Nekromanti Rollspel till häst...

[Chryckan]

En tanke slog mig då jag bläddrade igenom mitt nya ex av Fantasy! (riktigt bra spel för övrigt).
Datorspelet Mount & Blade slog igenom stort inom dataspelsbranschen enbart genom det enkla konceptet att ingen hade tidigare gjort ett rpg spel där striderna till största delen utspelade sig till häst.
Att skapa ett datorspel där folk slåss från hästryggen var eller är inget större problem rent tekniskt eller spelmekaniskt. Det är bara det att ingen hade någonsin tänkt på att göra det före Mount & Blade.

Tanken som slog mig är att samma sak ju faktiskt gäller vanliga penna och papper rollspel också. De flesta jag känner till så står och går karaktärerna på sina egna ben när de slåss eller ska någonstans.
Visst, de flesta rollspel har regler för både strid och förflyttning till häst.
Men finns det något rollspel som gjort som M&B och lagt fokuset på ridning?
Om så icke så varför inte?

 

[Arfert]

Fokus brukar ju ligga på strid till fots som sagt. Varför? Det är ju svårt att rida i en Dungeon.

 

[.113]

Min första tanken var direkt "det är så svårt att slå tärningar när man rider"

Men ja, det är nog mestadels för att strid till häst är egentligen bara som strid till fots, men man har mer movement, slår hårdare om man har momentum, och kan falla av. Och då är man ju till fots igen

Ja och som ovanstående nämnde, svårt rida i en dungeon.. Personligen har jag alltid undrat hur i h-vete dom tänkte Wizards(otc) när dom gav paladin en mount på lvl 5 eller 6 eller vad det nu e... När nästan hela spelet går ut på dungeonering. Jag tror det är ett skämt som gick överstyr "Paladins are so full of themselves, think they are so much better than everyone else.. Hmm.. I know, let's give them a horse, that'll show them!"

 

[Ond bråd död]

I Western rider man ju nästan hela tiden. Det tråkiga är att det går åt väldigt många hästar när folk försöker skjuta och rida samtidigt.

Hästar dör = hemskt
Människor dör = whatever

 

[Cybot]

Men ja, det är nog mestadels för att strid till häst är egentligen bara som strid till fots, men man har mer movement, slår hårdare om man har momentum, och kan falla av. Och då är man ju till fots igen

Fast en häst är ju en egen varelse. Dessutom så är väl strid till häst mer momentfokuserad än strid till fots.
Jag rider inte, så jag vet inte.

Rollspelsrelaterat så är väl det enda som saknas en riktigt cool mekanik för häst/människa interaktion för att det ska vara värt det.
Något som har lite element av slump, skicklighet och stats. Definitivt något mer än "uhh. Slå en extra tärning".

Kanske något där man väljer sina egna kort själv och ska matcha dem med en hästkortlek som modifieras av hur vältränad din häst är.

 

[Recca]

Vi husreglade färdigheten och systemet Strid till häst i Drakar och Demoner så att hästen hade egna handlingar och kunde använda dem samtidigt som den som red. Dessutom använde hästen personens FV i strid till häst för att göra manövrer med sina egna handlingar, så i princip så fick hjälten till häst extra handlingar, kan man säga. Det gjorde strid till häst jätte-jätte-bra och väldigt roligt att spela med. Sen så kan man bara ge en negativ modifikation och färre handlingar till (i ordning från vänster som sämst) arbetshäst/ridhäst/stridshäst.

 

[LJSLarsson]

Hästar dör = hemskt
Människor dör = whatever

I en av mina kampanjer råkade en spelare ha ihjäl en oskyldig häst med friendly fire. Många tårar fälldes.

I Dungeons & Dragons 4th edition har alla riddjur (hästar, griffonger, jättemyror) specialförmågor man kommer åt ifall man har en feat vid namn Mounted Combat.

 

[Chryckan]

Fast om det nu är så lätt att göra och så kul som alla hävdar så varför har ingen skapat ett rollspel där grundförutsättningarna är att alla är beridna. Som Mount & Blade.

Varför håller spelskapare fast vid att i rollspel så ska karaktärer gå och stå och slåss till fots när de är på äventyr?

Min fråga är egentligen varför spelskapare är så låsta vid hur det alltid sett ut istället för att försöka utvidga gränserna för hur rollspel designas eller skapas?

Skälet till att jag återkommer till Mount & Blade är nämligen för att när det blev en succé som dataspel så tänkte den branschen inte "Holy crap, att de har lyckats göra ett spel där folk rider" utan reaktionen var istället mer "Holy crap, varför har ingen tänkt på det tidigare."

Så varför har ingen rollspelsskapare tänkt på det?
Eller något liknade som till sjöss, i kanoter, flygandes på drakar eller vadsomhelst som bryter mot gängse normer?

 

[DeBracy]

Så varför har ingen rollspelsskapare tänkt på det?
Eller något liknade som till sjöss, i kanoter, flygandes på drakar eller vadsomhelst som bryter mot gängse normer?

De hoppade väl direkt till feta stridsrobotar i Battletech/MechWarrior, Robotech och Mekton istället …

Jag undrar nästan tvärtom: varför är det inga spelare som bryr sig om att se till att fajtas från häst, det finns väl en hel drös rollspel där det är en klart distinkt fördel att sitta till häst när man fajtas?

Jag tror att en del av det hela är att strider i rollspel sällan är så välplanerade (från spelarnas håll) att man kan räkna med att få sitta till häst när det blir av.

Det andra kanske är att det börjar kännas mer och mer som ett halvdant krigsspel om man verkligen lägger fokus på strid till häst. Mechaspelen har precis samma problem.

 

[Krille]

Min fråga är egentligen varför spelskapare är så låsta vid hur det alltid sett ut istället för att försöka utvidga gränserna för hur rollspel designas eller skapas?

En stor bidragande orsak är att spelskapare i allmänhet har jefligt kass koll på strid. Närstrid och eldstrid har man viss koll på tack vare Hollywood. Kollen må vara totalt knas, men man kan i alla fall föreställa sig hur det funkar. Strid i mechs har fördelen att det är i princip närstrid eller eldstrid i (förbannat stor och servostyrd) rustning, så det lyder under samma regler i princip.

Men strid till häst är begränsat till Ivanhoe på nyårsdagen, strid i flygplan är begränsat till Top Gun och strid på drakar är typ unheard of. Så när spelskapare brukar försöka så känner de sig osäkra, inte bara på hur det går till utan även till viss del rädda på att alla känner igen deras källor. Man vet att folk rollar och loopar, men det är ungefär det.

I en del ambitiösa fall så källforskar man en smula. Det syns till exempel att manöverbeskrivningarna i Star Wars d6 mer eller mindre är hämtade rakt av från Bill Gunstons böcker om modern flygstrid som brukar finnas som presentböcker till femtonåriga grabbar på varje bokrea, men de åtföljs av en klase negativa modifikationer som gör att man aldrig vill använda dem (för de är ju svåra, juh - varför rolla då?) och de har inget sammanhang så det finns ingen bra förklaring på varför man ska göra det. Och som sagt var, alla känner igen de där källorna. Biljakter brukar man också försöka få med tilläggsregler till, men eftersom det finns ännu mindre bokmaterial om det (även om det finns mer filmmaterial) så brukar även det falla rätt pladask och bli ett komplext manöverspel.

Sen har du lite Memphis Belle-problematiken också. Så fort man går upp lite i storlek på farkost så har man en förare och en bunt med folk som är förarens proxy - en pilot, tre personer som slår för Skjuta, en person som slår för Radio, en person som slår för Navigation och en person som slår för Bomba. Och det är förlåt franskan skittrist. Det har gjorts försök att gå runt det där, och jag har fått ett antal titlar som jag ännu inte fått tillfälle att pröva som tydligen ska göra det bra. Men normalfallet är precis så tråkigt som ovan.

I Blå Himmel så har jag gått runt Memphis Belle-problemet genom att man spelar jaktpiloter. Stridsreglerna är byggda kring specifikt luftstrid (markstrid utökar luftstridsreglerna, till och med). De bygger på energiekonomi - höjd och fart som går åt när man gör något - eftersom det är det som flygstrid med väldigt svaga motorer (WW1-krigsflygplan) slutligen handlar om - höjd och fart. Och jag hoppas att jag har lyckats att fånga luftstriden, och helst lyckats bäst.

Fast å andra sidan, givet motståndet så ska väl det inte vara så svårt.

 

[.113]

Hästar är ju mycket riktigt en till varelse som kan göra egna saker, däremot så blir nog dom flesta stridshästar som inte gör som ryttaren vill ganska snabbt till middag.

Vanliga hästar är inte så stabila, på det sättet att dom inte hanterar strid bra. Stridshästarnas huvudfunktion är ju egentligen mest att dom inte får panik i strid.
Sen så visst kan dom bitas och sparkas litegrann men om man tänker att en häst ska bita nån med metalrustning så funkar det ju inte så bra.
Och om en häst själv bestämmer att den ska sparka bakåt eller stegra, så är ju ryttaren inte beredd på det och kan falla av. En stridshäst ska ju snarare vara så pass tränad att den gör exakt som ryttaren vill, istället för att göra egna saker.

Sen så som jag menade med min första post så, vill man anfalla från sidan eller bakifrån så är det ju snabbare att rida dit. Rörligheten påverkas.
Och när man rider in i strid så gör man mer skada, kanske har man lans eller nåt som är gjort för det också, men sen inne i själva striden så kan man inte göra jättemycket.. Eller man kan knuffa omkull infanterister med hästen typ, men övriga grejer som tex sparka bakut blir ju bara istället för att anfalla normalt. Så i grova drag blir det precis som vanligt.

Varför det inte finns så många drakflygarspel och sjöfararspel är nog delvis på grund av att det blir extra farligt. Om man vill ha med nån sorts realistiska regler så är det väldigt enkelt att dö, genom drunkning och fallande tex.

 

[Skarpskytten]

Men finns det något rollspel som gjort som M&B och lagt fokuset på ridning?

Där att anmärkningasvär att i ett spel som Western finns mer eller mindre inga regler i spelet som gör något av hästen (detta ska åtgärdas i den kommande (?) fjärde utgåvan, som jag förstår det). Det är ett transportmedel, och inget mer.

I Pendragon spelar alla spelare riddare, och spelet bygger på att spelarna i de flesta fall börjar varje strid till häst. Horsemanship är en mycket viktig färdighet. Spelets stridssystem är dock mycket enkelt (BRP-klon), och det finns egentligen inget särskillt en spelare kan göra när han strider till häst. Hästen ger ryttaren en kraftig bonus i strid mot folk till fots, och han kan göra en lansattack om han har några meter fram till det han vill anfalla (=använder hästens skada, och får en bonus mot motståndare som inte har långspjut eller lansar), men det är allt.

DnD 3.x har ju ett antal "feats" för strid till häst. Jag har dock bara kört 3.0 en kampanj, och beriden strid var inget som förekom. Men kanske finns det ett någorlunda fungerande och intressan system i 3.x för strid till häst? Och då borde det väl vara samma sak med Pathfinder.

Men något spel med fokus på ridning? Det känner jag inte till. Eller hur gick det med My Little Pony RPG?

Om så icke så varför inte?

Som någon sa: grottfaktorn i många fantasyrollspel. Kanske också okunnighet, som Krille var inne på.

Jag undrar också om det inte delvis handlar om genre. Många rollspel (om vi tänker bortom traditionella grottröjarspel) är pastischer på skönlitteratur (bara från där jag sitter ser ja i bokhyllorna Vampire, Sagan om Ringen och Elric, och man kan hitta många fler exempel) där hästar inte spelar någon större någon större roll (pun intended). Alltså kommer konstruktören inte att göra något av hästen när hen gör spel i sådana settingar.

 

[Mekanurg]

På 1980-talet fick jag min häst- och rollspelskunniga kompis Eva att skriva en Sinkadus-artikel om hurdana hästar egentligen är i äventyrssammanhang, till skillnad från Hollywood-klichéer. Djuren kräver j-t mycket service och föda för att "hålla" i vildmarken och så är de påfrestande egensinniga. Detta har gjort att jag för det mesta har låtit hästar få begränsad betydelse i min spelskriverier.

 

[Skarpskytten]

På 1980-talet fick min häst- och rollspelskunniga kompis Eva att skriva en Sinkadus-artikel om hurdana hästar egentligen är i äventyrssammanhang, till skillnad från Hollywood-klichéer. Djuren kräver j-t mycket service och föda för att "hålla" i vildmarken och så är de påfrestande egensinniga. Detta har gjort att jag för det mesta har låtit hästar få begränsad betydelse i min spelskriverier.

Brings me back! Det var en artikel som fick mig att undra varför någon överhuvudtaget någonsin brytt sig om att asa med sig hästar i något sammanhang. Och det gjorde ju ingen som spelade Drakar och Demoner för det fanns liksom ingen poäng med det. Det viktiga var att ha bra vapenfärdigheter och bra rustning. Om man skulle resa lång var hästar bra, men annars?

 

[Krille]

På 1980-talet fick min häst- och rollspelskunniga kompis Eva att skriva en Sinkadus-artikel om hurdana hästar egentligen är i äventyrssammanhang, till skillnad från Hollywood-klichéer.

Jo, jag minns den artikeln.

Jag tyckte inte om den, inte för att den var dålig (tvärtom, den var riktigt bra och en ögonöppnare) utan för att den gjorde hästar i rollspel tråkiga.

Det var likadant när jag under lumpen i flygvapnet upptäckte hur stridsflyg används - det gjorde flygplan i rollspel tråkiga.

Det är realism-grejen som kukar ut det. Det är alldeles för lätt att gå in i läget "X funkar inte i rollspel på grund av A, B och C".

Jag gillar dock flygplan mer än hästar, så jag spenderade typ en femton år med att komma på hur man gör flygplan roliga i rollspel ändå.

 

[Svarte Faraonen]

Inte helt och hållet vad du letar efter, men till Burning Wheel finns The Mount Burner, som gör att du kan gå in på avsevärt djupare detalj än vanligt när du skapar din häst. Kanske är detaljer och medbestämmande allt som behövs för att spelare ska bry sig mer?

 

[Skarpskytten]

Inte helt och hållet vad du letar efter, men till Burning Wheel finns The Mount Burner, som gör att du kan gå in på avsevärt djupare detalj än vanligt när du skapar din häst. Kanske är detaljer och medbestämmande allt som behövs för att spelare ska bry sig mer?

Är det inte lite väl mycket ... logistik? Utmattningsregler och foder? Är det rätt väg att gå för att göra hästar intressanta och häftiga i rollspel? Jag är inte helt såld, även om en del av traitsen öppnar upp för målande beskrivningar och lite mer personliga riddjur.

 

[Svarte Faraonen]

Äh, logistik är rätt nu. The One Ring, Lamentations of the Flame Princess och Adventurer Conqueror King ägnar sig alla åt att skapa belastnings- och utmattningssystem som man faktiskt vill använda, så jag tror det här är något som är på väg uppåt i samtida rollspel.

 

[Skarpskytten]

Äh, logistik är rätt nu. The One Ring, Lamentations of the Flame Princess och Adventurer Conqueror King ägnar sig alla åt att skapa belastnings- och utmattningssystem som man faktiskt vill använda, så jag tror det här är något som är på väg uppåt i samtida rollspel.

Logistik är inne alltså ?

Brandon Buffel: "Så, mina hjältar och hjältinnor, låt oss nu till sist ge oss ut på vårt sista äventyr för att kasta ned den Heliga Grunkan i Den förgörande elden". Övriga hjältar ställer sig upp under ett väldigt vapenskrammel och börjar bestämt gå mot värdshusdörren. Pål Paladin: "Ähum, alltså ... min häst. Resan tar minst tio dagar. Jag behöver köpa fyrtio kilo havre och lika mycket hö innan vi ger oss av. Och rutten ... vi kan inte resa över De Öde Vidderna av Skavda Strupar. Där finns inget vatten. Men misströsta inte! Jag har hittat en rutt med bättre vattentillgång". Tar fram karta. Övriga hjältar sätter sig med svårmodig uppsyn ned.

Jag vet inte ...

Jag har bara kört TOR en gång, så jag vill ge deras resesystem fler chanser. Men jag är inte helt övertygad om att de här lyckats göra resor spännande och dynamiska. Övriga spel du nämner känner jag inte till, så jag ska inte säga något om dem.

Är det inte lite lustig att hästar i rollspel antingen tenderar att bli antingen 1) "du har +5% på svärd och rör dig snabbare" eller 2) en övning i bokföring? Krille har rätt, hur blir hästar intressanta?

 

[Svarte Faraonen]

Brandon Buffel: "Så, mina hjältar och hjältinnor, låt oss nu till sist ge oss ut på vårt sista äventyr för att kasta ned den Heliga Grunkan i Den förgörande elden". Övriga hjältar ställer sig upp under ett väldigt vapenskrammel och börjar bestämt gå mot värdshusdörren. Pål Paladin: "Ähum, alltså ... min häst. Resan tar minst tio dagar. Jag behöver köpa fyrtio kilo havre och lika mycket hö innan vi ger oss av. Och rutten ... vi kan inte resa över De Öde Vidderna av Skavda Strupar. Där finns inget vatten. Men misströsta inte! Jag har hittat en rutt med bättre vattentillgång". Tar fram karta. Övriga hjältar sätter sig med svårmodig uppsyn ned.

Rätt mycket av det är säkerligen knutet till idén om proaktiva snarare än reaktiva rollpersoner, sandlådor och hexcrawls. Det vill säga: att slänga Heliga Grunkan i Förgörande Elden är helt och hållet spelarnas beslut, inte den enda tänkbara slutpunkten på en kampanj. Då blir logistiken en del av ett expeditionsplanerande som bygger på spelarnas egna vilja snarare än en börda som måste avklaras för att spelarna ska få fortsätta på den utsedda kampanjen. Tanken är också, misstänker jag, att de val som nödvändigheten skapar vid planeringen kommer att få intressanta och oväntade spinoffeffekter.