Nekromanti Samberättande VS SL-styrt (för mig)

[krank]

Men borde inte det här passa jättebra ihop med en deterministisk världsbild? Eller är det bara icke-fiktioner som är deterministiska men i fiktioner så finns det plötsligt saker som kan sluta på olika sätt så länge ingen har skrivit ner det? (Nyfiken på riktigt alltså försöker inte göra en poäng just nu.)

OK, ett försök:
För mig, när jag spelar rollspel, så behöver jag precis som IRL utgå från att den värld som omger mig finns oberoende av mig. Eller i rollspelets fall, att världen finns oberoende av rollpersonen.

Och jag är ju rollpersonen, så världen behöver finnas oberoende av mig.

I spel med en spelledare så finns världen mycket riktigt oberoende av mig. Den finns ju i form av SL. SL behöver upprätthålla illusionen av att världen "faktiskt existerar" genom att bibehålla viss konsekvens och låta världen reagera på sätt som upplevs av mig som trovärdiga inom ramarna för just den aktuella världen. Och när det gäller de utmaningar jag ställs inför är det extra viktigt att det faktiskt finns ett faktiskt motstånd som är oberoende av mig. Om jag ska lösa ett mordmysterium så behöver det finnas ett faktiskt mord att undersöka och en faktisk mördare att upptäcka.

Om vem den mördaren är till exempel förändras under spelandets gång så gör ju det mina undersökningar meningslösa – det är inte determinism, utan något slags kvantflux med "Schrödingers mördare". Vem som är mördaren beror då inte på vem som faktiskt från början utförde mordet utan på t.ex. vilken av spelarnas teorier SL tycker verkar roligast. Det är inte deterministiskt alls; det är retroaktiv kontinuitet baserat på förhandlingar kring spelbordet.

Och om det inte finns en SL utan jag som spelare är med i processen att förhandla om vem mördaren är så blir det för mig väldigt svårt att engagera mig. Jag vet ju att det inte alls är så att det redan från början finns en objektivt existerande värld där vem mördaren är är bestämt. jag vet ju att spelets regler säger att mördaren inte är bestämd från början. Jag vet ju att spelets regler och struktur är till för att vi ska "komma överens om" vem som är mördaren och att det inte finns något alls att mäta vår grad av framgång mot.


Sedan vet jag också att jag IRL ibland aldrig får veta ifall jag kommit på rätt svar eller ej. Men jag vet i varje fall att det finns ett rätt svar, som egentligen är oberoende av mina gissningar.

Om jag har en SL som hittar på vem mördaren är allt eftersom, men som lurar mig att hen haft en mördare i åtanke redan från början, så är ju det i praktiken identiskt med att SL faktiskt hade en mördare redan från början. Men om det inte finns någon SL så finns det inget att gömma sig bakom, inget som låter mig låtsas som om det fanns en verklighet bortom mig.

En deterministisk världsbild bygger för mig på tanken att det finns en värld bortom mig, som jag kan påverka genom mina handlingar men inte bestämma saker retroaktivt i. Så för mig passar det jättedåligt ihop med en deterministisk världsbild att vara en av de som förhandlar om hur den världen ser ut och framför allt hur den har sett ut. Vetskapen om att jag är en av världens arkitekter och inte bara någon som lever i den förgiftar min upplevelse.

 

[Björn den gode]

Ok, jag ska snart ge mig, för jag inser att det är superfånigt att sitta och argumentera mot hur någon annan känner eller upplever saker. Men jag tycker det här är filosofiskt intressant...

Det jag menar är alltså att i en deterministisk bild av våran värld så skulle vi redan när du och dina medspelare sätter sig vid bordet kunna berätta vem som är mördaren om vi hade tillgång till alla parametrar. Det är inte så att vem som helst skulle kunna vara mördaren, det kan bara sluta på ett enda sätt, och det oavsett ifall vi förstår det eller känner att det är så. Har vi ingen "fri vilja" så kan vi ju inte ändra hur berättelsen slutar även om det känns så, berättelsen kommer sluta på det enda sätt den kunde slutat, och även om det inte skulle vara sant, om det gör det roligare för oss att tro att det är så så ser jag ingen anledning att inte känna så.

 

[krank]

Det jag menar är alltså att i en deterministisk bild av våran värld så skulle vi redan när du och dina medspelare sätter sig vid bordet kunna berätta vem som är mördaren om vi hade tillgång till alla parametrar. Det är inte så att vem som helst skulle kunna vara mördaren, det kan bara sluta på ett enda sätt, och det oavsett ifall vi förstår det eller känner att det är så. Har vi ingen "fri vilja" så kan vi ju inte ändra hur berättelsen slutar även om det känns så, berättelsen kommer sluta på det enda sätt den kunde slutat, och även om det inte skulle vara sant, om det gör det roligare för oss att tro att det är så så ser jag ingen anledning att inte känna så.

Fast det känns som att det perspektivet förutsätter att man antingen fortsätter hålla något slags berättar-stance under hela spelet, eller att man på något sätt lyckas helt och hållet lura sig själv när man går in i spel och "är sin rollperson". Jag har jättesvårt att "glömma" saker jag redan vet när jag spelar rollspel, det är ju därför jag ogillar att känna till hemligheter som min rollperson inte vet om. De tvingar mig in i ett "berättar-läge" som inte alls är det jag vill ha.

Jag är som sagt lite avsundsjuk på er som verkar ha det så lätt att ändra hur ni känner utifrån vad som skulle vara praktiskt, men för mig är det ett konststycke som jag dels tycker är riktigt svårt, dels inte riktigt ser vinsten i att lära mig eftersom jag ändå inte har något behov av att byta spelstil.