Re: Skurkar och stereotyper...(spoilers min grupp)
Undantaget Utmark, där jag använde de SLPs som fanns i artikeln, använder jag ganska lite "rena skurkar" i min kampanj. Spelarna jobbar (mestadels ofrivilligt) för den jargiska inkvisitionen med hotet om häx- och kättarbål av olika grad lite vagt i ryggen, vilket gör det ganska enkelt att sätta dem mot "gråa skurkar". Rollpersonernas egenupplevda främsta fiende är inkvisitionen, personifierad i dess ledare Antillimar de Jehor (som typ aldrig gör något som syns i kampanjen, men ändå...) och de som de är mest rädda för är deras egna allierade som fått liknande överlevnadserbjudanden. Det leder till en hel del intressant spelande. Allt rör sig i en gråskala, och även om en del kommer nära ändarna är ingen av de riktiga skurkarna D&D-Evil, utan människor (och annat) med en övertygelse om att det de gör är rätt, även om det involverar häxbränningar eller stora offer för det högre ändamålet.
Den mest inplanerade nekromantikern ska för övrigt vara en adlig sabrisk nekrolog från Legio Colonan som kommer att bli RPs nästa beskyddare, och inte så mycket fler lik i garderoben är djur och de avrättade bovar han beställt från den närliggande stadens rackare/dödgrävare.
Min mest "onde" skurk (med god marginal) är en väl bildad thalaskisk tvåbarnsfar, som ogillar både dödande och all annan icke-intellektuell konflikt, men å andra sidan är fullt medveten om att vissa offer ibland behövs för det större ändamålet, och att sådant som daaktroende, perenner, lagbrytare, icke-människor och annat avskum är sådant som världen faktiskt klarar sig bäst utan, även om han är mycket (nästan farligt) intresserad av t.ex. jargisk religion och kultur, och äger minst en upplaga av Libera. En följd av sin kultur och uppfostran, som kommer att hänga med en bit i kampanjen.
Några exempel på mer gråa "skurkar" (definierat som "de som inkvisitionen vill ha uppsökta och neutraliserade") som figurerat är
En alkemist som systematiskt mördar de adelsmän som mördat hans fru och håller hans son som gisslan för att han ska tillverka droger åt dem, men i processen dödat ett tiotal oskyldiga. En häxa som lät förgifta den nye präst som hotade att avbryta hennes ostörda leverne på ett stort bål, och därmed indirekt blev orsaken till en inkvisitors död, och hennes unga lärling som utförde mordet. En synsk avfälling från inkvisitionen som gått med Davals maffia med gangsterkrig som följd för att kunna skydda en fredlig samorisk kult i samma stad, vilket sker genom mord på riskabla men i övrigt oskyldiga personer.
I det sistnämnda äventyret gick det så långt att rollpersonerna för att få ut information om en mycket tystlåten kultmedlem lät sin läkekunnige alkemist tortera honom (någon han hade erfarenhet av), vilket de flesta RP (inte spelarna, förhoppningsvis) tyckte var obehagligt, och både gruppens ledare och prästen ångrar sig fortfarande efteråt, trots att mannen överlevde. Äventyret slutade också med att de tillfångatog en man som bara gjort de de själva drömmer om, flytt från inkvisitionen, och korsfästelsen av flera av de objektivt sett helt oskyldiga och fredliga kultmedlemmarna. Kan nämnas nu att ingen i gruppen är "ond", att ledaren själv har de flesta personlighetsdragen hos den typiske hjälten, och att alla utom en avskyr eller hatar inkvisitionen, och detsamma gäller spelarna. De var inte ens lurade.
Kort sagt: alla blir skurkar under rätt omständigheter. Sätt rollpersonernas liv eller annat som är värdefullt för dem på spel, och låt det framgå att den bästa eller enda lösningen tycks vara den som är moraliskt tvivelaktig. Mer ska inte behövas, och valet och efterverkningarna kan bli väldigt häftiga att spela.
