vi bara spelar.

Du säger att spelarna skärpte till sig. Jag tvivlar. Vad hände nästa gång de såg några orcher? De blev förstås rädda för att återigen hamna i ett bahåll, visst, men om det blev strid som vanligt så skulle de ju utnyttja "begränsat antal anfallare"-regeln som förr.

"Desto mer skäl till att sno makten från honom [SL]. Han har redan makt så det räcker och blir över. Man behöver fanimej inte ge honom mer - då blir han bara stursk och övermodig och får för sig att han är något."

I skuggan av exemplet du just tagit upp låter den här kommentaren mycket konstig. Du berättade ju just hur du utnyttjade din ställning för att sätta spelarna på plats. Eller, okej, de lurade sig själva, men ärligt talat, slog du för upptäcka fara och liknande innan de klampade in i bakhållet? Det hade inte jag. Jag hade inte slutat försöka sätta spelarna på plats om första mordförsöket misslyckats heller. Man kan inte ta makten från spelledaren, så länge inte spelaren får ta över rollen som både äventyrsskrivare och spelledare. Så är det i den typ av demokratisk friform någon tog upp i ett inlägg högre upp (han kallade det något annat, dock), eller i experimentspel som mytomnesia (tadaa), men bara för att man kastar fram några tärningar har inte spelledarens makt minskat.

När jag säger att jag sällan dödar mina spelare i friformsäventyren svarar du:

"vilket, faktiskt, är något som förtar spänningen en hel del. Det är också en bidragande orsak till att jag blir så olidligt uttråkad av de flesta friformare. Det är liksom bara att titta på varje given situation och fråga sig "vad är det mest dramatiskt korrekta som kan hända nu? Nejmentitta, det hände.""

Nej, ha ha, så funkar det inte. Tricket är ju att konflikterna i friformsäventyr inte bara ska vara av typen "slagsmål mot orcher" eller "jag försöker dyrka upp porten innan vakterna kommer" eller liknande. De är ju som sagt lätta för spelarna att lista ut den mest dramatiska utgången på. Nej, det smarta är ju om man kan leda spelarna till det mest dramatiska resultatet för äventyret som helhet, vilket de ju knappast kan ana sig till innan de spelat detta färdigt. Och det är det här som är så kuligt, för det mest dramatiska i spelets början kan verka himla konfunderande för spelarna inledningsvis, medans de säger "ahaaaa" när vi närmar oss upplösningen, och slår sig för pannan. Det ger mig en varm känsla som äventyrsskribent, men jag råder alla att planera dessa dramatologiska finesser med viss avhållsamhet, för de har en tendens att rälsa äventyren, och DÅ tröttnar spelarna helt klart!

"Det är dramatiskt korrekt att skurken inte dör i första konfrontationen. Jahapp, han dog inte. Så jefla förutsägbart. Det enda oförutsägbara är i princip hur han inte dog, dvs vilka ursäkter spelledaren hittar på för att han ska undkomma världens mest listigt planerade bakhåll."

Är det världens mest planerade bakhåll, då beror det på att jag givit spelarna tillräckligt med tid/resurser på att KUNNA planera ett så bra bakhåll, och om jag känner att de är uppspelta över att ha kommit på en sådan överdjävulsk plan (för man blir ju rätt pirrig i kroppen som spelare när man har en sådan superplan, och känner på sig att man har satt dit spelledaren) då ger jag dem nöjet att få sätta dit skurken. Det är principiellt ingen skillnad på friform och regelfanatism.

Tärningsrollspelare kan förresten vara dåliga på det här också. De kan trolla fram vakter och vittnen och bodyguards efter hand om de känner att de vill ha kontroll över situationen. Spelledaren är alltid boss, som sagt.

/Rising
 
Re: Nej - Håller med...

Intressant för mig är att det finns ett djup i rollpersonen. Det behöver inte existera några överdrivna personlighetsklyvningar eller "uppror mot föräldrar"-syndrom i personens bakgrund eller motivation (vilket jag upplever som "annorlunda"). Jag är nöjd med detaljrikedom, om än halvtråkiga detaljer. Människor är inte en enda sak, utan flera detaljer utgör personligheten. Fobier, politiska åsikter, ideal, drivkrafter, moraltankar, normer, älsklingssaker, vänner och fiender samt vita lögner (oj då, den här gled visst in på ett bananskal). Nu skall man ju inte gå till överdrift, men en hel del detaljer krävs för att skapa en djup personlighet hos en rollperson. Extraordinära och annorlunda detaljer är måhända krydda hos personligheten - men det är inte köttet på benen. Träna på att definera din bästa kompis - är han så spännande egentligen?(Tänk på att vi människor i mångt och mycket är definierade av våra vänner.) Han är väl intressant? Jag tycker att en detaljerad RP ger intresse. Han är nästan så verklig så att han är riktig. Oj - nu får Diddi och Björn vatten på sin kvarn. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

Lägg på kryddan till sist så smakar det bättre med huvudingredienserna som du stoppade i först. Personligheten är kanske redan salt så du kanske skall spara på saltet så att du inte överdriver.<img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

Sen kan det ju vara skitroligt att spela en kanin med vingar (kaniner är nog höjdrädda), men oftast är det roligt åt det komiska hållet.
Jag lägger ner mest tid på mina "allvarliga" rollfiguer. Ett tips är artiklarna om rollpersonligheter i Sinkadus nr 11.
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

Och det är på många sätt det här jag gillar med friform. Då
kan alla koncentrera sig på de riktiga utmaningarna

Men, hallå. Du menar alltså att bara för att dina spelare gjorde
enormt bjässiga busar hos en annan spelledare och att hela
äventyret föll på detta när du sedan spellede dem, så skulle
inte tärningsbaserat rollspelande vara en utmaning (eller som
du uttryckte dig: Riktiga utmaningar) ? Jag får nog be dig
rycka dig själv i kragen och förklara på annat vis, för det där
imponerade verkligen inte mig för fem öre. Att ens försöka
pipa om att någon annan inte har "med riktiga knivigheter" i
sina äventyr bara för att denne använder tärningar är ju lite ...
löjligt?

Skillnaden är att jag inte behöver "lura" något regelfusk. Vi
bara spelar

*tar sig för ansiktet* Att "lura" något regelfusk är ju helt upp
till var och en som spelleder med tärningar, att det ibland finns
goda orsaker till det är ju rent utsagt uppenbart (har det
snackats om en hel del - Fast det kan man ju ifrågasätta
ibland). Vad jag tror jag skulle vilja få fram är:

1. Spelledare som är barmhärtiga med tärningsslagen
använder en av förmånerna att vara spelledare, det är inget
fel med det (såtillvida att det inte går överstyr).

2. Spelledare med friformsinslag kan vara, precis som
tärningsrullarna, utrustade med Nåd.

Så: Tärningsrullare och friformare bara spelar, fast på olika
sätt. Jag förstår inte vart du ens försöker komma med den
sista raden. Make a statement instead of poänglöshet.

/Alexander Gyhlesten
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

Ojdå, det var hårda ord. Det här inlägget var ju mest menat som en direktreplik till Krille personligen, så jag är inte så noga med att beskriva detaljer vi redan diskuterat klart. Därför ser nog inlägget lite märkligt ut om man kommer in utifrån.

Jag börjar med att konstatera att jag inte tycker tärningsspel är sämre än friform. Jag tar upp mina åsikter om spelstilarna som mest tydligast högt uppe i svaret på inlägget som efterlyser en "killthread". Läs det, så slipper jag upprepa mig.

"skulle inte tärningsbaserat rollspelande vara en utmaning (eller som du uttryckte dig: Riktiga utmaningar)"

Oj! Jo, tärningsrollspelande kan precis lika mycket vara en riktig utmaning som ett friformsäventyr. Orchexemplet fungerar bra att jämföra med: om spelarna bara rusar in i famnen på ett gäng orcher och inte har något annat val än att slåss, då är konflikten bara ett brädspelshinder. Det tycker inte jag är en "riktig" utmaning. Den GÅR att spela med tärningar, men är bortkastad tid i friform. Jag tycker man bör lämna dem i fred, ÄVEN om det är tekniskt möjligt att lira dem enligt regelboken.

Orcherna som lurar in spelarna i ett bakhåll är intressantare, för här spelar rollpersonernas personlighet in. Får de dessutom tid att diskutera situationen sinsemellan får man omedelbart till tunga ämnen som anpassning, relationer, rollgestaltning osv. DÅ tycker jag att konflikten är "riktig". Och titta! om spelarna gör ett spelmässigt "bra" val (tja, inte följer efter, mao) så blir skillnaden mellan friform och regelfanatism mycket liten.

Så friformare har fel när de menar att de spelar mer ROLLspel än regelsnofsarna.

Jag gillar dock att man som spelledare i friform blir tvingad till att hitta på sådana här (och de lite mer komplicerade) utmaningar, för att spelet överhuvudtaget skall fungera. Därför tycker jag att alla spelledare borde prova på att spelleda friformsäventyr, eftersom det på sikt kan gynna ens tabell&tärningsspelande.

Självklart kan tärningsspelledare från början komma på precis lika varierande utmaningar som friformsditon. (jösses, vad demokratisk jag blir här, då, snark...)

"Spelledare som är barmhärtiga med tärningsslagen
använder en av förmånerna att vara spelledare, det är inget
fel med det (såtillvida att det inte går överstyr)."

Oj, Krille spelar gärna med öppna tärningsslag, och jag använder hela tiden hans spelstil som mall för "regelspel". -Inte riktigt sant, för han låter spelarna slå öppet, men kommer själv på svårighetsgraden, så han är lite flexiblare än den "regelfanatiker" jag ofta använder som exempel. Själv spelledar jag ofta någonstans mitt i mellan, (med dolda slag), men jag bortser från allt sådant spel i den här debatten tills vidare. Den är tillräckligt rörig som den är.

"Spelledare med friformsinslag kan vara, precis som
tärningsrullarna, utrustade med Nåd."

Eh? Friformarna är väl de som ÄR utrustade med nåd? De kan ju inte döda någon spelare utan en bra anledning, utan att framstå som helt uppenbart usla spelledare, medans en regelspelledare bara kan rycka på axlarna "du såg ju själv. Resen slog perfekt slag."

Hoppas det här rensar undan en del missförstånd. (eller hemska tanke, bildar nya!!!!)

/Rising
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

Eh? Friformarna är väl de som ÄR utrustade med nåd?

Du har, helt uppenbart, inte rollspelat under mig <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
Jag har överseende med att du är lite väl generaliserande nu,
men snälla, snälla Rising - Kan vi hålla oss ifrån den zonen
från och med nu? Jag börjar bli trött på att behöva säga hela
tiden ur olika människor och spel är (fast det är inte bara du
som är skyldig Marco gjorde ett utspel jag inte kunde hålla
med om samt ett inlägg från Krille.)

De kan ju inte döda någon spelare utan en bra anledning,
utan att framstå som helt uppenbart usla spelledare, medans
en regelspelledare bara kan rycka på axlarna "du såg ju själv.
Resen slog perfekt slag."

Hurm, så om jag i min roll som spelledare anser att det är
helt legitimt för en spelare som har mer chans att döda en
rese än tvärtom dör pga att denne började bråka med en rese
- Är jag då en urusel spelledare?

Här lyser generaliseringen igenom igen. Jag kan inte ens i
mina vildaste mardrömmar en föreställa mig att mina spelare
skulle få hicka pga att jag tog livet utav en av deras karaktärer
i en friformsstrid - Varför skulle de det? Jag som spelledare
har gjort den bedömningen och då är det lika bra att svälja
förtreten för den gången. Det har hänt, med varierande resultat,
förut. Detta mynnade ut i att jag förklarade varför och hur jag
som SL tyckte och tänkte kring detta.

Är det rättvist? Från fall till fall: Ja.

/Alexander Gyhlesten
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

"Hurm, så om jag i min roll som spelledare anser att det är
helt legitimt för en spelare som har mer chans att döda en
rese än tvärtom dör pga att denne började bråka med en rese
- Är jag då en urusel spelledare?"

Nej, vänta lite nu. Om någon börjar bråka med en rese har ju han gjort ett val. Det är upp till dig som friformsspelledare att välja konsekvensen av detta agerande. Du väljer dödsstraff. Hmm, okej, omedelbar likvidering (nu generaliserar jag igen, jag vet, försker bara vara rolig) låter lite strängt, men det är helt i sin ordning.

Det var faktiskt inte det jag menade. Jag menade situationer som spelaren inte KAN ta sig ifrån. Eller nästan inte kan. Ganska ofta förutsätts det ju ändå från SL's håll att "när spelarna kommer hit, då får de slåss mot mumien" osv. Om spelarna hamnar i en SÅDAN konflikt, en som hör till spelet, DÅ kan du inte bara avliva dem utan vidare, utan att vara en rutten friformsspelledare.

Däremot går det utmärkt om man har regler och tärningar att skylla på. Därför tycker jag att friformare i regel är "snällare" mot sina spelare än tärningschuckarna. Att dö i friform är dessutom inte lika kul som att göra det i en tärningsvärld, så enligt regel nummer 1: alla ska ha kul är döden en ganska undermålig spelingrediens i friform. Fast det är min personliga åsikt. Kan du övertyga mig om motsatsen och ge lite tips, så ser jag fram emot att vara lite blodtörstigare vid nästa spelmöte...

/Rising
 
Re: Den lilla vitala skillnaden

Om spelarna hamnar i en SÅDAN konflikt, en som hör till
spelet. DÅ kan du inte bara avliva dem utan vidare, utan att
vara en rutten friformsspelledare.

Jo, men om det hör till den tilltänkta utgången att spelarna
ska dö är det givetvis korrekt, det måste du hålla med om -
Eller finns det någon invändning?

Exempelvis:
Spelledaren vill att rollpersonerna ska dö så de kan
återväckas som mumier som spelarnas andra uppsättning
rollpersoner stöter på (oroliga släktingar som ger sig i kast
med att leta efter sina kära familjemedlemmar).

På liknande sätt kan det helt enkelt vara MENINGEN att
spelarna ska dö - Som efter en av mina mest svettiga
kampanjer dog helt sonika spelarna i vad de trodde var mitten
av hela kampanjen. Förklaringen hade jag skrivit ned på ett
par ark A4 och i nedbantad version var det något så här:

"Ja, ni slår allihop upp ögonen och inser ganska snart att ni är
i vad de Judeo-Kristna kallar himlen. Ni sträcker på er ..."
[några blaha-meningar med hög stämninge senare]
"...När ni träder in i salen kan ni se en kristallkula som visar
framtiden - Och anledningen till varför ert öde var att dö:
Ni har blivit hyllade som martyrer nere på jorden, ni är hjältar
och folk tar nu efter ert exempel och tar till vapen mot tyranin."

Är inte det en ärofylld avslutning på en kampanj så säg?

är döden en ganska undermålig spelingrediens i friform.

Som det står på KULT-regelbokens framsida: Döden är bara
början. Se exemplet ovan, spinn vidare på den och hitta egna
infallsvinklar, stårys, och så vidare så tror jag nog att det till
slut kan bli ganska acepterat att dö även i friform hemma hos
dig <img src="/images/icons/laugh.gif" border=0 width=15 height=15>

så ser jag fram emot att vara lite blodtörstigare vid nästa
spelmöte...

Happy hunting - Och kom ihåg: Du kan inte döda det som
redan är dött, bara exorsera (kommer ej ihåg stavning) det <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

/Alexander Gyhlesten
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top