Solo Call of Cthulhu

Jobend

Veteran
Joined
2 May 2019
Messages
75
Location
Helsingborg

En slags session zero​

Syster Agnes Byrne​

  • Född: 1887, i County Clare, Irland.
  • Uppväxt: Yngsta dottern i en fattig jordbrukarfamilj. Fadern dog i en gruvolycka, modern tog skydd hos kyrkan.
  • Kallelse: Agnes gick i kloster vid 17 års ålder. Hon hade då en upplevelse av att ha “sett ljuset bakom slöjan” — en vision hon aldrig glömt.
  • Efter kriget (1918): Kyrkan skickade missionärer till USA. Agnes följde med en order till Massachusetts och arbetade bland immigranter och krigsskadade.

Fadern – Eamon Byrne

Eamon Byrne arbetade i en kolgruva utanför Ennis i County Clare. Han var inte mycket för ord, men känd för sin heder, humor och sitt stilla sätt att tala om Gud. Han brukade säga till barnen:
"Vi arbetar i mörkret, men det är ljuset som äger jorden."

Eamon var en av de där enkla, varma männen som kunde få ett barn att känna sig trygg bara genom att lägga handen på deras huvud. Agnes följde honom ofta till mässan på söndagarna och älskade hur han knäböjde — inte stelt, utan med en självklar ödmjukhet.

När gruvan rasade och han dog, var Agnes bara åtta år. Hon stod utanför den igenslammade mynningen när de bar ut hans kropp, täckt av kol och stoft. Senare berättade Agnes för sin biktfader att hon, den natten, sett ett ljus vid sängens fotände, varmt och vitt som morgondimma och hört sin fars röst.

Modern – Moira Byrne (född Kelleher)

Moira kom från en fiskarfamilj vid kusten och var en kvinna av tyst beslutsamhet. Efter Eamons död sökte hon arbete hos kyrkan som sömmerska och hushållerska. Hon var djupt troende, men på ett mer jordnära sätt än sin make – hennes tro handlade om arbete, mat på bordet och att be för regn.
Moira uppmuntrade Agnes att följa sin kallelse, men varnade henne alltid:
"Gud talar till oss genom ljuset, men det finns andra röster i mörkret. Lova mig att du lyssnar noga på vilken som talar till dig.”

1760103786011.pngSt. John’s Convent, Salem, Massachusetts

Order of the Sisters of Mercy
Grundat 1874

Klostret ligger i utkanten av Salem, på en liten höjd med utsikt över hamnen. Byggnaden är uppförd i mörkrött tegel med vitkalkade valv kring innergården. På dagarna fylls gården av ljudet från skolbarn som systrarna undervisar; på nätterna hörs bara klockspelet och havets dova sus.

Systrarna lever enkelt – tre mål om dagen, tyst bön vid soluppgång och afton, och en obruten disciplin som minner om deras irländska ursprung. De tjänar både sjukhuset i Salem och den lilla församlingsskolan knuten till St. John’s Parish. Deras arbete leds av Fader Nathaniel Graves, men klostret har sin egen överordnade moder, Mother Deirdre Callahan, en äldre kvinna med ett ansikte fårat av både oro och vänlighet.

Syster Agnes kom till Salem 1919, efter krigets slut. Hon hade arbetat som sjukvårdssyster i fält, där hon såg mer lidande än hon kan tala om. När hon återvände till ordenslivet fann hon tröst i rutinen, men också en slags rastlöshet – en känsla av att någonting oförklarligt följde med henne hem.
Hon är nu ansvarig för besök och missionsärenden utanför klostret – vilket innebär att Fader Nathaniel ofta skickar henne på uppdrag som kräver både tro och försiktighet.

Jag kommer spela Call of Cthulhu solo mellan mina spelpass på söndagar. Jag kommer använda Solo Investigators handbook och diverse andra tabeller för att slumpa fram händelser. Lite om de tankarna beskriver jag i ett annat inlägg här. Inläggen kommer skrivas som en dagbok i "jag-form". Tänkte det kunde vara kul att testa. Kommer stundtals använda AI för att generera en stämningsbild eller två, jag är ingen konstnär. Berättelsen genereras fram efter hand och jag har just nu ingen aning om vad som kommer ske och jag har ingen major plot i bakhuvudet.
 
Last edited:

Ankomst till Rockport​

1760131818278.png8 januari 1921, Lördag 13:21
Aaron Finley, så heter den välbärgade benefaktorn som hört av sig till klostret och bett om hjälp med något. Men vad?
Han skrev något om allt inte står rätt till i den lilla byn Rockport. Vad kan han ha menat med det?
Tids nog får vi kanske veta, bussen är planerad att anlända till Rockport om en liten stund. Det har varit en ganska angenäm resa från Salem men det ska bli skönt att få sträcka på sig. Fader Nathaniel lät också väldigt angelägen i sitt brev där han bad mig undersöka saken närmre. Så jag ska alltså få träffa Aaron Finley, det ska bli ett nöje. Genom eller tack vare Mr. Finley har vi kunnat uträtta Guds verk.

Lördag 13:45
Rockport är verkligen en vacker by och folk verkar verkligen vänliga här. Har vissrligen nyss stigit av bussen och har inte hunnit orientera mig än men det får jag göra i eftermiddag. Först vill jag leta reda på rummet som Fader Nathaniel så vänligt ordnat till mig. Det ska ligga här på Main street någonstans. Fåsenu.
I Solo Investigators handbook så slår man på en tabell som heter Story direction när man byter "scen" och då kan i princip vad som helst hända och det ska knytas ihop med berättlesen. Det är inte alltid enkelt. Som nu t ex, jag slår fram en ytterst dramatisk händelse som sker i detta nu men på en annan plats. Ska jag skriva om det i Agnes journal eller ska jag låta henne upptäcka det när tiden är rätt? Jag tänker det senare.

Mrs Albertina Crabtree som hyr ut rummet till mig, eller egentligen till St John¨s, är mycket vänlig. En sådan person med ljus och värme i sig. Må Herrens ansikte vända sig mot henne. Rummet är inte stort men det är rent och faktiskt lite större än mitt rum där hemma. Jag har lite böcker med mig som jag försökt ställa upp på den lilla sekretären. Rummet luktar svagt av lavendel, det väcker faktiskt barndomsminne. Nu när jag sitter här så känner jag mig faktiskt rätt trött. Jag kanske bara ska försöka få i mig en bit mat och sedan ägna mig åt läsning resten av kvällen.

Lördag 18:20
Rockport må vara en trevlig by men att det skulle vara så svårt att få en enkel anständig måltid hade jag aldrig gissat. Nåväl Jag fick bekantat mig med byn och mitt första intryck består, invånarna är verkligen trevliga. Men nu är det dags att sova och ska jag vara ärlig så är alltid Romarbreven bra för de får mig alltid så sömning. med undantag då givetvis för Rom 13:6-13 är en av mina favoritpassager.
 
Last edited:

Söndag morgon​

9 januari 1921, Söndag 06:15
Rummet är kallt men min fantastiska värdinna mrs. Crabtree har lovat att elda mer intensivt i pannan. Kroppen är inställd på en viss rytm och jag vaknade runt 05:30 av mig själv. Skönt, "Early bird catches the worm". I dag planerar jag att träffa Mr. Finley och ta reda på mer till bakgrunden till hans brev till fader Nathaniel. Ser fram emot en skål med korngröt nu.

Söndag 07:15
Vilket förträffligt ställe, "Lucy's" som jag hittade nu på morgonen. Gröten är tillredd precis som jag är van vid och atmosfären är himmelsk.
En märklig sak hände nyss som gör mig lite förbryllad. En kvinna kommer fram till mitt bord, presenterar sig inte och hälsar inte på ett sätt som man kan förvänta sig. Hon kommer fram till mitt bord och pratar tyst och säger något i stil med "Stick medan du kan", sedan vände hon på klacken och försvann. Vilket underligt sätt att inleda en konversation. Såg inte hennes ansikte riktigt för hon hade en hätta på sig, vilket i sig inte är ovanligt men hela händelsen lämnar en lite olustig känsla.

Söndag 07:35
Just som jag är på väg att betala så hör jag en konstig smäll utan för Lucy's. Därefter höga skrik. Jag skyndar ut på gatan och där ligger kvinnan som alldeles nyss pratade till mig. Hon verkar ha blivit påkörd av en bil men ingen bil syns till. Jag skyndade mig fram till kvinnan för att se om jag kunde rädda henne men Herren hade redan kallat hem henne. Folk stod i chock runt omkring, tydligen hade bilen inte ens försökt bromsa innan ELLER efter kollisionen. Vad är det för monster som inte ens stannar? Vad gör vi nu, vem ska ta hand om den arma kvinnans kropp? Jag måste säga att jag är rätt skakad, jag har sett mycket elände i kriget men då är man mer beredd på det.
Agnes klarar sitt sanityslag
Varför pratade den här arma kvinnan till mig och vad menade hon med att jag skulle sticka? Vad menade hon, folket här verkar ju generellt väldigt vänliga? Herre, nu behöver invånarna i Rockport dig, hoppas de är starka i sin tro. Jag behöver vara med på dagens mässa. Hoppas jag kan träffa Mr. Finley innan klockan 11.

Söndag 08:10
På väg tillbaka till mitt rum hos Mrs. Crabtree blir jag tacklad av en man som kommer upp bakifrån. Lyckligtvis lyckas jag behålla balansen och svänger runt. Han ser ut som en riktig råbuse. Mannen gör ytterligare ett utfall som jag genom Guds försyn lyckas undvika. Jag minns att jag såg mig om men ingen verkade reagera. Mannen var grov och såg väldigt arg ut, vad i hela friden kan jag ha gjort honom? Han påbörjar en tjurrusning mot mig och jag viker undan och lyckas sätta krokben för honom. Han faller och slår i marken hårt. Tillräckligt för att jag ska hinna fly och sätta mig i säkerhet. Sitter på mitt rum och skriver detta. jag är skakad, vem anfaller en nunna? Vad flög i den här mannen och är jag ens säker när jag rör mig ute på gatan? Hade ett kort samtal med Mrs. Crabtree nyss och hon försäkrar mig att överfall är extremt ovanligt i Rockport. Jag vet inte om jag ska göra en polisanmälan eller hur det här fungerar. Jag får försöka skaka av mig detta och besöka Mr. Finley. Bäst jag skyndar mig, det verkar blåsa upp till ett riktigt oväder ute.

Söndag 09:30
Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska tro nu. Jag begav mig av till Mr. Finleys adress och ovädret rullade in över kusten. Blixtar började dela himmeln. I blixtskenet tycker jag mig se något vid horisonten, något stort, otroligt stort. Det måste varit ett moln men det såg ut som... något annat. Tur att jag är stark i min tro för detta är något som skulle få vem som helst att vackla. Till råga på allt så visar det sig att Mr. Finley också råkat ut för ett överfall, igårkväll. Tack och lov så är han okej, något råskinn hade brutit sig in hos honom och överfallit honom med en påk. Hans hushållerska hade gått hem för dagen men när hon kom nu på morgonen så var hemmet helt upp och ner. Det verkar som om rånaren letat efter värdesaker men mycket av värde var lämnat orört. Så fruktansvärt, Mr. Finley är hos byns läkare. Jag ska försöka ta mig dit och se om jag kan få träffa honom. Vad är det som pågår i lilla Rockport?
 
Bra början! Problemet med Story Direction känner jag igen från andra solospel. Svårt att hitta en bra balans mellan ”slow plot” och oväntade händelser.
 
Bra början! Problemet med Story Direction känner jag igen från andra solospel. Svårt att hitta en bra balans mellan ”slow plot” och oväntade händelser.
Tack för input.
Ja det är inte lätt och kan ibland kännas lite lösryckt men i slutet hoppas jag kunna knyta ihop det på ett bra sätt, om Agnes överlever.
 

Söndag förmiddag​

9 januari 1921, Söndag 09:57
Cornelius Webber visar in mig på sitt kontor. Han är byns läkare och också bosatt i Rockport. Han verkar vara en oerhört sympatisk man i sina övre femtio. Inne på kontoret så pratar vi om hur jag känner Mr. Finley och mitt ärende i Rockport. Först får han veck i pannan som om han funderade över något men det övergår i ett varmt leende. Dr. Webber redogör för Mr. Finleys skador som mest verkar vara ytliga blessyrer förutom vänster underarm som verkar ha fått en krosskada när Mr. Finley avvärjde en attack. Jag kan inte låta bli att känna hur nackhåren reser sig under Dr. Webbers berättelse. VI samtalar en kort stund om ditt och datt, Dr. Webber är en troende man och vi diskuterar svårigheten i att balansera vetenskap med tro. Strax därefter låter det från ett annat rum och Dr. Webber meddelar att Mr. Finley är vaken. Han hade svåra smärtor under natten och fick något kraftigt smärtstillande på morgonkvisten och har tydligen sovit sedan dess.
Mr. Finley blinkar förvånat när jag träder in i hans rum, han tittar förvirrat mellan mig och Dr. Webber och Dr. Webber, soJag beklagar för denna helt orimliga AI-bildm först förstår, säger med en road min "Lugn Mr. Finley, än är det inte dags för sista smörjelsen". Jag presenterar mig och berättar att jag är här på uppdrag av Fader Nathaniel Graves och med anledning av brevet. Mr. Finley försöker sätta sig upp och rättar till särken, han lyckas nätt och jämnt och Dr. Webber hjälper honom upp i sittande och lämnar sedan rummet med en liten nick.

Mr. Finley säger åt mig att dra fram en stol och ber mig sitta.
Mr. Finley harklar sig och jag känner på mig att jag kommer missa mässan och mitt hjärta sjunker. Det vore första gången sedan kriget och något i mig hoppas att vad Mr. Finley ska berätta, väger upp för det. Jag stålsätter mig och Mr. Finley börjar sakta berätta.

"För några månader sedan inledde vi en restaurering av Rockports gamla kapell, St Jude's, finansierat av.. ja mig då. Kapellet ligger längst ute vid udden norr om staden eller, ja byn. Det var ett sätt för mig att återge till Gud vad havet tagit."

"Vilket ädelt syfte Mr. Finley"
hinner jag flika in innan han fortsätter

"Men under restaureringen upptäckte arbetarna en igensluten krypta, betydligt äldre än själva kapellet. Det var nästan som om kapellet var byggt ovanpå kryptan. På väggarna fanns inskriptioner på Latin blandat med något språk vi inte kunde identifiera och mitt i kammaren stod ett svart stenkar, tomt. Nattetid har man därefter kunnat se ljus som rör sig ute på udden, som om någon bär lyktor, men det finns ingen där. Det är en avspärrad byggarbetsplats.
Inte nog med det, i samband med detta har en blind tiggarkvinna börjat sitta utanför kyrkan. Ingen vet var hon kommer ifrån, hon säger inte mycket, men ibland säger hon tydligen "De väckte honom när de öppnade stenen, havet ser allt"
Folk i byn har börjat bete sig märkligt med och vi har till och med haft personer som försvunnit spårlöst. Folk i byn skvallrar och jag har ett rykte att upprätthålla.
Så ni förstår miss Byrne att jag ansåg att detta var av intresse för kyrkan och Nathaniel och jag känner varandra sedan länge så givetvis hörde jag av mig till honom."

"Oj", hör jag mig själv utbrista. "Jag måste smälta detta Mr. Finley. Naturligtvis gjorde du rätt som kontaktade Fader Nathaniel. Jag gissar att ni vill att jag, som representant för kyrkan, undersöker detta?" fortsätter jag.
Mr. Finley nickar sakta. Han ser trött ut.
Jag förklarar att jag vill se Kapellet med egna ögon och att jag vill prata med byggmästaren.
Mr Finley förklarar att jag ska kontakta byggmästaren vid namn Mr. Rodney Fenske så kan han visa mig ner till arbetsplatsen och se till att jag får all information jag behöver.
Jag tackar och reser mig för att gå och innan jag hinner ut genom dörren säger Mr Finley
"Syster Byrne, jag förväntar mig att detta sköts väldigt diskret"

Klockan är 11:35 och jag är sen till mässan, det vore ofint att stövla in så här i slutet.
 
Last edited:

Söndag eftermiddag​

9 januari 1921, Söndag 12:37
Jag måste vara extremt trött eller påverkad av något för för ett ögonblick tyckte jag mig se en rörelse i ögonvrån och när jag vänder på huvudet så ser jag skalbaggar, skalbaggar överallt. De väller in på Lucy's och varje yta är snart täckt av dem. Ljudet av hundratusentals små ben som springer över hårda ytor var rent fruktansvärt. Men med ens så är allt borta och det måste varit en syn eller kanske en föraning?
Otäckt oavsett.
Agnes klarar ännu ett sanityslag. Ska jag vara mer transparent med övriga tärningsslag eller är mekaniken sekundär till förmån för storyn?

Bortsett från det har jag haft en väldigt smaklig lunch på Lucy's. Kålsoppa med ett väldigt gott bröd till. Kan inte säga att det inte högg till i bröstet när jag ser alla människor gå förbi utanför efter avslutad gudstjänst. Men vad är nästa steg nu? Det är söndag och Mr. Fenske befinner sig troligen inte på sin arbetsplats, utan det får vänta till imorgon. Under tiden kanske jag får höra mig för i byn?
Det slår mig plötsligt, den arma kvinnan från igår. Hon försökte kanske inte hota mig.... utan varna mig? Vem var hon och hur visste hon vem jag var? Olyckan, var den då avsiktlig? Återigen reser sig nackhåren på mig. Jag längtar tillbaka till mitt vanliga liv.

Söndag 14:10
Jag tog en promenad, tänkte att jag går längsmed kusten norröver. Av en händelse så tänkte jag flanera förbi St Jude's för att se om jag kunde plocka upp några ledtrådar. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men det var ytterst märkligt, för ute på kustbandet så såg jag ljus. Ljuset liksom dansade längs kusten, jag ser hur detta skulle kunna förväxlas med lyktor, särskilt på natten. Jag vågade mig faktiskt inte närmre, jag vek inte av från stigen. Vet inte varför jag är rädd egentligen, det är ju sällan ljuset vi ska frukta. Nyfikenheten är stark men jag ska inte gå dit ensam. Jag får försöka njuta av min promenad och bege mig tillbaka till mitt rum. Kustluften är vederkvickande.
Halvvägs tillbaka så träffar allvaret mig och jag inser att mitt liv faktiskt kan vara i fara. Här finns element som inte tar hänsyn till att jag är nunna.
Agnes klarar sitt sanityslag.
Söndag 15:05
Tillbaka på mitt rum, Mrs. Crabtree ska bjuda på fika strax men jag tänkte bara skriva ner mina observationer från när jag gick genom byn. Livet fortsätter som vanligt, en kvinna är ihjälkörd, troligen mördad. Mr Finley överfallen i sitt hem under ett konstigt rånförsök. Men livet fortgår och folket här verkar genuint öppenhjärtliga och ler mot mig på gatan. men nu är det dags för lite klassiskt eftermiddagste.
Återigen sker ett dramatiskt slag på Story Direction som händer parallellt med eftermiddagsteét och kvällen. Det sparar vi till en annan dag.
 
Agnes klarar ännu ett sanityslag. Ska jag vara mer transparent med övriga tärningsslag eller är mekaniken sekundär till förmån för storyn?
Skriv gärna mer om tärningsslagen! Det är kul att se hur mekaniken påverkar plotten.
 
Back
Top