Faehrengaust
Swashbuckler
Som SL (eller medspelare) kan man lära sig hur man får en del spelare att uppleva inlevelse och djup. Jag hade till exempel under en lång tid en spelare som hade en stark beskyddarinstinkt. Om jag då la in ett barn, ett djur eller någon annan individ (vid ett tillfälle en lite vilsekommen rese) som på något sätt var lite svagare eller i underläge så triggade han direkt och blev djupt engagerad och levde sig inte bara in i just den situationen utan världen i helhet.
Jag har tänkt mig det som känslomässiga ankare (eller krokar). Man får ett fäste inne i rollspelsvärlden och kan använda den för att dra sig in. Helt plötsligt blir hela världen mer levande och får färg.
Som SL brukar jag försöka hitta vad som fungerar som ankare för spelarna och införa det. En spelare går igång på lockelser och moraliska dilemman, en annan vill ha ett ädelt mål, en vill känna sig smart och vill överlista mina SLP, etc.
För min del har jag upptäckt att det funkar bäst om jag får spela rollpersoner med extrema karaktärsdrag. Ytterligheter och utmaningen i att spela dem gör att jag blir starkt engagerad och kan "lätt" dra mig in i världen.
Ankarna är inte det enda sättet att nå inlevelse, det är mer av en genväg. De är heller inte en silver bullet, det funkar fortfarande inte om man är på helt fel humör eller är alldeles för trött.
Sen finns det speltillfällen där inlevelse inte är målet utan man spelar för själva spelandet. Det är kul det med.
Jag har tänkt mig det som känslomässiga ankare (eller krokar). Man får ett fäste inne i rollspelsvärlden och kan använda den för att dra sig in. Helt plötsligt blir hela världen mer levande och får färg.
Som SL brukar jag försöka hitta vad som fungerar som ankare för spelarna och införa det. En spelare går igång på lockelser och moraliska dilemman, en annan vill ha ett ädelt mål, en vill känna sig smart och vill överlista mina SLP, etc.
För min del har jag upptäckt att det funkar bäst om jag får spela rollpersoner med extrema karaktärsdrag. Ytterligheter och utmaningen i att spela dem gör att jag blir starkt engagerad och kan "lätt" dra mig in i världen.
Ankarna är inte det enda sättet att nå inlevelse, det är mer av en genväg. De är heller inte en silver bullet, det funkar fortfarande inte om man är på helt fel humör eller är alldeles för trött.
Sen finns det speltillfällen där inlevelse inte är målet utan man spelar för själva spelandet. Det är kul det med.