Rymdskeppet
Veteran
- Joined
- 20 Aug 2019
- Messages
- 63
Ursäkta en stökig post men just nu tänker jag högt.
Jag hittade det här fantastiska seminariet med Gregg Stafford på youtube och det fick mig att börja tänka.
https://www.youtube.com/watch?v=_hKrVRTOYpY
Om ni inte orkar se hela videon ska jag sammanfatta det jag tyckte var intressant. Stafford pratar om skillnaden mellan levande och död myt. Han menar att nedskriven, standardiserad och centraliserad myt är död myt och att myt som fortfarande utvecklas (nya berättelser skapas i mytens universum) är levande myt.
Tanken är att när du kan räkna de grekiska gudarna, halvgudarna och hjältarna så utvecklas inte myten och den är alltså inte länge en verklig myt utan bara en saga.
Stafford kopplar hur människor genom rollspel kan delta i och skapa berättelser i fiktiva världar med hur människor i det antika Grekland interagerade med sina då levande myter (23:01 ungefär i videon). Tanken är att genom att spela t.ex. Pendragon är vi närmare att förstå hur människor upplevde Kung Arthur mytologin än genom att läsa de texter av Geoffrey of Monmouth och Thomas Malory som bara dokumenterade Arthurmytologins ”lik” som han säger. Han menar att rollspel är ”food for the soul” eftersom vi har förlorat kontakten med den här typen av berättande och deltagande i myter.
Den här idén blir ännu mer intressant när han tar upp moderna myter. Han börjar med att blanda myt och Marx tankar om ideologi genom att säga att kapitalism är en modern myt men han citerar sedan en annan mytolog (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på) som menar att det finns tre moderna amerikanska myter: Western-myten, nånting annat och Cthulhu-mytoset.
Där någonstans ramlade polletten ner för mig. Kan man se all genrefiktion som en slags levande myter? De innehållet arketyper och motiv precis som alla levande myter varför inte? ’
Tolkieniansk fantasy har sin uppsättning arketyper och teman (alver, dvärjar, orker, svärd och onda härskare) och alla olika iterationer handlar om att omrangera och omtolka dessa konstanta teman och arketyper på samma sätt som olika versioner av antika myter är omtolkningar av samma uppsättning.
Slutligen, vad innebär det här för hur vi spelar och skapar rollspel? Betyder det att vi bör överge ett-spel-en-setting-doktirinen och gå tillbaka till ett spel per genre/myt? Vad kan vi få ut genom att tänka på rollspel på det här sättet?
Jag hittade det här fantastiska seminariet med Gregg Stafford på youtube och det fick mig att börja tänka.
https://www.youtube.com/watch?v=_hKrVRTOYpY
Om ni inte orkar se hela videon ska jag sammanfatta det jag tyckte var intressant. Stafford pratar om skillnaden mellan levande och död myt. Han menar att nedskriven, standardiserad och centraliserad myt är död myt och att myt som fortfarande utvecklas (nya berättelser skapas i mytens universum) är levande myt.
Tanken är att när du kan räkna de grekiska gudarna, halvgudarna och hjältarna så utvecklas inte myten och den är alltså inte länge en verklig myt utan bara en saga.
Stafford kopplar hur människor genom rollspel kan delta i och skapa berättelser i fiktiva världar med hur människor i det antika Grekland interagerade med sina då levande myter (23:01 ungefär i videon). Tanken är att genom att spela t.ex. Pendragon är vi närmare att förstå hur människor upplevde Kung Arthur mytologin än genom att läsa de texter av Geoffrey of Monmouth och Thomas Malory som bara dokumenterade Arthurmytologins ”lik” som han säger. Han menar att rollspel är ”food for the soul” eftersom vi har förlorat kontakten med den här typen av berättande och deltagande i myter.
Den här idén blir ännu mer intressant när han tar upp moderna myter. Han börjar med att blanda myt och Marx tankar om ideologi genom att säga att kapitalism är en modern myt men han citerar sedan en annan mytolog (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på) som menar att det finns tre moderna amerikanska myter: Western-myten, nånting annat och Cthulhu-mytoset.
Där någonstans ramlade polletten ner för mig. Kan man se all genrefiktion som en slags levande myter? De innehållet arketyper och motiv precis som alla levande myter varför inte? ’
Tolkieniansk fantasy har sin uppsättning arketyper och teman (alver, dvärjar, orker, svärd och onda härskare) och alla olika iterationer handlar om att omrangera och omtolka dessa konstanta teman och arketyper på samma sätt som olika versioner av antika myter är omtolkningar av samma uppsättning.
Slutligen, vad innebär det här för hur vi spelar och skapar rollspel? Betyder det att vi bör överge ett-spel-en-setting-doktirinen och gå tillbaka till ett spel per genre/myt? Vad kan vi få ut genom att tänka på rollspel på det här sättet?