Nekromanti Seven Stages of Gygax

Re: Seven Stages of Gugax

Genesis said:
Vilket stadie är ni på?
Click to expand...

Jag har precis klarat av level 7 (min hårdaste retrovåg börjar klinga av lite) och trevar runt lite efter level 8 (vilket betyder att jag lirar vidare på level 7 men flörtar med 5:an igen).

MAO så skall jag spela Fantasy! med depp tror jag. :gremsmile:
 
Steg 5. Frågan är vad som händer sen, för Gygax figurerar inte alls i min nostalgi.
 
Jag antar att jag är... Nä, jag vet inte. Jag har liksom aldrig haft nån riktig relation till Gygax eller AD&D annat än som spel jag föraktade ett tag när jag var ung och dum. De första stegen kanske jag kan relatera till mitt Mutant Chroniclesspelande...

Jag känner att jag lämnat "exploration", men jag känner å andra sidan inte att jag gått in i nån särdeles stark nostalgigrej heller. Kanske lite.
 
krank said:
Mutant Chroniclesspelande...
Click to expand...
Har heller ingen relation till Gygax. Men om vi byter ut det mot "Seven stages of Mutant Chronicles" så ær jag halvvægs mellan exploration och nostalgia :gremtongue:
 
Har nog tagit mig ända till lvl 6 Nostalgia, men sen vänt om att landat på lvl 4 Abandonment igen. Vet inte om jag någonsin brydde mig så mycket om exploration.
 
Jag hoppar mellan tre punkter beroende på dagsform:

4 – ”Alla rollspel suger ju (utom Panty Explosion)”
5 – ”Jag spelar mest spel du nog aldrig hört talas om …”
7 – ”Fan, jag körde en dungeon med Labyrinth Lord igår det var så jävla najs! Om man typ skulle köra nån grej i Saga med nån riddare och nåt skit nästa vecka …”

Old school-D&D är ju egentligen rätt nytt för mig, så jag vet inte om det kan sägas vara att återvända, och det finns inte på kartan att plocka fram samma spel som jag spelade när jag började i hobbyn igen … men jag återupptäckt en jävla spelglädje i och med grottkrälandet. Det är underbart de dagar denna punkt är förhärskande, men den infinner sig inte utan att jag får spela.
 
Jag har en feat som gör att jag aldrig tröttnade så på D&D som vissa verkar ha gjort. Jag har haft kul med en hel bunt trad-rollspel hela tiden, på olika sätt.

Eller så var det det att jag inte hade någon spelgrupp att lira med under flera år som liksom "nollställde" mig istf att jaga ut mig i indie- o improv-träsket.

Jag känner mer igen dessa faser när det gäller brädspel. Avalon Hill! Allt är förlåtet! (Återanskaffade nyligen både Panzerblitz och Panzerleader.)
 
Åh!

Träffsäkert beskrivet!

Jag är nog någonstans mellan level sju och åtta, med vissa inslag av level sex.

Men ibland, när jag upplever riktigt sköna stunder, tänker jag att mer magiskt än level ett kan det knappast bli.
 
Jag tror att jag fortfarande är på stadie ett, med alla rollspel, oavsett skapare.

Är det bra eller dåligt?
 
Laowai said:
Jag tror att jag fortfarande är på stadie ett, med alla rollspel, oavsett skapare.

Är det bra eller dåligt?
Click to expand...
Svårt att säga. Det kan mycket väl vara alldeles bäst.
 
Hmmm jag vet inte. Jag har ju aldrig slutat spela D&D (alltså D&D utan A och utan D20). Och är bland de spel jag spelat mest då det varit mitt casualspel väldigt länge. Det är inte heller var det första jag spelade så det är inte heller bara nostalgi. Jag svalde alla dom där konstigheterna med D&D redan från början då jag tänkte ungefär;"Nej det är inte lika realistiskt eller lika logiskt som BRP/DoD/Mutant/Eon/etc( :gremgrin: ). Faktiskt helt galet, men det fyller sin funktion." Och tänkt att i och med att det är så konstigt så finns det ingen mening att analysera och ifrågasätta systemet för mycket. Utan snarare acceptera det och exprimentera med hur man kan bäst implementera/tolka reglerna på annorlunda sätt utan att förändra särskilt mycket från grunden.
Och där är jag fortfarande. Men däremot så får jag ibland lite av Exploration-fasen i olika vågor.

Ibland tänker jag att visst är D&D ett skitspel. Men det är ju ett så förbaskat bra skitspel. :gremwink:
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top