Nekromanti Romaner
- Thread starter pingas
- Start date
baron Max Durhal
Veteran
- Joined
- 27 May 2014
- Messages
- 90
Jag har läst både drakväktartrilogin samt svärdspel i Hadarlon. Här kommer mina omdömen, som jag har reviderat något eftersom det var några år sen jag läste dem.
Jag tyckte att drakväktartrilogin är en av de mest generiska samling böcker jag läst, det känns inte som att författaren fått till någon särpräglad stämning från Mundana eller egentligen någon fantasyvärld över huvud taget och det är mest lite olika städer och länder som nämns ibland. Böckerna försöker dessutom vara väldigt mörka vilket jag tycker känns otroligt krystat, och det känns som det bara finns en massa misär i onödan istället för att skapa en genuin känsla av spänning. Det fanns några karaktärer som jag tyckte var OK, men det är just språket och de bleka porträtten som sänker intrycket. Och nej, jag gillar inte bara rosa kaniner och euforiska sagor, A Song of Ice and Fire är min absoluta favoritbokserie och den visar verkligen hur man framställer tragiska händelseutvecklingar på ett fascinerande sätt, det görs INTE i drakväktartrilogin.
Jag måste dock säga att jag vet att min åsikt om serien inte varit dominerande här på forumet och det är mycket möjligt att du tycker som andra. Om man läser sig till del 3 får man också en otroligt bra introduktion till en av Mundanas absolut mest fascinerande monster. Men överlag känns det som att det målas upp bleka karaktärer som det sen händer jättehemska saker med, och överlag känns det som att allt slutar med en otillfredställande cliffhanger. Jag gillar drakväktarkonceptet i sig, men kommer aldrig bruka någonting från denna bokserie, och ser det inte heller som "canon".
Betyg: 1 Emo Drake av 5
Så kommer vi till svärdsspel i Hadarlon. Den har ett betydligt mer färgstarkt språk, även om det kunde framstå som lite väl modernt ibland. Jag tycker storyn inte är det intressanta, det är att man valt att slänga in en rejäl samling intressanta och annorlunda karaktärer som interagerar med varandra under en av Mundanas mest utmanande vapenturneringar. Bra användning av några kända karaktärer från Eon modulerna också, men förutom det så står boken på egna ben i sin gestaltning av karaktärer samt deras raser å tillhörigheter. Boken är också rolig och underhållande och vad jag minns så var den otroligt lätt att läsa klart.
4 Öltunnor genomborrade av svärd av 5
Jag tyckte att drakväktartrilogin är en av de mest generiska samling böcker jag läst, det känns inte som att författaren fått till någon särpräglad stämning från Mundana eller egentligen någon fantasyvärld över huvud taget och det är mest lite olika städer och länder som nämns ibland. Böckerna försöker dessutom vara väldigt mörka vilket jag tycker känns otroligt krystat, och det känns som det bara finns en massa misär i onödan istället för att skapa en genuin känsla av spänning. Det fanns några karaktärer som jag tyckte var OK, men det är just språket och de bleka porträtten som sänker intrycket. Och nej, jag gillar inte bara rosa kaniner och euforiska sagor, A Song of Ice and Fire är min absoluta favoritbokserie och den visar verkligen hur man framställer tragiska händelseutvecklingar på ett fascinerande sätt, det görs INTE i drakväktartrilogin.
Jag måste dock säga att jag vet att min åsikt om serien inte varit dominerande här på forumet och det är mycket möjligt att du tycker som andra. Om man läser sig till del 3 får man också en otroligt bra introduktion till en av Mundanas absolut mest fascinerande monster. Men överlag känns det som att det målas upp bleka karaktärer som det sen händer jättehemska saker med, och överlag känns det som att allt slutar med en otillfredställande cliffhanger. Jag gillar drakväktarkonceptet i sig, men kommer aldrig bruka någonting från denna bokserie, och ser det inte heller som "canon".
Betyg: 1 Emo Drake av 5
Så kommer vi till svärdsspel i Hadarlon. Den har ett betydligt mer färgstarkt språk, även om det kunde framstå som lite väl modernt ibland. Jag tycker storyn inte är det intressanta, det är att man valt att slänga in en rejäl samling intressanta och annorlunda karaktärer som interagerar med varandra under en av Mundanas mest utmanande vapenturneringar. Bra användning av några kända karaktärer från Eon modulerna också, men förutom det så står boken på egna ben i sin gestaltning av karaktärer samt deras raser å tillhörigheter. Boken är också rolig och underhållande och vad jag minns så var den otroligt lätt att läsa klart.
4 Öltunnor genomborrade av svärd av 5
Jag uppfattade Drakväktartrilogin som otroligt torftig (nej, jag skojar: jag gillade den i egenskap av slaskfantasy, innan jag läste Eon-grundböckerna och blev konvertit till den grisodlareskapism vi alla känner och kärleksfullt uthärdar). Med facit i hand har den väldigt lite gemensamt med vare sig Eon eller Mundana, eller för den delen kompetent författarskap.
Svärdsspel, däremot, är hyfsat okej rent prosamässigt. Det är också en av de mest vämjelseskapande berättelser jag läst. Flera av protagonisterna är djupt och vulgärt ointressanta. För övrigt kanske jag är petig, men om man väljer att skriva en bok med ordet "Svärdsspel" på omslaget, en bok som handlar om fäktning, då tycker jag också att man borde ha en vag aning om hur fäktning går till. Dan Hörning har det bevisligen inte.
Å andra sidan, boken har sannolikt en av historiens mest (oavsiktligt?) dråpliga sexscener till sitt namn, så man ska inte underskatta dess underhållningsvärde vid högläsning. Trots sina tre volymer kan inte Drakväktartrilogin säga detsamma.
Svärdsspel, däremot, är hyfsat okej rent prosamässigt. Det är också en av de mest vämjelseskapande berättelser jag läst. Flera av protagonisterna är djupt och vulgärt ointressanta. För övrigt kanske jag är petig, men om man väljer att skriva en bok med ordet "Svärdsspel" på omslaget, en bok som handlar om fäktning, då tycker jag också att man borde ha en vag aning om hur fäktning går till. Dan Hörning har det bevisligen inte.
Å andra sidan, boken har sannolikt en av historiens mest (oavsiktligt?) dråpliga sexscener till sitt namn, så man ska inte underskatta dess underhållningsvärde vid högläsning. Trots sina tre volymer kan inte Drakväktartrilogin säga detsamma.
Well, ni kan åtminstone ladda hem Vargen & kättaren gratis, så varför inte ge den en chans?
