Jag har aldrig lidit av mentala hälsobekymmer (peppar peppar) och inte haft det svårt på det sättet att jag känt att jag behöver något terapeutiskt, ens i den mer generiska bemärkelsen. Så jag kan omöjligt avgöra det utifrån egen erfarenhet. Min gissning är att det är som andra sagt, att rollspels terapeutiska funktion är att det är en social aktivitet som man tycker om, och där man kan tänka på något annat en stund och låta vardagsproblemen försvinna. Och det viktiga där är antagligen just att det är något man gillar, så för den som diggar diskbänksångest är det garanterat bättre terapi än att spela DnD. För den som gillar immersion i en levande och sammanhängande fantasivärld så är det det som är den bättre terapin. Och för den som gillar ultimate frisbee eller språkcaféer så är det en bra aktivitet. Lite detaljskillnader i saker som huruvida det är socialt, fysiskt, kreativt och så vidare gör väl att det ger lite olika effekter, men jag tror inte att det är några skillnader mellan drakdräpande och diskbänksångest som är relevanta för det. (Det finns naturligtvis massor av skillnader, men jag gissar att de inte är så viktiga för den terapeutiska funktionen.)
För egen del skulle jag inte klassa rollspel i sig som ”terapi”. Däremot är det ju, som flera andra i tråden konstaterat, bra för själen att göra något man tycker är kul och givande och att träffa vänner. Så i princip kan nog rollspel bytas mot vad som helst. Dock tror jag att rollspel har en fördel jämfört med många andra aktiviteter då det ger bra förutsättningar för att prata med varandra om allt från barn och semestrar till död och privata problem. Man är ju ett hanterbart antal personer och sitter oftast lugnt och avskilt, avskärmad från väder, vind, oljud och främmande öron.
Jag är lite kritisk mot ”terapi-samhället” eller vad man ska kalla det, att allt ska (pseudo)psykologiseras. Men tänker att det inte är så konstigt, att ju mer isolerade och alienerade människor blir, desto mer uppstår ett behov att fylla ett tomrum som kanske innan har varit olika gemenskaper. Den typen av terapi-språk kan kanske göra den vardagliga smärtan att bara leva blir till något mer upphöjt. Sen skapas ju som du skriver en del av det här behovet av ekonomiska intressen, typ som skönhetsideal i reklam, fast som ”inre” mentala skönhetsideal. Att man ska vara stark och självständig och perfekt på olika vis.
Jag uppfattar det som att OP använder ordet i den andra bemärkelsen, medan folk som säger att nej, rollspel kan inte kallas terapi använder det i den första bemärkelsen, och är kanske inte bekanta med att ordet har två betydelser?
Om du kollar C-uppsatsen jag länkade till på första sidan i tråden går den igenom hur det används terapeutiskt. Sessionerna är tydligt strukturerade och syftesorienterade med stort fokus på dialogen och reflektionerna före, efter och vid incheckningar.
Bägge betydelserna diskuteras i tråden om vartannat så det blir lite rörigt. Mitt senaste inlägg, som var ett svar på Adrians, var mer en kritik till samhället i stort (inte till någon här i tråden), hur psykologispråk blir allt vanligare och det kan bli en sammanblandning av begreppen, att alla problem i livet kan angripas med nån sorts psykologi i nåt sorts syfte att blir mer effektiv eller perfekt eller vad det nu kan vara. Jag tycker inte att det är fel att använda den andra betydelsen, bara man är tydlig med vad man menar. Om man har svåra problem så kan jag verkligen rekommendera att man söker professionell hjälp.
Verkligen detta!
)Ja, och mitt inlägg var inte menat som ett svar till dig. Det kändes mest lite som att ordet tolkades på lite olika sätt.
Ja, jag tänker att något som för mig skulle vara någon sorts ”social turism” inte nödvändigtvis känns närmre än ren fantastik. Risken är ju att jag bara reproducerar fördomar.
Absolut.
www.thebodhanagroup.org
www.instagram.com
