Rollspel och prestationsångest?

[Lanina]

Vad göra med spelare som inte vågar, för att "ni andra i gruppen är väl bra på sånt här?"
Speciellt om man inte kommer på att någon skulle kommenterat negativt, många andra nybörjare trivs, osv?

Exempel 1: en barndomsvän till mig här rollspelat lite med vår grupp, majoriteten kompisar till henne. Men så föll hon ur och tackade nej till nya inbjudningar. Antog att hon inte var intresserad av rollspel. Fram tills att hon berättade tidszon-svårigheter med hennes online-rollspelsgrupp. "Varför spelar du inte med oss då?"
"Nej, ni är ju alla sådana där duktiga rollspelare. Det vågar jag inte."

Exempel 2: Flera som varit spelare vågar inte spelleda för vår grupp, utan testar sina SL-vingar först med t ex kollegor eller andra rollspelsnybörjare. Trots att vi inte har en brist på intresserade spelare inom föreningen, och spelarna brukar vara snälla och visa uppskattning. Antagligen jämför de sig med föreningens erfarna spelledare (t ex mig), trots att vi uppmuntrar andra att spelleda också!

Några idéer på vad man kan göra åt det här? Vi är alltså inte någon elitistgrupp som vill leka "avancerade förhörstekniker" och kräver mångårig erfarenhet. Spelar gärna med nybörjare och är inte kräsna med vilket spel det är heller.

 

[God45]

Spela något JÄTTEDUMT men kul. Typ Honey Heist eller Blood Moon Goblins eller Eat God. Något där alla spelar en idiotsik mupp som är ute efter att störta himlen, en tjuv-björn eller ett neslig litet kräk. Det visar att rollspel kan vara låg press men ändå kul. Och det visar att ni inte tar rollspel på dödligt allvar också!

 

[Rickard]

En del av att lära sig är att få leka runt själv först. Om det finns erfarna minskar lusten för det lekbehovet.

Det finns mindervärdeskomplex och det går inte att göra något åt, men det behöver inte bara vara en stark mental egenskap hos någon utan är en effektiv del i lärandet.

En liknande grej kan vara en kille som drar ihop en allgirl-spelgrupp: killen är fortfarande där, oavsett hur välmenande han är.

 

[DanielSchenström]

Vilka lätta problem...

Först och främst är väl insikten att hur välmenande man än är så passar inte allt alla personer. Vissa personlighetsdrag, eller tankar är otroligt djupt rotade, och ibland finns ju psykologiska aspekter eller saker som autism med. Och ibland kan det vara att hur mycket man än särskådar sig själv och sin grupp så kan man inte se eller på riktigt förstå det som en annan kan se.

En annan sak är också att folk inte vågar säga vad de egentligen inte vill spela för utan ljuger.

Om jag skulle göra ett försök med person nummer 1 så skulle jag först prata med resten av hennes kompisar som du känner för att se vad hon sagt till dem för att se om det finns flera aspekter på det hela. Från det vi vet är ju först att hon tycker ni är duktiga rollspelare. Det kan vara att ni kan alla regler, inte behöver fråga om saker, gestaltar rollpersoner väl, eller lever er in, eller är väldigt teatraliska. Det gäller att få reda på vad det är, och om ni spelar igen och det exempelvis är det teatraliska så kan det vara att resten av gruppen får tona ner den delen, eller skippa den helt och spela som hon spelar, exempelvis. Det viktiga är att få reda på varför hon inte vågar spela med er längre. Även om ni är helt ok med nybörjare, eller personer som inte håller samma nivå som andra i gruppen i olika aspekter så betyder det inte att hon är bekväm med det, hur snälla eller tillmötesgående ni än är.

Och det är väl det på slutet där som spelar in också för de som ska spelleda för er. Och det är absolut inte ovanligt, i flera hobbies, eller yrkesmässiga roller så hör och läser jag om folk som inte vill delta när mer erfarna eller duktiga personer är med. Jag "kan" spela gitarr, men jag skulle inte delta i en jam session med Yngwie, Slash eller andra kända gitarrister hur välkomnande de än var.
Jag skulle återigen prata med de potentiella spelledarna igen, och de andra som de pratar med för att få en sån bra helhetssyn i varje fall, för att få reda på vilka delar exakt det är som stoppar dem. Och när du väl vet göra en så bra åtgärdsplan som möjligt.
En stor grej kan nog vara att om ni får reda på det innan de börjar, coacha dem och erbjud er att svara på frågor kring deras funderingar om att vara spelledare, vara bollplank för äventyren, och betona att ni inte blev bra spelledare direkt. Bjud in dem att spelleda med den uttalade tanken att komma med feedback så att de fort kan bli bättre. Och var uppmuntrande och berätta vad ni tycker, ta inte för givet att bara för att ni har haft kul så vet spelledaren att ni gärna spelar mer. Hör ofta en av mina spelledare, även under spelmötets gång, klanka ner på sig själv, och tro att spelmötet varit en katastrof medan vi spelare inte hade haft en aning om han inte berättat det.

I bägge de här fallen så är det viktigt i mina ögon att inte pusha eller tvinga folk att göra nåt de inte vill.

 

[Ymir]

Jag har genom åren försökt spelleda flera super-ambitiösa kampanjer där jag verkligen velat liksom blöda ut hela mitt hjärta på en tallrik och genom extremt anal historisk research måla upp det förflutna med precis den detaljrikedom jag innerst inne alltid önskat mig. Props, musik, allting skulle vara inkluderat och inget fick gå fel. Givetvis gjorde det det, i regel väldigt fort.

Kampanjerna har inte varit totala misslyckanden - spelarna talar ofta om dem i väldigt positiva ordalag, som något de tycker det var synd att det gick i stöpet.

Men orsaken att de gick i stöpet var alltid jag själv. Att jag drunknade i mina egna ambitioner och fick för mycket prestationsångest och för spretig inspiration för att kunna ta tag i att styra upp spelmöten, knyta ihop kampanjen och hålla min egen entusiasm uppe.

En klassisk varningsklocka för detta är att jag spelleder i en miljö som är för intressant, där det finns för mycket content att researcha, så att man fullkomligt dränks av skitballa grejer man vill ha med i ståryn. Exempel på det är Shanghai på 1930-talet samt nutidens Mexico City.

Den stora befrielsen blev FFGs Star Wars, med dess lekfulla, narrativa regelsystem och den delaktighet det kräver av spelarna. Plötsligt spelledde jag något där spelarnas entusiasm och engagemang i världen var lika stort som mitt eget, om inte större, och det var som att dammbryggor till en flod av gemensam kreativitet utlöstes. Det kändes plötsligt underbart roligt att spelleda igen, när jag började omfamna "play to see what happens"-elementet i Star Wars. Mitt entusiasm för spelledande fick sig en nytändning, och jag kunde dessutom ta med mig mina nya insikter till en ny Vampire-kampanj, förlagd i Venedig, som jag skrivit mycket om här på forumet tidigare. Äntligen fick jag Vampire att funka, efter decennier av försök. Det är verkligen ett exceptionellt svårt spel att spelleda, men gött när man väl förstår sig på det.

Ibland drömmer jag fortfarande om mina gamla mega-ambitiösa historiska kampanjer. Men sanningen är att min hjärna inte är organiserad nog att genomföra dem framgångsrikt. Det får aldrig kännas slitigt att spelleda, då dröjer det inte länge innan jag tappar sugen, oavsett hur bra vissa element av kampanjen är. Det är också därför jag i princip slutat spelleda på konvent, och även one-shots. Jag vill spelleda långa kampanjer, men måste vara uppmärksam på ambitionsnivån, så att min inspirations flyktiga låga inte falnar.

 

[Lanina]

En del av att lära sig är att få leka runt själv först. Om det finns erfarna minskar lusten för det

Spela något JÄTTEDUMT men kul. Typ Honey Heist eller Blood Moon Goblins eller Eat God. Något där alla spelar en idiotsik mupp som är ute efter att störta himlen, en tjuv-björn eller ett neslig litet kräk. Det visar att rollspel kan vara låg press men ändå kul. Och det visar att ni inte tar rollspel på dödligt allvar också!

Ja, vi kör sånt! Det är så jag dragit in många i hobbyn. Det är också den typen av rollspel en del vågat sig på att rollspela *utanför* rollspelsföreningen.

Om jag skulle göra ett försök med person nummer 1 så skulle jag först prata med resten av hennes kompisar som du känner för att se vad hon sagt till dem för att se om det finns flera aspekter på det hela. Från det vi vet är ju först att hon tycker ni är duktiga rollspelare. Det kan vara att ni kan alla regler, inte behöver fråga om saker, gestaltar rollpersoner väl, eller lever er in, eller är väldigt teatraliska. Det gäller att få reda på vad det är, och om ni spelar igen och det exempelvis är det teatraliska så kan det vara att resten av gruppen får tona ner den delen, eller skippa den helt och spela som hon spelar, exempelvis. Det viktiga är att få reda på varför hon inte vågar spela med er längre. Även om ni är helt ok med nybörjare, eller personer som inte håller samma nivå som andra i gruppen i olika aspekter så betyder det inte att hon är bekväm med det, hur snälla eller tillmötesgående ni än är.

(...)
En stor grej kan nog vara att om ni får reda på det innan de börjar, coacha dem och erbjud er att svara på frågor kring deras funderingar om att vara spelledare, vara bollplank för äventyren, och betona att ni inte blev bra spelledare direkt. Bjud in dem att spelleda med den uttalade tanken att komma med feedback så att de fort kan bli bättre. Och var uppmuntrande och berätta vad ni tycker, ta inte för givet att bara för att ni har haft kul så vet spelledaren att ni gärna spelar mer. Hör ofta en av mina spelledare, även under spelmötets gång, klanka ner på sig själv, och tro att spelmötet varit en katastrof medan vi spelare inte hade haft en aning om han inte berättat det.

I bägge de här fallen så är det viktigt i mina ögon att inte pusha eller tvinga folk att göra nåt de inte vill.

Exempel 1 är från många år sen och mest ett exempel, inte ett problem jag vill lösa just nu (har lite grann tappat kontakten med henne i allmänhet tyvärr). Jag var också den kompisen i gruppen som stod henne närmast, och antagligen den enda som hon sagt något till. Tror det var just inlevelsen och att kunna fokusera på berättelsen?

Men jag har svårt att se hur man skulle få en grupp att t ex glömma regler eller sluta leva sig in i rollpersoner, om det är regelkunskap eller inlevelse som skrämmer bort folk. Att t ex förklara reglerna och inte anta att folk kan dem, det är ju självklart. Men om en annan spelare ställer en mer insatt regelfråga (därmed avslöjar att hen har läst reglerna), kommer jag inte tysta den personen?

Många av de där nya spelledarna jag uppmuntrar verkar dessutom bli obekväma. De vill "inte göra bort sig" inför vad som är en pytteliten rollspelsförening mestadels bestående av vänner och bekanta i samma ålder. Trots att jag säger att det är helt okej att börja litet, våga ta pauser för att tänka efter, erbjuder hjälp.

Men visst, man kan aldrig tvinga folk. Funderade mest på om andra kände igen situationen.

En del av att lära sig är att få leka runt själv först. Om det finns erfarna minskar lusten för det lekbehovet.

Det finns mindervärdeskomplex och det går inte att göra något åt, men det behöver inte bara vara en stark mental egenskap hos någon utan är en effektiv del i lärandet.

En liknande grej kan vara en kille som drar ihop en allgirl-spelgrupp: killen är fortfarande där, oavsett hur välmenande han är.

Men på dig låter det alltså lönlöst? Bara vetskapen att några i gruppen är erfarna rollspelare räcker för att skrämma bort en del nybörjare?

(Sen en liten bisak: jag vägrar ju könsuppdela spelgrupper eller kompisgrupper också, så jag förstår inte varför en kille skrämmer bort tjejer. Noterat att det ibland t ex söks kvinnliga spelledare för tjejgrupper, men aldrig själv känt mig sugen på att sättas i ett sådant fack)

 

[Lanina]

Jag har genom åren försökt spelleda flera super-ambitiösa kampanjer där jag verkligen velat liksom blöda ut hela mitt hjärta på en tallrik och genom extremt anal historisk research måla upp det förflutna med precis den detaljrikedom jag innerst inne alltid önskat mig. Props, musik, allting skulle vara inkluderat och inget fick gå fel. Givetvis gjorde det det, i regel väldigt fort.

Kampanjerna har inte varit totala misslyckanden - spelarna talar ofta om dem i väldigt positiva ordalag, som något de tycker det var synd att det gick i stöpet.

Men orsaken att de gick i stöpet var alltid jag själv. Att jag drunknade i mina egna ambitioner och fick för mycket prestationsångest och för spretig inspiration för att kunna ta tag i att styra upp spelmöten, knyta ihop kampanjen och hålla min egen entusiasm uppe.

En klassisk varningsklocka för detta är att jag spelleder i en miljö som är för intressant, där det finns för mycket content att researcha, så att man fullkomligt dränks av skitballa grejer man vill ha med i ståryn. Exempel på det är Shanghai på 1930-talet samt nutidens Mexico City.

Igenkänning på detta. Jag tog mig vatten över huvudet när jag valde att skapa en egen version av År 0-motorn, OCH ville göra en cool story inspirerad av typ allt sådant jag gillar. Den kampanjen blev pausad på obestämd tid.

 

[Rangertheman]

Jag känner igen mig i mycket av det som @Ymir beskriver. Jag blir väldigt besviken på mig själv när jag inte lyckas förmedla settingens eller systemets storhet till spelarna, trots att jag vet att spelare normalt sett inte är alls lika engagerade som spelledaren. Plus att jag efter varje spelpass känner att jag borde gjort mer: fler röster, intressantare beskrivningar, bättre fördelning av spotlight, mer spännande SLP, etc. Även om spelarna säger sig vara nöjda är det svårt att lita på det. GM Imposter Syndrome, antar jag...

 

[bortom12e]

Kommer på två vägar att gå:
Låt det vara så. Var ändå välkomnande och säg att det alltid finns en plats i gruppen om personen vill vara med att spela eller spelleda. Säg att det är ok att känna prestationsångest men att det inte betyder att det finns krav på prestation eller att det är något som är fel. Vissa kommer växa in i det, vissa kommer fortsätta tycka att det är jobbigt.

Försök att utmana ängsligheten. Om personen uttryckligen vill jobba med att minska sin prestationsångest och vara med så är det ju jättebra att följa exempelvis god45's förslag eller göra olika saker där personen får testa kortare eller mindre saker. Men så tänker jag att man nästan bara ska göra om personen uttryckligen vill förändra något. Det är risk att det snarare är ens egna önskan och vilja som styr det än personens annars.

 

[Rickard]

Men på dig låter det alltså lönlöst? Bara vetskapen att några i gruppen är erfarna rollspelare räcker för att skrämma bort en del nybörjare?

En majoritet erfarna, åtminstone. Jag har väldigt bra självförtroende, men börjar jag nya online-dataspel föredrar jag först att börja singel player innan jag går till multiplayer. Jag vill inte känna att jag tar upp någons tid med mitt lärande. It sucks, men det är bara att acceptera, tror jag.

Jag har dock inget att backa upp detta med, annat än egna upplevelser. Jag kör mycket med övningar och tekniker i början av spelmötet för att skapa trivsel och gruppsammanhållning. Att få leka av sig lite innan spelmötet. Inga avancerade saker eller något som tar lång tid. 2-5 minuter på sin höjd och det är tekniker som återkommer under själva spelandet. Fast inget av det kommer hjälpa mot känslan att "vara ivägen" eller att inte få tid till att hitta sig själv.

En möjlighet kan vara att helt byta spel till något som är främmande för alla, men jag tror inte det heller skulle fungera av just dom orsakerna. Det behöver inte ligga i spelet, utan i hur bekant konstellationen är och den gemensamma förståelsen för hobbyn. Just av den orsaken gillar jag aldrig att säga hur länge jag spelat med nya grupper eller vad jag har producerat. Det orsakar en status som inte ger något positivt.

(Jag gillar för övrigt inte heller principen kring kvinno- eller queer-grupper men är ändå tacksam för att dom finns.)