Var går egentligen gränserna?
Det här är väl där X-kort och andra verktyg egentligen är det bästa, skulle jag säga, för det är så otroligt varierat per grupp. Har spelat i grupper med teaterapor som absolut kunde vara närgångna, nästan intima, i vissa karaktärsutspel, men alltid med respekt. Anspelningar - inte antastande. Men i andra grupper har det varit fullständigt opassande med ens vaga antydningar.
Tror agens är extra viktigt här, eftersom det i slutänden blir likvärdigt samtycke. Undvik att sätta
spelare i situationer som är allt för intima där de
dessutom saknar agens. Dock handlar ju skräck inte sällan om just brist på agens, så det är väl precis här det kan uppstå problem.
I scenariot jag skrev till
Alien, som utspelar sig på en orgie, satte jag upp det så att det är helt frivilligt för rollpersonerna att delta. Orgien i sig sker i praktiken i bakgrunden och kan hanteras så mycket eller lite som gruppen önskar. Hela facehugger-grejen är ju annars mer än lite sexuell i sin natur (och är egentligen idén hela scenariot bygger på: att gästerna frivilligt låter sig ansiktskramas, och under tiden de gör det har rollpersonerna andra agendor).
Vilka är de klassiska misstagen?
Jag skrev en rollperson till ett scenario en gång, där antydan var att han var pedofil. En av spelarna frågade mig om det här faktiskt var fallet, för det gjorde hen väldigt obekväm. Det fick mig faktiskt att skriva om rollpersonen så att spelaren själv fick välja om det var sant eller inte. Det var liksom inte viktigt för scenariot om han var det eller inte, för det handlade mest om att göra honom till någon med saker att dölja. Det funkade väldigt mycket bättre på det sättet.
Men överlag, respektera
spelares gränser skulle jag säga. Förse dem med alternativ där de själva kan avgöra detaljer som är bekväma för dem, utan att behöva motivera dem.
