Nekromanti Skräck vad är det?

[Morgoth]

Hehe. Jo, men vad är det egentligen? Hur ska man definiera det? Vad är det som är underhållande i just skräck och skräckrollspel? Kan skräck utspelas i fantasymiljöer som till exempel i Tolkiens sagovärld? Jag tycker det är mycket intressant med skräck. Även om jag inte spelar mycket skräckrollspel så njuter jag av att skriva skräck-litteratur. Rysare. Deckare. Fantasyberättelser... Science Fiction som urartar i ren kaos...
Men vad är det som gör det roligt att skriva och läsa skräck? Är det av varsinn anledning. Antagligen. Författaren drivs av den klassiska kreativitets-glöden och intresset att presentera sin litteratur för läsaren som läser den och säger: "Det här var ju riktigt bra!"... "Och läskigt!"
Han/Hon älskar att locka fram allt mörker ur sitt hjärta och blanda det med sin fantasi som strömmar ut ur knoppen...
Och vad är det som får läsaren att vilja bli skrämd? De kanske vill få inspiration, för skräcken är stor inspiration... Eller vill de fyllas av mörker?
Snackar jag bara skit nu eller ligger det någonting i det?
Vad är det som gör skräck så speciellt at skriva/läsa?
Det är den svåra fråga Morgoth ställer sig just nu...

-"Det här måste vara den sjukaste
signaturen hitils."

 

[Rising]

Tråkigt svar

Rent fysikaliskt/biologiskt så är det så här:
vi moderna människor lever tråkiga liv i invand rutin, medans våra kroppar är byggda för att kunna fly ifrån rovdjur, hålla sig ovanför vattenytan vid översvämningar osv... När vi blir skrämda utlöses sk. endorfiner vars uppgift egentligen är att ge ett rus och fungera som bedövning. Bra att ha när kroppen hamnar i pressade situationer då vi inte har tid att känna smärta eller obehag.

Endorfin... Det hörs ju på namnet att det är närbesläktat med morfin, vilket också är fallet. När vi moderna människor läser skräckisar/ser rysare/spelar skräckrollspel så utlöses dessa "på kommando", vilket betyder att vi får allt det sköna med vår egenproducerade drog, utan att behöva gå igenom farorna detta var förknippat med hos våra stamfäder. Vi får bara "kicken" -vi slipper bli jagade av sabeltandade tigrar...

Kort sagt - skräckrollspel=drog.

 

[Morgoth]

Re: Tråkigt svar

Jo...
Men dåså? Var den saken avklarad?

-"Det här måste vara den sjukaste
signaturen hitils."

 

[Rising]

Okej. - Roligare svar:

Okej, det var lite i tristaste laget... Här då:

- Är vi inte alla ute efter respons? Jag menar, när vi skapar/skriver berättelser/ritar teckningar/hittar på äventyr...

Vi vill ju att någon ska KÄNNA något. Den mest tillfredsställande reaktionen (tillfredsställande för oss, alltså) hos publiken är ju när de känner något fundamentalt och påtagligt. -Det är därför vi åter och åter igen återkommer till de grundläggande känslorna; humor, tragedi, romantik, spänning och -just det- skräck.

Det är ju enklare för oss att se när någon i publiken/spelargänget har blivit rädd än när han t.ex sitter och funderar över livsbejakande frågor. Reaktionen är lixom mer uppenbar.

-Därför (och nu är jag elitistisk för att väcka debatt) är skräckgenren och humorgenren de bästa sätten att spela rollspel på. -De ger mest påtaglig respons. (tragedin borde räknas in här, men den som börjar gråta under ett rollspel dömmer jag ut som psykiskt instabil -eller guldskådis(!))

 

[Shadar Fal]

Tragedi (Komedi) [ot]

(tragedin borde räknas in här, men den som börjar gråta under ett rollspel dömmer jag ut som psykiskt instabil -eller guldskådis(!))

Kan du inte föreställa dig fantasy spelet med alven dvärgen och trollkarlen. Som ser att Krigaren har blivit ihjäslagen. Alla börjar storbröla. /images/icons/wink.gif
Har inte det hänt hos er? /images/icons/tongue.gif

Inte hos oss heller egentligen.

Han såg ljuset i slutet av tunneln, det var en eldkastare.

 

[Countess_Malin]

Re: Okej. - Roligare svar:

Men även om det är tråkigare, så är det ju så som du sa från början. Att tex titta på en rysare, eller spela ett sräckrollspel ger en den där kicken som är så go´, den känns fruktansvärt verklig eftersom hjärtat börjar att pumpa lite extra, och svetten börjar rinna, men samtidigt så inser den logiska sidan av en att man inte befinner sig i någon direkt fara, förutom då möjligen att få en hjärtattack om man har sådana bekymmer...

 

[Metropolis]

Inget mera svar nödvändigt.

Ja..

Jag skulle kunna skriva an hel del på det här ämnet, om vårat behov av spänning i tillvaron. Men det mesta har visst redan sagts, om än lite kortfattat. Så jag kan bara säga: "Instämmer med föregående talare."

Your friend: [D]

 

[Adragoor]

Re: Tragedi (Komedi) [ot]

Fast det _borde_ hända om gruppens snitt-PSY ligger på 5 eller 6...

Agh zadrau pôtul ilur Exarhep iz zanashrob bugd agh stâzob majât-snoshgronk tiul rausuga...

 

[Morgoth]

Re: Inget mera svar nödvändigt.

Instämmer också. Den helt klart vetenskapliga lösningen måste ju verka vara den troligaste... men i författarens fall... den klassiska glädjen att dela med sig av sina verk är ju nåt, men vad gör det så speciellt at skriva skräck:
Skräck
Skräck
Skräck...
Vad var det som drev (/driver) författare som Oscar Wild, Stephen King m.m...?
Än en gång vill jag varna de debaterande om att detta kan vara fatalt skitsnack.

-Morgoth

 

[Metropolis]

Varför skrämmas? Jo..

Tja, du menar vad det är som driver författare (och spelledare) att berätta just skräck historier?

Jag kan ju citera Clive Barker angående hans barn och ungdom där han brukade berätta hemska spökhistorier som nästan skrämde slag på hans kompisar runt scout-lägerelden:

"Det gav en sådan underbar känsla av makt!"

Kommentarer överflödiga...


Your friend: [D]

 

[Rising]

Re: Tragedi (Komedi) [ot]

Att få rollpersonerna att gråta är väl ingen konst.

Att få spelarna att gråta -det är värre!

 

[Rising]

Re: Tragedi (Komedi) [ot]

Att få rollpersonerna att gråta är väl ingen konst.

Att få spelarna att gråta -det är värre!

 

[Targon]

Skräck är en släkting till humorn

Tänk på att skräck och komik är besläktade i det att de båda är högst beroende av sociala och kulturella konventioner. Vad som är humor i en kultur behöver inte vara humor i en annan kultur. Samma sak med skräck. Det är väl det som gör skräckgenren så fasligt svår att göra bra. Som skräckberättare tvingas man ständigt att ta hänsyn till vad som uppfattas som skrämmande i just den kultur som man har sina läsare/åhörare, samtidigt som man hela tiden bör inse att så fort den kulturella gränsen passeras kan skräcken plötsligt förvandlas till något helt annat, till exempel något löjeväckande. Det är en svår balansgång. Att vissa ha svårt att hålla den balansgången syns ofta ganska tydligt i rollspelens monstermoduler, vilka ofta får en att vika sig av skratt snarare än att bli skrämd.

- Targon

On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.

 

[Metropolis]

Re: Skräck är en släkting till humorn

Nja, jag vet inte om jag håller med om att skräck är en släkting till humorn.. Däremot så kan skräck som förfelar sitt syfte (skrämmas alltså) bli väldigt patetisk, för då finns det liksom inget kvar.. Det kanske är det du menar. Och angående monster moduler så håller jag med dig fullständigt. Det brukar inte bli bra när man försöker visa upp det ohyggligaste man kan komma på.
Som det redan påpekats många gånger, men tål att upprepas igen:
Det otäckaste är det man inte ser.
Skräcken för det okända finns alltid, det spelar ingen roll vad du bär med dig för kulturella arv. Dessutom kan människans fantasi och inlevelseförmåga ofta producera långt mer otäcka saker än det som någonsin kan visas eller beskrivas.

Diskussionen kring kulturella arv -vs- skräck kan jag i och för sig förstå, men jag tycker inte att den är relevant i sammanhanget så länge du inte hade tänkt åka jorden runt och spelleda förståss..

Jag tycker om citat, så jag avslutar med ett av serietecknaren Warren Ellis:

"...real horror is perpetrated not by the eye-rolling pantomime monsters, or pale things in black with stupid names. Real horror comes only from people. Just people. They're the scariest thing in the world."



Your friend: [D]

 

[Targon]

Re: Skräck är en släkting till humorn

Ok, vi tar det från början. Skräck är liksom humorn beroende av kulturella (men även högst personliga) koder och förväntningar. Det är det som ligger till grund för mitt påstående om släktskap mellan dessa båda genres. De lever inte av sig själv utan är helt och fullt beroende av ett bakomliggande kodspråk. Det är inte bara viktigt att komma ihåg om man ska rollspela för invånare på Papua - Nya Guinea, utan även ytterst väsentligt när man snickrar på sina egna små skräckäventyr som man ska lira för polarna i grannskapet.

- Targon

On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.