Rollspelsprofilen: ”Ingen backstory längre än 30 ord tillför något”

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,751
Location
Stockholm
Det känns som en annan tråd men ingen backstory längre än 30 ord tillför något och många tar bort från spelet.
Se där har jag helt olika upplevelser! Speciellt inför one-shot scenarion har jag sett hur upp till A4-långa bakgrunder tillfört massa bra och snabba relationer, tvister, bra fokus, och bra spel!

Om jag får vara så fräck att säga det själv tyckte jag till exempel att mitt äventyr ”Helgonkommissionen” blev riktigt nice, och tror inte bara det var pga spelarna utan även de spänningar som bakgrunderna hade!
 
Detta är nog en sån där "varken bättre eller sämre"-situation, snarare en fråga om tycke och smak (och spelstil).

Jag säger nej till stora luntor av backstory, men det är främst för att jag som spelledare inte gitter sätta mig in i dessa intrikata berättelser, som jag troligtvis ändå kommer glömma under spel. Har haft flera tillfällen där en spelare varit besviken för att hens lore (som alltid är "jag är egentligen en hemlig prins från ett mäktigt kungarike", btw) aldrig kom upp i spel - och det är kanske en brist i mitt spelledarskap, men jag har förlikat mig med det.
 
Se där har jag helt olika upplevelser! Speciellt inför one-shot scenarion har jag sett hur upp till A4-långa bakgrunder tillfört massa bra och snabba relationer, tvister, bra fokus, och bra spel!

Om jag får vara så fräck att säga det själv tyckte jag till exempel att mitt äventyr ”Helgonkommissionen” blev riktigt nice, och tror inte bara det var pga spelarna utan även de spänningar som bakgrunderna hade!
Efter mer noggranna uträkningar kan jag dock säga att bakgrunderna i det äventyret snittar runt 40 ord. 😄
 
På sistone har jag kört tre konventsomgångar Hot Springs Island där det var lite blandat huruvida rollpersonerna hade några personliga egenskaper och intressen angivna på rollformulären eller ej. Det spelade knappt någon roll. Ingen rollspelade ändå. :p
 
Jag säger obs inte att de inte får ha några bakgrunder, men de får gärna vara korta och kärnfulla (och framförallt spelbara).

Lugen av Soleij, son i en mäktig och gudsfruktande familj. Hans tvillingsyster dog vilket gjorde att han förkovrade sig i svartkonst i ett fåfängt försök att återuppliva henne. Sedermera förskjuten och jagad av familjen.

Detta är typ den yttre gränsen för vad jag vill ha av mina spelare. Jag hajar konceptet och kan snabbt hitta sätt att slänga in trubbel för rollpersonen, göra små scener där han misstänkliggörs, osv osv.
 
Det stora problemet med backstories, är att de nästan genomgående beskriver en massa häftiga omvälvande saker som redan hänt. Varför ska en sådan rollperson äventyra och kanske börja med triviala uppgifter? Eller så är det så som @verlandes. beskriver, att spelaren vill tvinga in en superhäftig story arc för rollpersonen, som med stor sannolikhet skulle överskugga det som händer gruppen under spel.
 
Jag tycker det är helt upp till spelaren. Vill du skriva 30 ord (eller inga ord)? Fine. Vill du skriva 1 A4 (eller mer? Fine. Så länge du kommer till bordet och är pepp ät jag nöjd.
Helt klart detta. Men det är när spelaren förväntar sig att jag som spelledare ska lusläsa och anpassa kampanjen efter hens backstory som det blir klurigt - åtminstone för mig!
 
Ämnet är intressant IMO, för att det inte finns ett “rätt svar”. Det handlar om egna preferenser. Det tycks tydligt att folk har olika syn på vad en bakgrund är för något. Själv ser jag det som att man formar karaktärens personlighet, värderingar och psyke, förklarar varför han fungerar som han gör. Det kan jag frikoppla helt från att skriva ned det eftersom det går utmärkt att göra utan skrift. Det öppnar upp något jag tycker är värdefullt i själva spelandet, för då fortsätter man den resan.
 
Varför ska en sådan rollperson äventyra och kanske börja med triviala uppgifter?

På grund av saker SL kan hämta ur bakgrundshistorien.

Rambo börjar pretty badass redan när han kliver in i bild i första filmen. Han blir engagerad på grund av personliga orsaker.

The Bride lika så.

James Bond med.

Sure, det finns filmer där huvudpersonen börjar som nobdy också (men detta löses oftas genom ett träningsmontage). Det här hundra procent rätt att göra en bad ass rollperson från start. Enda problemet är när SL och Spelare inte har samma syn på det. Och jag tycker oftast det verkar vara spelledare som gnäller om sånt här.

Ibland är det kul att gå från zero till hero. Men jag tycker det är fan så mycket roligare att skapa en cool rollperson och väva in denna genom personliga relationer och motivationer istället för "Jag har inte råd med ryggsäck, jag antar att jag måste gå och döda lite råttor i nåns källare..."

Den enda är att SL inte längre kan vara lika frånkopplad från sina spelare, utan de måste faktiskt engagera sig lite. Vilket absolut kan vara ett problem för vissa. Ibland finns inte tiden till det OCH äventyrsprep. Men även i det läget är problemet inte spelarnas häfta rollpersoner, utan tidsbristen.
 
Jag har inget emot stora luntor bakgrundshistoria men begär inte att jag ska läsa allt på ett bräde eller att jag ska kunna allt.
Jag kan tycka att det är jäkligt spännande att få en större inblick i spelarnas karaktärer och vad som har hänt dem, har jag tur så kan jag ju få vissa hookar att jobba med. (y)
 
På grund av saker SL kan hämta ur bakgrundshistorien.

Rambo börjar pretty badass redan när han kliver in i bild i första filmen. Han blir engagerad på grund av personliga orsaker.

The Bride lika så.

James Bond med.

Sure, det finns filmer där huvudpersonen börjar som nobdy också (men detta löses oftas genom ett träningsmontage). Det här hundra procent rätt att göra en bad ass rollperson från start. Enda problemet är när SL och Spelare inte har samma syn på det. Och jag tycker oftast det verkar vara spelledare som gnäller om sånt här.

Ibland är det kul att gå från zero till hero. Men jag tycker det är fan så mycket roligare att skapa en cool rollperson och väva in denna genom personliga relationer och motivationer istället för "Jag har inte råd med ryggsäck, jag antar att jag måste gå och döda lite råttor i nåns källare..."

Den enda är att SL inte längre kan vara lika frånkopplad från sina spelare, utan de måste faktiskt engagera sig lite. Vilket absolut kan vara ett problem för vissa. Ibland finns inte tiden till det OCH äventyrsprep. Men även i det läget är problemet inte spelarnas häfta rollpersoner, utan tidsbristen.
Jag tror egentligen inte det handlar om Bakgrund eller Inte Bakgrund, utan hur bakgrunden är formulerad (och dess omfång). Jag blir glad när mina spelare har ett koncept de vill spela ut och jag ser definitivt hur det bäddar för bättre rollspel, samt ger mig verktyg att jobba med. Men när en backstory når en kritisk massa - antingen i ordmängd eller i "diegetisk tyngd" - så blir det (för mig) i bästa fall omständligt och i värsta fall ett direkt spelhinder.
 
Last edited:
Det stora problemet med backstories, är att de nästan genomgående beskriver en massa häftiga omvälvande saker som redan hänt.
Stort medhåll.

Om jag har preppat
Jag sitter gärna med spelaren och pratar igenom bakgrunden så att jag har chans att koppla in rollpersonen i min prep.

Om jag inte har preppat
Spelaren kanske har gjort rollpersonen i förväg eller gör den tillsammans med mig. Senare sitter jag och tittar igenom alla rollpersonerna och drar ut 0-2 saker från varje och använder det för att spinna ihop en berättelse med några av mina egna idéer.

Båda sätten gör att jag inte kan släppa generella äventyr, för rollpersonerna är så inarbetade i dom.
 
Det beror helt på vad man spelar.

Spelar man typisk dungeonbashingfantasy så säger "Level 5 barbar som heter Ogg" allt man behöver veta. Eller, som i Feng Shui, där jag hade "Billy-Bob Johnson, truck driver".

Spelar man, säg, karaktärsdriven kampanj där personlig utveckling är central och bakgrunden förväntas komma i spel aktivt, inte bara som bakgrund, då är det en helt annan sak.

Låda i punkt: http://troberg.synology.me/generica/gm/Generica/Heroica/9. Campaign/Additional Crew/Shaman Ivy.html

Hon går från att vara ett offer till att finna sig själv. Hennes tatueringar går från att vara ett övergrepp till att vara en accepterad del av hennes identiter. Hon går från att vara en otränad schaman med rå talang till att bli skicklig nog för att bli känd i andevärlden som "the multicolored woman". Allt detta genom interaktion med resten av besättningen och genom att konfrontera vad som hänt. (Not: Detta är då om saker går som tänkt. Det går naturligtvis att fucka upp också...)
 
Tycker handlingen. Att skriva fler ord än fyrtio, är det intressanta. Det är alltså inte bättre eller sämre än något annat och man kan skriva massor med meningslösa hyllmeter om man vill. Tänker att det som gör det intressant är att man sitter ner en stund och reflekterar, tar sig tid, gör en paus innan man skyndar vidare. Som handling mer än att det måste läsas av någon.
 
Jag tänker att det ju lär bero på. Ska bakgrunden läsas av nån annan, till exempel?

När man skriver pregens till konventsäventyr eller oneshots så finns ju en del att vinna på att ge karaktärerna mer kött på benen om det är tänkt att en betydande del av spelandet ska handla om rollpersonerna. Ska det istället handla om äventyret/mysteriet räcker ju nån enstaka mening som ger vibe/känsla. Och det kan inte vara för långt – 4 timmar är redan helt otroligt bisarro-lite för att hinna med något över huvud taget, och man kan inte räkna med att alla spelare är snabba i läsningen.

För hemmaspel… Jag som spelare kan absolut tänka mig att skriva saker till min rollperson, men det är ju verkligen inget jag förväntar mig att nån annan kring spelbordet ska bry sig om. Jag skriver för min egen skull, för att jag får feeling eller känner att jag vill flesha ut något. Faktum är att jag inte vill att SL ska läsa – eller åtminstone inte hålla på och "väva in" min bakgrund i äventyren. Låt mig ha min bakgrund i fred!

Jag behöver ingen extra motivation att lösa äventyret än "det finns ett äventyr", och väl i spel vill jag ju veta vad det är SL hittat på. Samma sak med de andra spelarna – ni måste absolut inte "knyta an till min bakgrund" eller skapa några onödiga relationer eller konflikter. När jag är spelare så spelar jag äventyret i första hand. Rollpersonen är den person genom vilken jag upplever äventyret, men jag vill inte att det ska handla om rollpersonen som person.

Och som SL… jag kommer absolut inte orka eller hinna läsa din bakgrund, än mindre väva in den i äventyret. Du får såklart ha en bakgrund om du tycker att det ger dig något i form av inlevelse, kreativt utlopp eller whatever. Men förvänta dig inte att andra ska bry sig (om de gör det, fine – men det är inget man kan förvänta sig). Samma sak här; jag spelleder i första hand med fokus på äventyret, inte på rollpersonerna. Det här handlar inte om dem; det här handlar om mysteriet.

(Det sagt kommer jag aldrig någonsin att tacka nej till spelare som utifrån sina rollpersoner gör djupdykningar i mat eller andra exkursioner som gör att spelmötena tar längre tid utan att jag behöver förbereda något. Allt som drygar ut hur många speltimmar jag får per förberedelsetimme är välkommet! Framför allt om jag inte behöver göra någon svår improvisation…)


Så… ger bakgrunder på mer än 30 ord något "till spelet"? Om det ger spelarna något, så räcker det bra. Det här om att saker och ting måste "komma fram vid bordet" är jag inte så mycket för. Den inre upplevelsen för spelarna är minst lika mycket värd som den gemensamma upplevelsen.
 
Tycker handlingen. Att skriva fler ord än fyrtio, är det intressanta. Det är alltså inte bättre eller sämre än något annat och man kan skriva massor med meningslösa hyllmeter om man vill. Tänker att det som gör det intressant är att man sitter ner en stund och reflekterar, tar sig tid, gör en paus innan man skyndar vidare. Som handling mer än att det måste läsas av någon.
Mycket bra kommentar.

Handlingen att skriva det blir i sig något slags kärleksförklaring till karaktären, en känslomässig koppling och investering. Ett statement om "det här är vad jag vill spela".
 
Säger nej till tjocka luntor. Det är bättre att använda tiden till annat.

Säger ja till kort bakgrund, gärna i punktlista.
 
På grund av saker SL kan hämta ur bakgrundshistorien.

Rambo börjar pretty badass redan när han kliver in i bild i första filmen. Han blir engagerad på grund av personliga orsaker.

The Bride lika så.

James Bond med.

Sure, det finns filmer där huvudpersonen börjar som nobdy också (men detta löses oftas genom ett träningsmontage). Det här hundra procent rätt att göra en bad ass rollperson från start. Enda problemet är när SL och Spelare inte har samma syn på det. Och jag tycker oftast det verkar vara spelledare som gnäller om sånt här.

Ibland är det kul att gå från zero till hero. Men jag tycker det är fan så mycket roligare att skapa en cool rollperson och väva in denna genom personliga relationer och motivationer istället för "Jag har inte råd med ryggsäck, jag antar att jag måste gå och döda lite råttor i nåns källare..."

Den enda är att SL inte längre kan vara lika frånkopplad från sina spelare, utan de måste faktiskt engagera sig lite. Vilket absolut kan vara ett problem för vissa. Ibland finns inte tiden till det OCH äventyrsprep. Men även i det läget är problemet inte spelarnas häfta rollpersoner, utan tidsbristen.

James Bond och Rambo har väll absolut backstorys som är på mindre än 30 ord när de dyker upp i sina första filmer.

Resten får vi reda på i spel/filmen.

Det enda vi behöver veta om Rambo är att han var i specialstyrkorna i militären och nu vandrar han lite vilset genom Amerika.

Det enda vi behöver veta om Bond är att hans kodnamn är 007, han har en licens att döda och han är en MI6 agent.
 
Några saker som jag tycker spelaren bör begrunda:
  • Är detta en chans att binda ihop mekaniken på ett sätt så att jag kan spela ut den?
  • Är detta vad jag vill utforska under spel? Antingen via en förändring i rollpersonen eller genom att presentera underliggande teman.
Båda är någonting som kan ge något till spelledaren.
 
Back
Top