Nekromanti Ska man alltid vinna?

Storuggla

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Nu satt jag in anslagsrutan och då kom den gamla klyschan om den onde tvillingen upp. Och då jeflar gick min hjärna igång.

Hur har ni det när ni spelar, är det så att rollpersonerna alltid vinner eller stupar på kuppen? Är det rentav så att det ibland slutar med att rp:na står där med lång näsa och ser Stortrollkarlen Arkibald den Magnifike rida iväg på sin magiska tvättbjörn utan att kunna göra något åt saken?
Och i sådarna fall, är det bra, dåligt eller vad? Hur tycker ni att det ska vara?

Kort sagt: Slutar era äventyr alltid lyckligt?


Storuggla, brottas med en arg kudde
 
Slutar era äventyr alltid lyckligt?
Click to expand...

Näe. Men jag tror att det är en till fråga med här:
har alla era äventyr bara två möjliga slut, total katastrof eller seger? Mina äventyr är alltid mycket fria i strukturen, fastän jag inte är någon friformare direkt. De kan sluta nästan hur som helst (nåja, så fantasifulla är varken jag eller mina spelare).

Men de brukade inte göra det. När jag metikulöst skrev äventyr hade de oftsat bara två slut (kan man prata om binära äventyr?).

Hm?

Erik
 
"Kort sagt: Slutar era äventyr alltid lyckligt?"

Nä, det dör en massa rollpersoner, de misslyckas rejält och så. Men överlever de ett par äventyr (säg 10) så lär de få gå leende in i solnedgången då jag är hemskt blödig.
 
Fear my Evil Twin wrath! :-D

Icke! Om RP gör bort sig händer hemska saker.
Däremot har jag en oskriven regel som säger att om inte spelaren gör bort sig oerhört eller specifikt ber om det, kommer RP inte att dö (däremot kan de som sagt drabbas av allehanda fanskap; någon kan sätta eld på deras formelsamlingar, sno deras magiska svärd eller äta deras familjer, typ). Det gör det enklare att bibehålla storykontinuitet, och så gillar ju spelarna sina RP, och att veta att de inte dör annat än om man gör något idiotiskt gör det lättare att låta bli att fega för att behålla gubben. (Med detta sagt har faktiskt två RP i min kampanj dött på Pucko-klausulen - "Nä nu jävlar skjuter jag!" medan RP var omringade av en numerärt överlägsen styrka av bättre tränade kämpar - och en på begäran (han hoppade ur p.g.a. lumperi).)
 
Ack, jag är allt för blödig för mitt eget bästa. Jag brukar försöka garantera att rollpersonerna lyckas med sitt uppdrag. Jag vet, det är dåligt spelledarskap, men det är så jäkla svårt att låta bli!
 
Darrar av skräck

Däremot har jag en oskriven regel som säger att om inte spelaren gör bort sig oerhört eller specifikt ber om det, kommer RP inte att dö (däremot kan de som sagt drabbas av allehanda fanskap; någon kan sätta eld på deras formelsamlingar, sno deras magiska svärd eller äta deras familjer, typ)

Låter rätt likt mig det där, RP:na dör väldigt sällan för mig. Sen om de "vinner" är en annan femma, beror på äventyret. Om jag ska SL:a t.ex. Nidländska Reningen så är det rätt garanterat att RP:na ska "vinna" dvs spöa skiten ur ondskan på slutet. Om jag SL:ar något mindre storslaget, t.ex. "Baronen i Gabrika" (eller vad det nu hette) från Magilremodulen så kan det gå illa för RP:na. När jag körde det i julas slutade det med att RP:na har ett dödsstraff hängandes över sig om de återvänder.

PS: När jag spelar med mina kusiner så brukar en av deras farsor alltid fråga oss efteråt vem som vann eftersom han vet att det retar oss. :gremsmile: I början brukade vi försöka förklara att ingen vann i rollspel utan att man liksom bara spelade.... inget monopol liksom. Nu för tiden är det kultförklarat att han frågar och att vi svarar nåt i stil med "SL vann eftersom spelarna gjorde bort sig." eller "Björn vann eftersom han avslöjade baronens rådgivare först." DS.
 
Re: Fear my Evil Twin wrath! :-D

Under en väns Snösaga-kampanj, där jag hoppade in för ett kort gästspel som dvärgisk illusionist, dog två personer. Den första var en som dödades av de andra rollpersonerna, för att "förkorta hans lidande" sedan han blivit helt nedknarkad, den andra var min rollperson, som offrades mot slutet när jag inte längre var med.
 
Nej då ...

En gång lät jag till exempel världen uppslukas av Kali, eftersom rollpersonerna glömt att hålla koll på hur många dagar de hade på sig att stoppa den onda kulten, som följaktligen utförde sina oheliga ritualer i lugn och ro (urgammalt Chock-äventyr i Sinkadus, typ, 4 eller nåt).

Alla dog.
 
Nej, varför är det dåligt spelledarskap? Meningen med att vara SL är att spelarna skall ha roligt. Det är inte roligt att förlora. Å andra sidan får det inte vara för lätt. Klantar sig rollpersonerna så kommer några att dö. Men grundtanken måste väl ändå vara att de skall lyckas om de spelar sina kort väl.
 
Jag brukar inte bry mej om det där så mycket över huvud taget, brukar sätta upp en "grym story" (brukar kännas så då i alla fall) som pågår runt om spelarna och som de troligtvis blir indragna i. Sätter mer eller mindre aldrig upp någon form av fysiskt hinder där dom måste antingen lyckas eller dö, i själva storyn då vill säga, men skulle en spelare göra något dumt (som om de inte alltid gör det) vilket resulterar i en livsfarlig situation då jävlar är situationen även livsfarlig. Har aldrig räddat en spelare då det är en situation han själv försatt sig i, hamnar i bråk får man skylla sig själv.

Kan väl tilläggas att det oftast aldrig blir någon story avslutad så spelare oftast gör dumheter och hamnar i bråk.

Kommer till exempel ihåg en riktigt dum bondlurk som första gången han var i storstaden bliev totalt plakat för att sedan leta sig in i adelskvarteren för att leta bråk. De andra röjde runt och hade roligt i en vecka i staden medans han såg glad ut i stupstocken utanför storkyrkan :gremgrin:

Eller killen som vände sig om och tittade på en magiker som självmordsattackerade med ljusmagi, vilket då självklart resulterade i att han blev blind. Några dagar senare nappar han på ett healings erbjudande av demonen som gruppen bär med sig i en medaljong, demonen healar hans syn men ser då samtidigt till så att killen blir cyklop-ögd istället för normal. Snacka kul när dom skulle in i städer och sånt då killen fick stanna utanför stadsporten varenda gång :gremgrin:
Kan ju tilläggas att killen kände till demonens namn, vilket var LÖFTESBRYTARE
 
Re: Darrar av skräck

PS: När jag spelar med mina kusiner så brukar en av deras farsor alltid fråga oss efteråt vem som vann eftersom han vet att det retar oss.

Jag känner igen det där. Min morsa gör alltid så bara för att retas.
 
Jo, men det är dåligt spelledarskap om man låter dem vinna även om de inte spelar sina kort väl.

Men jag överdriver nog. Även jag har bestraffat mina spelare för extrem dumhet mellan varven.
 
Systemet känns igen.

Själv kan jag skryta med att det är nästan två år IRL sedan jag senast tog livet av en rollspelare, ahm, rollperson menade jag ju. Och då slaktade jag en hel spelgrupp, eftersom jag tröttnat på den.

Det känns bättre med väl etablerade band mellan rollpersonerna istället för att spenedera hela spelömtet på exempelvis en maktkamp mellan någon i den ordinare spelgruppen och en ny karaktär. Nog för att det är trevligt med ROLLspel, men etableringarna brukar ha en tendens att bli enforimga och överdrivna.

En bidragande orsak till den låga dödligheten är också att vi spelar gnaska snälla äventyr, och att spelarna har lärt sig att undvika risker som pesten.
 
Mina äventyr har ganska ofta samma struktur:
Minst två parter som försöker värva RPna och få dem att gå med dem i deras sida av kampen. Sen slänger jag in en massa saker som gör att allt är inte lika svart och vit som RP först trodde. Sen får de själva försöka hitta den "rätta" sidan att hjälpa... så om det blir lyckligt eller ej beror ofta på RP själva, dock brukar jag aldrig straffa dom för att välja "fel" sida.
 
Nä !!

tycker nog inte att man alltid ska vinna & sånt. Det är ju en del av tjusningen att inte veta ifall man komme att kalra sig eller inte.
 
Gult kort till Storuggla

Jag får väl anses vara ganska så snäll som spelledare. Sedan är jag också välsignad med ganska smarta och försiktiga spelare. Men det är ytterst sällan som jag har ett färdigt, fixerat slut på ett äventyr. Vem vet egentligen vad de lömska spelarna kan hitta på? Dessutom avskyr jag världsomstörtande kampanjer där spelarna avgör om världen går under eller ej. Rollpersonerna ska kunna dö och misslyckas utan att världen förändras fullständigt.
 
Tjafsar du med domaren?

"Va? Skräms du karl?"

Nej, det skulle jag aldrig våga. Fast om du kollar i den dammiga hörnan under din säng så kanske du blir överaskad. Jag säger inget mer.... :gremcool:
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top