Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v13

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v13.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har inte sett en 3d-film här hemma på ett tag, och det är ju lite synd. Och så kom jag på att det ju var ganska länge sedan nu som jag såg Transformers: The Last Knight och att jag nog borde ge den en ny chans. Framför allt eftersom jag trots allt faktiskt har den på 3d-bluray.

Så. Jag hatade den här filmen när jag såg den på bio. Jag gav den en tvåa, men i efterhand var jag nog egentligen sur nog för en etta.

Den här gången hade jag ju fördelen av att veta vad jag hade att förvänta mig.

Det här är fortfarande inte en bra film. Det är inte ens en bra transformersfilm, och då är ribban ändå satt rätt lågt. Allt jag vill ha från en transformersfilm är stora robotar som slåss och förvandlar sig, och i den här filmen får man knappt det – det är väldigt lite förvandling, och väldigt mycket robotar som ser ut som fantasymonster eller riddare. Som jag skrev i min första recension så får jag liksom känslan av att de tröttnat på det här med robotar. Ta som exempel Infernocus och den där draken som riddar-transformersarna kan förvandla sig till. I båda fallen finns liksom ingen ansats alls att göra så att man ser var varje robot liksom hamnar i den större gestalten, dvs ingen fascination alls vid hur något funkar rent mekaniskt. I de tidigare filmerna så fanns den aspekten ändå med, upplevde jag. Den där för Transformers så centrala grejen med att en sak har två eller flera former, och att se hur saker hänger ihop.

Vid en andra titt så tycker jag nog faktiskt inte jätteilla om storyn heller. Den hänger ihop hyfsat, och har vändningar jag inte tycker illa om. Det finns en fungerande kärna, vilket ju är mer än man kan säga om till exempel Revenge of the Fallen, där de ju skrev manuset för att passa scener de redan filmat...

Men. Det känns som att de hade ett helt OK manus – inget superspeciellt bra, men ett helt habilt – och så gjorde de två saker:

• Först fick Bay gå igenom hela manuset och tvinga in sin puerila skithumor precis överallt. Tvångsmässigt, som om han hade skitdålig-humor-tourettes. Eller kanske som en dåligt toalettränad hund som sprätter bajs över hela huset.
• Sedan, för att hålla nere filmens längd, så klipptes ungefär en halvtimme bort. Inte av nödvändiga storyscener, utan bara av klisterscener – såna som binder ihop storyn och får en att kunna hänga med i vändningarna. Det går generellt fortfarande att räkna ut vad som händer i klippet från en scen till nästa, men man måste syssla med det SAMTIDIGT som den nya scenen börjar spatta ur med en kombination av lagom lökig mytbildning och Baysk skithumor.

Lägg till en del tvivelaktiga designval – hela slutstriden är helt makalöst dåligt designad när det gäller, typ, precis all – och vi har en film som jag inte är ett dugg förvånad över inte verkar få någon uppföljare. Det här blev tydligen end of the road för Bayverse-transformers; de har inte sagt rakt ut att Bumblebee är en reboot men... Den säger emot lite för mycket från Bayfilmerna för att vara något annat.

Jag tyckte också om ungefär samma grejer som tidigare – Quintessa, Unicron, secret history-grejerna.

Sammantaget... Det här är fortfarande den sämsta Transformersfilmen, tror jag. Och det säger en del, givet att den film som petas ner från den prispallen är Revenge of the Fallen. Men jag blev inte riktigt lika sur den här gången, och hade faktiskt rätt trevligt. Jag kunde fokusera på det positiva, och då blev det en film jag var helt OK med att lägga ett par timmar på.

BETYG: 3/5

EDIT: Jag kom på en grej jag gillade och som jag inte skrev om första gången: Jag gillar att Cade får vara lite biffkaka och visa mer hud än någon av de kvinnliga karaktärerna och att Viviane får bli lite talträngd och distraherad av denna biffkaka. Jag hade inte riktigt väntat mig det i en Michael Bayfilm, och det tillsammans med hennes relationsfokuserade skitjobbiga familj gjorde en hel del för att förmänskliga henne och göra henne till mer av en protagonist än bara simpelt "kärleksintresse".

Jag menar, i de första tre filmerna var ju kvinnor nära huvudpersonen med i princip enbart för att vara snygga och sexiga. För att vara Michael Bay så sexualiserades Viviane ganska lite, på det hela taget. Inte en enda kroppssmekande kameraåkning.

 

[Krille]

För typ två år sedan såg jag Drunken Master. Nu har jag (och Xhakhal or Rembane) sett Legend of the Drunken Master aka Drunken Master II.

Wong Fei-hung (Jackie Chan) är en skattesmitare och smugglare. Han tycker inte alls om att betala importskatt på sin fars Dr Wong Kei-ying's (Ti Lung) ginseng, så han stoppar in paketet i en diplomatväska, och försöker sedan stjäla tillbaka paketet. Men det vill sig inte bättre att Fei-hung tar fel paket, och får med sig en smugglad jadestämpel istället.

Men eftersom han inte fick med sig sin ginseng så ger han istället roten till pappas bonsai-träd till en patient. Det, och andra förseelser inklusive fostermamman Lings (Anita Mui) mah-jong-spelande som Fei-hung hjälper till att dölja, leder till grova slitningar mellan far och son.

Det kunde inte komma mer olägligt, när ambassadörens smugglande börjar komma fram i ljuset.

---

Vid tiden när Legend of the Drunken Master spelades in var Jackie Chan 40 år gammal, och det funkar liksom inte att ha honom som sonen till en max tio år äldre pappa. Men det skiter man i väldigt snabbt, för Legend of the Drunken Master has ascool och asbra action! Varenda action-regissör i väst borde sluta med vad de håller på med, och studera fajtkoreografin, fajtregin och fajtklippningen i den här filmen.

Det är en sak som jag saknar, och det är sifu So Hai från den första filmen. Men han dog två år efter den första filmen, så han kunde av naturliga skäl inte vara med.

Ling är för övrigt världens coolaste fostermamma.

 

[Krille]

Dessutom har jag, Xhakhal och Rembane sett Autómata.

Jacq Vaucan (Antonio Banderas) är försäkringsutredare i en skitig framtid, och blir satt på ett intressant fall: en skrotad Pilgrim 7000-robot som såg ut att reparera sig själv och därför sköts av polisen Wallace (Dylan McFermott). Det kan inte robotar göra, eftersom de har försetts med två protokoll: att inte skada något liv, och att inte reparera, modifiera eller förändra sig själva eller andra robotar.

Men hans boss, Robert Bold (Robert Forster) tror inte på den idén. Han vill bara ha en rapport som säger vem som ska stå för förlustkostnaden av roboten. Vaucan, å andra sidan, är utbränd och hans fru Rachel (Birgitte Hjort Sørensen) är höggravid. Helst vill han bara flytta till kusten. Så de når en kompromiss: om Vaucan löser fallet så kanske det blir en flytt.

Men ett fall med självmodifierande robotar kan få konsekvenser som ingen förutsett.

---

Autómata var en läskigt vacker film, med härligt omänsklig betongarkitektur och en krypande om än spretig story med kul idéer som inte riktigt kommer ända fram. Den vill mer än den kan och har en jättebra premiss som den inte följer upp hela vägen.

Därmed inte sagt att jag tyckte att Autómata var en dålig film. Den når bara inte riktigt ända in i mitt hjärta.