Nekromanti Rollspel utan medmäniskor

Bjorn

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,221
Location
Stockholm
Jag har vid ett par tillfällen funderat på att spelleda en kampanj eller ett långt äventyr som handlar om de första mäniskorna som utforskar ett närliggande solsystem.

Eller möjligen den första mänskliga besättningen som reser till mars.

I båda dessa fall så har man en miljö som antagligen i verkligheten skulle vara både fascinerande och utmanande. Det är också en miljö helt utan andra mäniskor (eller mäniskosubstitut i form av andra varelser så som utomjordingar, alver eller liknande).

Man skulle kunna tänka sig en analog situation om man spelar skeppsbrutna på en öde ö.

Är det någon som har spelat något sådant? Där spelarnas rollpersoner är de enda "mäniskorna" som finns. Vad ställer denna typ av rollspelande för speciella krav på SL och material? Tror ni att det går att göra så att det blir "tillfredställande" rollspel av det?
 

rjonas

Hero
Joined
5 Apr 2002
Messages
1,352
Som i Red Dwarf? Den sista människan, ett hologram, en robot och en evolutionsdrabbad katt.

Klart att det funkar men det utmanar fantasin en smula. Man kan ju alltid använda flashbacks...
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,905
Location
Nordnordost
I Genesis spel Utpost, som bör bli klart före Jul om han följer SERU-tidplanen, så spelar man just en sådan begränsad grupp.

Där har man i och för sig en mindre pöl av rollpersoner, jag har för mig att det är nio stycken, men jag kan ha fel. Spelarna har en huvudrollperson var och de andra är gemensamma.

Det funkar bra, men reglerna är främst inriktade på relationerna inom gruppen, snarare än hur bra de är på att klättra och banka gobbos, även om spelet stöder det också.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,747
Location
Göteborg
Som Wilper säger så är Utpost baserat på just det konceptet, typ. Man föreslås ha sju roller, där alla som inte har spelare är biroller som skjutsas runt mellan spelarna. Sedan kan man även ha "Rödskjortor" som inte har någon mekanisk påverkan alls, och som man sällan ens pratar med (som i Star Trek).

Jag har provat att spela utan rödskjortor, men inte utan biroller i det nuvarande systemet. Om man är få spelare är det nog svårt att få till en ordentligt dynamik i deras förhållanden. Men å andra sidan kanske det bara blir ännu starkare.

Det är fokuserat på vad som händer mellan personerna. Yttre hot finns med och är viktiga, men deras främsta roll är att tvinga rollerna att sluta sig samman och samarbeta.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,747
Location
Göteborg
Åh, och Geiger Counter är väl också så, men där dör nästan alla i det första (enda) speltillfället, så det är ju inte så bra för kampanjspel.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Fast är det nödvändigt att de är helt ensamma, de enda existerande?
Jag menar, de kan ju stöta på andra varelser eller djur, dock att de inte kan kommunicera med dem?
Min tanke är typ att göra något apornas planetstukat fast att de inte förstår dessa alls. Det gör ju på sätt och vis att de är ensamma, fast socialt istället för rent fysiskt.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Vad ställer denna typ av rollspelande för speciella krav på SL och material?
En av de mer avgörande punkterna är huruvida det kommer finnas någon Mentor-roll eller inte. Alltså; någon som berättar för rollpersonerna var de har hamnat, vad de måste göra, vad de har för möjligheter... sådana saker.

Att ge information åt spelarna kan bli svårt om man inte har någon sådan person (eller huvuddator, eller whatever som man kan kommunicera med), men det kan också bli mycket belönande då spelarna kan känna sig mer utelämnande om det inte finns någon som "tar hand" om dem. Men, som sagt, om rollpersonerna skall ta fram all information och fatta alla övergripande beslut själva så kan det också bli ett lite kryckigare spel.

Tänk dig själv att du som spelledare ska säga "ni undersöker skadorna och ser att det är ventilationssystemet som har tagit stryk. Det är okej än så länge, men när solen når zenit om tio timmar så kommer ni att fullkomligen bada i hetta, med livshotande konsekvenser. Det kanske kan gå att reparera på plats, men ni vet också att det borde finnas ett fungerande sådant system kvar från det förra landningsförsöket. Med terrängbilen skulle det ta er två timmar att bege er till platsen där resterna av den expeditionen ligger."

Det blir lätt ganska kryckigt, som sagt. Jämför med att den informationen skulle ges av en intressant spelledarperson istället, någon som man skulle kunna prata med, och som rollpersonerna skulle ha en mänsklig relation till. Kanske en vimsig, skojig typ som var rolig att interagera med, eller en auktoritär skitstövel som hade ett horn i sidan till någon av rollpersonerna, eller kanske någon som börjat flirta lite med någon av dem? Det ger i sådana fall ett mer levande spel.

Det betyder förstås inte att det är dumt att skippa en mentorroll, men man kan tjäna på att tänka över ens äventyr så att man minimerar mängden information som behöver berättas för spelarna, för att istället försöka ge dem mindre informationsstycken med vilka de kan dra de flesta slutsatser själva istället. Som sagt, lite knepigt, om man vill göra det bra.

Tror ni att det går att göra så att det blir "tillfredställande" rollspel av det?
Ja då. Absolut.
 

Gargarisma One

Veteran
Joined
31 Jul 2009
Messages
9
Jag gjorde ett SF-långscenario en gång som handlade om två personer isolerade på en rymdstation runt en planet. De hade inte ens radiokontakt med hembasen. Allt de hade var varandra och en bunt hjärndöda robotar, ingen HAL heller, bara en vanlig dator. Min erfarenhet var att det var jättekul till en början att spela vardag och lista ut hur verkligheten såg ut för de här, men att det snart skulle gått på tomgång om inget annat hände. Det blev någon slags Solaris-liknande utveckling; med isolationen och med det väldigt tajta och långsamma spelandet var det fruktansvärt lätt att skapa klaustrofobiska och stressade stämningar.

Jag styrde in det på lite myskovibbar. Ska man vara diskbänksrealist måste man nog kunna en hel del om de tekniska aspekterna av rymdfärd eller motsvarande, för att skapa spänning kring detta. Alternativt skiter man i miljön och fokuserar BARA karaktärernas samspel. Jag hade bara två, men har man några fler blir ju interaktionsmöjligheterna större, bara karaktärerna från början är skräddarsydda mot varandra.

Noteras bör också att jag lyckades döda en lång kampanj en gång på en enda solosession, i en ganska elak fängelsesekvens. Tar man bort alla interaktionsmöjligheter för en person, tar man bort allt roligt med rollspel. (Dyrköpt läxa!)
 
Top