Nekromanti Skönaste känslan i ett äventyr?

Duregar

Veteran
Joined
23 Dec 2003
Messages
8
Vilken är den skönaste känslan ni känt i ett äventyr?
Är det ren glädje att ni dödat en mycket svåt motståndare/varelse eller att nu funnit ett mäktigt vapen att så att ni kunnat kaxa er för era kamrater?

För mig själv är det nog känslan att total slakta en grymt troll solo :gremsmile:

(Ursäkta mig ifall denna tråden redan fanns)
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
När vi blev skitskraja för en tuss hår i duschavloppet på Grönland 1924. Yep, ingen fajt och ingen magi alls. Bara en tuss hår på golvet som vi blev rädda för. Bra spelledare :gremsmile:


Storuggla, Isbjörnsdöd
 

GrottrolletNaug

Swashbuckler
Joined
12 Dec 2001
Messages
3,026
Location
Uppsala
sjunka in

När jag verkligen lyckats sjunka in djupt i min karaktär och i mycket stor utsträckning kände vad hon kände. Hennes sorg blev min sorg och hennes glädje blev min glädje. För övrigt enda gången (hittills) jag har gråtit under ett spelmöte.


/Naug
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Jag tror det var när jag sköt en tidigare version av mig själv i ett tidsreserförväxlingsscenario, för att hindra mig själv från att släppa in helvetet i vår värld (vi spelade nån slags KULT-avart).
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Känslan av karaktären

För min del så känns det kart mest maxat i ett äventyr när man har spelat sin karaktär på ett grymt sätt !! Alltså, att man har spelat ut den på det sättet som den är. Det är nog den bästa känslan.
Såt kan man leva på länge !!
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,578
När vi blev skitskraja för en tuss hår i duschavloppet på Grönland 1924.
Eftersom jag haft en del problem med avlopp nyligen så kan jag intyga att det är något att vara rädd för. Be afraid, be very afraid.
 

Sadaigh

Swordsman
Joined
1 May 2001
Messages
537
Location
Kristianstad, Sverige
Re: Känslan av karaktären

Jag går på samma som Johan.. Om man spelar sin karaktär bra, så känner mig sig väl inombords. Och det kan man leva på ett tag, som sagt! :gremsmile:
 

-BoNe-

Warrior
Joined
9 Jun 2003
Messages
209
Location
Kalmar
Re: Känslan av karaktären

Då jag spelade min eon2 karaktär Adorn Landmörke och riktigt levde mig in i rollen.
Vi hade presis kommit från en ö där vi hade gått runt i katakomber och hämtat en stor skatt. Det första Adron gör när han kommer tillbaka i hamnen är att flasha sina pengar och fylla ett värdshus fullt me folk och ha en stor fest.
Jag levde mig verkligen in i rollen.
 
Joined
29 Jul 2001
Messages
814
Location
Stockholm.
Hmmm...två saker kommer mig till minnes.

Den första är en omgång Mutant för länge sen, nåt av de tryckta äventyren.
Vi skulle åka o kolla vad som hade gått fel på nån bas (nåt elakt virus åt datorer). Där var allting knas. Först skjöt basen lite på oss när vi kom flygande, men det ordnade sig.
Sen lämnade vi vår farkost tillsammans med piloten o vi gav honom en walkie-talkie så vi kunde säga till om vi behövde dra fort som faan.
Sen försökte säkerhetssystemen döda oss, och de uppförde sig underligt i allmänhet o sen blev det bara brus när vi försökte använda våra pratmojänger...

När vi till slut hittade matsalen med döda kroppar upplagda i fina mönster så höll det inte ihop längre. Jag flydde i panik o fick mina kamrater med mig o vi åkte därifrån i ogjort ärende.

Det var läskigt där!

Den andra var i In Nomine.
Vi hade hittat en liten trollunge som hamnat i den riktiga världen (hon kom från drömmen). Hon växte väldigt fort. De andra var mer psykopatiska mördare så jag tog på mig rollen som pappa, och försökte förklara världen för den här lilla flickan, som dels har en svans, en tunga på en halvmeter och växer upp med ett år i veckan ungefär.
När hon hade blivit lite äldre (9 år?) så kom det in en ny spelare till gruppen som tog över henne o då blev samspelet ännu viktigare. Hon började ställa frågor om allt och det hela var faktiskt väldigt fint...
Gången jag tänker på är vid ett tillfälle då vi letar efter nån information på biblioteket och jag tar henne åt sidan (både i spelet och i verkligheten). Sen sitter vi där och pratar om världen och änglar och våld och kärlek och allting annat. Vi lyssnade inte alls på vad de andra pysslade med, fast de frågade oss nån gång mitt i om vi hade det bra. :gremtongue:
Vi satt där i ungefär 2 timmar IRL medans de andra spelade vidare på själva storyn så pratade vi med varandra, i spelet.
Det var fantastiskt!

...att jag sen blev väldigt fäst vid trollet, även utanför spelet, kan ses som ett problem. Hon var söt! :gremblush:

(det hela slutade tragiskt med att jag var tvungen att överge henne när hon närmade sig vuxen ålder, men jag lyckades i gengäld stoppa änglarna från att slå ihjäl henne :gremfrown:)
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
"Vilken är den skönaste känslan ni känt i ett äventyr?"

Att dö.

Spelet var Star Wars d6, och spelledaren hade just låtit oss träffa kampanjens storskurk, i form av kaptenen på en Star Destroyer som ämnade göra mos av de två medicinfregatter som våra rollpersoner hade i uppgift att eskortera. Det var ganska uppenbart att åtminstone en av fregatterna skulle bli mos oavsett vad vi gjorde för att skydda dem: några fjuttiga X-vingar har inte något att sätta emot en Star Destroyer såvida inte piloterna är rent självmordsbenägna.

Så vi blev självmordsbenägna. Vi anföll en Star Destroyer med några ynkans X-vingar! Vi vräkte ur varenda protontorped vi hade! Vi offrade oss så att våra kamrater skulle få fritt skottfält. Vi rammade till och med jäveln när torpederna tog slut. Och vi dog allihop, men medicinfregatterna kom undan!

Efteråt satt vi totalt utmattade, och konstaterade att det här var det bästa kampanjslutet någonsin!
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
"Den första är en omgång Mutant för länge sen, nåt av de tryckta äventyren."

Kan det vara ett av äventyren i... äh, Änglars Skugga? För om det är det äventyret jag tänker på är det faktiskt en av de bästa spelupplevelser jag också haft, faktiskt.
 

avatarex

Myrmidon
Joined
18 Dec 2000
Messages
4,199
Location
Göteborg
Köld, köld, köld

En gång i tiden satt vi i min källare och spelade Eon (det brukade bli så). Vi var på väg norrut av diverse anledningar och det var vrölkallt och min depressiva alv var tvungen att hålla tillbaka tårarna för att de inte skulle frysa fast på kinderna... Och jag frös IRL! Det var inlevelse av det värsta slaget!
 

Per Ejemar

Veteran
Joined
23 Jul 2002
Messages
128
Location
Eskilstuna
En av de absolut skönaste ögonblicken jag kan minnas förtillfället var när vi spelade ett hemmasnickrat spaceopera-rpg (namnet är hemligt).

Rollpersonerna hade tagit sig ombord på ett "spökrymdskepp" för att undersöka det närmare. Vi smög runt i mörka korridorer och gångar, hörde mystiska ljud, osv.

En av spelarna Nisse (ej hans riktiga namn), spelade vid tiden alltid väldigt stridsglada rollpersoner, under det här äventyret var han en stor mysko bjässe med feta vapen och en fet mekaniserad stridsrustning. Hur som helst, Nisse tröttnade ganska snart på att smyga runt i mörka gångar utan att ha något att skjuta på. Så han lät sin RP börja peppra runt omkring sig av ren frustration. Detta lockade till sig "spöken" som åt upp metall ... några stridsronder senare stod Nisses rollperson i bara kalsongerna, ett antigravitationsbälte och ett svärd. Nisse blev vansinnig och hans RP slet till sig en pistol av en annan RP, med vilken han i sitt ursinne sköt sönder sitt eget svärd med...

När inte heller det gav utlopp för Nisses frustration, så lät han sin RP börja flyga omkring och pissa ner saker ...

Jag har nog sällan skrattat så mycket som jag gjorde under denna smått bizara händelseutveckling ...

Visst det kan nog anses som en ganska total utflippning, men ack vi andra grät av skratt ... och eftersom att "ha kul" är en av de viktigaste aspekterna med att spela rollspel för mig så tycker jag att denna "utflippning" kan få symbolisera en riktigt skön känsla, nämligen skrattet ...

Annars kommer jag ihåg en riktigt skön scen i samma rollspel, där jag som SL lyckades skapa en smått magisk scen när spelarna (inte RP) stod och tittade ut genom ett fönster, rakt ut i universum ... scenen varade i säkert en sådär 20 minuter och spelarna var verkligen där liksom, det var dom som stod och blickade ut i rymden ... Denna scen lämnade en nästan lite otäckt känsla bland oss alla, känslan var av det mer obeskrivliga slaget, men kan kanske sammanfattas med "ett verkligt intryck och avtryck".

Slutligen skulle jag vilja svara att den skönaste känslan i ett äventyr är den känsla som man inte förväntat sig att få, men fått ändå... en känsla av att ha fått uppleva något man knappt kan drömma om att få uppleva ...

Den bästa känslan är att få uppleva något som inte begränsas av det inte är "realistiskt", "trovärdigt" eller "logiskt" ...

Ähh tandgnissel ... jag vet nog inte om jag kan förklara den bästa känslan ... men den finns nog där någonstans och jag eftersträvar att få uppleva den varje gång jag spelar eller spelleder ...
 
Top