Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v49

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v49.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Henke]

Jag har sett Once upon a time in Hollywood från 2019 av Quentin Tarantino

Filmen berättar historien om den avdankade skådisen Rick Dalton (Leonardo Dicaprio) och hans stuntman och vän Cliff Booth (Brad Pitt) som hankar sig fram i Hollywood 1969. Filmen följer också skådespelerskan Sharon Tate (Margot Robbie) som i verkligheten blev mördad av Manson Family. I den här filmen blir den historien dock något annorlunda...

Tycker filmen är bra och det finns många höjdpunkter, även om det inte är en ny Pulp Fiction. På samma sätt som i Inglorious Bastards så ändrar Tarantino på ett vidrigt skeende i verkligheten och hämnas på historien på ett någorlunda förutsägbart sätt. Det här gillar jag...

 

[Henke]

Idag har jag kollar på The Shape of Water från 2017 av Guillermo del Toro

Filmen utspelar sig på 60-talet då den stumma kvinnan Elisa (Sally Hawkins, som jag egentligen inte är speciellt förtjust i) arbetar som städare på en militär forskningsanläggning där en högst ovanlig varelse hålls fången.

Del Toro har själv skrivit manuset och berättelsen är inte helt oväntat ganska underlig. Någonstans känns det ändå som man har sett det här förut och jag får lite känslan av "barnförbjuden E.T.". Michael Shannon gör en klanderfri badguy, Octavia Spencer är också bra som Elisas kollega och sidekick. Richard Jenkins (som jag är imponerad av enda sedan jag såg "Six Feet Under") som spelar Elisas granne gör också en väldigt bra insats, även om det mest känns som att händelserna kring hans rollfigur mest drygar ut filmen utan att egentligen tillföra speciellt mycket.

Den här filmen var ok, men jag lär nog inte se den igen...

 

[Khan]

Häromdagen såg jag TOLKIEN, biografifilmen om farbror JRR Tolkien själv.

Filmens ramhandling handlar om Tolkien i skyttegravarna under första världskriget, medan resten av filmen (och sista akten) är olika flashbacks.

Handlingen täcker Tolkiens liv från tidig barndom tills han skriver de där berömda orden i början på The Hobbit, med fru, ett gäng barn och professur vid Oxford. Tonvikten ligger på hans vänskap med TCBS vid skolan St Edwards (och senare vid universitetet), hans genuina kärlek till sin älskade Edith, och hans stora drivkraft av att ha växt upp utblottad och föräldralös, men vägrar acceptera att det ska vara hans lott i livet. Tre trådar som vävs in i varandra på olika sätt och ständigt hjälper varandra, och bara en enda gång känns klyschigt.

Men skit samma, allt det där vet ni ändå, i alla fall om ni som jag läst femtioelva olika biografier om farbror Tolkien genom åren. Är det en sann film? Nä, mest i de stora dragen. Men är det en bra film? Ja, förvånansvärt bra. Jag skulle nog ge den 7,5 av 10, kanske till och med 8/10.

Den är inte perfekt, men lyckas fånga mycket av känslan av Tolkien som ung. Känslan av tragik och ångest är stark i skyttegravarna, och dessutom har de sprängt in några nypor magisk realism. Eller är det feberdrömmar? Eller är det en sorts "Shakespeare in Love"-princip? Eller allt på en gång?

Hur som. Överraskande bra film, rekommenderas även till de som inte kan något om Tolkien utan bara gillar bra kostymdraman. 8/10, kommer definitivt se den igen någon gång.

 

[Jocke]

Jag har sett en del film de senaste sju dagarna:

Om det Oändliga (2019) är Roy Anderssons nya film. På vissa sett är den ganska lik alla hans senaste filmer men den är ännu tydligare. Det saknas helt de storslagna delarna som har förekommit lite här och där i de förra filmerna, i stället är det en mycket jämnare nivå mellan scenerna - vissa av dem är roliga, vissa tragiska och en del lite tänkvärda eller bara något lätt svävande. Jag tycker det är en väldigt bra film, som både är sevärd för sin egen skull och som en del av Anderssons samlade produktion. 5 av 5.

I Am Mother (2019) Någon gång i framtiden sker ett Extinction Level Event och en rutin i en bunker går igång. Roboten Mother påbörjar ett långt projekt om att försöka återbefolka jorden. Vi följer den första nya människan, Daugther som växer upp tillsammans med Mother och, bortsett från att hon är ensam, har det helt okej. Hur farligt det egentligen är ute blir ifrågasatt när det en dag är någon som börjar knacka på bunkerns luftsluss. Det här var en helt OK film, Mother är en snygg blandning av verkliga och datoranimerade delar. Dramat är ganska rimligt, men kanske inte så nyskapande. 3 av 5, men snyggt som 4 av 5.

Coco (2017) En film om familjen, musiken, döden och en lustig hund. En pojke råkar av en ren händelse hamna i de dödas rike och tillsammans med en småfifflare, sina döda släktingar, en legendarisk Mariachi-gitarrist och den tidigare nämnda Lustiga Hunden har han en natt på sig att hitta tillbaka. Givetvis finns det också någonstans att gråta för alla oss som inte är gjorda av sten, men det är inte lika mycket öppen kran som början av Up.
Pixar har lite gått ner sig på senaste i min bok sen deras nästintill perfekta run med Ratatouille, Wall-E, Up och Toy Story 3. Men det här var lite en return-to-form. Jag gillar typ allt med filmen, estetiken, iden med att det faktiskt är ganska trevligt att besöka dödsriket, familjebanden, att det är huvudpersonens gammelmormor (eller farmor, jag minns inte vilken av hans föräldrar som är ingift) som är titelns Coco, Den Lustiga Hunden osv.
Coco saknar något för att gå in bland de riktigt stora Pixarkassikerna, men är ändå bättre än all annan familjefilm du sett de senaste 6-7 åren (Spindelmannen: in i Spindel-versum undantagen). 4 av 5 är tråkigt nog så högt jag kan gå, för att det där lilla extra saknas blir tydligare ju mer jag tänker på det.

 

[Henke]

Nu har jag kollat på film igen. Denna gången ”Rambo - Last blood” från 2019.

Denna gång lever John Rambo ett stillsamt ranchliv med en äldre dam och hennes systerdotter Gabrielle (relationen är oklar men den äldre damen är tydligen vän till honom). Gabrielle har börjat leta efter sin pappa som övergav henne och modern (som är död) och reser mot Johns önskan till Mexiko för att träffa honom. I Mexiko träffar skiten fläkten rejält och John blir tvungen att ge sig iväg för att hämta hem Gabrielle.

Om jag beskrev The Shape of water som en E.T. För vuxna så är det här vuxenvarianten på ”Ensam Hemma”. Dialogen är medioker som bäst och handlingen förutsägbar, ,men man tittar inte på Rambo av den anledningen. Det här är en schysst actionrulle a’la 90-talet och är det tittarens förväntan så levererar den här filmen på alla cylindrar.

 

[krank]

Kan ni tänka er att jag inte sett Scanners innan ikväll? Det är faktiskt helt cray-cray. Jag blev påmind om den här kultklassikern när någon – helt korrekt – påpekade att min idé till första spelvärlds-modul till mitt kommande (kanske) rollspel Agency påminde väldigt mycket om den. Och då måste jag ju såklart se den; det duger inte att råka plagiera saker utan att ens vara medveten om det.

Så. Scanners är en månad yngre än vad jag är. Håller den? Ja, det tycker jag nog att den gör. Ett par av effekterna känns lite lökiga och vid några tillfällen funkar inte röstdubbningen speciellt bra, men till större delen är det en rätt njutbar upplevelse. Michael Ironsides gör en riktigt skön skurk. Storyn kräver inte så mycket till specialeffekter större delen av tiden; telepatiska krafter är tacksamma på det viset. Och när det väl är fysiska effekter så… Well, det är Cronenberg, så det är lite lagom grisigt sådär.

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

Jag har sett Prospect,

En scifi-film om en ett far-dotter-team som ger sig ner på en ogästvänlig planet för att leta ädelstenar (som utvinns ur nån slags levande organism).

Hela filmen är ganska low key. Teknologin känns ganska nära vår och är av det lite nedgångna slaget (det här är folk som lever i marginalen).

Det jag gillar allra mest med den är att den inte förklarar varenda detalj. Saker får helt enkelt finnas, och man fattar typ vad det handlar om från sammanhanget. Det är något många filmskapare/manusskrivare7finansiärer inte fattar; det är okej att låta publiken dra lite egna slutsatser.

Betyg 4/5 om man gillar lågmäld sci-fi.

 

[Henke]

Jag har sett Marriage Story som hade premiär på Netflix i fredags.

Filmen handlar om skilsmässan mellan Nicole (Scarlett Johansen) och Charlie (Adam Driver) samt om relationen mellan dem och deras son. Dramat är för mig en slags modern tappning av klassikern Kramer vs. Kramer. Jag tycker berättelsen är fantastiskt välspelad och både Johansen och Driver är lysande i sina roller. Även Laura Dern gör en lysande prestation. Den är också väl balanserad med komiska inslag vilket gör helheten så slående äkta att man inte vill att filmen ska ta slut.

Det här måste vara en solklar nominering till kommande Oscars och Golden Globe både för själva filmen och de tre nämnda skådespelarna.

Edit: Nu när jag ser vem regissören är (Noah Baumbach) så är jag inte direkt förvånad över att jag gillade den här filmen. Han har tidigare gjort en annan av mina favoritfilmer The Squid and the Whale.

 

[Henke]

Jag har sett Marriage Story som hade premiär på Netflix i fredags.

Filmen handlar om skilsmässan mellan Nicole (Scarlett Johansen) och Charlie (Adam Driver) samt om relationen mellan dem och deras son. Dramat är för mig en slags modern tappning av klassikern Kramer vs. Kramer. Jag tycker berättelsen är fantastiskt välspelad och både Johansen och Driver är lysande i sina roller. Även Laura Dern gör en lysande prestation. Den är också väl balanserad med komiska inslag vilket gör helheten så slående äkta att man inte vill att filmen ska ta slut.

Det här måste vara en solklar nominering till kommande Oscars och Golden Globe både för själva filmen och de tre nämnda skådespelarna.

Edit: Nu när jag ser vem regissören är (Noah Baumbach) så är jag inte direkt förvånad över att jag gillade den här filmen. Han har tidigare gjort en annan av mina favoritfilmer The Squid and the Whale.

...och som jag misstänkte... Filmen plus de tre nämnda skådespelarna är idag nomineringar till Golden Globe. Frågan är hur Adam Driver står sig mot Joaquim Phoenix (Joker). Scarlett Johansen ligger dock mycket mycket bra till.

 

[Rymdhamster]

jag kollade på Empire of the Sun igår.

Steven Spielberg gjorde en film om britter och amerikaner i China, som sätts i ett japanskt koncentrationsläger under andra världskriget. Framförallt får man följa den unge Jamie (en jäteliten Christian Bale).

Det är lite intressant att se dekadenta överklassmänniskor sjunka till samhällets botten. Christian Bale gjorde ett jäkligt bra jobb trots sin ålder. Och Spielberg kan emellanåt göra riktigt jäkla bra filmer!

En liten annan sida av 2:a världskriget (om än fortfarande rätt hemsk).

Den är lite för tung för att se igen på en gång (inte i närheten av lika tung som Schindlers list), men trots det får den betyg 5/5 av mig!