"Hallå! Jag tänkte börja lira Barbia om ett litet tag med min spelgrupp. Eftersom äventyret har ganska stor flexibilitet med att Siratsia kan vara god eller ond, så tänkte jag fråga er om hur ni körde, och med vilket resultat."
Vår spelledare hade aldrig bestämt sig, och jag tror inte att han bestämde sig förrän i slutet.
Och slutstriden var faktiskt mycket intressant. Den började som de flesta slutstrider - in stormar våra rollpersoner, och vår sturske och övermodige ledare studsar in med draget svärd. "Haha, onda trollkvinna! Nu ska du döden dö!"
Tja, det gick som det var tänkt. Vår sturske spelledare fick en eldboll i plytet, magikern slungades in i en vägg och spräckte skallen, och det vanliga molotovcocktailtricket funkade inte på grund av ett lokalt ösregn (inomhus). Bågskytten i gänget blev söndersliten av Siratsias tama panter, och enda orsaken till att jag och tjuven inte var skadade var att vi insåg att alla anfall var menlösa och att vi mer eller mindre gav upp. Vår sturske ledare hostade och grinade illa av brännsåren och väste "...men Ondskan kan aldrig vinna över godheten...", totalt jätteförvånad över spelledarens hänsynslöshet och effektivitet.
Siratsia tittade föraktfullt på vår sturske ledare. "Ondska? Vad vet du om ondska? Om du ens hade vett att förstå vad jag är på väg att göra så skulle du aldrig ens hävda något sådant." Och sedan berättade hon om sin grandiosa Plan...
...varvid jag inte längre kunde hålla mig. Jag spelade någon slags överfilosofisk krigarmunk av pseudoösterländskt snitt. "Valet!" utropade jag. "Vilken rätt har du att ta bort människans val mellan ont och gott? Vilken rätt har du att gå emot gudarnas vilja?"
Vad som därefter följde var en intensiv filosofisk/teologisk debatt på ungefär en kvart om ondska, godhet, gudar, valet mellan ont och gott och människans fria vilja, och den slutade med att både jag och spelledaren ungefär samtidigt insåg det oundvikliga: Siratsia var antingen ond eller förblindad, men inte "god". Nånstans vid det tillfället fattade spelledaren sitt beslut, Siratsia stängde av ösregnet, slog ihop sin formelbok, tog sin panter och gick mot dörren. Liksom av en baktanke så sträckte hon över boken till mig, och sade "Jag antar att ni har en metod för att förstöra den."
Sen gick hon.
