Nekromanti Skräck, personligt eller panikartat?

Vavva

Swordsman
Joined
26 Jan 2001
Messages
529
Location
Malmö
Skräck i rollspel är roligt. Så mycket kan vi alla sluta oss till. Vad för skräck tycker ni är roligt?

Å ena sidan kan man göra skräck skrikande och panikartat (som i alla seriemördar och stymparfilmer där alla springer som galningar och blodet skvätter) Å andra sidan kan man göra det med en gradvis ökande känsla av obehag i maggropen som sakta ebbar ut i vissheten om att världen är en fruktansvärd plats att leva på.

Själv föredrar jag det senare. Nackdelen är att man måste känna sina spelare rätt bra för att veta vad och hur mycket som kan få dem över den linjen. Fördelen är att får man dem väl så pass långt verkar de roa sig kungligt och verkligen bli skrämda nog för att drömma mardrömmar om det hela.

Vilka för och nackdelar kan ni se i dessa båda hårddragna exempel? Jag är seriöst nyfiken då jag börjat få för mycket rutin i mitt eget spelledande.

Vavva - Den onda kramerskan
 

Gaxar

Warrior
Joined
17 May 2000
Messages
238
Location
Göteborg
Bägge som katalysatorer till varandra...

Så försöker åtminstonde jag sköta det hela. Kampanjen jag spelleder just nu är episk på så sätt att den har en viss handlingsmässig struktur (ni vet, Hollywood) där det ständigt ökande obehaget liksom är inbyggt i storyn. Detta skapas till väldigt stor del genom spelledarpersoner som blir viktiga för rollpersonerna på olika sätt, och vad som händer med de relationerna. Men den "krypande obehagskänslan" kommer även väldigt mycket från små saker omkring rollpersonerna; staden, atmosfären, färgerna, enskilda små Twin Peaks-aktiga händelser utan något just då uppenbart sammanhang, vädret, musiken, sättet som jag berättar på när jag beskriver dessa... måhända att man författar manus tillsammans med spelarna, men det är ta mig tusan man själv som har ensamrätt på att vara världens mest störda regissör... /images/icons/wink.gifNi skulle bara veta vilka resultat man kan uppnå genom att skapa kontrast mellan scenen man beskriver och rösten man beskriver den med... hur som helst, klassikern är ju att använda det "krypande" för att bygga upp en känsla som sedan exploderar när "chocken" äger rum. Man eskalerar konstant det krypande tills det blir outhärdligt... bara för att låta allt rinna ut i sanden. Spelarna pustar ut... och DÅ SLÅR MAN TILL! På med dundrande hög black metal, skrikande och viftande illustrerar jag panikartat hur skräcken griper tag i rollpersonerna... /images/icons/cool.gif Spelarna känner dig och är inte rädda för det dom känner till, så få dom att tro att dom inte känner dig... men bara när det gäller. Spelarna kommer att känna igen dina små spelledarvanor precis som du känner igen deras spelarvanor efter ett tag. Förhindra alltid detta! Dom skall aldrig vara trygga! HaHAAA!!

Hm, jag babblar... någonstans tror jag att jag tappade tråden, men skit samma, någon kanske får användning av det här... /images/icons/cool.gif

-Gaxar, som inte vill jobba söndag natt och gå i skola på måndag... *suck*
 

sluper

Swordsman
Joined
8 Jun 2000
Messages
432
Location
Umeå & Järbo (Sandvikens kommun)
Min erfarenhet säger mig att det är av stor vikt att invaggar RPs, men även spelare i en falsk trygghet. I de två bästa scenarion jag spelat, någonsin, utnyttjades detta.

I det ena (midvintersaga, JulCon 2000) är RPna brittiska barn (syskon och kusiner)i 11-13 årsåldern som när andra världskriget härjar som värst åker ut på landet för att fira jul hos sin mormor & morfar. I början av scenariot ägnas ganska mycket tid till att bygga upp en riktig myspys stämning. Sedan kommer sakta men säkert en mängd konstiga händelser som bygger upp mot en enorm final.

Det andra (glasfönster, från något Mittcon) var liknande, men då var det fyra äldre herrar, gamla vänner som samlades i en fjärde, nu bortgången herres, hus.

Andra varianter är att låta spelarna tro att det är ett "standard scenario" de kör. Till exempel har jag själv skrivit ett Vampire scenario som börjar med de klassiska WoD elementen (intriger & maktkamp) men som tar en tvärvändning och det visar sig att de konflikter som spelarna trodde var äventyret i själva verket bara var en prolog som inte har någonting alls med huvudäventyret att göra.

Ett annat knep jag använt mig av är att låta spelarna tro att de spelar ett spel när de egentligen spelar ett annat. Till exempel kan ett gäng spela tex senaste mutant, de kan vara ute i mörka gränder letandes efter psi-mutanter då plötsligt illusionen rämnar. Säg goddag till KULT.

Fast dessa knep får ju inte nyttjas för ofta, för då blir ju även det förutsägbart i spelarnas ögon.
 
G

Guest

Guest
Jag försöker till att börja med göra världen så verklighetstrogen som möjligt. Mina scenarion utspelas till störst del i min påhittade förort Partridge, strax utanför London.

Äventyren brukar börja med att RP:na vaknar upp på morgonen och utför alla sina behov för att sedan i nio av tio fall bege sig till sjuttio-tals baren Seventy's Rock Bar där de super och gör allt som duktiga medelålders RP gör för att sedan sakta vävas in i något mystiskt rysningsframkallande äventyr där deras tvivel om världen förstärks ännu mer. Omedvetet har jag spelledat mina äventyr så att de alla verkar höra ihop och spelarnas RP har genom äventyren utvecklats från ´genomsnittsmänniskor´ (med undantag) till paranoida halvgalningar som misstänker varje människa och händelse för att vara ett hjul i en större maskin. De har dock inte upptäckt Sanningen ännu...

När jag spelledar som bäst då ryser både jag och spelarna, vilket händer ibland!<P ID="edit"><FONT SIZE=-1><EM>Edited by Kerrin Azazel on 2001-01-29 12:36.</EM></FONT></P>
 

Gaxar

Warrior
Joined
17 May 2000
Messages
238
Location
Göteborg
Schysst!

Ah, nice! /images/icons/cool.gif

Låter ganska mycket som vad jag håller på med. Det jag tycker är så vansinnigt kul med en "öppen" setting är att man som spelledare många gånger blir lika överraskad som spelarna. Jag har märkt att de smartaste och snyggaste prestationerna av mig som spelledare har kommit från situationer som har uppstått mer eller mindre oplanerat, medan de mest stereotypa och trista blir de som jag planerat långt i förväg... Dessutom, när man har släppt en rad händelser på spelarna börjar de alltid spekulera kring vad som pågår. Jag älskar verkligen att lyssna på det snacket... ofta får jag jäkligt bra idéer därifrån som jag inte tänkt på, och använder jag dem så känner sig spelarna duktiga eftersom de "gissat rätt"... och alla blir nöjda. /images/icons/cool.gif

Kul hobby det här!

-Gaxar, /images/icons/cool.gif
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Den skräck som jag tycker är bäst är den som de använder i The Blair Witch projekt. Den skräck som man inte ser, men känner av. Att inte veta vad som finns bakom hörnet.

[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit !</font color=red>
 

Åke Nolemo

Veteran
Joined
13 Oct 2000
Messages
8
Location
Larna, Venapel
Jag kommer bara med några frågor.
Jag tycker att midvintersaga veckar vara ett kul äventyr.
Till viklket regelsystem var det byggt för och skulle man kunna få det uppkopierat eller så? Jag tycker att det låter otroligt otäckt och mysigt och jag skulle mycket gärna vilja spelleda det.

MVH
Åke Nolemo

Cthulhu for President.
Why vote for a lesser evil?
 

Boadicea

Veteran
Joined
17 Oct 2000
Messages
185
Location
Malmö
Re: Schysst!

Helt sant. En improviserad session som har mycket bakgrundsinformation blir oftast bättre än ett noga planerat scenario med hela lösningen utstakad.

Något jag har märkt är att det är trevligt att ha NPCs och locations väl beskrivna. Då kan man med ro tillåta sig att flippa rätt friskt utan att stå svarslös. Inte för att man alltid följer det rådet själv, men...

/boddi - krigardrottning

"The Legend will never die"
- SoulCalibur
 
Joined
16 May 2000
Messages
355
Location
Stockholm
Skräck (ot)

Skräck i rollspel är roligt. Så mycket kan vi alla sluta oss till.

Hmmm. Jag vet inte om jag kan hålla med. Jag har aldrig spelat ett skräckrollspel och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Skräckgenren (rollspel, filmer och böcker) har faktiskt aldrig tilltalat mig på något sätt. Jag har alltid tyckt att skräckfilmer tenderar att vara extremt larviga och förutsägbara. Inte blir man speciellt rädd heller. Visst, det kan hända att man rycker till när mördaren plötsligt dyker upp ur en surströmmingstunna. Men man rädd? Nej inte speciellt.

Vad är det egentligen som är så fascinerande med mörka miljöer och slemmiga varelser? Jag förstår mig helt enkelt inte på sådana saker. Vad får man ut att bli skrämd så man skiter på sig (något som ändå måste vara målet)? Jag får i alla fall inte ut något av det. Jag har absolut ingenting emot de som spelar skräckspel, läser skräckböcker eller ser på skräckfilm (det skulle möjligtvis vara dödsmetalltröttpålivetvampirespelarna med svart långt hår och höga hattar i såna fall /images/icons/smile.gif). Jag förstår det bara inte.

På samma sätt förstår jag inte folk som envisas med att göra onda karaktärer (inte bara i skräckspel) vars största nöje är att plåga små oskyldiga monster/bönder/stadsbor. När jag spelar rollspel vill jag vara hjälte som kämpar för en god sak. Visst kan även jag gilla att spela antihjältar. Men jag försöker se till att han i alla fall har ett hjärta av guld.

Nä nu börjar det bli sent och jag börjar bli flummig så nu är det dags att lägga av.

God natt!

Willie - det eviga ljusets förkämpe

"Never judge a book by its movie."
J.W. Eagan
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
Re: Skräck (ot)

<I>Skräck i rollspel är roligt. Så mycket kan vi alla sluta oss till.
Hmmm. Jag vet inte om jag kan hålla med.</I>

Um, du <I>har</I> noterat vilket forum du är på, va? (-:

--
Åke
 

Vavva

Swordsman
Joined
26 Jan 2001
Messages
529
Location
Malmö
Låt mig förklara

Jag håller i stort med dig, förutom på ett par punkter.

För det första blir jag inte heller rädd av monster och paniska flykter genom mörka städer.Det är inte personligt. Det griper inte tag i mig, dte blir aldrig "på riktigt"

När en skicklig spelledare tar något som jag kan relatera hårt till och vrider och vänder på det tills jag ser en förvrängd, obehaglig bild av "verkligheten" njuter jag så jag ryser. Det är just den där krypande, äcklande känslan av skräck som jag finnes så njutbart med att spela skräckrollspel. Inga monster, inget slem, inga galna mördare med masker.
En killkompis som vänds till våldtäktsman, en psykotisk mor som dömer, dömer och dömer och kräver det fruktansvärda av en, en kompis som visar sig vara en mentalt störd sadist trots sitt väna sätt..... Sånt.
Det som går att koppla, som gräver fram de där rädslorna som man inte riktigt vill erkänna.
När det nästan, nästan känns verkligt.... och adrenalinet börjar pumpa.

Det är skräck när det är som bäst.

Måste erkänna att jag blev räddare för Eyes Wide Shut än för Terror på Elm Street.

Vavva - Den onda kramerskan
 

Boadicea

Veteran
Joined
17 Oct 2000
Messages
185
Location
Malmö
Re: Skräck (ot)

Jag håller med Vavva till viss del. Om man kan åstadkomma en så absurd förvridning av det som är verkligt så blir det helst plötsligt mycket skrämmande. En subtil förvrängning av verkligheten är ofta mer skrämmande än ett slemmigt monster. De flesta skräckfilmer som visar upp ett slemmigt monster i minsta detalj är ofta mindre skrämmande än de filmer som håller monstret i skuggorna. Ens egen fantasi kan nämligen ställa till med mycket mer... Och anledningen till att man spelar skräck är för att få en kick, på samma sätt som man får en kick av actionsekvenser. Typ.

/boddi - krigardrottning

"The Legend will never die"
- SoulCalibur
 

Kether

Veteran
Joined
19 Sep 2000
Messages
2
Location
Uppsala
Den riktiga skräcken... ...Eller?

Jag är alldeles för oseriös för att kunna genomföra detta men tänk... Bara tänk med vad det skulle kunna ställa till med i rollspelsväg.

Låt oss säga att "Pelle" har bjudit in rollspelsgänget för att spela lite Chtulhu hemma hos sig en onsdagskväll. När gänget anländer är det släckt i hela lägenheten och rummet där de skall spela rollspel är stängd. På dörren sitter en lapp där det står ritat med färgkritor "VÄNTA".

När alla har ankommit (vanligtvis en halv till en timme senare) så öppnar någon dörren. Där inne är det helt nedsläckt och filtar hänger för fönstren. En cd med mörk stämmningsmusik står på och på bordet brinner två värmeljus. I sl-fotöljen sitter Pelle och stirrar rakt ut i luften något blek runt ögonen. En av de komiska i gänget säger nåt lustigt som får alla att skratta till. Utom Pelle. Han bara sitter där och väntar. Efter ett par skämt till så tystnar gruppen och Pelle börjar äventyret: Det var en mörk vinternatt 1917. I Boston hade flera av de samlade....osv.

Det skall ju vara ett perfekt förberett äventyr också såklart. Men detta är något jag skulle vilja uppleva. På vilken sida som helst (som Sl eller spelare). Ett spelmöte där allt är förberett och man känner att Sl har verkligen engagerat sig. Och inte bara med äventyret utan med den "riktiga" stämmningen också. Är det någon som har gjort nåt sådant?
 

Vavva

Swordsman
Joined
26 Jan 2001
Messages
529
Location
Malmö
Re: Den riktiga skräcken... ...Eller?

Yes, det har gjorts.

Spelledde medeltidsvampire iklädd 1100-talskläder, med tyg för alla väggar, med osande vaxljus och det tunga ljudet av stilla harpomusik i bakgrunden. Blev faktiskt mycket lyckat /images/icons/smile.gif
 

MidNight

Swordsman
Joined
11 Jan 2001
Messages
515
Location
Långt ute i buschen, Stöcksjö, Umeå, Västerbotten,
Så här gjorde jag..

Jag tog reda på allt jag kunde om den lilla staden Chisholm, Minnesota, USA. Sedan fixade jag fram en karta och samanställde ett 'vad alla som bor i Chisholm borde veta' och gav det till mina spelare.
Sedan var bollen i rullning. Jag lät spelarna få roller som personer just i brytgränsen mellan att vara ung till att bli vuxen och "seriös" och som umgåtts sedan de var små, i princip (det gamla kompisgänget..). Sedan gjorde jag ett gäng NPC's som till exempel det underbara radarparet Detweiler&Geier, två snutar med helt olika syn på vad som är rätt och fel, lite "good cop, bad cop".
Förutom att det skulle vara aningen Kultinfluerat och innehålla både personlig skräck och flås-i-nacken-skräck hade jag ärligt talat inte mer koll på kampanjer än ett par hastigt nedkrafsade anteckningar för de första två äventyrssessionerna (vi brukar spela över hela kvällen, tills det är "klart", dvs spelarna har nått en utandningspaus i äventyret.)

Hur som helst så gick det här utöver mina förväntningar, mycket baserat på just det 'Gaxar' tog upp; man lyssnar på spelarnas teorier och snappar åt sig det bästa.. /images/icons/wink.gif

Slutsumman av det hela var iaf en ganska dramatisk domedagsberättelse som innefattade en hel del underbara scener, bland annat rädslan för en mycket suspekt katt som en av rollpersonerna hade; katten Morris.. Det var en hel del snack om att skjuta katten eller sätta den i mikrovågsugnen, trots att det "skummaste" den gjorde var att den försvann och dök upp igen ganska ofta.. /images/icons/laugh.gif

Den personliga skräckbiten kunde ha blivit bättre, men jag är ändå rätt nöjd: mycket skumma saker som uppdagas om en av killarna i gänget (en NPC) och en massa skelett i garderoben hos en av rollpersonernas familj..

//MiDNiGHT.




 
Top