Rollspels "måsten"

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,749
Location
Uppsala
Vad "måste" egentligen rollspel göra, enligt preferenser ni stött på? (Alltså behöver det inte handla om något du tycker rollspel måste göra, men det kan göra det också.)

Självklart beror det här på grupp, spel, omständigheter, och mycket annat. Men det är ett par saker jag stött på som varit väldigt intressant att fundera över. Mycket traditioner och normer följer med hobbyn av både bra och dåliga anledningar. Tänkte lista några jag iakttagit i olika grupper, och vore tacksam för fler dylika iakttagelser!

Fantastik
Rollspel som hobby är rättså besatt av fantastik. Om saker utspelar sig i verkligheten är det närmast garanterat en urban fantasy av något slag, med superkrafter eller weird science eller mythosmonster. Det finns undantag absolut, men bland mainstreamspel är undantagen rättså få, och även många spel som kan verka vara undantag stoppar in någon form av fantastik i alla fall. Ofta påverkar det här vår utgångspunkt tror jag, även som skribenter på olika nivåer. När jag började peta med Fyra StuG var det ett Kult-scenario, trots att krig knappast behöver nefariter för att bli obehagligt. För mig var insikten att jag helt sonika kunde ta bort dessa inslag väldigt viktig. Verkligheten överträffar dikten, etc.

Tärningar
När jag spelledde Carrion for the Carrion Crows, där spelarna aldrig slår några slag och all faktisk slump sker "off-screen" och utan spelarnas kännedom, så var det spelare som tyckte det kändes konstigt. Som att något fattades. Att de nog faktiskt ville rulla lite plast för att det skulle kännas som rollspel.

"Player Skill" i sociala situationer
Vi spelade A Song of Ice and Fire-rollspelet på prov en gång. En av spelarna blev rättså besviken på systemet för social interaktion, för hen lyckades inte övervinna de situationer som dök upp. Mitt argument var att det helt enkelt berodde på att hens rollperson inte var lika bra på att snacka som hen själv, och att det är en vana hen har att kunna prata sig igenom situationer på egen hand utan att behöva rulla för det. Men spelaren tyckte att det var orimligt att misslyckas med sociala situationer på samma sätt som att bli besegrad i en strid eller dylikt. Det fanns en förväntan att det skulle gå att "snacka sig förbi" sociala hinder. Strid var okej, men varför fick hen inte snacka för?

"Plot Armor"
Många gånger verkar spelare tro att deras rollpersoner är immuna mot konsekvenser. Som att du har en grundläggande mänsklig rättighet att klä av dig naken, doppa dig själv i honung, och inte bli angripen av myror bara för det. Har fått fenomenet beskrivet i min grupp som att "spela single-player", där du mest bara vill få en lite kul scen oavsett vad du tar dig till. Även om det faktiskt trampar andra på tårna.

Story
En annan sak jag stött på är att spelare förväntar sig underhållning. Även i samberättarspel kan det förekomma spelare som mest håller sig i bakgrunden och vill ha något att uppleva som inte kräver deras ansträngning. Det här är nog den enskilda sak jag har mest problem med, för om det inte finns något att bolla mot så får jag inte någon inspiration själv heller.

"Min karaktär är sån"
Om du är en rövhatt så är det inte alls du som är en rövhatt, utan din rollperson. Sådetså. Jag personligen avskyr den här ursäkten, för om din rollperson är en rövhatt har du själv valt att spela en rövhatt. Vill du absolut göra det finns det också sätt där rövhatteriet inte är det enda utmärkande drag rollpersonen har. Men många jag spelat med (för många!) verkar tycka att deras egna idéer faktiskt är viktigare än andra spelares nöje.

Spelledaren mot spelarna
Att det förekommer spelledare som mest ser sina spelare som problem är nog bortom all tvivel, men jag kan nästan bli lite förnärmad när jag förväntas spela mot spelarna som spelledare. Vi gör det här tillsammans, liksom. Upplevelsen och resan är målet - inte att jag kan "sätta dit er" eller "vinna" på något sätt. Ändå verkar det här vara en väldigt vanlig inställning, och mycket bloggande och pratande handlar om att minimera "risken" att spelledaren sätter käppar i era hjul på olika sätt. Känns som bra grogrund för paranoia...

###

I oneshot-skrivandet har jag försökt ta tillvara på all sån här feedback från gruppen och sedan skriva ett scenario som svarar på den. Alla grejer jag tar upp är inte exempel från mina egna grupper utan en del har jag stött på på konvent eller bara indirekt.

Experimenten blir inte alltid lyckade, men det är rätt kul att försöka utröna vad som leder till de måsten folk upplever och vad som faktiskt kan "lösa" känslan av att något saknas, utan att egentligen servera det som förväntas. Rollspel är ju egentligen en så ung hobby. Att det finns "måsten" känns egentligen ganska tokigt, när vi knappt ens tagit våra första steg i att utforska vad rollspel kan vara. :)
 

Ape of Wrath

DOWN WE GO
Joined
13 Jul 2012
Messages
1,505
Location
Göteborg
Att det behöver finnas ett klart och tydligt slut på äventyret/scenariot/kampanjen.
Alla trådar måste nystas upp, alla arcs måste få ett slut. Detta stämmer inte in på mig själv men jag har stött på det många gånger.

Att spelarna är historiens huvudpersoner
Allt kretsar runt karaktärerna och deras val, de är universums mittpunkt. Återigen, detta är inte min preferens men också något jag stöter på allt som oftast.

Strid
Ännu en preferns jag inte delar men många verkar tycka att det behöver finnas en strid för att det ska kännas som ett riktigt äventyr.
 

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Hm, jag skriver och spelar ju generellt spel utan tärningar, utan spelledare, utan förskrivna scenarion, ofta utan konfliktmekanik, utan (fördefinierad) spelvärld, spel utan värden på rollpersonerna eller helt utan rollformulär, ibland utan (fasta) rollpersoner eller utan spelledarpersoner, utan magi, scifi eller skräck, spel utan våld eller helt utan konflikter, och så vidare. Jag har nog aldrig stött på, i alla fall inte under de senaste tio åren, någon som tyckte att rollspel "måste" ha någon av dessa grejer. Vet inte, har kanske att göra med personerna jag spelat med.
 

Ape of Wrath

DOWN WE GO
Joined
13 Jul 2012
Messages
1,505
Location
Göteborg
Hm, jag skriver och spelar ju generellt spel utan tärningar, utan spelledare, utan förskrivna scenarion, ofta utan konfliktmekanik, utan (fördefinierad) spelvärld, spel utan värden på rollpersonerna eller helt utan rollformulär, ibland utan (fasta) rollpersoner eller utan spelledarpersoner, utan magi, scifi eller skräck, spel utan våld eller helt utan konflikter, och så vidare. Jag har nog aldrig stött på, i alla fall inte under de senaste tio åren, någon som tyckte att rollspel "måste" ha någon av dessa grejer. Vet inte, har kanske att göra med personerna jag spelat med.
Men du kanske har stött på andra måsten då?
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,069
Om något är fel är det bara att ändra. Tänker mestadels på spelsystemet. Själv byter jag spelsystem om jag känner att jag måste ändra på saker.

Man ska ha spelledare. Känner att många börjar i den änden.

Man sitter runt ett bord och spelar. Tja, det förändrades nu under Covid-pandemin.

Alla spelare har en rollperson. Har börjat se spelledaren mer som en deltagare på sistone, precis som spelarna. Har börjat fundera mer och mer på om man ens behöver rollpersoner.

Man ska ha färdigheter. För många gånger har jag sett spel som mest har grundegenskaper utan att ens fundera över om spelet behöver det.

Man måste bli mekaniskt bättre. Annars blir det tråkigt.

Alla ska få ha lika mycket tid att få säga till. Själv är jag mer på att den som är mest initativrik bör vara den som pratar mest, åtminstone för den scenen. Det är bra att folk inte hindras av "prata-poäng".

Rollspel ska ha konflikter. Märks tydligt i stridssystem eller ens färdighetsssystem.

Man ska kunna misslyckas. Märks tydligt i att man ska slå tärningar och att man ska ha konflikter.

Det är upp till spelgruppen att lösa. Det finns inga problem, eftersom spelgruppen alltid löser det.
 

luddwig

På fel plats vid fel tidpunkt
Joined
30 Jan 2013
Messages
3,621
Jag känner att om jag är SL och inte får slå tärningar så är det bara ett halvt spel.
Jag trodde att jag skulle känna så tills jag började spelleda Rad-Hack och insåg att det är väldigt smidigt om spelarna slår alla slag. Då kan jag fokusera lite mer på annat som har med spelledandet att göra. Därmed inte sagt att jag alltid vill spela sådana spel, omväxling är trevligt och så även att slå tärning.
 

Skarpskytten

Urgammal drake
Joined
18 May 2007
Messages
3,455
Location
Växjö
Jag trodde att jag skulle känna så tills jag började spelleda Rad-Hack och insåg att det är väldigt smidigt om spelarna slår alla slag. Då kan jag fokusera lite mer på annat som har med spelledandet att göra. Därmed inte sagt att jag alltid vill spela sådana spel, omväxling är trevligt och så även att slå tärning.
Jag kan ju fatta grejen. När jag spelade med dottern körde jag också att hon slog alla slag, och det kändes bra - det blev mindre antagonistiskt så att säga. Med det sagt, är tärningarna en viktig del av mitt kul som SL. Jag tilltalas också av OSR-tanken att ”SL får också spela spelet”, dvs slå tärningar för att avgöra viktiga saker som reaktioner, moral och vad hexar innehåller.
 

luddwig

På fel plats vid fel tidpunkt
Joined
30 Jan 2013
Messages
3,621
Realistiska regler

Det är irrelevant om vi spelar i en värld med troll, drakar och magi eller där det finns rymdskepp som färdas i överljusfart, reglerna måste vara realistiska. Exempel på sådan realism är att en yxa ska ha större chans än en armborstskäkta att orsaka en kraftig blödning, och en bruten arm måste ge rimliga konsekvenser för den skadade personens möjligheter att köra rymdskepp.
 

luddwig

På fel plats vid fel tidpunkt
Joined
30 Jan 2013
Messages
3,621
...slå tärningar för att avgöra viktiga saker som reaktioner, moral och vad hexar innehåller.
Sådana slag slår SL även i Rad-Hack som ju är ett OSR-spel. Det är alla färdighetsslag som ligger på spelarna. Mycket smidigt tycker jag, men jag förstår att det inte är allsa tekopp. För min del tog det även ett tag att hitta ett rimligt tankesätt kring det omvända upplägget, och fortfarande kan det hända att hjärnan går i baklås i vissa situationer.
 

Loffeboll

Veteran
Joined
11 Mar 2019
Messages
139
Roller: annars är det bara ett spel.

Interaktion mellan rollerna: annars är det inget spel.

Konventioner för hur interaktioner sker:
för att man inte ska börja slåss vid spelbordet.
 

luddwig

På fel plats vid fel tidpunkt
Joined
30 Jan 2013
Messages
3,621
Att spelarna är historiens huvudpersoner
Allt kretsar runt karaktärerna och deras val, de är universums mittpunkt. Återigen, detta är inte min preferens men också något jag stöter på allt som oftast.
Hur är då din preferens? Formuleringen "universums mittpunkt" får mig att tänka på episka berättelser. Är det där skon klämmer för dig? För egen del slipper jag gärna episka berättelser. Att rädda kungariket/planeten/universum känns överdrivet, uttjatat och svårt att relatera till. Mycket hellre då att spelet fokusera på en brokig skara som försöker hanka sig fram bäst dom kan. Samtidigt brukar jag tänka just så att rollfigurerna ska vara berättelsens huvudpersoner, och berättelsen är då det som händer vid spelbordet och gärna inte stora skeenden i spelvärlden.
 

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Spana in Microscope! Tyckte mycket om dess approach.
Jag har väldigt svårt för rollspel utan personer överhuvudtaget. Microscope, A Thousand Years Under the Sun, The Quiet Year, etc. Däremot gillar jag spel utan rollpersoner, alltså spel som inte gör skillnad mellan vissa roller och andra. Det finns bara roller, och vem som helst kan spela vem som helst när de vill.
 

Ape of Wrath

DOWN WE GO
Joined
13 Jul 2012
Messages
1,505
Location
Göteborg
Hur är då din preferens? Formuleringen "universums mittpunkt" får mig att tänka på episka berättelser. Är det där skon klämmer för dig? För egen del slipper jag gärna episka berättelser. Att rädda kungariket/planeten/universum känns överdrivet, uttjatat och svårt att relatera till. Mycket hellre då att spelet fokusera på en brokig skara som försöker hanka sig fram bäst dom kan. Samtidigt brukar jag tänka just så att rollfigurerna ska vara berättelsens huvudpersoner, och berättelsen är då det som händer vid spelbordet och gärna inte stora skeenden i spelvärlden.
Nu spelar jag ju för tillfället antingen OSR eller StoryNow/Indieflum men samma preferens gäller i båda hänseendena, nämligen att karaktärerna är bifigurer i den stora historien som existerar strax bortom sessionens narrativ.

Spelarna är inte Legolas och Gimli, snarare en stackars arm sate som ryktar Gamlings häst.

Episkt är ett bra ord! Jag uppskattar inte längre episka historier, de står mig upp i halsen efter 20+ års traddspelande. Visst finns det möjlighet att göra avtryck på världen men kanske på extremt höga levlar ifall vi nu pratar OSR.

Pratar vi samberättande så älskar jag att dyka in i helt ordinära skeenden och sen lika hastigt zooma ut igen, utan upplösning eller åsynen av effekt på omvärlden i det stora hela.

EDIT: När jag tänker efter gäller nog detta mitt intresse för min omvärld i stort. Jag är hyfsat ointresserad av vad Churchill tänkte eller vad Trotskij sa.

Jag är oändligt mer intresserad av Herta, 67, i Järfälla och vad hennes eventuella husmorsknep är för att få degen att jäsa properly.
 

Nässe

Swashbuckler
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,275
Location
Malmö
Jag har väldigt svårt för rollspel utan personer överhuvudtaget. Microscope, A Thousand Years Under the Sun, The Quiet Year, etc. Däremot gillar jag spel utan rollpersoner, alltså spel som inte gör skillnad mellan vissa roller och andra. Det finns bara roller, och vem som helst kan spela vem som helst när de vill.
Jag sticker ut hakan och undrar om det verkligen ens är ett rollspel om det inte har personer? ;) Så känner jag, om jag ska vara ärlig. Känns som typ ett berättar-spel. Och det avskyr jag...
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,069
Det finns bara roller, och vem som helst kan spela vem som helst när de vill.
Jag funderar mer på att deltagarna pratar om rollerna från ett utanförperspektiv snarare än att spela dem. Imagine funkar bra, exempelvis. Jag hade nog tyckt om Lovecraftesque mer om spelet hade det perspektivet - att deltagarna berättar om karaktärerna som om de vore karaktärer ur en Lovecraft-bok. Fast det är utanför denna tråd.
 
Last edited:
Top