Rising
Vila i frid
Om jag skulle skriva en berättelse, vet ni vad för sorts berättelse jag skulle vilja skriva?
En som höll fast vid en simpel premiss.
En av mina favoritfilmer är Spielbergs första film; Duellen, som handlar om en snubbe som åker bil ute på den amerikanska vischan, och som där stöter på en långtradare. De åker fram tillsammans längs vägen; ibland kör snubben om långtradaren, och ibland kommer långtradaren och kör om snubben. Vad som börjat med något helt vardagligt och odramatiskt börjar dock snart ta obehagliga former, då det verkar som att långtradarchaffisen har något emot vår protagonist, och börjar att djävlas med honom. Först ganska harmlösa spratt, men snart tar det sig allt mer hotfulla och farliga former, och innan vår protagonist hunnit ana det så har långtradaren tagit honom som gisslan på landsvägen, och börjar leka en grym katt-och-råtta-lek med denne.
Det är en oerhört spännande och välberättad film - en riktig skräckklassiker (går att se i sin helhet på Youtube, förresten) - och det som får mig att tycka att den är så nagelbitande är just att den håller sig kvar - från början till slut - vid denna enkla premiss; som går att sammanfatta med några få meningar.
Det är egentligen en rätt lustig form av spänning; jag oroar mig ju inte i första hand för huruvida huvudpersonen skall klara sig, utan jag oroar mig för huruvida manusförfattaren och regissören skall klara att bygga en hel långfilm runt en enda enkel premiss. Det är lite som att se en utbrytarkung få handklovar och bli bunden med kedjor; berättaren ger oss liksom ett löfte: "Jag ska inte ge mig själv några enkla outs."
Ty; Att berätta en fantasyhistoria med hjältar som rider från den ena faran till den andra och utför bedrifter på vägen, det är ju enkelt. Man håller bara igång en scen tills man har fått slut på idéer och sedan låter man hjältarna vinna för att därefter rida vidare till någon nytt ställe där man kan hitta på några nya grejer som skall hända. Som berättare har man hela tiden en massa enkla utvägar. Det är ingen utmaning. Ingen spänning.
Men att hålla sig kvar vid en och samma enkla premiss och ändå kunna mjölka den på allt den har att erbjuda, och långsamt bygga upp en stegrande spänning som klarar att hålla en hel långfilm (eller roman) igenom, det kräver skicklighet.
---
Det finns en bok av Stephen King som jag blev helt besatt av tanken på att läsa så fort som jag hade fått höra talas om den; The Long Walk. Den utspelar sig i en framtid där unga män tas ut till en tävling som går ut på att försöka vandra så länge som möjligt. De som inte orkar gå längre arkebuseras, och den siste som återstår firas som en hjälte och belönas rikligt.
Det var samma sak här; vem som helst fattar ju att huvudpersonen kommer att vinna till slut, så det var inte för att få reda på hur boken skulle sluta som jag kände mig nödgad att läsa den, men det som jag bara var tvungen att få se med egna ögon, det var hur i helvete King skulle ro i land med att skriva en hel bok som bara handlade om unga män som promenerade.
Jag brukade tänka på den där boken - och hur jag själv skulle gå till väga om det hade varit upp till mig att skriva den. Hela mitt huvud var fullt av idéer; "huvudpersonen måste helt klart börja bli bekant med några av de andra vandrarna. Vänskapsband måste börja uppstå - såväl som rivaliteter - och sakta men säkert måste man börja luckra upp vad de olika vandrarna kan ha haft för skilda motiveringar för att ställa upp i tävlingen, osv. Av de andra vandrarna borde man låta några vara imponerande atleter som tidigt blir förhandsfavoriter, och som alla de andra vandrarna därför är rädda för. Och man måste försöka komma på en rad olika sätt för folk att dö; någon skulle kunna få kramp, någon kanske skulle kunna bli sjuk, några kanske kan bli galna och börja angripa varandra..."
Det verkade oerhört svårt. Jag var bara tvungen att få läsa boken och se om King skulle klara det, och hur han i sådana fall skulle gå till väga.
---
Är det någon annan som känner igen sig i vad jag skriver, och som delar min fascination för de här berättelserna som håller sig fast kring simpla premisser?
---
Och så skulle jag vilja ha tips på andra sådana här berättelser - både filmer och böcker - om ni skulle ha något att rekommendera.
Battle Royale - om japanska ungdomar som placeras på en ö i ett spel som går ut på att de skall döda varandra - är ett exempel på en sådan film.
Cube - som handlar om några personer som placerats i en labyrint med dödsfällor - en annan.
Phone Booth - om en snubbe som hålls som gisslan i en telefonkiosk - har även den vissa drag av vad jag eftersöker.
Några fler i den stilen?
---
/Rising
som var nära att skriva om de här funderingarna på Rollspelsmakande; eftersom jag tror att jag skulle älska att försöka samberätta historier som dessa. Jag gjorde dock bedömningen att jag förmodligen var ensam om det.
Synd. Jag tror att det skulle ha kunnat vara skithäftigt att försöka samförfatta en sådan här berättelse på Forumsrollspel-avdelningen.
En som höll fast vid en simpel premiss.
En av mina favoritfilmer är Spielbergs första film; Duellen, som handlar om en snubbe som åker bil ute på den amerikanska vischan, och som där stöter på en långtradare. De åker fram tillsammans längs vägen; ibland kör snubben om långtradaren, och ibland kommer långtradaren och kör om snubben. Vad som börjat med något helt vardagligt och odramatiskt börjar dock snart ta obehagliga former, då det verkar som att långtradarchaffisen har något emot vår protagonist, och börjar att djävlas med honom. Först ganska harmlösa spratt, men snart tar det sig allt mer hotfulla och farliga former, och innan vår protagonist hunnit ana det så har långtradaren tagit honom som gisslan på landsvägen, och börjar leka en grym katt-och-råtta-lek med denne.
Det är en oerhört spännande och välberättad film - en riktig skräckklassiker (går att se i sin helhet på Youtube, förresten) - och det som får mig att tycka att den är så nagelbitande är just att den håller sig kvar - från början till slut - vid denna enkla premiss; som går att sammanfatta med några få meningar.
Det är egentligen en rätt lustig form av spänning; jag oroar mig ju inte i första hand för huruvida huvudpersonen skall klara sig, utan jag oroar mig för huruvida manusförfattaren och regissören skall klara att bygga en hel långfilm runt en enda enkel premiss. Det är lite som att se en utbrytarkung få handklovar och bli bunden med kedjor; berättaren ger oss liksom ett löfte: "Jag ska inte ge mig själv några enkla outs."
Ty; Att berätta en fantasyhistoria med hjältar som rider från den ena faran till den andra och utför bedrifter på vägen, det är ju enkelt. Man håller bara igång en scen tills man har fått slut på idéer och sedan låter man hjältarna vinna för att därefter rida vidare till någon nytt ställe där man kan hitta på några nya grejer som skall hända. Som berättare har man hela tiden en massa enkla utvägar. Det är ingen utmaning. Ingen spänning.
Men att hålla sig kvar vid en och samma enkla premiss och ändå kunna mjölka den på allt den har att erbjuda, och långsamt bygga upp en stegrande spänning som klarar att hålla en hel långfilm (eller roman) igenom, det kräver skicklighet.
---
Det finns en bok av Stephen King som jag blev helt besatt av tanken på att läsa så fort som jag hade fått höra talas om den; The Long Walk. Den utspelar sig i en framtid där unga män tas ut till en tävling som går ut på att försöka vandra så länge som möjligt. De som inte orkar gå längre arkebuseras, och den siste som återstår firas som en hjälte och belönas rikligt.
Det var samma sak här; vem som helst fattar ju att huvudpersonen kommer att vinna till slut, så det var inte för att få reda på hur boken skulle sluta som jag kände mig nödgad att läsa den, men det som jag bara var tvungen att få se med egna ögon, det var hur i helvete King skulle ro i land med att skriva en hel bok som bara handlade om unga män som promenerade.
Jag brukade tänka på den där boken - och hur jag själv skulle gå till väga om det hade varit upp till mig att skriva den. Hela mitt huvud var fullt av idéer; "huvudpersonen måste helt klart börja bli bekant med några av de andra vandrarna. Vänskapsband måste börja uppstå - såväl som rivaliteter - och sakta men säkert måste man börja luckra upp vad de olika vandrarna kan ha haft för skilda motiveringar för att ställa upp i tävlingen, osv. Av de andra vandrarna borde man låta några vara imponerande atleter som tidigt blir förhandsfavoriter, och som alla de andra vandrarna därför är rädda för. Och man måste försöka komma på en rad olika sätt för folk att dö; någon skulle kunna få kramp, någon kanske skulle kunna bli sjuk, några kanske kan bli galna och börja angripa varandra..."
Det verkade oerhört svårt. Jag var bara tvungen att få läsa boken och se om King skulle klara det, och hur han i sådana fall skulle gå till väga.
---
Är det någon annan som känner igen sig i vad jag skriver, och som delar min fascination för de här berättelserna som håller sig fast kring simpla premisser?
---
Och så skulle jag vilja ha tips på andra sådana här berättelser - både filmer och böcker - om ni skulle ha något att rekommendera.
Battle Royale - om japanska ungdomar som placeras på en ö i ett spel som går ut på att de skall döda varandra - är ett exempel på en sådan film.
Cube - som handlar om några personer som placerats i en labyrint med dödsfällor - en annan.
Phone Booth - om en snubbe som hålls som gisslan i en telefonkiosk - har även den vissa drag av vad jag eftersöker.
Några fler i den stilen?
---
/Rising
som var nära att skriva om de här funderingarna på Rollspelsmakande; eftersom jag tror att jag skulle älska att försöka samberätta historier som dessa. Jag gjorde dock bedömningen att jag förmodligen var ensam om det.
Synd. Jag tror att det skulle ha kunnat vara skithäftigt att försöka samförfatta en sådan här berättelse på Forumsrollspel-avdelningen.
