Nekromanti Sägner från Symbaroum - en äventyrskrönika

[Paal]

16. Döda drömmars grav spelmöte 3

Efter en natt i Davokar fylld av märkliga ljud och oroliga drömmar vaknar våra äventyrare ändå relativt utvilade och fortsätter färden mot gravkumlet långt inne i skogen.

Efter en dags vandrande som erbjudit betydligt mindre spänning än den föregående så stöter gruppen på ett läger. Det upptäcks snabbt att det rör sig om Jägarkårister och att en patrull är på väg mot dem.

Argaryn med ett förflutet inom kåren som gör att han inte vet vad för slags välkomnande han kan vänta väljer att hålla sig dold tillsammans med Utharo medan de övriga går kåristerna till mötes.

Demion och de övriga hälsas och tas med till lägret för att förhöras av kaptenen. Han kontrollerar deras skattletarlicens och bjuder in dem att dela nattlägret med dem.

Dock lyckas Argaryn och Utharo att bli upptäckta och tas under vapenhot med till lägret på grund av sitt smygande.

Kaptenen förhör även dessa två och Demion råkar försäga sig och avslöjar Argaryns smeknamn Korpmane, vilket kapten Edran känner igen.

Edran tar Argaryn avsides och får ur honom hans historia. Han är dock sympatisk och Argaryn lyckas övertyga honom om deras goda intentioner och att hans namn bör hållas hemligt, han blir dock skyldig kaptenen en rejäl tjänst.

Jägarkåristernas uppdrag är att spåra och tillfångata en häxa från Odaiova-klanen som lyckats få med sig en större utbrytargrupp som verkar mot sin hövding och hans bundsförvanter Ambrierna. De håller dessutom ett öga öppet mot den eskalerande trollaktivitet som rapporterats i området.

Gruppen delar kvällsvard med kåristerna och utöver Demions försök till fylla händer inget särskilt. Äventyrarna väcks tidigt av att kåristerna hastigt packar ihop allt och börjar ge sig iväg, De har fått nys om ett spår som tar dem åt ett annat håll och de skiljs hastigt åt.

Under nästa dag förändras skogen så sakta runt dem och de inser att de nu är i det vilda Davokar. Spejarna får syn på ett spår som korsar deras tänkta väg, ett spår av rovtroll. Debatt utbryter om man ska spåra trollet eller riskera att överraskas av det men till sist bestämmer man sig för att fortsätta försiktigt framåt.

Efter någon timme hörs trollvrål bland träden och Argryn lyckas spana in var trollet finns. En plan göra upp och en fälla planeras. Demion och Utharo stannar på stigen tillsammans med Gandolfo och gör vad de gör bäst, för oväsen. Ukko och Argaryn smyger på trollet från ena hållet och de bägge barbarspejarna från det andra så att trollet ska omringas och nedgöras.

Planen fungerar men alla blir lätt bestörta av hur mycket trollet tålde och vad det kunde åstadkomma i strid. Men med sju mot en hade det aldrig en chans. Dock inser de att ett så livskraftigt troll inte kan vara ensamlevande och mycket riktigt hör de andra trollvrål på avstånd. Trollet täcks över och full marschfart ges för att avlägsna sig från hotet.

Ännu en natt förflyter och återigen tycks vrål följa dem på avstånd men inget mer inträffar.

Nästa dag avverkar de större delen av dagen utan större förhinder, även om guidernas förmaningar och försiktighet ökar ju längre in i skogsdjupet de kommer.

Mot kvällningen stöter de så på en annan äventyrargrupp bestående av fyra illa åtgångna skattletare och en femte som måste bäras av sina kamrater. De säger sig ha utforskat ett av jordtornen vid svartigelklyftan men ha råkat ut för något som de trevande beskriver som småtroll och någon slags fälla. De är dock väldigt vaga och förvirrande i sina utsagor och Argaryns och Demions misstankar väcks tidigt.

De bjuder ändå in till att dela nattlägret då större antal alltid är att föredra, speciellt när det stryker troll runt knuten men man håller dock de två grupperna separata och med egna nattvakter.

Just när det är Argaryns tur som nattvakt hör han ett ljud bakom sig och virvlar runt, för att få se en av skattletarna uppsmugen bakom sig med kniven i högsta hugg. Han lyckas undvika anfallet och gör sig redo för strid när han ser en till komma mot honom sida vid sida om den förste. Argaryn hinner ge ifrån sig ett uppväckande varningsvrål till sina kamrater om förräderiet innan förövarna ger sig på honom...

 

[Paal]

17. Döda drömmars grav spelmöte 4

Argaryns vrålade varning ger äventyrarna en chans att rafsa åt sig sina vapen och möta de lömska skattletarna i ärlig strid.

I tältet utbryter snabbt vild kamp då tre av fienderna störtar in. Samtidigt lyckas Balhur ta sig ut och undsätta Argaryn som haft två fiender emot sig.

Tack vare att skattletarnas överraskningsmoment misslyckats faller de en efter en relativt fort och till sist är det endast en kvar som desperat försöker fly.

Men då plötsligt utan förvarning uppenbarar ett skräckinjagande väsen sig i lägret. En uppretad nekromag som med sitt isande skri får alla att skakande backa ifrån den. Alla utom Demion som i vild panik springer rakt in i ett träd och blir liggandes, och Balhur som modigt står kvar och trotsar gastens hot.

Nekromagen bänder snabbt Balhurs vilja och lockar honom rakt in i sina skuggliknande klor. Samtidigt som Argaryn och Elanea lyckats skaka av sig skräcken och försöker betvinga skepnaden med eld till ingen nytta.

När gasten med gravstämma yttrar att den söker vad som stulits från den vänds gruppens blickar mot den överlevande skattletaren och snabbt dras sanningen ur honom. De har plundrat en skära från gastens gravkammare och den ligger nedpackad i den dräpte ledarens packning.

Demion som kvicknat till vågar sig fram med skäran som offergåva och med ett sista isande skri försvinner skepnaden in i natten till allas lättnad.

Så fort morgonljuset visar sig bryter de läger och beger sig ut på sin sista dagsetapp. Någon timme från nattlägret ser de mystiska ljus ibland trädstammarna som Argaryn och Balhur identifierar som Frostljus. Dödas själar som antagligen lockats fram av Nekromagens framfart. Snabbt tas en annan rutt och de illavarslande ljusen undviks.

Efter en dag av strapatser och förmaningar om allt vad skogen innebär kommer gruppen då fram till den flodarm som de siktat mot. De följer floden ett par timmar för att hitta sin slutgiltiga destination när plötsligt strandbanken ger vika och i regnet förvandlas till ett flytande kvicksandsras. Alla utom Demion lyckas hoppa i säkerhet och den unge adlingen störtar mot den vilda flodens svarta vatten.

Då handlar Argaryn snabbt och läggandes sin rep-pil på bågsträngen ropar han åt Demion att lyfta sin sköld till måltavla. Demion hör och lyder men Argaryns sikte fallerar katastrofalt och rep-pilen begraver sig djupt i Demions tjurnacke. Snabbt halas en brölande Demion in och behandlas i panik av Ukko och Utharo som tillsammans lyckas återställa ädlingen utan bestående men. Demion sänder dock svarta blickar mot sin så kallade vapenbroder.

Kort därefter närmar de sig en utpost som av allt att döma rests vid Ordo Magicas landningsplats. Argaryn, Ukko och de två spejarna smyger fram till pallisaden och blir överfallna av ett pack maror. Kattdjuren nedkämpas relativt lätt men Elanea förgiftas och försvagas svårt.

Demion med Gandolfo i släptåg vägrar surt att bistå i någon kamp men blir dock nyfiken när det är dags att undersöka utpostens inre. När han och Argaryn nekas inträde i timmerstugan av Ordo Magica-noviser så tar han saken i egna händer och sparkar in dörren i ansiktet på de två förskrämda lärjungarna.

Dessa visar sig ha varit fångade i stugan av marorna sedan mer än en vecka och kan endast ge daterad information om expeditionen.

Magister Senia med huvudgruppen av följet begav sig för flera veckor sedan in i mitten av ruinfältet och upprättade ett högkvarter. För snart två veckor sedan ledde hon intrånget ner i mausoleet, sedan dess har noviserna Marla och Plendel inte hört något alls från högkvarteret.

Utpostens förråd gås igenom och man hittar utrustning, båt, mat och en gömd reskassa. Det bestäms att de två noviserna ska stanna vid utposten och hålla båten redo för snabb avfärd vid behov, de ritar även upp en enkel kartskiss över området.

Resten av gruppen gör dig redo att bege sig in i ruinområdet för att ta reda på vad som hänt expeditionen.

 

[Paal]

18. Döda drömmars grav spelmöte 5

Vandringen mot Ordo Magicas högkvarter påbörjas och skogen sväljer återigen följet. Men plötsligt ställs de inför ett stort stråk av död skog, 50-100m brett böjer det sig genom skogen. Allt är förtorkat och dött, allt utom en purpurfärgad blomma som Ukko samlar på sig av.

Färden fortsätter och fler liknande stråk passeras, då plötsligt en figur syn bland träden visar sig. En stråtrövarliknande figur som flyr när de närmar sig. Argaryn siktar, skjuter och sliter sönder bågsträng och sin egen arm.

Ukko och Demion tar upp jakten. Snart sitter en av svartalfens knivar djupt i sidan på den flyende och Demion påbörjar ett förhör. Ett förhör som slutar med en nedspottad Demion med blodpissande näsa och en död stråtrövare med svald tunga. Det enda äventyrarna fick ur den envise kraken var att hans mästare inte räds döden och skulle frälsa och hämnas honom. Märkliga ärr-tatueringar upptäcktes också på den dödes hals och vänstra underarm.

Efter att ytterligare ett mystiskt dött stråk passerats kommer de så till högkvarteret som består av ett hjälpligt lagat stentorn med en träpallissad runt. Större delen av byggnaderna tycks ha påverkats av samma döda stråk som i skogen.

Efter att ha smugit och spanat på tornet upptäcker gruppen svartalfer som vaktar porten. I ett försök att undvika strid ger äventyrarna sig till känna och inleder ett förvirrat samtal med försvararna. De talar en grötig dialekt av trollmål, något som endast en motvillig Ukko förstår lite av. Ukko ser dock ner på de okultiverade skogisarna och vill helst inte befatta sig med dem.

Dock så gör svartalferna klart att äventyrarna måste lämna sina vapen och presenteras för deras ledare, Gabba Storlabb. Till allas förvåning går Demion och Argaryn med på kraven och förs in i tornet under beväpnad vakt.

Gabba tar emot sittandes på en stentron med sin schaman-syster Njegg bredvid sig och omgärdad av kraftfulla svartalfsvakter. Efter ytterligare språkförbistringar visar det sig att Njegg hjälpligt kan tala en barbardialekt som spejarna förstår och förhandlingar tar vid.

Efter att ha blidkats med en gåva av diverse verktyg och utrustning berättar svartalferna sin historia bäst de kan.

Stammen Urrbukktur tycks ha flytt upp ur slukhålet några timmars vandring bort, jagade av ett eller flera monstrum. De har tagit sin tillflykt här och vet inget om vad som drabbat Ordo Magica-medlemmarna, mer än att de fann sju frystorkade lik och en levande galning som de inte förstår nånting av när de kom hit. Alla finns i sidokammaren till det stora tornrummet.

I sidorummet finns mycket riktigt de livsursugna kropparna och en till synes tokig notarie som pratar nonsens och visslar entonigt, sittandes i den magiska cirkel de hört talas om. Han mässar om sin räddare och frälsare som med sina många lysande ben räddade honom från det slukande mörkret. Han bär spår av ett märkligt bett och försöker övertyga alla om sin frälsares storhet med hjälp av egentillverkade sol/spindel-symboler, ständigt visslandes.

När Argaryn går in i cirkeln för ta en anteckningsbok han fått syn på så fylls hans huvud av en viskande omänsklig stämma som lovar att hjälpa och leda dem från faror om de hjälper den. Även Demion blir kontaktad när han beträder cirkeln och hör liknande saker.

Boken visar sig beskriva expeditionens sista förberedelser innan nedgången i gravkammaren och det öde som drabbade de som lämnades kvar, nedtecknat av den nu galne notarien Tonsel.

Demion förbereder en ritual med Njeggs goda vilja och till allmänt skådespel för svartalfsklanen. Han besvärjer en eldstad till att uppvisa det senaste den bevittnat, och han får se Ordo-noviser förgås av ett nedstigande mörker och en lysande spindelliknande varelse rädda notarien.

Under tiden förhandlar Argaryn med Gabba och mot löfte om mer verktyg och hjälp mot farliga långtvåbeningar släpps äventyrarna fria och utlovas i sin tur någon slags ospecificerad hjälp. Dock märks tydligt att Gabba inte till fullo delar sin syster Njeggs tillit till människorna.

Demion och Argaryn börjar inse att det är mer i görningen här än vad de förväntat sig och att antalet aktörer ständigt växer.

 

[Paal]

19. Döda drömmars grav spelmöte 6

Efter Demions magiska spåkonst och Argaryns hårda förhandlande hörs det en hel del missnöjda grymtanden från Gabbas undersåtar. Högst klaganden hörs från Uggnor, en av de storväxta vakter som ständigt håller sig nära Gabba och tronen.

I ett utbrott av ilska hoppar Uggnor fram och utmanar Demion med spott, anklagelser och till sist med sin svärdsspets. Den obeväpnade Demion gör motstånd men tvingas retirera.

När väl Demion provocerats tillräckligt, vilket inte tar alltför lång tid, och de två börjar kämpa på allvar, då brister det för Gabba. Han har skrikit och hotat sin olydige undersåte och den odräglige tvålångbeningen men till ingen nytta. Och nu slåss de. I Gabbas egen tronsal!

Argaryn ser att den upphetsade Gabba ivrigt greppar efter något på tronens armstöd och inser att det är någon slags mekanism. Han slänger sig fram och griper tag om svartalfens arm men blir bryskt undanföst och lätt spjutstucken av en förbannad tronvakt.

Gabba ger upp ett vrål över omvärldens otacksamhet och drar i den dolda spak som utlöser den stora falluckan som är placerad framför tronen, just där de två kämparna cirklar varandra.

Ett dubbelt tjut ljuder när de bägge bråkstakarna dunsar ner på jordgolvet 6 meter ner. Kampen ska just upptas på nytt när källarhålan genljuder av ett dovt morrande som tycks komma från ett sidorum.

Plötsligt står de forna motståndarna sida vid sida framför ett anstormande rovtroll. Demion finner sig snabbt och hugger tag i den överrumplade Uggnor och slänger honom rakt i famnen på trollet.

Uggnor bits snart i två och Demion snappar upp hans kroksabel och sköld med svartalfens arm fortfarande dinglande i öglorna.

Argaryn kämpar och vädjar om Gabbas nåd och tillåtelse att kasta ner ett rep till Demions undsättning, vilket till slut bifalles. Tillsammans med Balhur och Utharo gör han sig redo att dra upp Demion från dödskammaren nedan.

Demion misslyckas dock med upprepade försök att komma upp för repet, och tvingas till sist möta trollet i en strid till döden. Med hjälp av lite förvirrande magi från Gandolfo och några välriktade kastknivar från Ukko lyckas Demion dräpa det hungrande trollet och kan ta sig upp för repet till svartalfernas extatiska tillrop: "GABBA, GABBA, KER-BANGO!" Vilket översatt av Ukko betyder Gabba, Gabba, Hej! Eller heja Gabba!

Sin triumfartade vinst till trots så ser Gabba till att fösa ut äventyrarna utanför murarna där de kan göra lite nytta istället för att uppvigla hans lilla klan mot honom.

Väl i besittning av sina vapen och sin utrustning bestämmer sig gruppen för att bege sig mot gravkumlet och söka sanningen om vad som hänt magister Senja och hennes grupp. Den galne Tonsel vägrar lämna sin spindelhelgade kammare och vinkar visslandes dem adjö.

På vägen genom skogen stöter de på en väldig urorne och på spejarnas inrådan passerar de den försiktigt utan besvär. Dock plirar besten länge illmarigt efter dem på ett svårtytt sätt.

De hinner halvvägs till gravkumlet innan de tvingas slå läger för natten. Under nattsömnen plågas både Argaryn och Demion av märkliga drömmar som de tycks dela, där de möter och samtalar med den ljusbringande, väsande spindelvarelse som kontaktat dem i den magiska cirkeln. Den presenterar sig som Xanatha, en uråldrig spindellik halvgud om man vågar tro dess ord. Den lovar dem hjälp och guidning i kommande fara. Den varnar dem för den ruvande, hungrande Törnefurstinnan, det mystiska krypande mörkret, den drömmande huvudlösa konungen och de döda som lever.

Xanatha erbjuder dem även skydd men då krävs ett bett som märker den skyddade. All denna hjälpsamhet kommer givetvis med ett pris. Spindeln vill ha mörkrets hjärta som pulserar av kraft inifrån graven, allt annat är fritt för äventyrarna att plocka åt sig, men hjärtat är för farligt för att falla i fel händer, vilket uppenbarligen är alla andra än Xanathas.

Argaryn är väldigt skeptisk till den mystiska spindelvarelsen men inser att de kan dra nytta av dess kunskaper. Något bett vill han dock inte veta av.

Annat är det med Demion. Hungrande efter makt och rikedom och en övernaturlig drivkraft att stoppa den huvudlöse konungens framfart gör att han villigt allierar sig med spindelgudinnan. Så snart drömmen avtar vaknar han och beger sig genast ut i mörkret för att dras till en dunge där han omfamnas av den lysande spindelvarelsen och märks med dess bett och kanske mer?

Argaryn har smugit efter sin vän och sett allt men var oförmögen att ingripa. Dock fruktar han det värsta och beslutar sig för att inte släppa Demion ur sikte.

När morgonen gryr beslutar man att skicka de två spejarna i förväg för att utforska om gravkumlet är säkert att närma sig.

Efter ett antal timmar återvänder Balhur ensam med bud om att gravens ingång är bevakad av okända män som ligger gömda i dess närhet. Elanea skyndade i förväg och borde varit tillbaks för länge sen.

De väntar ytterligare en timme men ger sig sedan av mot graven för att undersöka vart Elanea tagit vägen. De finner hennes spår och följer det till en dunge där de finner blod och spår av strid. Spåren därifrån är omöjliga att följa mer än en kort bit.

Vad har hänt och vad bör göras?

 

[Paal]

20. Döda drömmars grav spelmöte 7

Äventyrarna söker desperat efter nya spår till vad dom hänt Elanea. De bestämmer dig gör att undersöka kullen varifrån någon höll utkik mot gravkumlet.

Efter att ha positionerat sig bakom kullen lyckas hela gruppen oväntat nog smyga fram som skuggor mot de intet ont anande vaktposterna. Ukko och Argaryn sänker den första av de fyra vakter de finner på kullens krön. Demion, Balhur och Gandolfo dräper nummer två och sårar den tredje. Men den fjärde personen som Utharo stormar mot visar sig vara en vandöd draghoul och Utharo får samla sig gör att inte översköljas av obehagliga minnen från det stora kriget.

Demion kommer till hans undsättning och efter sköldvältande fram och tillbaka lyckas de till sist dräpa den ogudaktiga tingesten.

Under tiden lyckas den sårade vakten fly och kastar sig in i skogens djup med Ukko hack i häl. Svartalfen lyckas endast försinka den flyende något och hamna raklång framför dennes fötter. För att rädda sin stinkande kamrat sätter Argaryn en pil i halsen på vaktposten och dräper därmed deras sista källa till information. Dock kan de med hjälp av vakternas klädnad gissa att Van-Rogan slagit sig ihop med Odako på något sätt.

I desperation söker de av området kring gravkumlet men finner inget spår av Elanea och beslutar sig då för att söka vidare inne i gravhögen.

När de andra beger dig mot kumlets port stannar Argaryn upp och sätter i ensamhet på sig Vernhams ring av järn. Han känner dess inneboende kraft och binder den till sig för att genast se en handfull otydliga spöklika anleten för sin inre syn. Ansikten som alla vänds mot honom och betraktar honom misstänksamt.

Den närmsta och tydligaste uppenbarelsen tilltalar honom på ett språk han inte förstår men antar vara alviska. Långsamt lyckas han uttyda enstaka ord som "svurit... ...pakt ...kontaktas." Han känner ringens inneboende styrkor och svagheter och förstår åtminstonde delvis att han med detta svurit sig åt Järnpakten.

Argaryn förenar sig med de övriga i undersökandet av bronsporten som står på glänt. Gandolfo lyckas delvis tyda runorna men erkänner sig besegrad när det gäller den sista frasen som nämner en port. Väl inne i förkammaren finner de resterna av tre varelser som de gissar vara en av Goraks kumpaner, en Novis från Ordo Magica och en rustning som använts i något som påminner om en flammande tjänare-ritual.

Demion överväldigas av hoten och faran och föröker ge sig av men tvingas tillbaka in i graven av sina två röster i huvudet. Både Xanathas och Mäster Vernhams intressen är alltför starka för honom för att motstå.

De undersöker rummet med sprickan härnäst och finner den hålfyllda novisen och den splittrade träbron men skräms därifrån när de förstår att något väldigt är på väg upp genom sprickan mot dem. Istället flyr de in det vänstra rummet och underöker dess mosaiker och dess port. Både Xanatha och Mäster Vernhams röster försöker vägleda Demion men till liten nytta. Ingen upptäcker heller spåren av fällan utan hela gruppen är samlad framför porten när de försöker sig på att öppna den.

Prios välsignelse skiner över dem och alla klarar sig mirakulöst undan klingorna som viner runt dem med endast några skråmor. Alla utom barbarspejaren Balhur som tar ett flertal träffar och till sist klyvs i midjehöjd och faller död ner. Efter att chocken lagt sig och böner över Balhurs ande lästs skaldar Demion ett dödskväde över sin fallne vapenbroder. "I gravkummels mörker, ondska vi ska betvinga. Dock ej längre Balhur, kluven av en klinga".

Hela gruppen kämpar sedan med att öppna porten utan att drabbas av fällan på nytt. Men varken deras tolkningar av runorna (trots hjälp från Vernhams och Xanathas andar) eller deras fysiska försök att forcera porten räcker till. Till sist kommer de dock på att kila igen klingornas spår med hjälp av funna kortsvärd och kan med allas hjälp precis knuffa upp porten och få igenom hela gruppen innan porten återigen stängs bakom dem med ett ödesmättat dån.

Det sista de lägger märke till innan de ska bege sig framåt längs den becksvarta illavarslande korridoren är att porten saknar öppningsmekanism även på denna sida...

 

[Paal]

21. Döda drömmars grav spelmöte 8

Efter att ha förbundit såren och undersökt porten på insidan tar gruppen en välbehövlig vila. En vila fylld av märkliga drömmar.
Bilder flimrar framför Argaryns inre. En stilla glänta tar form, de omgivande trädens löv vaggar sin stilla dans till en knappt märk­bar bris. I gläntan sitter en ensam gestalt och mediterar. På dess högra hand finns en enkel ring av järn. Rostmärken på ringen och ett djupt jack efter någon tidigare skada ger den ett grymt utseende som inte speglas i resten av drömmen.

Den kåpklädde bäraren tittar upp och dess alvögon borrar sig varsamt men bestämt in i Argaryns ögon. Det är Godrai, alven de slogs mot och bredvid. Han spänner ögonen i honom uppfordrande, tycks sedan nicka resignerat och börja tala, men det hörs inga ord, istället formas fler bilder framför den sovande bågskytten.

En skog vars mörka inre sakta växer ju mer den exploateras av människans hand. För varje artefakt som bärs ut, för varje område som huggs ner så sprider sig en svärta genom naturen.

En alv, en männsika och en enorm vild varelse som tycks försvinna och flimra, alla med en lysande ring på ett finger som kämpar en förlorande kamp både mot skogens svarta skepnader och de som kommer utifrån för att tanklöst förstöra.

Godrais ansikte igen, spänner återigen blicken i Argaryn, ser sig sedan omkring och spärrar upp ögonen, ett mörker sänker sig runt dem, han börjar prata ljudlöst och göra varnande gester. Avslutar med en uppåtvänd utsträckt hand, han kallar på honom, ber honom att skynda. Och konstigt nog vet Argaryn med absolut visshet var gläntan finns, där alven väntar på honom och allt tynar bort för hsns inre syn.

Xanathas tankar rör försiktigt vid Demions sinne, som ett spindelnät som stryks mot hans hjärna. Hon varnar och ivrar på honom på samma gång. Fler kommer, de döda som vandrar, Törnefurstinnan, den mörka dimman. Det mörka hjärtat får inte falla i deras händer. Död. Korruption. Blod. Svärta. Hon tycks nästan uppskärrad, orolig. Hjärtat måste skyddas från dem, gömmas. Fara. Död. Mörker.

Vernhams ande rör sig oroligt i Demions bakhuvud. Han verkar oroligare, desperat, gör sig knappt förstådd. Kraften. Styrkan. För mycket. För gamla. Uråldriga krafter. Får inte nå den. Måste förstöras. Måste stoppas. Törnar, Fangafa? Dödskallar. Mörker, djupt, svart mörker. Spindlar? Spindlar! Spindeln!

Hurian Lo-Apaks ande känns påtryckande nära, i både Demions och Argaryns huvuden kan man höra hans kacklande, nästan uppspelta hånskratt, han är nära sitt mål, ivrig att slutföra vad som påbörjats. De känner även hans oro och brådska, fler är ute efter samma sak, mäktigare fiender än han räknat med, men alla kommer att falla när han når sitt mål, hela världen kommer att falla framför hans fötter, precis som i forna dagar...

Drömmarna väcks abrupt av ljud från andra sidan bronsporten. Någon undersöker och bankar på den. Fällan utlöses men hindras av svärden som stuckits in i mekanismen. Blixtsnabbt kilar Demion fast en spade under porten och ser till så att den inte går att öppna utifrån heller.

Gruppen skyndar försiktigt genom den mörka korridoren, fram till en sal som innehåller resterna av forna gåvor och smyckningar. I mitten av fyra altare ligger en kropp och två utgångar skymtas. Rummet genomsöks och Gandolfo börjar försöka tyda en stor stentavla som sitter över den norra öppningen. Argaryn smyger in i bergrummet söderut och finner en mängd rustningsstatyer. Han lägger handen på den närmsta och ser fascinerat hur glödande runor sprider sig över hela dess yta. När två glödgade kortsvärd viner mot honom inser han allvaret och hoppar undan.

Snart väcks fler och fler rustningar och hela gruppen måste hjälpas åt att hugga ner dem. Som tur är tycks magin som ger dem liv gammal och förslöad och de lyckas bekämpa åtta stycken, just som de gör sig redo att fly inser de att de övriga rustningarna ej vaknar. Dock syns en märklig rotlik tentakel med ett ensamt öga betrakta dem från en gång i bortre hörnet, en gång som tycks leda till rummet med sprickan. Kvickt utryms grottsalen och äventyrarna beslutar sig för att trotsa den varnande stentavlan och gå norrut.

Först undersöks och plundras dock kroppen i rummet som visar sig vara den sedan länge döda magister Senia. Då hörs även stridslarm och dödsskrianden från rummet med sprickan och hela gruppen skyndar vidare norrut, för att snart stå i en tronsal där en huvudlös mumie sitter på en tron med en karaff fylld med svart mörkerpulserande vätska framför sig.

Innan någon hinner göra något så störtar de kvarvarande fyra glödande rustningsväktarna in och tvingar inkräktarna till kamp. Men med Gandolfos anatema-besvärjelse och kraftiga hugg från krigarna så fälls även dessa relativt snabbt.

Mumien undersöks och dess spjut tas omhand efter att Demion begravt det i mumiekroppen för att försäkra sig om dess livlöshet. Demion lyckas sno åt sig den mörka karaffen när ingen ser och Gandolfo lyckas delvis översätta runorna som ramar in den sista dörren, vilken de är övertygade om är en hemlig väg ut ur gravkumlet. Tillsammans börjar de hacka bort runorna som binder dörren, samtidigt som Gandolfo förbereder en skingrande ritual.

Så uppslukade av sitt verk och längtan över att komma ut är de att ingen upptäcker att kultledaren Odako och rovriddaren Van-Rogan tillsammans med några underlydande smugit sig på dem och överrumplar dem. Full strid utbryter och hatet lyser starkt mellan de båda sidorna.

Då lyfter Odako upp den medhavda konungaskallen och Hurian Lo-Apaks ylande ande besätter genast Demion och tar honom i sitt grepp. Genast sliter den uråldriga konungen fran nidvattnet i karaffen och påbörjar drickandet av det. Argaryn inser allvaret i situationen och tvekar inte. Pricksäkert genomborrar han Demions hand med en välriktad pil och nidvattnet far ur den döde konungens grepp. Med lånad kraft från Xanathas och Vernhams andar inom sig lyckas Demion ta tillfället i akt och avhysa gastkonungens ande.

Konungagasten försöker förtvivlat inta en ny kropp men misslyckas gång på gång och måste tills sist försvagad åter inta sitt mumifierade fängelse på tronen.

Samtidigt har Van-Rogan inlett en rasande envig mot Utharo som i den vandöde ser sin svurna fiende från förr. Argaryn blandar sig även han in i duellen och får återigen känna den vandödes styrka. Denna gång har rövarhövdingen surrat en andra spikklubba vid sin armstump och pressar bägge sina motståndare hårt. Det är inte förrän Utharo lyckas aktivera sin heliga aura och suga den stulna livskraften ur den vandöde som de får övertaget mot honom.

Ukko som smugit bakom sektledaren går till anfall mot Odako och lyckas dräpa honom med en förgiftad dolk i ryggen, dock inte förrän han med svartkonstens hjälp försvagat Demion kraftigt. Ukko ger sig i kast med de återstående rövarna medan Demion hjälper Gandolfo att slutligen bryta ner runsigillet runt dörren. När runporten slås upp står det snabbt klart att det är en skattkammare de öppnat och inte någon väg ut. Så snart de korsat tröskeln in sänker sig ett snärjande mörker genom taket och både Gandolfo och Vernhams ande i Demions bakhuvud förstår att de i dörrens runor brutit mer än bara dörrens skydd. I panik sliter Gandolfo och Demion åt sig de närmsta skatterna och försöker fly då rummet fylls av det isande mörkret. Demion klarar sig tack vare Xanathas bett medan Gandolfo förlamas av kylan.

Utharo och Van-Rogan har i det närmsta förintat varandra, Utharo kan knapp röra sig i sin sönderbankade rustning som mot alla odds hållit honom vid liv under den monstruöst starke vandödes obevekliga slag. Dock har han lyckats bibehålla sin heliga aura som sakta men säkert brutit ner de oheliga energier som hållit Van-Rogan vid liv. Ett sista mäktigt hugg med korpnäbbshäxhammaren dräper rövarhövdingen men lämnar den fallne krigarprästen hjälplös mot mörkrets omsvepning och gravkyla.

Även Argaryn fångas av mörkrets framfart då han skyndat för att hämta mörkrets hjärta och konungaspjutet och Demion måste släpa ut både honom och Gandolfo i tillfällig säkerhet utanför tronsalen. Tillsammans med Ukko som kommit ut på egen hand flyr de efter den siste levande rövaren, som springer rakt mot rummet med sprickan. Påivrade av Xanatha hetsas de av mörkrets förföljelse rakt i Törnefurstinnans väntande tentakelarmar. De hinner dock bli varnade av att den siste rövaren några steg famför dem fångas och krossas av en uppskjutande rotarm. Men just som de gör sig redo att sälja sina liv dyrt så griper Xanatha in. Den lysande spindeln störtar ner från ovan och håller Fangafa borta med sitt ljus. Gruppen får en chans att korsa sprickan via en ditlagd stock men Tönefurstinnans vredgade slag gör att de alla rasar ner i underjorden.

Blåslagna men vid liv ser de spindeln i fortsatt kamp hålla törnemonstret borta och de lyckas allihop fly vidare genom en av sidogångarna. Ledda av en obeveklig Xanatha kommer de genom undervärldens håligheter till slut ut till det närbelägna slukhålet. Väl där ställer Xanatha ett ultimatum, lämna över mörkrets hjärta, detta nidvatten som tycks så eftertraktat av de mäktiga väsen som lockats till dess närhet. Lämna över det eller dö. Med en spindel till halvgud framför sig och två ostoppbara monstrositeter på väg bakom sig ser våra hjältar inte sig ha något val utan överlämnar nidvattnet till spindeldrotten. Hon tycks dem dessutom vara det minst onda alternativet även om de inte vågar lita på henne fullt ut. Flyendes från slukhålet ser de spindeln försvinna in i skogarnas djup med både ett växande mörker och en ursinnig törnefurstinna efter sig.

Äventyrarna är knappt vid liv och inser det hopplösa i att försöka leta efter Elanea eller söka efter överlevande i gravkumlet. De fruktar att hela området kommer bli ett slagfält för de makter som jagar efter mörkrets hjärta och beger sig därför mot utposten vid flodens rand och de kvarlämnade noviserna. Väl där slänger de sig i den väntande båten och seglar iväg mot det avlägsna Tistla Fäste. Bakom sig lämnar de ett mörknande landskap med ett ytterst svårtytt öde.

 

[Paal]

21½. Döda drömmars grav spelmöte 8.5

Efterspel i Tistla Fäste

Efter en lugnare färd tillbaka från Davokars djup är äventyrarna tillbaka i Tistla Fäste. Först uppsöks Borgmästare Nattbäcka då Demion och Argaryn avlägger sin rapport inför Nattbäcka och häxan Yagaba.

Borgmästaren tycks nöjd med att de omedelbara hoten mot staden undanröjts men oroad över de hot som äventyrarna stött på. Dock verkar han inte intresserad att spendera mer pengar eller tid på att undersöka saken närmare.

Yagaba är uppenbart missnöjd med att de bägge barbarspejarna inte klarat sig tillbaka och även synbart oroad över hoten mot skogen.

Nattbäcka tar emot Hurian Lo-Apaks spjut som sin andel av expeditionen och gör en rejäl vinst.

Nästa möte är med ordensmästarinnan Eufrynda då även de räddade ordensnoviserna lämnas över. Eufrynda belönar äventyrarna med en blygsam summa och visar tydligt att hon är mer intresserad av potentiella krafter och ruiner att utforska djupare än eventuella hot. Dock krävs Kapitelmästarens medhåll vilket verkar svårt att få.

Därefter söks Lestra men det enda de lyckas få reda på är att hon kallats av prior Emundi till svartkappornas klosterhus i staden och blivit motvilligt ivägskickad på något okänt uppdrag.

Istället bär det av mot antikhandlaren Elda och hennes skyddsling Tenid som hjälper dem med att sälja vissa fynd och identifiera andras kvalitéer samt att fylla på vårdförråden. De förser även Demion med upplysningar om någon som kallat sig Ben Svarte av Valbroso som frågat efter honom genom hela staden med ett anhang hejdukar vid sin sida. Demion känner igen honom som en bastardfödd oäkting till kusin som ofta används av Baramei för smutsiga uppdrag. Ben Svarte lämnade dock fästet för några dagar sedan för att söka efter Demion i byarna längs skogsbrynet.

Argaryn å sin sida planerar en enmansresa in i skogarna för att stilla sina drömmar om en glänta med en väntande gestalt.

 

[Paal]

Väktarens Vrede - Mellanspel på distans: Argaryn

Mardrömmarna är tillbaka. Efter allt som hände i Hurian Lo-Apaks gravkammare, att nästan blivit besatt, utslagen av det krypande mörkret och påverkan från de uråldriga varelser och krafter de stötte på har fått de gamla mardrömmarna att komma tillbaka. Inte många nätter innebär vila för Argaryn numera. Han låter dock inte dessa marritter få honom på knä, han är beredd och van att möta konsekvenserna av sina handlingar. Det enda sättet att kompensera för sina onda gärningar är med goda, han tror och hoppas innerligt att mardrömmarna kommer avta i takt med att samvetet lättas.

Efter någon veckas vila i Tistla Fäste beger sig Argaryn så slutligen iväg på den ensamma resa in under Davokars lövkronor som han muttrat om sedan återkomsten från gravvalvet. Efter en rad strapatser och ett par dagars vandring når han så gläntan som hägrat i hans drömmar, bara för att finna den tom och öde. Inte ett spår av alven Godrai står att finna och alla försök att med järnringens eller drömmarnas hjälp kontakta honom misslyckas. Till sist hittar Argaryn dock en liten gåva insvept i en bit tyg gömd under en grästuva. En ansiktsmask gjord av fronten på ett kranium. Skelettet är infattat med mystiska symboler av järn. Skrivet på insidan av tygstycket står ett fåtal ord, präntade på ett främmande manér, nästan som på vers, men tydligt läsbara: “Tidpunkten olycklig. Viljornas kamp rasar. Oenigheten stor. Redskap för insikt. Visa dig värdig. -G”.

Väl tillbaka i fästet slås Argaryn återigen av sin vän Demions förfall. Denne har stängt in sig och studerar maniskt alla gamla böcker han kommer över, utan att berätta sitt syfte. Det undgår dock inte Argaryn att både korruptionens manifestation och Spindelväsendet Xanatha ständigt är i Demions tankar. Bekymrad över Demion försöker han hitta ett sätt att rädda och rena honom. Kanske med hjälp av Skymningsvattnet? Ukko och Gandolfo har ombetts att utröna om så är fallet och tycks positiva, de undersöker även om det finns andra sätt att renas från den korrumperade svärtan. Argaryn har också skickat brev till Lestra som fortfarande inte är tillbaka, för att ta reda på mer om olika reningsprocesser, dock utan att nämna Demion vid namn. Svaret har dock ännu dröjt.

Aragaryn har också förnyat sina kontakter vi stadsvakten, såsom Kapten Marvello och Sergeant Grollo. Han har även kontaktat Elda för att veta mer om Järnringen, och vad man kan använda artefakten till. Tillsammans har de lyckats att mer utförligt definiera dess andvändning dock har Elda varit tvungen att, högst diskret, rådfråga sina kontakter inom Ordo Magica om vissa effekter och historiska sanningar om Järnpakten, till en kostnad av 5 Daler. Detta var vad de fann, det mesta nedtecknat av en yngre Mäster Vernham, innan han valde att lämna orden.

“Enligt sägnerna smiddes Järnpaktens ringar av alver i drakarnas eld på trollens städ, som ett vapen mot den tilltagande korruptionen i Symbaroum. I ringarna band de gamla släktena de sista resterna av den rena magin, innan den slutligt korrumperades. Ringarna bars av Järnpaktens härförare i slutstriden mot Symbaroums mörker. Det är i alla fall alvernas legender om ringarna, så som de berättats för Järnpaktens fåtaliga mänskliga allierade. Nu har drakarna försvunnit, trollen brutaliserats, och inte ens alverna sluter mangrant upp bakom den forna alliansen. Ringarna var aldrig många och nu är de ännu färre.”

 

[Paal]

[h=2]Väktarens Vrede - Mellanspel på distans: Demion[/h] Demions vänstra hand/underarm, den han brukar hålla maskburken i har börjat nekrofieras. Den ser lätt förtorkad och missfärgad ut. När han använder maskformeln kryper det ut likmaskar under naglarna och ur små sprickor i det gulnade köttet. Ibland tycker han sig upptäcka att han gör saker med handen som han är omedveten om. Han har även börjat få smärre spindelborst i nacken, på den friska armen och på benen, inget som syns på håll, men han är definitivt mer sträv än tidigare.

Efter någon veckas vila i Tistla Fäste beger sig Argaryn så slutligen iväg på den ensamma resa in under Davokars lövkronor som han muttrat om sen ni återvände från gravvalvet. Demion har återigen dykt ner i sina studier av de mystiska konsterna, både sporrad och skräckslagen av de fysiska stigman han börjat uppvisa. Förtvivlat söker han i allehanda böcker och pergament efter svaret på vem Xanatha kan vara. Det han finner är allt från sagor och berättelser om dyrkade spindelgudar och halvgudar till beskrivningar av spindelmonster som jagar i skogarnas djup. Den enda gången han påträffar namnet Xanatha är i en flera hundra år gammal opålitlig text som nämner henne som en dotter till spindelgudinnan Oroke och moder till den ökände spindelkonungen. Texten har dock fler inslag av saga än av historiskt dokument.

Sin arm har han lyckats fastställa är i någon tidig fas av nekrofiering. Han kan inte undgå att göra kopplingar till de många rapporter om vandöda som dykt upp i riket de senaste åren. Han har också upptäckt att han inte längre behöver flaskan med likmaskar för att genomföra sin larvböld. Han tycks ha tillräcklig kontakt med maskarna i sin arm redan…
Han har vid ett flertal tillfällen fått höra att Ben Svarte av Valbroso söker efter honom men har lyckats undvika den bastardfödde kanaljen än så länge. Han fruktar dock att Ben Svartes intentioner är allt annat än vänskapliga, speciellt med tanke på hans historia av svarta dåd i Barameis tjänst och inte minst med tanke på den mordiska uppsynen hos den handfull stråtrövare han har i sitt följe.

En natt medan Demion ligger och vrider sig i orolig sömn drömmer han återigen om den vita svagt lysande jättespindeln som kallar sig Xanatha. Hennes viskningar ekar då och då i hans skalle, men det här är något annat, det påminner om när han pratade direkt med henne i Davokars djup. De väsande viskningarna blir tydligare och tydligare tills de klart kan urskiljas:
“Låt mig hjälpa dig. Låt mig hjälpa dig min trogne tjänare. Kan inte låta min tjänare ruttna, nej, nej. Det går inte för sig. Akta dig för den ruttnande svärtan. Stygg lakej! Låt mig hjälpa dig. Låt Xanatha göra allting bättre...”

Demion vaknar med ett ryck och känner en brännande smärta nedanför halsen. En liten animerad silverstatyett av en spindel med en grumlig ädelsten i bakkroppen har krupit upp på Demions bröst medan han sov. Spindeln sitter fast i en tunn silverkedja som tycks komma från dess bakdel, en kedja som snärjts åt hårt kring Demions hals, utan synbar låsmekanism. Den har precis stungit sig fast, och sitter nu kring hans hals, som ett halsband som inte går att ta av.

 

[Paal]

[h=2]22+23. En stormig natt på Bastarden & Byrackan, spelmöte 1+2[/h] Under en vandring ibland Tistla Fästes gränder upptäcker Argaryn och Demion att de är förföljda. De konfronterar snart sin förföljare och det visar sig vara en gammal bekant till Argaryn, Iohnai Dekar, även kallad Stråtdoggen. Denne har blivit ombedd att spåra upp och kalla våra vänner till ett möte med hans hemlighetsfulla arbetsgivare. Mötet sker på en mörk taverna där uppdragsgivaren sitter delvis dold bakom ett draperi i ett bås. Denne visar sig vara en kvinna som varken ger sitt namn eller sin bakgrund men som istället berättar att hon med Stråtdoggens hjälp spionerat på och tillfångatagit en av Ben Svarte av Valbrosos hantlangare.

Under förhöret fick de reda på att denne skulle motta ett stulet paket från en korrupt kurir på värdshuset Bastarden & Byrackan en dagsritt österut från Tistla Fäste imorgon kväll! Hantlangaren avslöjade också att Ben Svarte planerade att ange Demion som syndabock för stölden och mordet. Hantlangaren avslöjade dock endast var och när mötet skulle äga rum och att han om möjligt skulle tysta kuriren efteråt, inte vem kuriren är eller hur de skulle känna igen varandra. Tyvärr avled sedan hantlangaren under tveksamma omständigheter, Stråtdoggen hävdar att han inte brukat för mycket våld och att något gift kan ligga bakom, men saknar konkreta bevis.

Stråtdoggen är rädd för att han blivit sedd av en kumpan till hantlangaren och är därmed bränd för fler uppdrag. Därför vände sig uppdragsgivaren med Dekars rekommendation till Demion och Argaryn, eftersom de själva har intressen i affären. De båda vännerna accepterar och utlovas en belöning på 25 daler nu och ytterligare 25 vid överlämnande av paketet.

I gryningen ger de sig av tillsammans med svartalfen Ukko. Gandolfo var dessvärre uppbunden av Ordo Magica-åtaganden. Vädret är dåligt vid avfärd och blir bara sämre under dagen, när de väl kommer fam till värdshuset är det full storm som rasar. De lämnar in hästarna i stallet och språkar kort med stalldrängen Bake som informerar dem om att svartalfer inte är särskilt välkomna i huvudbyggnaden. Ukko stannar därför i stallet tillsammans med Bake och tre vakter som tillhör några av gästerna.

Väl inne i värdshuset möts de av värdshusvärden Carvallo och serveringsflickan Drea. Av dessa får de kortfattad information om de övriga gästerna. Sedan spenderas åtskilliga timmar med att gå runt och prata och interagera med övriga gäster.

Balotelli
Handelsman som är gladlynt och säker i sig själv. Påstår sig vara på väg till Tistla Fäste i affärer, som han lättsamt lämnar diffusa. Studerar intresserat paret i mitten och tycks mer än lite förtjust i Parletoxoi.

Friherrinan Guinavei av Indarra
Intelligent och vitsig. Förkärlek till skojerier och tycker den mesta av aristokratin är stel och tråkig.
Har haft en kortare affär med demibaron Dorogallo för flera år sedan. Påstår sig bara vara ute på en utflykt och blivit charmerad av den unge Parletoxoi som hon är intensivt försjunken i.

Demibaron Rostario av Dorogallo “Gyllenhane”
Baronen är en barsk men ärbar man med en svaghet för spel och dobbel samt godsaker. Han har lånat pengar av familjen Valbroso för några år sedan, vilket är något av en öm punkt. Har haft en kortare affär med Friherrinnan Guinavei för flera år sedan, vilket han hävdar ej berör honom, dock har han henne under ständig uppsikt. Är på väg hem efter affärer med adelsmännen i riddarhuset i Tistla Fäste.

Ossipei Pendak
Lärd före detta ordensmagiker, vältalig och skämtsam med en viss tendens att stirra. Försjunken i sina böcker som Demion efter lite möda lyckas identifiera som svartkonstiga. Säger sig utföra studier om livet självt.

Parletoxoi
Underskön yngling som helst bara vill bli lämnad ifred för att kunna ha en intim afton med Friherrinnan. Tycks svårimponerad och ointresserad av övriga gäster. Har ett ålderdomligt namn och är väldigt vag med sitt ursprung.

Septima Drako
Häxjägare och svartkappa. Känd bekämperska av styggelser och svartmagiker. Trogen solkyrkan, men ingen fanatiker. Tycks ensam och något grubblande. Jagar en demon som kan anta mänsklig form, men vet ej vilken form styggelsen har tagit. Har med sin nyanställde vapendragare Bario. Inleder ett distanserat flörtande med Argaryn.

Bario Sicofante
Presenterar sig som anställd som lakej och vapendragare åt Septima Drako, har dock endast varit i hennes tjänst några veckor men sägs av denna ha dolda talanger. Tycks nervös och orolig, speciellt när hans syster, som han inte tycks vilja veta av eller kännas vid, dyker upp.

Okia Sicofante
Dyker upp strax efter våra hjältar. Syster till Bario, som hon råkat stöta på här, men tycks obekväm eftersom han jobbar med Drako. Säger sig vara på ett uppdrag för att leverera ett känsligt brev från någon i Tistla Fäste. Har valt annan väg än sin bror och tycks inte komma överens. Charmig, men försöker dölja en inre oro.

Kvällen tar en ny vändning när Demion och Ossipei inser att de båda är magiker av den svarta skolan och Ossipei avslöjar att han insett att Parletoxoi är en andevarelse eller demon med stor kraft. Samma demon som Septima Drako jagar.Svartkonstnären försöker genast övertala Demion att förena sig med honom och underkasta sig demonens makt och bli hans tjänare. Demion är för en kort stund villrådig men greppar sedan sin dolk bakom ryggen och gör sig beredd att hugga ner Ossipei i vredesmod. Samtidigt har Argaryn konspirerat med svartkappan Drako och hennes väpnare Bario för att avslöja eventuella demoner med en offerröksritual, något sent inser Argaryn att en sådan ritual också skulle kunna avslöja Demion som svårt korrumperad. Han lyckas förhala ritualen för ögonblicket, när Demion skrider till verket...

 

[GMagnus]

Min rollspelsabstinens blev just värre efter att ha läst denna tråd.
Ska påbörja spel i Symbaroums värld men småbarnslivet gör det långt mellan gångerna.

 

[Paal]

[h=2]24. En stormig natt på Bastarden & Byrackan, spelmöte 3[/h] Med ena handen över munnen på Ossipei och dolken i den andra skrider Demion till verket. Hugget blir dock något förhastat och rispar endast den förvånansvärt välrustade magikern. Ossipei svarar med att förbanna sin anfallare och försvarar sig bäst han kan. Argaryn blandar sig i striden med pilbågen i högsta hugg men misslyckas gång på gång med att skada sitt mål. Övriga gäster avvaktar något men när Ossipei börjar kasta förfrysande svartblixtar omkring sig blandar sig även svartkappan Drako och hennes hantlangare Bario i striden. Detta övermäktiga motstånd till trots lyckas svartmagikern hålla dem alla stången med sina förbannelser och mörkerblixtar. Ossipei kämpar sig sakta mot paret i mitten av rummet och utropar sin eviga lojalitet och underkastelse till Parletoxoi samtidigt som han ber om hjälp och frälsning. Parletoxoi betraktar endast scenen med roat intresse medan Friherrinnan dragit ett handarmborst och ser sig vaksamt omkring.

Plötsligt uppenbarar sig Balotelli bakom Friherrinnan och drar en giftglittrande kniv genom hennes hals. Ingen hinner reagera för att stoppa honom i tid men Argaryn rusar för att hindra hans flykt medan demibaronen rusar fram mot Guinavei skrikandes hennes namn. Men ingen av dem lyckas med sitt uppsåt, Balotelli lyckas fly ut i stormnatten med ett sista hånleende mot det kaosfyllda rummet medans Guinavei drar sitt sista rosslande andetag i demibaronens famn.

Nu händer allting väldigt fort. Demion lyckas till sist med sina kumpaners hjälp pressa sig igenom Ossipeis svartkonster och genomborra honom med sitt svärd. Den seglivade svarkonstnären faller, klamrandes Parletoxois nedblodade ben. Detta kombinerat med Friherrinnans plötsliga död får varelsen som kallar sig Parletoxoi att slutligen agera. Med ett isande vrål slits hud och kött från Parletoxois form och kvar står en skugglik skepnad vibrerandes av mörk energi, en utomvärldslig demon. Alla reagerar olika, Okia har flugit upp i ett hörn vid bardisken och håller sig undan bäst det går. Drako inser att detta är demonen hon jagat och börjar desperat förbereda en purgatoriumbesvärjelse. Bario gör ett misslyckat utfall mot demonen och drar sig sedan fegt undan efter att ha fått en smäll från demonens skugglika klor, trots Drakos befallningar om anfall. Demion står redan öga mot öga med den demoniske motståndaren och hugger vildsint in i dess mörka form. Han inser snart att vanliga, världsliga vapen endast har begränsad effekt då hugg som hade klyvt en vanlig människa endast lätt sårar styggelsen framför honom. Argaryn börjar ta kommandot och koordinerar anfallet samtidigt som han pumpar in pil efter pil i demonens eteriska kött. Demibaronen, förblindad av friherrinnans död anfaller även han i närstrid men fångas i ett strypgrepp av Parletoxoi som sakta suger livskraften ur honom tills han endast är ett förtorkat skal av sitt gamla jag. Demonen sänder även ut våg efter våg av svart isande kraft som försvagar samtliga och förstenar några tillfälligt.

Alla är på gränsen av vad de tål när Drako lyckas besvärja demonen med sitt purgatorium och försvaga den tillräckligt för att Demion slutligen ska lyckas fälla det avgörande hugget och Parletoxoi tycks implodera in i sig själv och försvinner från denna värld. Men ingen vila väntar utan Demion, Argaryn och Drako konfronterar genast Bario om de kommentarer han råkade lägga under striden om att tjäna andra mästare. Det bli snabbt tydligt att han är den förtappade kuriren de sökt och att han vägrar överlämna sitt paket utan korrekt signal. När våra hjältar försöker storma honom slänger han en blixtbomb rakt framför dem, vilket förblindar Argaryn och fäller den hårt sargade Demion till marken till synes livlös.

Argaryn är tillfälligt blind men hör ljud av strid och försöker blanda sig i kampen för att förhindra Barios flykt. När hans syn kommer åter inser han att det är Okia som slutligen lagt sig i saken och attackerar sin bror, uppenbarligen själv ute efter det mystiska paketet. Efter en kort strid och ett misslyckat försök att slita paketet från sin bror inser Okia det hopplösa i sin situation och avvaktar utkomsten mellan Argaryn och sin bror.

Under tiden har Septima Drako stabiliserat och väckt Demion från dödens rand. När Argaryn övertalar svartkappan att överlåta paketet till dem mot att hon får ta hand om Bario efteråt så inser kuriren att han är chanslös. Han kastar en liten läderränsel till Argaryn och dyker ut i åskstormen utanför. Argaryn försöker medla fred med och rekrytera Okia som avslöjat sig som före detta gillestjuv men hon skyller på ouppklarade affärer och skulder och avvisar vänligt men bestämt. Efter korthuggna farväl på vad som ändå får sägas vara goda termer lämnar både Okia och svartkappan våra hjältar. Drako skyndar efter sin forne väpnare och på väg till stallet möter hon de vakter som huserat där under natten och informerar dem kort om läget. Detta tillsammans med värdshuspersonalens vittnesmål gör att Argaryn och Demion lämnas fria att lämna värdshuset utan ont blod. Vakterna lämnas att ensamma ta hand om den knappt levande demibaronen och de lik som natten lämnat efter sig.

Efter att ha hämtat upp och pryglat en lugnt snarkandes Ukko för hans inaktivitet och förbundit de värsta skadorna beger sig så våra hjältar tillbaka mot Tistla Fäste och först när de är ensamma på vägen öppnar de läderränseln med paketet. Det visar sig innehålla en hemlig rapport från drottningens tillika hemliga sekretoriat, en spionorganisation vars uppgift är att hålla länderna och områdena utanför Ambria under uppsikt. Deras rapport är långt ifrån upplyftande och väcker snarare fler frågor än den lämnar svar.

 

[Paal]

[h=2]25. Väktarens Vrede, spelmöte 1[/h] Argaryn och Demion med Ukko i släptåg återvänder till Tistla Fäste med den hemliga rapport de skickades för att hämta. De är fast beslutna att kopiera så mycket av rapporten som de hinner innan de blir kontaktade av sin uppdragsgivare. Det visar sig dock att de har mer tid än de trott, dagarna går och de hinner både kopiera rapporten i sin helhet samt under Ukkos hårdhänta vård hela alla sina skador från uppdraget. De lyckas även ta reda på att Stråtdoggen tycks ha lämnat staden strax efter att de själva begav sig iväg.

Det är inte förrän den tredje dagen som det knackar på dörren och en försynt svartalfsjänta överlämnar ett brev i vilket deras uppdragsgivare ursäktar dröjsmålet, förklarar att något annat stort är på gång och ber dem möta henne snarast på baren Ormbunken några kvarter bort. På väg dit kan de inte undvika att känna den tryckande känsla av oro och ont varsel som ligger som en filt över staden. Efter att ha plockat upp Gandolfo på vägen möter de återigen kvinnan som ännu ej delgett dem sitt namn, denna gång ensam. Hon tar emot ränseln med rapporten och betalar dem, de får även en bonus i form av två doser livselixir samt en förfrågan om vidare samarbete. I vaga termer beskriver hon uppgiften som att skydda och hjälpa henne spåra upp en ondska som har kommit till fästet samt att bekämpa denna ondska innan den drabbar staden och orsakar hundratals dödsfall. Hon beräknar att de har fem dagar på sig. Därefter ber hon våra hjältar nämna sitt pris och att de hon arbetar för har har enorma resurser. Argaryn vill åt en hållhake på sin nemesis, Baramei av Valbroso, Ukko vill ha fördjupade kunskaper i hemliga alkemiska preparat medan Gandolfo vill åt motsvarande kunskaper inom magin, såsom formelsamlingar eller dylikt. Demion är ute efter något mer konkret, ett mästerligt svärd av episka mått för att matcha hans egenutnämnda legendariska färdigheter.

Precis när de sista kraven har mejslats ut hörs en klocka klämta. En klocka som inte hörts på fyra år, det är varningsklockan vid norra porten som varnar för fara mot staden. Kvinnan ber våra hjältar att genast undersöka saken och rapportera tillbaka till henne så fort som möjligt. Själv vill hon inte bli sedd öppet och speciellt inte med den hemliga rapporten på sig utan lovar att invänta dem här på Ormbunken.

När våra äventyrare anländer till norra porten är de knappast ensamma. Stora folkmassor har hopats för att ta reda på vad som är i görningen. Kapten Marvello leder en handfull stadsvakter som håller portarna stängda och folket under kontroll. Efter att ha klättrat upp på ett tak för att få syn på hotet ser de två enorma kolosser med varsin häxa ridandes på sina ryggar komma brakandes ut från skogsbrynet. Stor uppståndelse utbryter och Marvello samlar en grupp representanter för stadens olika grupperingar till en delegation för att gå ut och möta häxorna. Demion och Gandolfo lyckas övertyga vaktkaptenen att våra äventyrare bör närvara och de beger sig i samlad tropp ut för att förhandla. Gandolfo agerar översättare och samtalar med den manlige av häxorna som presenterar sig som Gadramon och sin kollega som Eferneya, de har blivit skickade av huldran från Karvosti för att varna och hjälpa de boende i Tistla Fäste om den ondska som kommit till staden enligt de drömsyner som Yeleta haft. Marvello fastslår dock att häxorna inte kan släppas in i staden utan borgmästare Nattbäckas uttryckliga order och ber de bägge besökarna att invänta vidare svar i skogsbrynet.

Tillbaka innanför murarna skyndar Marvello till Nattbacka för att informera borgmästaren medan våra äventyrare beger sig mot Ormbunken för att göra detsamma med sin uppdragsgivare. De hinner dock inte långt förrän ett öronbedövande dån skakar hela staden. Ljudet är så mäktigt att folk kastas till marken med blödande öron och näsor. Ukko slås nästan ut av ljudet och måste hjälpas upp av de andra. Då hörs nästa oljud, ett knakande och brakande som om marken själv vred sig i plågor följt av ett enormt ras. Återigen beger sig gruppen mot Ormbunken men nu är luften fylld av damm och stoft, sikten är bara några meter och folkmassor flyr bort från ljudets ursprung. Snart inser äventyrarna att det är mer än en naturkatastrof som driver på folket, stridsljud hörs och blodiga, sårade människor flyr i panik. Vid ett flertal tillfällen stöter våra hjältar på grupper av stadsfolk som desperat slåss mot varelser som tycks vara förvridna människor, halvt omvandlade till bestar, med klor, huggtänder och armar omformade till benklingor. Efter att ha hjälpt stadsborna och nedgjort en handfull mansbestar börjar de närma sig Ormbunkens kvarter, då de blir anfallna av en större grupp, bestående av både mansbestar och mer mänskliga fiender som dock tycks omformade och förvridna även de. Våra hjältar visar dock prov på sin vapenskicklighet och besegrar sina motståndare utan större problem. De hinner undersöka de fallna och konstaterar att de ser ut att ha blivit omformade på ett medvetet sätt och att det inte rör sig om styggelser. Gandolfo kunde också tolka vad en av de mänskligare krigarna röt under kampen, användandes en dialekt av barbarernas språk, som “För Haloban, För Helionor, hämnden smakar människokött!”. Direkt när de börjar röra på sig igen blir de återigen anfallna av en ännu större trupp. Även denna gången gör våra hjältar bra ifrån sig, även om oddsen är sämre, men i slutet av striden får de oväntad förstärkning i form av tre templárer som gör processen kort med de kvarvarande fienderna. Dessa presenterar sig kort som tre bröder vid namn Leohan, Hen-Loan och Venhal av Mekele och fortsätter sedan att pressa framåt mot det slukhål som visar sig ha svalt hela kvarteret som Ormbunken låg beläget i.

Vid slukhålets rand tycks fienden nu ha drivits tillbaka och ett tiotal stadsvakter under Grollos ledning har börjat sätta upp en barrikad runt hålet. Där påträffas även ordensmästarna Eufrynda och Kullinan av Furia samtalandes om hur stadsbor, både levande och döda dragits ned i hålet av fienderna. Demion och Argaryn börjar samtala med dem och förstår att man vill invänta Nattbäckas ankomst och order innan man gör något drastiskt, längre hinner de inte förrän Kullinan bryskt hyssjar dem för att lyssna och man hör krafsande ljud från slukhålet som närmar sig markytan. En vakt dras skrikande ner i hålet av en bestkrigare och sen myllrar fienderna upp från hålet och sprider sig åt alla håll, kastande sig över våra hjältar.

 

[Paal]

[h=2]26. Väktarens Vrede, spelmöte 2[/h] Runt hela slukhålets kant vräker sig bestialiska krigare och mansbestar upp och anfaller alla de kommer åt. Våra hjältar ansätts hårt och gruppen de slåss mot leds av en krigare med tydliga ledaregenskaper och ett enormt svärd som han svingar med stor skicklighet. Demion utmanar raskt denne ledare men såras omedelbart av ett hugg som hade fällt en vekare individ till marken. Men Demion står pall och lyckas tillsammans med sina vänner dräpa den skrämmande svärdsmannen och varenda en av hans underhuggare. Illa tilltygade men vid liv förbinder de snabbt sina sår och ser att angriparna tycks ha drivits tillbaka ner i hålet tillfälligt.

De hjälper hastigt till med att reparera barrikaden och ska just bestämma sitt nästa drag när paniska rop på hjälp hörs från en gränd nära dem. De rusar dit och inser att fienderna underifrån brutit sig igenom till en källare och nu strömmar fram från en källaröppning. En person är redan på plats och står omringad av mansbestar, det är en fruktansvärt bakfull och uppretad Serex av Attio som redan är i full gång med att klyva fiender till höger och vänster. Våra hjältar ger sig genast in i striden och de lyckas tillsammans besegra fienderna och vinna något av Serex gillande. Då hörs plötsligt ljud från fler annalkande fiender från källaröpningen. Efter ett misslyckat försök att få Serex att fly med dem inser våra hjältar att de måste strida, och hinner precis göra sig redo när nästa våg av fiender möter dem. Först kommer ytterligare en mordisk ledare för bestkrigarna men Serex visar varför hjältesånger sjungs om honom och frigör ledarens huvud från hans kropp med sitt första hugg. Trots uppbackning från en svartkonstosande magiker tvingas fienderna vika ner sig och huggs ner, alla utom den siste krigaren som Ukko istället slår medvetslös och tar som fånge.

Tillbaka vid slukhålets kant är det spänd väntan som råder. Fler stadsbor, äventyrare, stadsvakter, tempelvakter och privata livstyrkor har anslutit och står redo för nästa angrepp,men inget händer. Allt är tyst och stilla när ett rasslande, hasande, nästan slingrande ljud kommer nerifrån mörkret. Det växer i styrka tills det plötsligt börjar avta och försvinner bort som om det bara passerat förbi. Istället uppenbarar sig en krigarkvinna nere ibland rasmassorna i hålet, en kvinna med rovdjurskäftar, grå läderartad hud och kolsvarta ögon. Hon uppger ett hatiskt vrål och dyker sedan ner i mörkret på utbredda fladdermusvingar. Sedan blir det åter tyst, denna gången håller lugnet i sig.

Våra hjältar passar på att språka med Eufrynda och Kullinan igen och förstår att de är säkra på att Nattbäcka kommer ge Ordo Magica uppdraget att utforska slukhålet. Efter att ha överlämnat sin fånge för studier och förhör samt visat sitt värde i försvaret av staden så tror Eufrynda att de har goda möjligheter att bli en del av expeditionen, men frågan måste beslutas av kapitelmästare Cornelio, vilken de uppmanas uppsöka senare under dagen. Även de tre solriddarna är på plats men samtalet blir kortvarigt då en av de tre bröderna är allvarligt sårad. Istället beslutar våra vänner sig för att uppsöka häxorna vid skogsbrynet och samråda med dem.

Väl hos häxorna samtalar de med Gadramon och kommer till en överenskommelse där de ger häxorna information om händelserna inne i staden mot att dessa hjälper våra vänner att tolka och förstå vad som sker och vad de hittar. Vad de får reda på är att Bronsbrunnen egentligen är en urgammal varningsanordning mot starka korruptionskällor. Att Huldran haft drömsyner “...ur en döende gud ska Svärtan födas...”, “...natten dränker plundrarnas stad...”, “...inte upphöjelse, ett fall, djupt ner i Ovärldens mörker...”. Häxorna anser att korruptionskällan måste hittas och oskadliggöras och att de är villiga att hjälpa med information, de kan inte bege sig in i staden utan borgmästarens tillåtelse, vilken de ber våra hjältar att skicka bud om. Efter denna överenskommelse vänder Argaryn, Demion, Ukko och Gandolfo sina steg tillbaka mot fästets norra port.

 

[Paal]

[h=2]27. Väktarens Vrede, spelmöte 3[/h] Tillbaka innanför fästets murar beger sig våra äventyrare för att fylla på Argaryns sinande arsenal av pilar hos Tukios Pilar & Lod. Även ett besök hos den häxkunniga medicusen Dengala hinns med och gruppen är åter i någotsånär stridbart skick. Därefter bestämmer de sig för att undersöka bronsbrunnen närmare. Där stöter de på två utsända från ordo Magica som tillsammans med några stadsvakter har inspekterat brunnen och frågat ut folket i närheten om vad som hände. De tycks ha kommit fram till att brunnen är kopplad till någon slag underjordisk mekanism som utlösts och skapat dånet som i sin tur orsakade jordbävningen. De har även hört att vattnet i brunnen sjunkit undan märkbart under de senaste dagarna. Eftersom ingen är villig att klättra ner i bronsgapet väljer våra vänner att nöja sig så.

Sedan är det dags att besöka Nattbacka för att framföra häxornas varningar och önskningar. Men besöket når aldrig längre än till porten och Garasto, kapten för Nattbäckas personliga husvakt. Utanför Nattbacka finns en hel hop av stadsbor som vill samtala med borgmästaren, stämningen är aningen upprörd och teorierna och frågorna om dagens händelser är många. Kapten Garasto har order om att inte släppa in någon, Borgmästaren är strängt upptagen i möten med Tistla Fästes högdjur och alla önskemål om audiens eller andra förfrågningar måste nedtecknas och lämnas till vakterna. Våra hjältar lyckas dock övertyga kaptenen om allvaret i deras ärende och även om han inte kan släppa in dem går han med på att personligen leverera ett skrivet meddelande från dem till Nattbäcka så fort han är tillgänglig. Demion och Argaryn väljer dock att avvakta med brevet tills de har mer att rapportera och råds att komma tillbaka nästa dag.

När de lämnar Nattbacka blir de upphunna av en svartalfsyngling som ger dem en lapp som han säger sig ha fått av en full svartskäggig man. Demion noterar snabbt att lappen är skriven med en ädlings snirkliga stil och de förstår att fyllbulten bara agerat mellanhand. Lappen ber dem att skyndsamt möta någon i en gränd i närheten och informerar dem att det de vet gör att de svävar i livsfara. De beger sig omedelbart till gränden och lockas där in av en kvinnas bedjande rop på hjälp. Det visar sig dock omedelbart att det är en fälla, vilket Argaryn befarade och därmed har våra vänner vapnen redo. De ansätts från grändens båda ändar av spjutbärande anfallare samt av bågskyttar från fönstren ovanifrån. Det avslöjas snabbt att anfallarna inte är av yppersta kvalitet, det är snarare desperata misslyckade äventyrare det är frågan om. Argaryn visar bågskyttarna hur en pilbåge ska hanteras och neutraliserar en av dem direkt. Demion hugger armen av den första att nå honom och Ukko gör vad han gör bäst och knivar entusiastiskt ihjäl sin första motståndare. Sen tar spjuten ut sin rätt och sårar våra hjältar en aning men då får Gandolfo fart på sin eldväggsbesvärjelse och grillar två motståndare på en gång. Detta blir för mycket för de odisciplinerade anfallarna och de flyr hals över huvud. Våra hjältar får dock tag i två av dem och förhör dem, de får då reda på att gruppen hyrts in i all hast av en alldaglig, ljushårig kvinna i bruna kläder som refererat till dem som “de som var vid Ormbunken”.

De släpper sina illa sargade fångar och beger sig till sina rum på “Huvudlösa Hästen”, där får de av värdshusvärden reda på att en kvinna som matchar bakhållsbeställerskans beskrivning varit där och frågat om dem och fått reda på deras namn. Våra hjältar samlar på sig vad de tror dig behöva från sina rum och beger sig sedan skyndsamt mot Ordo Magica för mötet med kapitelmästare Cornelio. På vägen dit ser Demion vid flera tillfällen en skygg figur som uppenbart förföljer dem, men lyckas aldrig få klarhet i vem eller vilka det är.

Efter en del obligatoriskt munhugg med portvakten Godalg så släpper denne motvilligt in våra hjältar i Ordo Magicas torn. Med på mötet är Cornelio, Eufrynda, Kullinan och en gesäll vid namn Ganderald. Efter en hel del övertalning och efter att noga försäkrat sig om våra hjältars lämplighet för uppdraget går kapitelmästare Cornelio med på att överlåta den första spaningspatrullen åt Demion och Argaryn. Förutom sina vanliga två vapendragare insisterar Kapitelmästaren på att Ganderald följer med som observatör. Ganderald anses extra lämplig eftersom han som bortbyting växt upp bland barbarer och är expert på deras seder. Kullinan av Furia ber dem speciellt rapportera om de eventuella mörkrets yttringar de kan stöta på. Han har studerat den köttsmidde rovklanskrigaren som våra hjältar tog till fånga och fascineras av de krafter som format honom. Han har även inlett sitt förhör med krigaren, något han tycks ivrig att återvända till. Eufrynda ber sedan våra vänner att skriva på ett kontrakt som ger Ordo Magica rätt till alla fynd i slukhålet (för observation givetvis), och hjälper dem sedan utrusta sig för expeditionen. Våra vänner väljer att nu skriva ett brev till Lasifor Nattbäcka där de förklarar sina farhågor och häxornas varningar. Därefter är det dags att bege sig mot slukhålet och dess hemligheter.

 

[Paal]

[h=2]28. Väktarens Vrede, spelmöte 4[/h] Efter att ha utrustats inför expeditionen av Eufrynda står nu våra vänner vid slukhålets rand. Nedstigningen är inte svår men mörkret utgör en risk. Dock klarar sig alla helskinnade ner för de 40 meter höga väggarna till toppen av rasberget. Grottsalen som öppnar upp sig är enorm, flera hundra meter bred och lång och med upp till femtio meter högt i tak. Genomsökning av rasmassorna påbörjas och med Ukkos hjälp lyckas de snart hitta både resterna av Ormbunken och sin uppdragsgivares kropp. En noggrann undersökning av hennes kropp visar att hon blivit krossad av raset och avslöjar flertalet föremål som hon bar på. Läderränseln med den hemliga rapporten återfinns, en rustik nyckel med intrikat ax, en solsymbol i form av ett halssmycke i silver och guld samt en märkligt ristad guldpärla. Solsymbolens inskription avslöjar kvinnans namn att vara Anadea. Till sist hittas även ett brev skrivet till Anadea på ambriska med märklig kilskrift som är undertecknat Teara-Téana. Gandolfo tycker sig ana att guldpärlan är en tankesten, som används för långväga telepatisk kommunikation. Demion vill genast pröva att använda den men hejdas av de övriga som vill undersöka den närmare först.

Nu påbörjas en utförlig genomsökning av hela grottsalen och grottkomplexet. Ganderald agerar kartritare och gör ett utomordentligt jobb. Gruppen rör sig först söderut och österut, de finner grottsalar och gångar som främst tycks användas som odlingar för svampar och mossor, det står iallafall klart att det lever eller har levt människor här nere. Efter någon timmes genomletning märker de att de är förföljda och iakttagna, men kan enbart urskilja tydliga skuggor och ljus i mörkret. En plan tänks ut och sätts i verket, Demion spelar ensam och hjälplös mitt i en grotta för att locka fram förföljaren medan de övriga ligger gömda på lur. Demion spelar dock givetvis över något fasansfullt och misslyckas helt med att upptäcka en attack bakifrån. Något hugger tag i och sårar hans ben och försvinner sedan lika snabbt igen utan att någon lyckas se vad det var. Argaryn får dock en skymt och tycker sig se en hukande, krypande varelse försvinna bland klippblocken och in i mörkret.

Så småningom kommer våra vänner fram till en återvändsgränd, grottan slutar i en varm källa eller göl som tycks ha använts för badning och tvätt. Medans de undersöker vattnet från kanten blir de plötslig anfallna av sex enorma, blinda, albinoödlor som omringat dem ljudlöst. Ödlorna visar sig oerhört tåliga och svåra att skada och våra hjältar börjar frukta det värsta. Men när Gandolfo slänger upp en fruktansvärd eldvägg mitt ibland kombattanterna väcks hoppet. Tillsammans lyckas de en efter en driva de monstruösa ödlorna in i elden som tycks särskilt effektiv mot de underjordiska djuren. När våra hjältar slickat sina sår märker de att flera av de brända liken av ödlorna har märkningar och prydnadsringar i sig, vilket tyder på att de varit i barbarfolkets tjänst på något sätt.

Våra hjältar beger sig därefter tillbaka samma väg som de kommit tills de kommer till grottsalen med raset, därifrån bär det nu av norrut. De hittar snart en serie grottor och salar som använts som bostäder för rovklanen. Allt är plundrat på förnödenheter och skatter och endast sådant som ansetts oviktigt har lämnats kvar. Det står nu klart att jeziterna eller rovklanen har bott under Tistla Fäste i över ett decennium men nu har evakuerat allt och begett sig norrut i gångar som tycks leda mot Davokar. Efter att ha följt spåren efter flyktingarna norrut ett stycke kommer gruppen till medvetet rasade gångar som blockerar all framfart och som skulle ta dagar att ta sig förbi, och därmed förloras möjligheten att ta reda på exakt var rovklanen kan ha begett sig. Alla spår pekar dock inåt mot Davokars djup.

Istället följer våra vänner gångarna som leder västerut och kommer så småningom till en enorm underjordisk sjö. Det är omöjligt att avgöra hur stor i mörkret men ljud och känsla säger att den är mycket stor. När de undersöker strandkanten finner det en smal stenudde som sträcker sig ut i vattnet och från samma håll tycks en sällsam sång komma. Den sorgsna sången består mest av en ordlös melodi men både Gandolfo och Ganderald kan uttolka fraser på barbardialekt då och då. Vid uddens spets anas, kanske tjugo meter ut, en svart kristallklippa i mörkret och mellan udden och klippan skymtas märkliga nakna människor simma under ytan i det svarta vattnet. Klippan tycks pulsera av energi men även med mörker och svärta. Argaryn använder nu för första gången benmasken han fått i skogen trots smärtan den medför och med den framför sina ögon lyser klippan av uråldrig kraft och tycks vara en kraftnod för mystiska energier, dock har den under århundradena befläckats av korruption och svärtan är sedan länge en del av den. Återigen hörs fraserna i sången tydligt och det står klart att det är en kvinnlig, gammal och sprucken röst som ekar ut över det mörka vattnet.

 

[Paal]

[h=2]29. Väktarens Vrede, spelmöte 5[/h] När gruppen blickar ut mot den svarta klippan hör Demion bekanta viskningar i bakhuvudet. Xanatha tycks intresserad av klippan men inte vara tillfreds med dess svärta. Ukko vägrar beträda vattnet och det beslutas att han och Gandolfo stannar på udden och håller flyktvägen öppen medan de övriga vadar ut till klippan. Vadandet sker utan problem, de simmande varelserna håller sig på avstånd och alla tre kan klättra uppför den hala klippkanten. Väl uppe känner de hur en långsam våg av korruption sköljer över dem och de inser att de inte kan stanna länge utan att korrumperas totalt. Argaryns ring gör dock sitt jobb och han känner hur den förbränner svärtan som annars hade genomsyrat honom.

Snart ser de gestalten som sjunger och det visar sig vara en gammal krum gumma som omisskännligen är en häxa. Ganderald sköter översättningen och häxan presenterar sig som Bayela, häxmoder för Jezoraklanen, nu den sista av dem att stanna i dessa grottor. Hon intygar att Helionor, Halobans dotter lett klanen bort från grottorna och in i Davokars mörker, på mer än ett sätt. Våra äventyrare får även veta att knappt femhundra jeziter levde i grottorna innan striderna vid slukhålet. Samt att rovklanen inte hade något med slukhålets tillkomst att göra utan tvärtom såg det som en attack mot dem orkestrerad av ambrierna. Bayela försöker få våra hjältar att svära på att ingen mer ska komma för att störa henne, när de misslyckas med detta tröttnar hon på deras frågor och åkallar de döda. Runtomkring hela Klippan reser sig de simmande varelserna som verkar vara vandöda jeziter. Men när de tar sig upp på klippan och lämnar vattnet skimrar deras kroppsliga form till och verkar endast delvis befinna sig i vår värld. Det är rovklansvålnader som nu omringar våra vänner.

Argaryn och Ganderald försöker fly men Demion tvekar och beslutar sig för att istället anfalla häxan. Detta tvingar Argaryn att beskjuta vålnaderna och därmed är striden igång. Demion drämmer till häxan med en brinnande lykta och hade det inte varit för att hon direkt helade sig med svart kraft uppsugen från klippan så kunde han mycket väl ha avgjort striden omedelbart. Istället slår hon tillbaka med törnesnårsattacker som jagar Demion på flykten och fångar Argaryn i ett krossande grepp. Demion försöker hugga loss sin kamrat men blir upprepade gånger klöst av vålnaderna som tycks suga styrkan ur honom. Till sist lyckas de komma loss och följer efter Ganderald mot udden, väjandes och duckandes för vålnaderna som dock tycks materialiseras solidare i vattnet. Snart når de udden där Ukko och Gandolfo håller stånd mot ytterligare vålnader. Återigen använder Gandolfo sin brandvägg med stor effekt och de kan alla, kraftigt försvagade fly ut i en av tunnlarna som leder mot grottan med rasmassorna.

Väl framme vid rasberget tvekar de inte utan klättrar så snabbt de kan uppför repen. I brådskan råkar de bägge Ordo Magica-gesällerna ut för missöden och ådrar sig fler skador, Gandolfo är nära att bli förtärd av de väntande vålnaderna vid repets botten. Men så är de alla till sist i säkerhet vid slukhålets kant och beger sig raskt av mot ordenstornet för att avlägga sin rapport.

Det är samma trio av mästare som hör deras historia och de är alla nöjda med våra hjältars prestation. Kullinan kan dessutom verifiera vissa uppgifter som han torterat fram ur sin numera avlidne rovklansfånge. Han är ytterst intresserad av kristallklippan och vill genast genomföra en omfattande aktion för att ta den i besittning. Kapitelmästare Cornelio förespråkar dock en betydligt mer försiktig linje och det beslutas att avvakta tills borgmästaren och representanter för drottningen informerats. Eftersom Ganderald inte tar upp något om Anadea och vad de fann på henne lämnar även våra hjältar det ämnet orört. Eufrynda leder så gruppen ut ur tornet, belönar dem med 60 daler för deras fina insats och låter dem förstå att de har vad som liknar en vän i henne. Slutligen råder hon dem att uppsöka soltemplet för att se över de försvagande skador som lämnats av vålnaderna.

Vid soltemplet är aktiviteten hög även tidigt på morgonen. Präster försöker lugna och trösta grupper av stadsbor utanför byggnaden i De gamlas park. Våra vänner samspråkar med en präst som när han får reda på deras behov av speciell helning och att de varit nere i slukhålet ber dem vänta tills fader Elfeno själv kan hjälpa dem. Medans de väntar lägger de märke till att alla prästlärlingar bär ett likadant halssmycke som det de fann på Anadeas kropp. De samtalar med samma präst igen om smycket och om Anadea och han hänvisar återigen till fader Elfeno som kort därefter blir tillgänglig. Elfeno möter dem i sin spartanska cell, han börjar med att fråga om dem själva och framgångarna nere i slukhålet. Sedan berättar han att Anadea var en lärling i soltemplet fram tills för en månad sen då hon tycks ha tappat sin övertygelse och ingen inom kyrkan har hört av henne sedan dess. Efter viss övertalning avslöjar han även att kyrkan haft aningar om rovklanens tillhåll redan för några år sedan då en stigmatiserad utbygdsjägare vid namn Malrek infångades och berättade om dem. Dock ansågs hans historia osannolik och man kunde aldrig hitta några bebodda grottor, inte ens när borgmästaren och drottningens legation involverades och sökandet avblåstes så småningom. Då avbryter plötsligt en präst och viskar något till Elfeno, Demion lyckas snappa upp namnet Deseba den gamla och ser missnöjet sprida sig över fader Elfenos ansikte innan han kort nickar mot våra hjältar och ber dem följa honom...

 

[Paal]

30. Väktarens Vrede, spelmöte 6

I vindsvåningen under soltemplets kupol mottar Deseba den gamla våra hjältar. Hon vinkar snabbt bort en lätt irriterad fader Elfeno och ber sina besökare att berätta hur de kommit i kontakt med Anadea och vad de funnit i underjorden. De förtäljer i princip hela historien varpå Deseba funderar länge och ber dem följa henne ner i källarens fängelsehålor efter de talat färdigt, där hon har något att visa dem. Sedan avslöjar hon att hon är i behov av assistans och tror att de ska kunna hjälpa varandra. Hon har genom sina kontakter fått reda på att Sarvola av många stadsbor beskylls för Prios missnöje mot staden och slukhålets uppkomst. Det har också kommit till hennes kännedom att ett attentat planeras mot hans missionsstation och hon ber våra hjältar avstyra detta, ta reda på vem som ligger bakom och se till så att trakasserierna upphör. Hon kan inte själv agera eller be någon inom solkyrkan eftersom Sarvola är utropad till kättare av förstefader Jezebegai. Hon lovar att ordna tillgång till Anadeas personliga saker som lämnats kvar i hennes övergivna cell samt erbjuder dem även helning och lindring från rovklansgastarnas försvagande attacker. Gruppen samtycker och helningen inleds. Av någon anledning återställs alla utom Demion vars kött tycks märkligt motvilligt att motta Prios renande ljus. Det bestäms att ett nytt försök ska göras igen nästa gång de ses och de beger sig ner till fångsthålorna.

På vägen ner berättar hon om hur solkyrkan är uppbyggd och om hur hon önskar att Prios vilja skulle tolkas på ett mildare sätt. Att alla förtjänar en chans att renas av Prios kärlek, men också att de som inte tar chansen, de som är en fara för andra, de måste jagas ner och förgöras. De kommer till en cell på första källarvåningen och samtalar där med en gravt förstyggad man vid namn Orai som tappat greppet om verkligheten. Han ömsom väser och ömsom berättar en förvirrande saga om hur han deltagit i en expedition in i Davokar ledd av en kvinna som vid resans mål slaktat en gudavarelse och huggit av dess huvud. Men tjurguden dog inte utan fortsatte att råma ut sina plågor, som ännu ekar i Orais huvud och kanske för evigt gjort honom vansinnig. Han bedrogs och stacks ner men dog inte utan fylldes av en ljuvlig svärta. Han svamlar om gruppens storlek, dess medlemmar och dess mål men tycks inte ha en sammanhängande bild av någonting. Han hittades för några dagar sedan och fördes till Soltemplets källarhålor. Efter förhöret av Orai lämnar våra hjältar soltemplet och beger sig direkt mot Sarvolas missionsstation.

Väl framme möts de av en mindre folkmassa och får vänta i kö på att samtala med Sarvola själv. De sprider ut sig och tar upp vaktpositioner. Snart få de syn på två misstänkta som börjar vifta med röda halsdukar och innan de hinner fram till dem så störtar ett dussin personer iklädda vita, taffligt gjorda, solsymbolförsedda tabarder ut från bakgatorna och förbereder sig alla att kasta brinnande lyktor mot stationen. Efter ett par sekunders intensiv strid lyckas våra hjältar stoppa fyra av lyktbärarna medan resterande kastar sina lyktor mot missionsstationen. Det tycks dock som att tillräckligt många stoppades för att byggnaden inte ska övertändas direkt och alla hinner ut och kan påbörja släckningen. Angriparna själva flyr från platsen så fort de kan.

Argaryn lyckas tillfångata kvinnan som signalerade innan attacken och får reda på att hon och hennes kompanjon endast är fattiga skattletare inhyrda som utkiker och inte har något med förövarna att göra egentligen. Hon går dock med på att visa dem till huset där de skulle mötas efteråt för att få sin betalning. Det beslutas att Gandolfo stannar och skyddar den motvillige Sarvola medan de övriga tre följer kvinnan till möteshuset. Framme vid huset låter de kvinnan gå och spanar en stund mot den källaringång som hon pekade ut. De ser ett par misstänkta typer lämna källaren en efter en och låter Ukko smyga efter den siste av dem medan Argaryn och Demion genskjuter från andra hållet. Ukko klubbar vant ner sitt offer som snabbt släpas in i en gränd och börjar förhöras. Missdådaren visar sig vara en inbiten fanatiker som rabblar om Prios dom och kättarnas förgörelse. Han avslöjar även att gruppen kallas Solens Soldenärer och leds av en före detta svartkappa vid namn Dolani som ska vara den bäste svärdmannen i fästet och att det är ungefär ett halvdussin medlemmar kvar i källaren. Källaren är dock det enda han känner till, det övriga huset tillhör en hemlig välgörare som bara Dolani har kontakt med.

Mannen binds och lämnas snabbt av hos stadsvakten. Våra tre vänner spanar återigen på huset och samtalar även med dess granne, en grinig gammal gubbe som berättar att några få personer möts i huset en gång i månaden och att de aldrig för sånt väsen som bråkmakarna i källaren som är där betydligt oftare. De ser även att huvuddörren är igenspikad medan köksdörren är bommad och låst. Endast källardörren, bakom vilken det fanatiska halvdussinet fiender väntar, är olåst. Våra hjältar gör sig redo för strid.

 

[Paal]

[h=2]31. Väktarens Vrede, spelmöte 7[/h] Demion knackar på källardörren och försöker bluffa sig in, men misslyckas både med det och med att sparka in dörren när den öppnas. Istället blir det en styrketävling som Demion med Ukkos hjälp till sist vinner då han smäller upp dörren i ansiktet på två av soldenärerna innanför. Väl inne i källaren blir det allmän strid där Demion slåss omringad av fiender medan Argaryn avrättar dem bakifrån med pilar. Det visar sig snabbt att Solens soldenärer inte har mycket att sätta emot våra hjältar och snart är alla nedgjorda. Alla utom ledaren, Dolani som visar sig vara något av en fäktmästare. Han håller Ukko stången och i en snabb rokad sårar han Argaryn, bara för att använda denne som sköld mot Ukkos attack, som istället slår Argaryn medvetslös. Demion lyckas lägga sin larvböld på Dolani men snabbt går något fel och han hostar istället själv upp larver och blod.

Dolani lyckas fly men är svårt sårad och Ukko hinner ikapp honom direkt och sänker honom med ett skrevhugg. Efter allmän omplåstring väcks Dolani upp och förhörs men utan vidare resultat. Han är alltför rabiat för att tala och försöker istället återigen fly och lyckas nästan när Ukko sänker honom för gott. På hans kropp hittas en nyckel och hans mästersmidda duellsvärd vilka Argaryn snabbt plockar på sig.

Nyckeln leder via köksdörren in i huset ovanför. Det är öde förutom ett rum som tycks använts som möteslokal. I rummet hittas stolar med adliga initialer, ett bord med laxvapensköld, en flaska skymningsvatten och ett par böcker som berättar om en grupp lågadliga soldaters framfart i det stora kriget. Det står snabbt klart att två av soldaterna och av de som möts är Serex av Attio och Kargoi av Salamos som tycks vara ledaren samt även äga huset. Våra hjältar städar upp efter sig och beger sig tillbaka till Deseba för att avlägga rapport.

I soltemplet klargör Deseba att de måste stoppa källan till Sarvolas problem och alltså inte är klara än. Hon lyckas till sist fullständigt hela Demion och råder därefter våra vänner att ta reda på mer om denne Kargoi av Salamos och få honom att upphöra med sin uppvigling mot Sarvola. Våra vänner beger sig därefter till drottningens legation för att ta reda på mer om både Kargoi, Serex och Anadea. På vägen dit är Demion säker på att de återigen är förföljda och Argaryn ser en tiggare betrakta dem för att sedan försvinna in i folkmassorna. De betalar notarierna på legationen och hittar uppgifter om Serex och Kargois bostäder och inser att dessa är grannar. De hittar även en rapport om ett stort gräl på en av fästets krogar som tycks ha startats av Anadea och en prästlärling vid namn Arkel. De får rådet av notarierna att söka mer om Arkel i soltemplet och anhåller därefter om en audiens med legaten själv, Suria av Argona. Notarien lovar att göra sitt bästa för att få till ett möte under morgondagen och att de då kommer bli kallade.

Tillbaka vid soltemplet igen får de av en präst reda på att Arkel blivit hemkallad till sina föräldrar i byn Glimmervann som ligger några timmars ritt väster om Tistla Fäste. Våra hjältar beslutar sig för att hinna dit innan solen går ner och ger sig av mot den västra porten i all hast.

 

[Paal]

[h=2]32. Väktarens Vrede, spelmöte 8[/h] När våra hjältar lämnar den västra porten för att bege sig mot byn Glimmervann sätter sig plötsligt en liten fågel på Demions sadel, den tittar kvittrandes upp på honom och vrålar plötsligt namnet “Gadramon”. Demions häst stegrar sig och han lyckas landa hjälpligt på ändan, mer sårad till äran än fysiskt. Gruppen förstår vinken och viker genast av mot häxornas läger norr om staden.

Häxan Gadramon är nu ensam i lägret med sin koloss men lämnandes lägret får gruppen syn på en rödhårig kvinna som de tror sig känna igen som en skattletare från fästet. Kvinnan försvinner in i skogen och det tycks lönlöst att försöka följa efter henne. Gadramon vill heller inte diskutera kvinnan utan föreslår att gruppen inte beblandar sig med henne. Istället vill häxan höra den rapport om läget i slukhålet och staden som han blivit lovad. Gadramon förmedlar också en ny drömsyn från huldran Yeleta. Hon har sett en ung kvinna vila under en enorm ormbunke. Ormbunken vissnar och dör. Kvinnan är nyckeln till svaren, men vem har sänt henne? Våra vänner berättar om Anadea och Gadramon håller med om att drömmen bör tolkas att man bör finna Anadeas uppdragsgivare.

Därefter är de återigen på väg mot Glimmervann och väl där frågar de sig fram till Arkels föräldrars gård som ligger strax utanför byn. Arkels far möter upp på gårdsplanen och berättar att gården lidit förluster till rovdjursattacker och han går motvilligt med på att låta våra vänner samtala med Arkel. Detta samtal hinner dock knappt inledas innan middagsklockan ljuder och gruppen blir inbjuden till kvällsvard tillsammans med hela familjen. Även middagen blir avbruten. Plötsligt hörs en duns mot dörren och ljudet av saker som krossas mot tak och väggar. En snabb blick ut genom de gluggar som finns i stugan avslöjar att huset är omringat av trashankar och tiggare med vapen som barrikaderat dörren och satt eld på huset.

Medan brandröken tilltar alltmer börjar Demion och Argaryn hugga upp dörren. Samtidigt hjälper Gandolfo Ukko att ta sig upp på takbjälkarna för att ta sig ut genom taket. Demion får snart upp dörren och finner att den blivit blockerad av en kärra som hålls på plats av två av trashankarna. Dessa två nedkämpas raskt av Argaryn och Demion men inte förrän alla i stugan börjat ta skada av röken. Ukko har lyckats ta sig ut genom takhalmen och dödsdyker ner på anfallarna för att ge dem där inne en chans att ta sig ut. Detta lyckas och vår hjältar med familjen i släptåg slår sig ut i friska luften men Arkel skriker på Argaryn att en yngre syster i panik klamrar sig fast och att modern med spädbarn i famnen inte förmår få loss henne. Argaryn som är den ende som har möjlighet dyker in i det rökfyllda rummet igen och lyckas i sista stund slita loss flickan och fösa ut modern. Han kan dock knappt stå på benen så rökförgiftad är han och han ser ingen annan utväg än att förtära en av de så värdefulla livselixiren.

Under tiden har Demion blivit tjurrusad av resen Galte och hamnat på rygg i leran och tvingas att desperat rulla undan för den mäktige resens klubba. I sista stund lyckas Gandolfo förvirra bjässen med sin magi och med Argaryn återhämtad av elixiret fäller de tillsammans Galte och snart därefter resten av det bedrövliga bandet anfallare. En av trashankarna lämnas vid liv och förhörs intensivt. Det visar sig att tiggarna är anhängare av Rödöga, en inofficiell ledargestalt i de värsta delarna av Svartheden och att denne fått våra vänner utpekade som häxjägare i Nattbäckas sold, ute efter att rensa ut just Rödöga med anhang. Det står även klart att någon försett trashankarna med nya vapen och häst och vagn för transport. Tiggaren ges en snabb död för sin medverkan och därefter samtalas det äntligen med Arkel om Anadea. Dock inte förrän hans familj fått ett bistånd på 10 daler samt alla tiggarnas vagn, vapen och hästar som ersättning för det nedbrunna huset. Arkel kan endast ge en något mer nyanserad bild av Anadea, hon lämnade kyrkan efter meningsskiljaktigheter och sade sig ha hittat en ny mästare som inte hade med solkyrkan att göra.

Efter att spenderat natten på ett värdshus i Glimmervann återvänder gruppen till Tistla fäste, fast beslutna att de måste få tillgång till Anadeas gamla rum i soltemplet, vilket Deseba den gamla lovat dem tillträde till när de säkrat Sarvolas framtid. Därför beger de sig utan dröjsmål till Kargoi av Salamos och Serex av Attios båda hus och påbörjar sin bevakning. De märker snart att Serex gamla vapendragare och dryckeskompanjon Roia av Garlaka. Även hon bor på samma gata. De ser upprepade gånger Kargoi ha ärenden ner till sin källare trots att han har en tjänare som kunde gjort det åt honom. Vid varje hus syns även ett par tränade jakaarer på vakt.

En plan sätts nu i verket. Med hjälp av brev hittade på Dolani förfalskar Demion och Gandolfo en lapp från denne till Kargoi där Dolani ber honom att träffas på Symbaroums salonger om ett glas. Samtidigt framställer Ukko några doser drönardagg och preparerar ett par köttstycken. Planen fortlöper väl, Kargoi ger sig iväg och jakaarerna sövs, men då kommer plötsligt Serex av Attio runt hörnet. Demion agerar blixtsnabbt. Han kopplar på all sin charm och avleder den gamle krigarens uppmärksamhet med smicker om deras tidigare batalj tillsammans och löften om en överdådig lunch där vinet kommer flyta fritt. Demion försvinner så bort med armen runt Serex och lämnar inbrottet till de övriga. Gandolfo som är tämligen odiskret agerar utkik medan Ukko och Argaryn smyger sig över muren och lyckas dyrka upp källardörren. Då dyker återigen en granne upp och medan Argaryn håller sig gömd leder Ukko den potentiella angivaren på en lång jakt bland gränderna.

Kvar vid den nu uppdyrkade källardörren står Argaryn som smyger in och tar sig ner för trapporna. Scenen som möter honom är inte något han förväntade sig. Källaren är inredd i överdådig lyx men allt är befläckat av blod och sönderslitna djurdelar. I varsin cell, bakom solida järngaller sitter vad som bara kan vara Kargoi av Salamos fru och dotter vilket framgår av den enorma tavla som avbildar hela familjen som den såg ut innan det stora kriget. Med en isande känsla inser Argaryn att kvinnan och flickan är vandöda och att Kargoi har hållit dem dolda och tagit hand om dem i hemlighet under årtionden.

Kvinnan ser drogad eller sövd ut men dottern, som säger sig heta Mirela, börjar med kall röst fråga ut honom och försöker få honom att släppa ut henne. Argaryn samtalar bara länge nog för att bekräfta sina misstankar om hur det ligger till och vägrar lyssna på dotterns vädjan, istället vänder han om och springer ut därifrån.

Något senare samlas alla våra fyra vänner på värdshuset Huvudlösa hästen och informerar varandra om vad som hänt. Det beslutas att de ska skriva ett brev för att utpressa Kargoi till att upphöra med attentaten mot Sarvola, men hur det ska formuleras är ännu oklart.