Till friherre Conner av Kardor av huset Coluimn
Min bäste herre,
Jag måste säga att jag är synnerligen road av mäster Ztorelacz teorier. De var synnerligen roande, men de var också lätta att angripa, även utan att hänvisa till coloniska krönikor som beskriver infödingarnas skriftsystem och hur de används. Jag kommer dock att återkomma till dessa krönikor senare.
Till att börja med, låt oss betrakta skriftens betydelse. Under den tidiga historien var skrivkunnighet i sig en status, speciellt då alvernas och dvärgarnas välutvecklade skriftsystem, som vardera är åtminstone tusen år äldre än kejsardömets skriftsystem.
Kejsardömets skriftsystem, förlagan till det som vi kallar "thalaskisk skrift" kan härröras till vissa runor från området vid Kamor, som i så fall skulle komma från Rhad-Kamra. Denna familj av tecken, vari även faliska tecken ingår, är den som är mest dominerande bland mänskliga folkslag i det civiliserade Mundana. De är samtliga ljudtecken, där vart och ett av tecknen kan representera ett eller flera ljud. På så sätt skiljer de sig från till exempel de alviska tecknen som består dels av ett komplext stavelsealfabete och dels av ett ännu mer komplext piktografiskt bildspråk; eller från de dvärgiska runorna som i sin kombinatorik och fria grammatik möjliggör större komplexitet och innebörd än de mänskliga ljudalfabetena. Samtliga kulturer i denna språkfamilj betraktar läs- och skrivkunnighet som en magisk egenskap. Att tal kan förvandlas till något som består tid och rum måste för dem vara obegripligt. Därför finns det något "ockult" och "hemligt" över skrivtecken. Tecknen i sig är små obegripliga bilder, som inte säger någonting för dem som inte är invigd i dess hemligheter, de hänger inte ihop enligt något system, och många av tecknen har dessutom en underliggande mening, speciellt inom numerologiska traditioner. Det finns åtskilliga avhandlingar om semotropi som ni kan använda för vidare referens i detta ämne.
Den stora anomalin i detta är de tokonska runorna. Dessa är enkla och logiska, bestående av en linje med vänsterstavar, högerstavar, tvärstavar och vinklade stavar. De grupperas i grupper om en till fem stavar av samma sort, vilket ger totalt 20 olika kombinationer. Detta är mer än nog för att återge de ljud som behövs i vanligt tal. De skiljer sig alltså från alla tecken som härstammar från Radh-Kamra på så sätt att de har ett enkelt och konsekvent system för hur de bildas, och varje ljudsymbol är för enkelt för att bilda en piktografiskt symbol.
Detta är någonting totalt unikt bland Mundanas skriftspråk! Inte ens dvärgarna, med sitt oerhört logiska språk, har ett så enkelt och elegant skriftsystem. Det finns ingen förebild och ingen efterträdare. Systemet har helt enkelt ingen utveckling - det verkar bara uppstå och sedan försvinna när Kejsardömet erövrade östra Rhung-Alari. Hade tokonska runor uppstått som följd av den coloniska invasionen så hade de haft en hel del gemensamt med thalaskisk skrift; nu har de inget som helst släktskap!
Ska vi därtill betrakta tecknens sociala och magiska betydelse så finner vi ännu en enorm skillnad. Tokons runor har enbart använts för rent administrativa syften. Inventarier och brev är synnerligen vanliga bland de fynd av tokonska runor som finns, liksom rena historieuppteckningar och krönikor. Däremot finns det ytterst få kväden nedtecknade med tokonsk skrift, samtliga från tiden kring Frihetskriget då den inhemska tokonska kulturen fick en renässans; därtill finns det inte ett enda magiskt verk bevarat.
Låt oss i detta betrakta den tokonska magikertraditionen. Denna är tätt sammanknuten med religionen på många sätt. En druid är inte enbart en magiker. Han är också präst i en polyteistisk religion med vissa monoteistiska inslag (draktron) och en hel del influenser från primitiva shamanistiska religioner.
En viktig egenskap i den tokonska magikertraditionen är att en druid enligt legenden hela tiden har sällskap av en ande eller en musa. Som en del av pakten mellan druiden och musan så kommer musan att bistå med kraft och styrka, så länge som druiden är henne trogen. Det innebär bland annat att druiden inte får lära sig namnet på ett enda bokstav, för då kommer musan att lämna honom. Hur mycket av detta som är sant är förmodligen glömt för evigt, men ett är säkert: hela den tokonska magikertraditionen är muntlig. Alla besvärjelser, ritualer, ceremonier, kraftsånger, kväden och historier får en lärling lära sig utantill från sin lärare. Man har kunnat jämföra nutida återberättande av kväden och historier (resten är hemligt och berättas inte för utomstående) med uppteckningar gjorda under olika delar av Kejsardömets historia. I samtliga fall har de varit identiska, i många fall till sista andningspausen.
Därigenom kan man lätt sluta sig till att den tokonska magikertraditionen ser skriven text som någonting om inte omagiskt så i alla fall fängslande för magin. En druid ser magi som ett samspel i naturen. Att fängsla den i tecken och runor är för honom hedniskt och förbjudet.
Med det i bakhuvudet blir det mycket lättare att förstå vad som sägs i tidiga coloniska krönikor. 7265 år före sabrisk tideräkning börjar (år 1188 efter Colonans grundande) skriver im-Helade i sin Krönikor övr kriget mot Tokon följande text:
"Barbarerna har, förutom ett obegripligt språk även ett obegripligt skriftsystem, som de skriver längs med stavar eller kanthuggna stenar. Det är trivialt för dem och håller inga större hemligheter. Endast brev och inventarier skrivs på stavar, och stenar med dessa tecken reses endast till minne av fallna släktingar eller stora dåd. Det finns inga högre lärda verk bland barbarerna, då deras magiker och lärde är världsfrånvända eremiter som enbart dyrkar den bestialiska draken och vägrar att skriva något eller ens titta åt skrivna verk."
Han följer sedan upp med att i detalj beskriva tokonska runor och hur de används. Samma författare beskriver också de runda stentorn som tokon upprättat för att försvara sig:
"På höga kullar reser de höga runda stentorn, som av infödingarna kallas 'broch' med ett gutturalt gurglande på det sista ljudet. Det är en hög rund mur, med kammare och skyttepositioner insprängda i muren, och en rund borggård innanför. För att skydda borggården spänner de hudar över hålet högst upp. Utanför finns en hel by, halvt nergrävd i marken och med stenmurar, med mängder av förråd och tunnlar med stentak. Hela komplexet är omgivet av en vallgrav, sedan en jordvall och högst upp en palissad. I tornet finns förråd för åratal av belägring, och det är snudd på omöjligt att ta befästningen med storm, ehuru våra soldater inte kan samla sig i formationer innanför palissaden och det finns mängder med gömställen för bakhåll. För att vara så primitiva är de sannerligen krigstekniska underverk, och våra befälhavare har med rätta lärt sig att respektera dem."
Den äldsta kända återgivningen av Sian-stenen härstammar från 7252 år före sabrisk tideräkning (1201 efter Colonans grundande), i im-Harachaz krönikor över den fortsatta ockupationen av östra Rhung-Alari, där den till och med avbildats. Från det jag har kunnat se på avskrifter av denna krönika så är stenen idag i tämligen uselt skick. Även om man inte kan läsa vad som står på den i avbildningarna (im-Harachaz såg tydligen inte stenens text som något viktigt, utan endast att stenen i sig var viktig för infödingarna; eller så förstod han inte runorna) så syns det att den var i bättre skick då. Numera kan endast ett fåtal strofer läsas.
Det mest roande av Ztorelacz påstående var förmodligen att faliska skriftsystem var det äldsta av alla mänskliga skrivtecken; det är sedan länge belagt att cirefalerna som folk uppträdde för första gången för ca femtusen år sedan, ca 3500 före sabrisk tideräkning, och de första bevisen på ett tidigt faliskt skriftsystem är blott 4400 år gammalt och bär mycket stora likheter med jargisk skrift. Släktskapen till Rhad-Kamra via Jargien är synnerligen tydlig och det får anses bevisat att det är därifrån som falisk skrift härstammar.
Jag skulle rekommendera er att inte fästa särskilt stor vikt vid falisk propaganda. Cirefalierna brukar oftare än inte förfalska historien; den intressanta och för dem pinsamma historien om Colm är bara ett av många exempel. Det är dock väldigt intressant - och oroande - att de förfalskar sin egen historia på detta sätt för att upphöja sitt folks storhet och överlägsenhet gentemot alla andra folk. Håll ögonen öppna efter liknande excesser, och meddela mig om ni hör något av liknande art.
Eder ödmjuka tjänarinna,
åttonde dagen efter St Faulk år 1511,
