Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v1

[Ymir]

Nu har jag sett Encounters at the End of the World, där Werner Herzog åker till Antarktis och pratar med diverse original, filmar självmordsbenägna pingviner, surrealistiska undervattenslandskap, chthulhuoida mikroorganismer och domedagsmässar lite om den mänskliga civilisationens förgänglighet. Som någon sade på filmtipset så hade Herzog kunnat göra film om färg som torkar och hitta en intressant vinkel, så det kom knappast som nån överraskning att den här var jättebra. I synnerhet undervattensscenerna är helt underbara, och det är nog ingen slump att Herzog även gjort en helt annan dokumentär bara om dem...

filmen har ett sävligt, flummigt, nästan lite surrealistiskt tempo som i kombination med Herzogs extremt mysiga röst gör det hela till lite av ett sömnpiller, men det gör kanske inte så himla mycket om man somnar (både jag och syrran gjorde det av och till...) då den här dokumentären handlar mer om stämning än fakta. Med det sagt gjorde det mig besviken att Herzog bara hängde runt McMurdo-stationen och gjorde lite dagsturer till konstiga platser, jag hade förväntat mig att han skulle göra mer crazy grejer och tränga djupare in på Antarktis, prata med chilenare och ryssar etc i deras forskningsläger. Men den besvikelsen är kanske en miljöskada av att jag och syrran sett cirka en miljard Vice-dokumentärer på sistone, Vice treckar ju inte sällan ut till de absolut konstigaste, bisarraste och mest perifera platserna som går att föreställa sig, så att de typ kan få campa med en psykopatisk warlord ute i östra Kongos bush...

Med det sagt; Herzog är världens kanske främsta dokumentärfilmare, och det här är en av hans bästa dokumentärer av de jag sett, så don't get me wrong; "Encounters at the End of the World" är svinbra och alla borde se den, i synnerhet vi kufiska nördar som kanske har lättare än andra att relatera till människorna och frågorna den utforskar. Men nånting i den känns ändå inte komplett; jag vet från wikipedia att Herzog bara hade sju dagar på sig att göra filmen, och kanske är det det som spökar...det känns som att han borde rest runt mycket större delar av Antarktis, mött fler människor, tittat på fler fenomen; på det hela taget gjort en mycket längre och matigare dokumentär. Eller gjort en hel film/tv-serie på det här konceptet.

Men det säger kanske något om en film, vad vet jag, att ens primära kritik mot den är att man vill ha mer?

 

[krank]

Jag vill förresten komplettera min recension av GI Joe (och för den delen, alla andra dumma actionrullar jag givit höga betyg) med den här:

http://www.youtube.com/watch?v=6Dx-UH-r-Is&feature=player_detailpage#t=468

Adam Savage från Mythbusters pratar här om Con Air och om Pacific Rim; han säger typ "You have to tell me what you were expecting. Because I got PRECISELY what I paid my ten bucks for."

Eller som jag brukar påpeka: Gillar man inte jättedum action kanske man ska undvika den genren? Och då får man ju vara medveten om att varje gång man recenserar en film i den genren, så recenserar man i själva verket genren mer än den specifika filmen...

(Vi kör förresten med den modifierade regel 9, så om nån vill diskutera det här så är jag fett på.)

 

[Ymir]

Vad jag inte riktigt kan köpa är det här att "jättedum action" är en genre i sig. Jag trodde att "action" var en genre, och att "jättedum" helt enkelt var bottenskrapet från den genren. Men du menar att de två är väsenskilda somehow? Har "jättedum action" några övriga egenskaper som separerar den från resten av actiongenren, eller är det -bara- dumheten? Hur f-n är det ursäktligt isåfall? Är "jättedum romantisk komedi" också en separat genre? Är det också något som måste avnjutas på sina egna premisser, väsenskilt från "vanlig" romantisk komedi? Vad utmärker isåfall en jättedum romantisk komedi, eller karaktäriseras den bara av sin dumhet?

och hur kommer det sig att det är okej att försvara Pacific Rim med ""You have to tell me what you were expecting. Because I got PRECISELY what I paid my ten bucks for", men inte att applicera exakt samma resonemang när andra dissar Blue is the Warmest Color eller Tålamodets sten?

 

[krank]

Vad jag inte riktigt kan köpa är det här att "jättedum action" är en genre i sig. Jag trodde att "action" var en genre, och att "jättedum" helt enkelt var bottenskrapet från den genren. Men du menar att de två är väsenskilda somehow? Har "jättedum action" några övriga egenskaper som separerar den från resten av actiongenren, eller är det -bara- dumheten?

Tja, för mig är det på något sätt härligt befriande med filmer som är dumma. Det blir så dumt att det blir underhållande; lite samma sak som när actionscener blir så orealistiskt överdrivna att det blir underhållande. Eller när B-filmssplatter är så uppenbart lågbudget, överspelat etc att det blir underhållande.

Ibland blir dumheten en kvalitet i sig, som passar bättre ihop med filmen i övrigt än en smart plot hade gjort.

Men det är möjligt att det går att kombinera den där sortens speciella PLATTAN-I-MATTAN-actiongrejen som gör dumaction så bra med en celebral plot; jag har isåfall aldrig sett det göras.

Smarthet är för mig associerat med klurigt tänkande, och sådant tycker jag fungerar bäst när tempot är ganska långt. Om tempot ska vara riktigt högt så är en komplicerad eller smart plot mer ivägen; samtidigt gör högt tempo att jag slutar störa mig på dumheten och istället börjar se dumheten i sig som något underhållande. Lite kitchigt, om man så vill. "De fick planetens kärnvapenmakter att göra VADDÅ, sa ni!? Hahahahahah"...

Hur f-n är det ursäktligt isåfall? Är "jättedum romantisk komedi" också en separat genre? Är det också något som måste avnjutas på sina egna premisser, väsenskilt från "vanlig" romantisk komedi? Vad utmärker isåfall en jättedum romantisk komedi, eller karaktäriseras den bara av sin dumhet?

Jag har för dålig koll på vad som skiljer en dum romantisk komedi från en smart, antagligen för att jag aldrig sett en smart. Jag har ju bara sett grejer som "you've got Mail", "fyra bröllop och en begravning" och "Notting Hill", och det är ju inga djupa eller geniala filmer direkt.

 

[Rymdhamster]

Vad jag inte riktigt kan köpa är det här att "jättedum action" är en genre i sig. Jag trodde att "action" var en genre, och att "jättedum" helt enkelt var bottenskrapet från den genren. Men du menar att de två är väsenskilda somehow?

Så här, jag tycker inte jättedum action behöver vara bottenskrapet för de kan kompensera för dumheten genom att ösa på med ännu mera action utan att vara lika begränsade av så fåniga saker som realism och rimlighet =)

Så jag tycker verkligen inte att det behöver röra sig om två olika kategorier, utan mer om lite olika rörelser inom samma kategori.

En actionfilm kan väga upp att det den är lite klen på effekter och sånt genom att basera sin action kring en riktigt bra handling. På samma sätt kan en actionfilm väga upp den totala avsaknaden av handling eller rimlighet genom att vräka på med riktigt ösig action.

 

[krank]

och hur kommer det sig att det är okej att försvara Pacific Rim med ""You have to tell me what you were expecting. Because I got PRECISELY what I paid my ten bucks for", men inte att applicera exakt samma resonemang när andra dissar Blue is the Warmest Color eller Tålamodets sten?

Det kan jag inte riktigt svara på, eftersom jag varken sett filmerna eller dissningarna. Men en av anledningarna till att jag undviker vissa genrer, till exempel asiantisk kampsportsfilm, är för att jag vet att varje recension jag gör skulle påverkas negativt av att jag avskyr genren som sådan. Allt gnäll jag skulle göra på en asiatisk kampsportfilm skulle vara sådant som gör den till en sådan film, inte något som skiljde den från dess gelikar. Det är ju där jag tycker man kan göra jämförelser.

Visst KAN man jämföra Pacific Rim med till exempel Primer eller Fight Club eller The Big Lebowski eller vad man nu känner för, men jag tycker att en MER rimlig jämförelse är mellan Pacific Rim och Transformers, och Godzilla, och andra liknande filmer.

Att dissa en film för att man inte gillar genrekonventionerna känns för mig som ganska kontraproduktivt. Då bör man inte recensera filmerna, utan snarare spendera tiden med att diskutera genren som sådan, tycker jag.



Kung Fury kommer till exempel att bli jättedum. Tidsresande 80-talspolis som ska döda "Kung Führer" och rida dinosaurier, liksom. Men utan den dumheten skulle det nog bli en jävligt skitnödig film; det är ju i dumheten, i the outrageous, i att man inte bryr sig eller snarare bejakar det dumma, som hela poängen ligger.

Jag menar, JAG har haft extremt svårt för snart sagt alla asiatiska spelfilmer jag sett eftersom jag tyckt att det känts extremt överspelat, men jag är samtidigt medveten om att det nog för många inte vore alls samma grej utan just den sortens skådespeleri.

 

[Ymir]

Mm, jag ser din poäng. Men jag anser det inte vara en genrekonvention att Pacifim Rim och G:I Joe är tvungna att faila Bechdeltestet och ha Idiot Plots, medan påståendet du citerade implicerar att så är fallet, och att man därför är gnällpretto/dålig om man dissar de filmerna på de premisserna.

 

[krank]

Mm, jag ser din poäng. Men jag anser det inte vara en genrekonvention att Pacifim Rim och G:I Joe är tvungna att faila Bechdeltestet och ha Idiot Plots, medan påståendet du citerade implicerar att så är fallet, och att man därför är gnällpretto/dålig om man dissar de filmerna på de premisserna.

Juct bechdel/genusfailandet ser jag definitivt inte som någon viktig del.

Eftersom jag inte är speciellt intresserad av att diskutera recensenter så låter jag bli att kommentera din andra halva med annat än: Jag menar att dumma actionfilmer är en subgenre, som lever och har hälsan och har sina egna premisser och genrekonventioner. Jag menar att man bör recensera en film utifrån dess förutsättningar, inte utifrån att den inte är något den aldrig utlovat.

Och att det faktiskt tillför något - humor och tempo - när dumma actionfilmer är dumma.

 

[Ymir]

Jag vet flera som känner som dig, så visst verkar det vara precis som du säger, att det finns något befriande för många med korkad film.

Men jag, personligen, jag fattar inte grejen. När jag såg Pacific Rim satt jag bara och tänkte hela tiden på vad den -kunde- ha varit (dvs NGE). Jag hatade den apmegatråkiga jävla huvudpersonen och hans totalt icke-dramatiska, klichéfyllda jävla plott. Jag hatade tjejen och hennes gnällstereotypa PTSD, och plotten var så vansinnigt förutsägbar att dessa karaktärer aldrig fick chansen att göra något det minsta oväntat. Ja, actionscenerna var skitkoola, men för mig blev det som att de helt förlorade sin udd därför att jag inte hade någon att heja på, då huvudpersonerna var så fruktansvärt jävla tråkiga som de alltid är i dumaction; jag kunde inte investera några känslor i de skitkoola actionscenerna för filmens handling och karaktärsskildring hade inte givit mig något att investera -i-....jämför med NGE återigen, som också har fetkool robotaction. Där -bryr jag mig om- vad som händer, för plotten är engagerande och karaktärerna bra, och då blir actionscenerna femti tusen ggr mer engagerande och passionerade och allt som händer i dem berör på ett sätt som skapar mycket mer känsla av oompfh och awesome. Iallafall för mig.

Jag älskar feta specialeffekts-actionscener, men de ger mig fan ingenting om de är så innehållslösa som de var i Pacific Rim.

Men det är möjligt att det går att kombinera den där sortens speciella PLATTAN-I-MATTAN-actiongrejen som gör dumaction så bra med en celebral plot; jag har isåfall aldrig sett det göras.

Jag tror inte cerebral plott är så himla viktigt, jag vill primärt ha vettiga karaktärer med lite intressanta konflikter etc. Ta 'Musa - The Warrior', kanske min favorit-action genom tiderna. Den är högoktanig svärdsfajt nästan varje minut, men likfullt lyckas den ha karaktärer som man bryr sig om till den nivån att man faktiskt engagerar sig i vilka av dem som kommer att överleva. Men plotten är extremt okomplicerad; de räddar en Mingprinsessa som blivit tillfångatagen av mongolerna, flyr med henne till ett kustfort, gör ett heroic last stand mot mongolerna där. The End. Den behöver inte vara mer komplicerad än så för den gör sitt jobb, vilket är att skapa en massa drama mellan huvudpersonerna som gör att man bryr sig om dem när det kommer till deras Heroic Last Stand.

Thor 2 är ett exempel på en färsk actionfilm jag kände iallafall -försökte-...den lyckades väl sådär, men den engagerade mig väldigt mycket mer än Transformers och Pacific Rim, åtminstone. Dynamiken mellan Thor och Loke var festlig och intressant, om inte annat.

 

[Max Raven]

Jag har faktiskt sett tre filmer.

Första filmen var Elysium.

Props till att ha en skurk som är som tagen ur ett RP-cyberpunk-gäng. Mindre props för hans dialekt - när han drog igång rejält fattade vi inte ett dugg.

Det finns en del, eh, brister i handlingen. Speciellt i slutet, som är väldigt ogenomtänkt (säger jag som nätverkstekniker OCH fysiker). Men filmen var underhållande - bara inte värd att se på bio, kan jag gissa.

Betyg: 4 av 5.

Film 2: Olympus has Fallen
Den här och White House Down har samma puckade grundpremiss. Den här filmen har en förkärlek för inkompetent amerikansk militär och miniguns.

Betyg: 2 av 5.

Film 3: Cloud Atlas

Stundtals pretantiös (men de försöker åtminstone), dålig koreansk makeup, en väldigt bra film överlag - jag tar hellre ett ambitiöst projekt som inte är helt perfekt än en film som inte ens anstränger sig.

Betyg: 5 av 5.

 

[krank]

Thor 2 är ett exempel på en färsk actionfilm jag kände iallafall -försökte-...den lyckades väl sådär, men den engagerade mig väldigt mycket mer än Transformers och Pacific Rim, åtminstone. Dynamiken mellan Thor och Loke var festlig och intressant, om inte annat.

Kanske har det att göra med att jag inte behöver någon emotionell koppling till karaktärerna för att njuta av actionscenerna?

För mig var Thor 2 på sin höjd en lätt underhållande actionrulle; de försökte ha en massa relationstjafs som ständigt kom i vägen för actionscenerna och nordisk mytologi + aliens är verkligen inte en premiss jag kan svälja med hjärnan så att säga. Jag satt bara och störde mig på det fjantiga brödratramset och pseudomysticismen så snart det inte var en actionscen. Eller ja, Loki hade bra oneliners och det var snygga actionscener, men resten störde mest.

Vad gäller NGE tycker jag inte riktigt att de spelar i samma liga. NGE är angst med någon enstaka liten fight inslängd i; som action betraktad är den värdelös. Jag älskar NGE, men den trycker på helt andra knappar än Pacific Rim och Transformers. Mycket lägre tempo, helt annat fokus.

Pacific Rim hade behövt ha åtminstone hälften så många/långa actionscener med robotar och monster, och se-vilken-cool-teknologi-scener, för att få plats med en vettig plot. Och jag är inte villig att göra det bytet, för jag prioriterar teknologi och balla robotar långt över människor =)

 

[Ymir]

Jag menar att dumma actionfilmer är en subgenre, som lever och har hälsan och har sina egna premisser och genrekonventioner. Jag menar att man bör recensera en film utifrån dess förutsättningar, inte utifrån att den inte är något den aldrig utlovat.

Men hur definierar du denna genre? Vad utmärker dessa filmer? Hur blir det inte bara en slumpmässig definition man drar till med för att försvara att något är dåligt?

Hur skulle jag kunna veta att Pacific Rim skulle vara stenkorkad? Varför kunde jag inte förvänta mig en smart plott och fängslande karaktärer, och varför var det fel av mig att göra det?

 

[krank]

Men hur definierar du denna genre? Vad utmärker dessa filmer? Hur blir det inte bara en slumpmässig definition man drar till med för att försvara att något är dåligt?

Starkt sterotypiserade karaktärer, mer fokus på actionscener än på att fördjupa karaktärer eller relationer, ofta ytliga men sentimentala element som får titta fram, högt tempo och ofta spektakulära effekter...

Nåt sånt? Jag vet inte, jag har dålig koll på vad som krävs för att en genre ska anses vara tillräckligt definierad.

Jag vet inte, jag har mest en magkänsla av att de hör ihop. Och all dumaction är ju såklart inte bra; jag klassar till exempel både Jumper och Wanted som dumma actionfilmer, och Expendables 1 och 2. Även om de senare har större machoinslag än de förra, såklart. Men framför allt första Expendables betraktar jag som riktigt dålig dumaction.

De dumma bitarna funkar ju bara om de är omgivna av rejäla mängder action; deras funktion är ju rentav att ge plats för sagda action. Så när de i Expendables försöker dra ut det dumma till att vara nästan hela filmen så funkar det inte. Det är lite småkul ett par scener, men plotdumhet funkar bäst som inslag mellan magnifika actionscener.

 

[krank]

Hur skulle jag kunna veta att Pacific Rim skulle vara stenkorkad? Varför kunde jag inte förvänta mig en smart plott och fängslande karaktärer, och varför var det fel av mig att göra det?

Det har jag ingen aning om. Jag upplevde att de trailers som fanns gav ganska korrekta förväntningar; jag såg inget i dem som lovade annat än robot-monster-fight.

Om vi ska ta ett motexempel: Edge of Tomorrow. Där tycker jag det finns visst löfte om någon form av celebral del av plotten, om än inte något jätte-karaktärsdjup.

Om man såg PR-trailers och därifrån fick förväntningar om karaktärsdjup och genomtänkt plot, så skulle jag säga att dessa trailers var dåliga, och att svaret på Adam Savages fråga är felaktiga. Man gick in med felaktiga förväntningar.

Och jag säger inte att du gjorde fel. Den tolkningen får stå för dig.

Jag brukar försöka skaffa mig så korrekta förväntningar inför filmer jag kan, helst utan att spoila dem. Jag har upptäckt att det låter mig njuta av film mer, och jag tycker att det är roligare att ha njuta av filmer än att klaga på dem.


(Observera att jag fortfarande ogärna diskuterar dig, din filmsmak, eller varför DU upplevt saker JAG inte upplevt. Såna diskussioner tycker jag nämligen är ganska ointressanta. Jag menar inget av ovanstående som förolämpning eller att vara otrevlig.)

 

[Lukas]

Föga överskattande är jag mer på Ymirs sida av diskussionen än Kranks.
För att jag skall uppskatta action så krävs det att action betyder något, att det får konsekvenser.
Att se Empire State Building explodera är bara intressant om det ger en känsla av förlust. Om det bara sprängs i en cool effekt, ingen av huvudpersonerna blev skadade och ingen nämner det förutom en oneliner i stil med "IF YOU DESTROY THE EMPIRE, THEN A WILL SMAK YOU IN YOUR STATE" Så känns det hela poänglöst, vad åstadkom egentligen sprängningen? varför var den nödvändig? var det inte bara slöseri med screentime?

Action är bara intressant om man använder det som verktyg för att berräta en historia, det är inte intressant om man använder det som slutmål.

 

[Max Raven]

Jag vet flera som känner som dig, så visst verkar det vara precis som du säger, att det finns något befriande för många med korkad film.

Men jag, personligen, jag fattar inte grejen. När jag såg Pacific Rim satt jag bara och tänkte hela tiden på vad den -kunde- ha varit (dvs NGE). <massa grejer som kan fungera och HAR använts som kritik mot NGE, såsom tråkig huvudperson>

WRNU åt mitt inlägg, men den kort-korta versionen:
NGE är en ungefär 8,7 timmar lång TV-serie medan Pacific Rim är 2 timmar. Med extremt bra skådisar kunde du fått bättre karaktärisering på den tiden (inte av huvudpersonen dock, som ska vara "everyman") - eller så hade man fått mindre robot-mot-monster-action, vilket är filmens uttryckliga huvudfokus.

En film av Game of Thrones hade haft mindre intrigerande än TV-serien har.

För övrigt kan man fortfarande se NGE, eller Getter Robo, även när Pacific Rim existerar. I fail to see the problem.

 

[krank]

För att jag skall uppskatta action så krävs det att action betyder något, att det får konsekvenser.
Att se Empire State Building explodera är bara intressant om det ger en känsla av förlust. Om det bara sprängs i en cool effekt, ingen av huvudpersonerna blev skadade och ingen nämner det förutom en oneliner i stil med "IF YOU DESTROY THE EMPIRE, THEN A WILL SMAK YOU IN YOUR STATE" Så känns det hela poänglöst, vad åstadkom egentligen sprängningen? varför var den nödvändig? var det inte bara slöseri med screentime?

Alltså, jag är egentligen helt ointresserad av diskussioner av typen "jag tycker - du tycker". Både du, jag och Ymir är nog ganska på det klara med var vi står.

Däremot diskuterar jag gärna till exempel genredefinitioner och olika perspektiv man kan se filmer ur.

De frågor du ställer, vill du att jag ska ge exempel på perspektiv där de har svar? Eller är det mest retoriska frågor, en del av din positionering?

 

[Lukas]

Däremot diskuterar jag gärna till exempel genredefinitioner och olika perspektiv man kan se filmer ur.

Problemet med din ståndpunkt som verkar vara att man inte skall jämföra filmer ur olika genre med varandra utan istället bara jämföra dem med filmer ur samma genre, då får vi problem, speciellt om vi börjar dela upp genren i subgenrer. Exempel om jag skulle recencera Död Snö och gav den en dålig recension, så skulle en fan av filmen säga "Men du jämförde den ju med skräckfilmer det är inte rättvist, alla vet ju att den är en skräck parodi" om jag istället då jämfört den med skräck parodier så skulle samma fan kunnat säga "du skulle jämfört den med Zombie skräckparodier ".
Man kan alltid dela upp filmerna i smalare genre och om vi då skall bara jämföra med med genren så kommer vi aldrig kunna jämföra något med något.
Vem har till exempel sagt att expandable och armageddon kan jämföras? än är ju Scifi dum action och en är 80-tals dum action?

De frågor du ställer, vill du att jag ska ge exempel på perspektiv där de har svar? Eller är det mest retoriska frågor, en del av din positionering?

De är retoriska frågor.

 

[krank]

Problemet med din ståndpunkt som verkar vara att man inte skall jämföra filmer ur olika genre med varandra utan istället bara jämföra dem med filmer ur samma genre, då får vi problem, speciellt om vi börjar dela upp genren i subgenrer. Exempel om jag skulle recencera Död Snö och gav den en dålig recension, så skulle en fan av filmen säga "Men du jämförde den ju med skräckfilmer det är inte rättvist, alla vet ju att den är en skräck parodi" om jag istället då jämfört den med skräck parodier så skulle samma fan kunnat säga "du skulle jämfört den med Zombie skräckparodier ".
Man kan alltid dela upp filmerna i smalare genre och om vi då skall bara jämföra med med genren så kommer vi aldrig kunna jämföra något med något.
Vem har till exempel sagt att expandable och armageddon kan jämföras? än är ju Scifi dum action och en är 80-tals dum action?

Givetvis kan genrer vara mer eller mindre lika varandra. Transformers är närmare GI Joe än vad Transformers är nära Fyra bröllop och en begravning. Jag för gärna diskussion om om och när jämförelser är relevanta, och för den delen vad som kännetecknar en viss genre (de tenderar att vara ganska luddiga i kanterna, och dessutom vara fraktala; ju djupare man tittar desto fler undergrupper hittar man).

Jag tycker såklart att man får tycka vad man vill om vilken film som helst. Tyckande i sig är väldigt sällan fel. Däremot är tyckande i sig också ganska ointressant, om en film var "bra" eller "dålig" är sällan det mest intressanta när man pratar om den, tycker jag. Jag läser gärna om huruvida ni tyckte filmer var bra eller dåliga, men det jag får mest ut av är när recensioner diskuteras symbolism, likheter/skillnader med andra filmer, och så vidare.

Däremot kan jag ibland fundera på vad det finns för skäl att spendera 2-3 timmar med att se en film man i princip redan innan visste att man skulle ogilla. När resultatet är "jag tyckte inte om den här filmen" så ser jag följande möjligheter:

- Felaktiga förväntningar. Man trodde att filmen skulle vara en annan sorts film.
- Man ville vidga sina vyer genom att testa en sorts film man vanligen inte ser, för att se om man ändrat åsikt.
- Man tycker att det är givande att se filmer man ogillar för att kunna såga dem sedan.
- (Det finns säkert fler, som jag helt enkelt inte kommer på just nu)

Jag lägger inget dömande i ovanstående; jag själv gjorde den tredje ganska ofta tidigare. Det var mycket roligare att klaga än att hylla, trodde jag.

När jag såg film hade jag alltså inställningen "jag undrar vad jag ska hitta för något att klaga på?". Har man det perspektivet kommer filmen med all sannolikhet att bli dålig. Numera gillar jag perspektivet "Den här filmen kommer jag säkert tycka är bra, bara jag bejakar dess egenheter". Ibland funkar inte det heller; ofta pga felaktiga förväntningar (Expendables), men ibland för att filmen helt enkelt inte tilltalar mig (Wanted).

EDIT: Ovanstående är lite för psykologiserande och fokuserat på recensenten, ser jag nu. Även om jag inte tänkte så när jag skrev. Så jag stryker det, K?


Jag är alltså inte så intresserad av att beskylla någon för något, eller säga vad som är orättvist/dåligt/fel att göra som recensent. Men jag tycker att det är intressant att fundera kring förväntningar, perspektiv, inställningar till saker och ting. Och jag tycker att det är givande med jämförelser som ger mer än "de är olika sorters film" (Transformers -> Smurfarna... Kan iofs säkert bli en intressant jämförelse). Den tråkigaste sortens jämförelse är ju huruvida en film är "bättre" än någon annan film, egentligen.

(Eller okej, det kan vara intressant - om man har koll på recensentens filmsmak så kan det vara vägledande inför framtida filmval)...