Nekromanti Serietecknare

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
6,308
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Nu är det så att jag vet att en hel del... några av er ritar serier,
vad har varit er främsta källa till inspiration till att rita serier, vilken tecknare är erat idéal.

(gärna med exempel)
 
Moebius, Hal Foster, Jim Holdaway, Alex Raymond, Jean-Claude Mézières... för att nämna några som påverkat min teckningsstil...
 
Jag publicerar ju inget. Har dock gjort en del strippar på min fritid för eget nöjes skull, för den skull att det bara är jävligt kul. Sedan har man väl haft tankar kring manus och annat. Jag vill säga att en serie jag faktiskt publicerade på nätet, >>HÄR<< (ja den är 3 år gammal, är inte ens lite lik mig :gremlaugh:)... Sidan har stått stilla med finns kvar... Den serien går i alla fall ut på ren "dålig" jävelskapshumor, ren jävla skadeglädje och allmän sjuk "taskighet". Det tycker jag är kul. Herman Hedning äger t.ex.
Men då jag gjort mer seriösare saker hemma med kladd och papper så plockar jag ofta något ur verkliga livet som jag tycker är sjukt och driver sönder det.
 
De serietecknare jag har som ideal är de som är så bra att jag vet att jag inte har en chans att komma upp i deras standard. För tillfället är de tre stycken:

Eduardo Risso (100 Bullets m m) - Har en förrädiskt enkel stil och kan blanda realistiska figurer med groteska karikatyrer utan att det ser fel ut.

Bryan Hitch (The Ultimates m m) - Har en nästan fotorealistisk stil, men lyckas ändå undvika att bilderna ser stela ut.

Frank Quitely (All-Star Superman m m) - Världens bästa serietecknare. Punkt! Berättar en historia med bilder bättre än någon annan.

/tobias
 
Jag måste erkänna att jag är fantastiskt bra på att vara dålig på att komma ihåg olika tecknares namn, så jag fick givetvis kolla(googla) namnen, med den näsbrännan att jag borde kopplat direkt :gremblush:

Nu har jag själv så spretig stil att jag inte kan säga att någon viss serietecknare har påverkat min stil, kanske vissa tecknare då (som Sergel, Delacroix, Dhal). Men de som fick mig att teckna var tecknaren till Bobbo och tecknaren till Bamse (Rune.A). Sen har jag märkt påverkan av de svenska fantomentecknarna.

Mitt idéal. Ja det skulle nog vara Moebius, samma som Arfert alltså..
 
Men då jag gjort mer seriösare saker hemma med kladd och papper så plockar jag ofta något ur verkliga livet som jag tycker är sjukt och driver sönder det.

Ungefär så är jag idag, sorry att jag inte skrev det. Fast jag gör nu för tiden egentligen fler skämtteckningar med olika teman än hela strippar.
 
Även om jag läst mycket Prins Valiant, har jag inte påverkas så mycket av det, även om jag uppskattar det. Moebius, däremot, som jag läst lite av har påverkat mig stort (kanske inte hur jag ritar dock).
 
Joakim Pirinen
4_2001_tukholma_joakim_pirisen_sarjakuvissa_pic_2.jpg

Joakim Pirinen är min överlägset största idol. Jag antar att du redan känner till honom, men han är i vart fall en oerhört skicklig expressionist som blandar medvetna, uttrycksfulla och djärva teckningar ihop med manus som är fulla med vardagsneuroser, morbida fantasier, snusk och ett ständigt lika lekfullt ordvrängeri.
Albumen GAS och SockerConny är de två bästa albumen som någonsin givits ut i Sverige (om man har en smak som sträcker sig vidare än blott till superhjälteserier, åtminstone). Förmodligen de bästa som givits ut i hela världen. Gör ert bästa för att få tag på dem. Hittar ni Kvarteret Kniven kan du vara extra nöjd, eftersom den innehåller hela GAS + en massa annat också.

Det går dock inte att inspireras av Joakim Pirinen, inte på det vanliga sättet. Man kan bara gilla vad man läser, och sedan hoppas på att man själv kommer kunna rita något som nästan är lika bra, fast på ens eget sätt. Jag har dock (särskilt när jag var yngre) försökt att rita egna Pirinen-influerade serier. De är allihop undantagslöst usla.

Jeff Smith
smith2.jpg

Jeff Smith tecknar mjuka, öppna, runda linjer; den sortens linjer som man skulle kunna låta sina barn springa omkring bland, utan risk för dem att skära sig på några vassa hörn eller tunga fält med svärta. Allt är väldigt luftigt och dynamiskt, utan att för den skull vara plastigt. Det är en svår balansgång, men han klarar den utmärkt.

Det jag imponeras mest av från Jeff Smith är dock hans manus. De visar prov på väldigt engagerande personporträtt, drösvis med rapp och karaktärsbaserad humor, samt även infall a genuin spänning. Det borde inte vara läskigt att läsa en så barnvänlig serie som Bone, men Smith visar att spänning har mer med berättarteknik än ämnesval att göra. Vissa episoder har fått mig att bita på naglarna likt inga andra serier.

Jag har inspirerats mycket av Jeff Smith när det gäller mina försök att rita Fluxserier.

Dave McKean
mckean_cages1992.jpg


Dave McKean är mest känd för omslagsbilderna till Sandman, och efter det för sina oljemålningar i serier såsom Arkham Asylum och Black Orchid, men det är i Cages, när han skriver manus själv och tecknar i ett mindre ansträngt manér, som han kommer till sin fulla rätt.

Cages är ett sant mästerverk - med en fantastisk blandning av simpel humor som tangerar slapstick, intima och naturliga vardagsbetraktelser, ihop med fantasifull och suggestiv surrealism. Jag har influerats mycket av Dave som manusförfattare, och har påbörjat flera historier som är tydligt påverkade av Cages.

Lewis Trondheim
les_petits_riens_lewis_trondheim_page_111_nintendo_ds_cerebrale_academy.jpg

Jag försöker alltid passa på att nämna Lewis Trondheim när serier kommer på tals. Trondheim är den bästa serietecknare som ingen vet vem det är. Typ. Han skriver helt fantastiska finurliga och roliga äventyrsberättelser med fabeldjur som har en sorts urban prägel, som om Carl Barks skulle ha skrivit ankeborgshistorier för vuxna läsare. Han tecknar väldigt simplistiskt i en stil som jag tycker är genuint skön att läsa, som känns naturlig, avslappnad och ändå skojigt cartoony.

Jag har försökt teckna som honom, men det har varit utan framgång. Däremot har jag influerats jättemycket av Trondheim som manusförfattare, och hans sätt att blanda Carl Barks-äventyrsberättelser med lågmälda, moderna vardagsbetraktelser.

Chris Ware
ware-quimby-strip.jpg


Chris Ware's serier förvaltar arvet från Crazy Cat, och förpackar sina historier i så mycket stilism och grafisk fingertoppskänsla att man blir helt andfådd. Serierna fungerar lika bra som konstverk att titta på när man har läst dem.

Jag har lärt mig att använda små rutor av Chris Ware, samt att tänka på sidlayouten som helhet och inte bara som en yta att lägga rutorna på.

Adrian Tomine
tomineny.jpg


Det är lite dött lopp mellan Adrian Tomine och bröderna Hernandez; de har alla betytt ungefär lika mycket för mig på ett och samma sätt - men Adrian har kanske varit betydelsefullast. Adrian Tomine skriver små vardagsbetraktelseserier, och tecknar extremt söta och linjerena personer som agerar ut hans historier. Att läsa Optic Nerve känns precis som att höra Belle & Sebastian - jag kan inte beskriva det bättre än så.

Jag var grymt inspirerad av honom tidigare, inte lika mycket längre.

Junji Ito
s640x480.png


En fantastisk skräckserietecknare. Jag trodde länge att det inte gick att skriva riktigt obehagliga skräckhistorier som serier, men Junji Ito är det bästa beviset på motsatsen. När han är som bäst så tar han lång tid på sig att berätta sina historier, och knyter an väldigt storslagna och oförklarliga fenomen med vardagliga saker och människoskildringar. Junji Itos största begåvning är de märkliga och obehagliga intriger han kan komma på; de liknar inga andra man någonsin sett.

Jag är väldigt inspirerad av Junji Ito nu, och skulle gärna vilja skriva mina egna skräckserier.

Dave Cooper
2771E3F4-F888-4884-BEA2CC671EF21864.jpg


Dave Cooper tecknar helt fantastiska cartoony karaktärer, som är hysteriska, plastiga, glänsande, överdrivna, felproportionerade och allt som allt ganska söta. Han kan göra helt underbara teckningar.

---

...och så förstås:

Alan Moore, Frank Miller, Niel Gaiman.

Jag tänker inte berätta mer om dem, men deras manus och berättarteknik fortsätter att inspirera mig jättemycket.
 
Jag ritar gärna men sällan serier vilket är konstigt eftersom jag älskar att läsa serier. Förmodligen är jag alldeles för självkritisk.

Jag är ganska petig när det gäller serier, både när det gäller manus och själva konsten. Det får inte vara för grötigt och inte för sterilt, färgerna ska vara technicolor-mjuka och svartvitt är bättre än färg. Jag vill ha humor blandat med allvar och olyckliga eller öppna slut.

Här är några favoriter:

Hermann Huppen som tecknat Bernard Prince, Comanche och Jeremiah, min absoluta favoritserie. Hans teckningar är detaljerade utan att vara överdrivet realistiska och hans manus är fantastiska.

Ur Jeremiah:
hermann1a.jpg


Ur Comanche:
hermann_comanche.jpg


Jag fortsätter på western-spåret där jag har flera favoriter. Stan Lynde, t ex som tecknat Rick O'Shay och Latigo. Snygga, roliga och filosofiska. Hipshot är jordens coolaste man.

RickOShay19770610.jpg


lynde_stan_rick_oshay_1967.jpg


/Magoo, yeeeeehaaaaaaaw!
 
Shit. Coola val.

Stan Lynde talas det alldeles för sällan om (jag fattar inte hur han lyckas vara rolig var tredje ruta och ändå klara att berätta så fungerande och komplexa historier), och Hermann är ju toppen.

Magoo, du är allt en riktig tuffing, du.
 
Tufft med western...? Det som är en av mina mörka hemligheter...

Stan Lynde är ett geni. Albumet "Duell i gryningen" där helyllekillen Rick O´Shay drar ut för att hämnas på ett gäng skurkar som han tror har dödat Hipshot är så bra att det gör ont. Briljant att med den rena stilen kunna fånga starka känslor i några små tuschprickar.

Fantomen har jag aldrig gillat särskilt, men många av biserierna på 80-talet var fantastiska. Kari Leppänens Achilles Wiggen publicerades i Fantomen och det var mitt första möte med SF. Tyvärr hittade jag inga bilder på nätet.
 
Kari Leppänens Achilles Wiggen publicerades i Fantomen och det var mitt första möte med SF.
Achilles Wiggen är möjligtvis en av de bästa svenskproducerade serierna någonsin, utan någon som helst tvekan i sin genre i alla fall.

/Anders
 
Achilles Wiggen är möjligtvis en av de bästa svenskproducerade serierna någonsin

Tyvärr läste jag bara de första - Transportören, mmmm... På 90-talet gjorde jag slut med Fantomen.

Kollade just upp några andraserier på Gustafs Fantomenarkiv och drabbades av serienostalgi!

Mandrake! Mystiska 2:an! Hitchcocks Arkiv! Ödeshandsken! Spirit!
 
hmpf.. hmn

Jo, jag känner till Pirrinen, en given källa för inspiration, men som man (jag) inte kan tänka mig kopiera, ungefär som du säger...

Skönt att du bifogar bilder, det gav mer tyngd i ditt inlägg (och givet är jag tacksam att inte behöva leta i bokhyllan eller googla).

/som alltid, bra inlägg från din sida. Chris Ware och Juni Ito är nya trevliga bekantskaper, märker att jag legat på latsidan med serier allt för länge nu...
 
hmn inget att skämmas för...

När det gäller serier.

Föresten så är nog min stil när jag tänker efter en strävan mot Linda och Valentin -stuk
valentin14.jpg

tecknad av Jean-Claude Mézières...

..när jag inte tappar tron på den stilen och vill något annat.
 
Nästan alla bra är redan nämnda

Ni har varit duktiga och lyckats nämna många av mina favoriter.

Men tydligen inte Hergé. Det vill jag göra bot på - jag tycker han var en fantastisk tecknare som via sitt ligne claire lyckades skapa en härlig balansgång mellan enkelhet och detaljrikedom. Det sönderslagna örat, t ex, tar musten ur mig med sina miljöer.

Hermann och Moebius är helt klart influerade av Hergé, men har utvecklat härligt personliga stilar. Blueberry (Moebius) är den bästa western-serien någonsin, och Jeremiahs (Hermann) miljöer är fantastiskt fantasieggande. De står för ett vuxnare bildspråk än Uderzo och Mézières, men de sistnämnda är likväl värda att nämna i detta sammanhang (för "Asterix" och "Linda och Valentin" respektive).

Ytterligare en tecknare värd att nämna i samband med dem av belgisk och fransk börd är italienaren Milo Manara. Han tillhör lite av samma tecknartradition och har under sina år sammarbetat med både Fellini och Gaiman (förutom att han tecknat en hel massa snusk). Hans Casanova är otroligt roande, och speciellt en bild har lyckats etsa sig fast - Casanova sträcker behagfullt ut sig som för att vila på vad vid första ögonkastet ser ut som en frodig äng, för det tar några sekunder att inse att det egentligen är ett sköte han slagit sig ner på. Det är genialt - Casanova i sitt rätta element, förnöjsamt letandes sig in mellan två enorma blygdläppar.

Annars är Fantomen min stora folkhemshjälte - jag har så länge jag konsumerat serier haft ett speciellt förhållande till honom. Bland svenska serietecknare sticker flera fantomen-tecknare ut som otroligt skickliga. Kari Leppänen har nämnts, men jag tycker egentligen han var som bäst innan Wiggen, när han tecknade svartvitt. Det samma gäller Hans Lindahl - otroligt skicklig, men även han blev lat när färger ersatte svärta och detalj.

Leppänen/Lindahl
<img src=http://seriewikin.serieframjandet.se/images/e/e0/Abakir_Singh.png><img src=http://www.fantomet.org/covers.php?id=1157>

Mystiska 2:an har nämnts, och jag blir genast alldeles varm inombords. Rolf Gohs är en fantastisk tecknare. Han är svärtans och ljusets mästare, samt det snillrikt detaljerade cineastiska perspektivet. Jag finner hans stil otroligt suggestiv, nästan i paritet med en Kubrick-film.

<img src=http://seriewikin.serieframjandet.se/images/2/2b/Mysti2.JPG>

Jag njuter, liksom Rising, väldigt mycket av Joakim Pirinen. Han har en lekfull och ofta vild och galen humor som även genomsyrar hans tecknarstil. Samtidigt kan han få fram en känsla som andas långt mycket mer allvar. Socker-Connys möte med sin far är ett sådant ögonblick - fadern är väldig, närmast oformlig, och tycks växa ju mer Conny har anledning att frukta honom. Han tycks manifesteras som Connys inre bild betingad av rädsla, litenhet, bortkommenhet samt känslan att aldrig räcka till. Jag fäller en tår, eftersom det eviga barnet Socker-Conny så tydligt blivit berövad just sin barndom.

<img src=http://www.fajvhed.com/article_image.php?id=377>

Två svenska tecknare till är värda att nämna. Den första av dem är Charlie Christensen - Arne Ankas skapare. Jag har tidigare i år uttryckt hur min vurm för honom på något sätt har ebbat ut, men han har varit otroligt betydelsefull för mig liktfullt. I synnerhet under mina tonår, då jag längtade efter att göra Stockholmsnatten på samma vis som denne cyniske anka.

Jan Romare tycks jag aldrig få nog av däremot. Ni som läser DN vet säkert vem han är - skaparen bakom Pyton, Himlens Änglar och, sist men inte minst, Råttan Robert. Han har genomgående en så varm humor och en så härlig tecknarstil att jag har svårt att tröttna. För ett år sedan skrev jag en recension av Råttan Robert, som blivit min stora favorit.

<img src=http://seriewikin.serieframjandet.se/images/e/e5/R%C3%A5ttan_Robert.png>

Edit: Tack Dimfrost! Vissa saker spelar det ingen roll hur många gånger jag lär mig, tydligen - som html.
 
Re: Nästan alla bra är redan nämnda

Bildlänkar måste ha jpg eller gif som ändelse. Annars får man lösa det med < img src="länk"> i stället.


/Dimfrost
 
Numera har jag min egna stil, men jag antar att de serietecknare som fick mig at börja teckna lite mer seriöst måste nog vara Todd Mcfarlane och Greg Capullo (Todd är skaparen av Spawn, Greg har tecknat mycket i Spawn).
 
Back
Top