Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v47
- Thread starter krank
- Start date
Jag ska komplettera mitt tyckande kring Day of the Doctor lite:
Jag tycker att den överlag är mästerlig. John Hurt är lysande som doktor, effekterna är överlag snygga, skådespeleriet fränt. Det är asroligt att återse både Tennant och Piper.
Saker andra whovians gnällt om:
- "Ingen Rose Tyler, inte på riktigt". Jag säger: Boo-hoo på er, då. Fattar ni vad svårt det hade varit att krysta in den riktiga Rose i den här storyn på ett vettigt sätt?
- "Man fick inte se Hurt regenereras till Eccleston". Eccleston tackade nej, de gjorde så gott de kunde, fucking deal with it.
- "De tog inte in alla gamla doktorer som fortfarande är vid liv" - nä, men det finns en god anledning till det: De hade behövt hitta trovärdiga icke-doktorsroller till en hel hoper gamla gubbar, alternativt låtit hela jämra plotten handla om att en massa inkarnationer av doktorn av någon anledning åldrats långt bortom den ålder de hade när de "dog". Jag tycker det var jävligt strongt att dra in McCann i en "prequelgrej" och att stoppa in Tom Baker i slutet. Mer än så tror jag de haft svårt att komma undan med.
Men finns det då inget jag själv ogillar?
Tja, någonstans känner jag att min favoritdoktor, Ecclestons, i och med den här plotten spenderade en hel säsong med att ha ångest över något han inte gjort. Det frustrerar mig lite, för det gör att hans situation liksom förminskas i mina ögon. Lite samma sak med Tennant. De är fortfarande samma personer, men som betraktare känner jag mig lite lurad.
Däremot gillar jag att det nu finns något för den nye Doktorn att göra, alltså leta efter Gallifrey. Men jag fattade nog inte riktigt; varför vet de inte var den avbildningen tog vägen? Först trodde jag att "Gallifrey Falls No More" var avbildningen, men sen börjar de prata om att hitta den... Märkligt.
Saker andra whovians gnällt om:
- "Ingen Rose Tyler, inte på riktigt". Jag säger: Boo-hoo på er, då. Fattar ni vad svårt det hade varit att krysta in den riktiga Rose i den här storyn på ett vettigt sätt?
- "Man fick inte se Hurt regenereras till Eccleston". Eccleston tackade nej, de gjorde så gott de kunde, fucking deal with it.
- "De tog inte in alla gamla doktorer som fortfarande är vid liv" - nä, men det finns en god anledning till det: De hade behövt hitta trovärdiga icke-doktorsroller till en hel hoper gamla gubbar, alternativt låtit hela jämra plotten handla om att en massa inkarnationer av doktorn av någon anledning åldrats långt bortom den ålder de hade när de "dog". Jag tycker det var jävligt strongt att dra in McCann i en "prequelgrej" och att stoppa in Tom Baker i slutet. Mer än så tror jag de haft svårt att komma undan med.
Men finns det då inget jag själv ogillar?
Tja, någonstans känner jag att min favoritdoktor, Ecclestons, i och med den här plotten spenderade en hel säsong med att ha ångest över något han inte gjort. Det frustrerar mig lite, för det gör att hans situation liksom förminskas i mina ögon. Lite samma sak med Tennant. De är fortfarande samma personer, men som betraktare känner jag mig lite lurad.
Däremot gillar jag att det nu finns något för den nye Doktorn att göra, alltså leta efter Gallifrey. Men jag fattade nog inte riktigt; varför vet de inte var den avbildningen tog vägen? Först trodde jag att "Gallifrey Falls No More" var avbildningen, men sen börjar de prata om att hitta den... Märkligt.
Jag har också sett The Day of the Doctor.
Kort, utan att spoila för mycket (förutom om man precis börjat på ursprungliga serien) så är det 50-års-jubileum, och filmen går in på något som varit viktigt sedan rebooten - Gallifreys förintelse, tidskrigets ände. Doktorn har enorm guilt trip genom hela nya serien (-isch) för att han utplånade både Daleks och Timelords från existensen. Nu går vi till ögonblicket han gjorde det, med en handling som löper parallellt.
Plus: Väl gjord, bra sammanhängande - inte för plottrigt. Precis lagom balans mellan humor och allvar för mig.
Minus: Tycker jag saknade
i övrigt så tar inte kompanjonerna så mycket plats. Eller kompanjonen, kanske. Eh.
3Dn var bra också. I övrigt: Man lär inte ha så mycket behållning av den här utan att ha sett Doctor Who tidigare. Rebooten är rätt lagom ställe att börja.
Edit: Snablar, glömde ju betyget. 5 av 5. Fast jag skulle nog se om en hel del Doctor Who också.
Bechdel: Japp. Saknade Donna, men jag är lite partisk.
Kort, utan att spoila för mycket (förutom om man precis börjat på ursprungliga serien) så är det 50-års-jubileum, och filmen går in på något som varit viktigt sedan rebooten - Gallifreys förintelse, tidskrigets ände. Doktorn har enorm guilt trip genom hela nya serien (-isch) för att han utplånade både Daleks och Timelords från existensen. Nu går vi till ögonblicket han gjorde det, med en handling som löper parallellt.
Plus: Väl gjord, bra sammanhängande - inte för plottrigt. Precis lagom balans mellan humor och allvar för mig.
Minus: Tycker jag saknade
det där om att Time Lords blivit lika illa som Daleks - det bara dök upp i förbigående hänvisning som man missar - en referens till The End of Time (mot slutet av Tennants tid som Doktorn)
3Dn var bra också. I övrigt: Man lär inte ha så mycket behållning av den här utan att ha sett Doctor Who tidigare. Rebooten är rätt lagom ställe att börja.
Edit: Snablar, glömde ju betyget. 5 av 5. Fast jag skulle nog se om en hel del Doctor Who också.
Bechdel: Japp. Saknade Donna, men jag är lite partisk.
Jag har sett veckans Ricci film: The Man Who Cried,
Handling (förutsagt att jag tolkat rätt, mycket händer nämligen utan ord så att man själv måste tolka)
Filmen börjar i ryssland år 1927 där en familj judar bestämmer sig för att emigrera till USA, fadern i huset sticker först. Sedan skall dottern följa efter och på grund av förvirring så hamnar den 8åriga flickan i England istället för USA. Där får hon ett brittiskt namn Sussie och blir uppfostrad av ett välmenande par. När "Sussie" ser Romer som tvingas iväg så ser hon likheterna med Judarna i Ryssland och kan inte låta bli att börja sjunga. Det visar sig att hon är bra på det och vi klipper till när hon är i 18års åldern och flyttar till Frankrike för att bli en showgirl.
I paris blir hon vän med den äldre Gold-diggern Lola (Cate Blanchett). De borda får ett jobb på en opera där den kännda Dante Dominio (John Turturro) är med. även där är en statist (Johnny Depp) som "Sussie" faller för. Han visar sig vara en Rom vilket komplicerar saker. Samtidigt invaderar Tyskland polen...
Den är filmen är oerhört ambitiös, Den utspelar sig över en längre tid, med en huvudperson som inte pratar så mycket, målar upp inställningen till det kommande kriget utifrån olika personers perspektiv och spelar en romantisk oprea musik över den tragiska situationen.
Om filmen hade lyckats bra med allt så tror jag det skulle ha varit en morden klassiker, men tyvärr så har den för stora problem för att den skall fungera.
1. dialogen känns så fruktansvärt framtvingad, INGEN replik i hela filmen levererades med rätt känsla, det är gräsligt
2.Det blir för hattigt, Storyn flyter inte naturligt mellan delar, utan saker känns fruktansvärt frånkopplade ifrån varandra
Men det fanns ändå saker som jag tyckte var bra,
1. minspelet och blickarna sitter som en smock, det är läskigt hur väl en del saker kommer fram trots att det inte yttras några ord. framför allt imponerad är jag av kärleken mellan "Sussie" (Ricci) och Chesar ( Deep) som i halva filmen helt framgår via Blickar.
2. Det faktum att huvudpersonen pratar så lite och ändå får så mycket personlighet
3. Scenografin och kamera arbetet, för kameran observerar inte händelserna, den är med.
4.politiken, att vara bland vanligt dödliga och se det kommande kriget ur deras perspektiv,sånt gillar jag.
För att sammanfatta: Nej, men en spännande ide.
Veckans Ricci recension: Det är nu fjärde gången jag försöker beskriva hur jag känner inför hennes roll här, det är svårt för det är något som jag inte kan peka på som stör mig. Hennes minspel är perfekt i romantik scenerna och hon lyckas skapa personlighet med den. men det känns ändå off, det klaffar verkligen inte med hennes dialog, det är som om när hon pratar och hennes blick är olika personer. det hela är ytters störande. Jag kan inte säga att hon gör en dålig roll för det gör hon inte, men samtidigt är det något som hindrar mig från att tycka det är en bra roll.
Handling (förutsagt att jag tolkat rätt, mycket händer nämligen utan ord så att man själv måste tolka)
Filmen börjar i ryssland år 1927 där en familj judar bestämmer sig för att emigrera till USA, fadern i huset sticker först. Sedan skall dottern följa efter och på grund av förvirring så hamnar den 8åriga flickan i England istället för USA. Där får hon ett brittiskt namn Sussie och blir uppfostrad av ett välmenande par. När "Sussie" ser Romer som tvingas iväg så ser hon likheterna med Judarna i Ryssland och kan inte låta bli att börja sjunga. Det visar sig att hon är bra på det och vi klipper till när hon är i 18års åldern och flyttar till Frankrike för att bli en showgirl.
I paris blir hon vän med den äldre Gold-diggern Lola (Cate Blanchett). De borda får ett jobb på en opera där den kännda Dante Dominio (John Turturro) är med. även där är en statist (Johnny Depp) som "Sussie" faller för. Han visar sig vara en Rom vilket komplicerar saker. Samtidigt invaderar Tyskland polen...
Den är filmen är oerhört ambitiös, Den utspelar sig över en längre tid, med en huvudperson som inte pratar så mycket, målar upp inställningen till det kommande kriget utifrån olika personers perspektiv och spelar en romantisk oprea musik över den tragiska situationen.
Om filmen hade lyckats bra med allt så tror jag det skulle ha varit en morden klassiker, men tyvärr så har den för stora problem för att den skall fungera.
1. dialogen känns så fruktansvärt framtvingad, INGEN replik i hela filmen levererades med rätt känsla, det är gräsligt
2.Det blir för hattigt, Storyn flyter inte naturligt mellan delar, utan saker känns fruktansvärt frånkopplade ifrån varandra
Men det fanns ändå saker som jag tyckte var bra,
1. minspelet och blickarna sitter som en smock, det är läskigt hur väl en del saker kommer fram trots att det inte yttras några ord. framför allt imponerad är jag av kärleken mellan "Sussie" (Ricci) och Chesar ( Deep) som i halva filmen helt framgår via Blickar.
2. Det faktum att huvudpersonen pratar så lite och ändå får så mycket personlighet
3. Scenografin och kamera arbetet, för kameran observerar inte händelserna, den är med.
4.politiken, att vara bland vanligt dödliga och se det kommande kriget ur deras perspektiv,sånt gillar jag.
För att sammanfatta: Nej, men en spännande ide.
Veckans Ricci recension: Det är nu fjärde gången jag försöker beskriva hur jag känner inför hennes roll här, det är svårt för det är något som jag inte kan peka på som stör mig. Hennes minspel är perfekt i romantik scenerna och hon lyckas skapa personlighet med den. men det känns ändå off, det klaffar verkligen inte med hennes dialog, det är som om när hon pratar och hennes blick är olika personer. det hela är ytters störande. Jag kan inte säga att hon gör en dålig roll för det gör hon inte, men samtidigt är det något som hindrar mig från att tycka det är en bra roll.
VildKatt
Warrior
Bättre sent än aldrig?
Jag har (också) sett
Harry Potter och Fenixordern
Och kommer alltså att nämna mina titlar vid deras svenska titlar och också försöka undvika det faktumet att jag dels sett alla filmer förut och dels läst alla böcker i dess svenska översättning. Bok och film är nämligen inte alls samma sak och jag vill ge filmen det betyg den förtjänar som film.
Harry Potter är pojken som överlevde en dödlig attack från den ondaste utav trollkarlar och har fått ett rykte därefter, trots att han inte ens var gammal nog att kunna tala när det hände. Här är han femton år, si sådär, och har skurits av från trollkarlsvärlden efter att en större chock drabbat skolan och den magiska världen skolåret innan. Detta gör honom frustrerad och arg, vilket inte blir bättre utav att han har mardrömmar, vilket hans inte alls vidare charmanta kusin också påpekar.
Storyn blir inte mjukare, eller behagligare, av att hans mardrömmar delvis visar sig bli sanndrömmar, av att skolan undermineras av trolldomsministeriet och att en hel del av klasskamraterna misstror hans historia om vad som verkligen hände föregående skoltermin och istället behandlar honom som någon mer eller mindre galen.
Det finns dock ljuspunkter. Hermonie Granger och Ron Weasley, tillsammans med Rons syskon, håller fast i vänskapen, liksom halvjätten Hagrid (skolans vaktmästare). När väl ministeriet lagt sig i tillräckligt mycket i skolans affärer bildar Hermonie också ett hemligt sällskap som, under Harrys lärdomar, ska lära sig bekämpa ond magi - något den insatte översteinkvisitorn motsatt sig från start.
Berättelsen här är ganska mörk och dyster, men jag gillar det faktumet att det är just så mörkt och dystert för det är numera något man ser för lite av i filmer som, först och främst, är ägnat ganska unga människor. Överinkvisitorn utövar allt mer makt och är ett riktigt sådant ärkekräk man älskar att hata med sina dubbla budskap med att le medan hon disciplinerar sina elever. Och hon disciplinerar dem hårt.
Det är dessutom mycket mer coola magiska trollformler med i denna film, vilket jag personligen lite saknat jämfört med de föregående. Här skapas eldormar, fina små personliga väktare av silverdimma, och det visar sig att de yngre flickorna har starkare förmåga än folk insett. Filmen är dessutom ganska full med talande personligheter som man dels älskar, men också avskyr i det att de är slemmiga och maktinriktade personligheter.
För de som uppskattar magiska inslag, står ut med att Harry, snarare än Hermonie, är mittpunkten av berättelserna och som gillar mörka slott och högar med spåkulor, ja då är detta en rekommenderad film till dig.
Betyg: Fyra tramptassar av fem.
Jag har (också) sett
Harry Potter och Fenixordern
Och kommer alltså att nämna mina titlar vid deras svenska titlar och också försöka undvika det faktumet att jag dels sett alla filmer förut och dels läst alla böcker i dess svenska översättning. Bok och film är nämligen inte alls samma sak och jag vill ge filmen det betyg den förtjänar som film.
Harry Potter är pojken som överlevde en dödlig attack från den ondaste utav trollkarlar och har fått ett rykte därefter, trots att han inte ens var gammal nog att kunna tala när det hände. Här är han femton år, si sådär, och har skurits av från trollkarlsvärlden efter att en större chock drabbat skolan och den magiska världen skolåret innan. Detta gör honom frustrerad och arg, vilket inte blir bättre utav att han har mardrömmar, vilket hans inte alls vidare charmanta kusin också påpekar.
Storyn blir inte mjukare, eller behagligare, av att hans mardrömmar delvis visar sig bli sanndrömmar, av att skolan undermineras av trolldomsministeriet och att en hel del av klasskamraterna misstror hans historia om vad som verkligen hände föregående skoltermin och istället behandlar honom som någon mer eller mindre galen.
Det finns dock ljuspunkter. Hermonie Granger och Ron Weasley, tillsammans med Rons syskon, håller fast i vänskapen, liksom halvjätten Hagrid (skolans vaktmästare). När väl ministeriet lagt sig i tillräckligt mycket i skolans affärer bildar Hermonie också ett hemligt sällskap som, under Harrys lärdomar, ska lära sig bekämpa ond magi - något den insatte översteinkvisitorn motsatt sig från start.
Berättelsen här är ganska mörk och dyster, men jag gillar det faktumet att det är just så mörkt och dystert för det är numera något man ser för lite av i filmer som, först och främst, är ägnat ganska unga människor. Överinkvisitorn utövar allt mer makt och är ett riktigt sådant ärkekräk man älskar att hata med sina dubbla budskap med att le medan hon disciplinerar sina elever. Och hon disciplinerar dem hårt.
Det är dessutom mycket mer coola magiska trollformler med i denna film, vilket jag personligen lite saknat jämfört med de föregående. Här skapas eldormar, fina små personliga väktare av silverdimma, och det visar sig att de yngre flickorna har starkare förmåga än folk insett. Filmen är dessutom ganska full med talande personligheter som man dels älskar, men också avskyr i det att de är slemmiga och maktinriktade personligheter.
För de som uppskattar magiska inslag, står ut med att Harry, snarare än Hermonie, är mittpunkten av berättelserna och som gillar mörka slott och högar med spåkulor, ja då är detta en rekommenderad film till dig.
Betyg: Fyra tramptassar av fem.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Även jag har sett Day of the doctor (och jag passade även på att se om Name of the doctor innan).
Tja...
nr1: Jag föll slutligen för Matt Smith som doctor. Det tog väldigt lång tid men nu gillar jag honom verkligen.
nr2: Men inte lika mycket som Eccleston.
nr3: John Hurt
Betyg: 5/5
Tja...
nr1: Jag föll slutligen för Matt Smith som doctor. Det tog väldigt lång tid men nu gillar jag honom verkligen.
nr2: Men inte lika mycket som Eccleston.
nr3: John Hurt
Betyg: 5/5
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
krank said:
Min teori:
"Gallifrey Falls No More" ÄR avbilden. De pratar ju lite om att doktorn (Hurt) inte kommer att komma ihåg vad som hänt, utan kommer att återgå till att tro att han förstörde Gallifrey, men att han för en kort tid i alla fall får uppleva att han var doktorn på riktigt igen.
Min tanke är att detta även kommer att hända med doktorn (Tennent) och doktorn (Smith) när de ger sig av från stället där de beundrar tavlan GFNM. Men vad episoden mellan doktorn (Smith) och doktorn (Baker) signalerar är att doktorn (Smith eller den som kommer efter) kommer att upptäcka sanningen, leta upp tavlan GFNM och antagligen leverera den till drottningen vilket gör att den sen kommer att dyka upp där den är när Day of the Doctor börjar.
Typ.
Min tanke är att detta även kommer att hända med doktorn (Tennent) och doktorn (Smith) när de ger sig av från stället där de beundrar tavlan GFNM. Men vad episoden mellan doktorn (Smith) och doktorn (Baker) signalerar är att doktorn (Smith eller den som kommer efter) kommer att upptäcka sanningen, leta upp tavlan GFNM och antagligen leverera den till drottningen vilket gör att den sen kommer att dyka upp där den är när Day of the Doctor börjar.
Typ.
Rymdhamster said:
Min teori:
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Klicka för att visa.. <input type="button" class="form-button" value="Visa dolt innehåll" onclick="toggle_spoiler(this, 'Dölj innehåll', 'Visa dolt innehåll')" /></div><div class="ubbcode-body"><div style="display: none;">"Gallifrey Falls No More" ÄR avbilden. De pratar ju lite om att doktorn (Hurt) inte kommer att komma ihåg vad som hänt, utan kommer att återgå till att tro att han förstörde Gallifrey, men att han för en kort tid i alla fall får uppleva att han var doktorn på riktigt igen.
Min tanke är att detta även kommer att hända med doktorn (Tennent) och doktorn (Smith) när de ger sig av från stället där de beundrar tavlan GFNM. Men vad episoden mellan doktorn (Smith) och doktorn (Baker) signalerar är att doktorn (Smith eller den som kommer efter) kommer att upptäcka sanningen, leta upp tavlan GFNM och antagligen leverera den till drottningen vilket gör att den sen kommer att dyka upp där den är när Day of the Doctor börjar.
Typ.
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Klicka för att visa.. <input type="button" class="form-button" value="Visa dolt innehåll" onclick="toggle_spoiler(this, 'Dölj innehåll', 'Visa dolt innehåll')" /></div><div class="ubbcode-body"><div style="display: none;">"Gallifrey Falls No More" ÄR avbilden. De pratar ju lite om att doktorn (Hurt) inte kommer att komma ihåg vad som hänt, utan kommer att återgå till att tro att han förstörde Gallifrey, men att han för en kort tid i alla fall får uppleva att han var doktorn på riktigt igen.
Min tanke är att detta även kommer att hända med doktorn (Tennent) och doktorn (Smith) när de ger sig av från stället där de beundrar tavlan GFNM. Men vad episoden mellan doktorn (Smith) och doktorn (Baker) signalerar är att doktorn (Smith eller den som kommer efter) kommer att upptäcka sanningen, leta upp tavlan GFNM och antagligen leverera den till drottningen vilket gör att den sen kommer att dyka upp där den är när Day of the Doctor börjar.
Typ.
Jag har inget intresse av dr Who alls men tycker det här tids jibberjabbet är väldigt kul att läsa
Nu har jag tänkt på det här ett par dagar, och:
Det stör mig nog faktiskt mycket att mina två favoritdoktorers huvudsakliga intressanta karaktärsdrag; den posttraumatiska stressen och den survivors guilt som drev dem; liksom i praktiken negerats. Doktorn är inte längre karaktären som faktiskt gjort ett fruktansvärt fel en gång i tiden och spenderat tiden sedan dess med att försöka döva sitt samvete och hantera skuldkänslorna.
Han är bara karaktären som inbillar sig att han gjorde fel. Egentligen gjorde han rätt. Och enhörningar och hundvalpar och regnbågar.
Jag fattar att det finns de som inte gillat den mörkare, mer gritty doktor vi fick av Russel T. Davies. Men jag gjorde det, mycket.
Men lustigt nog tycker jag fortfarande att avsnittet i sig var väldigt bra. Det är mest att min upplevelse av att se de andra avsnitten förminskats. Jag skyller inte på avsnittet; jag skyller på Moffat.
Avsnittet hade varit precis lika awesome om det till exempel visat sig att doktorn lyckats rädda en del av Gallifrey. Inte hela planeten, utan bara typ huvudstaden eller nåt. Några miljoner.
Fortfarande miljarder döda, fortfarande survivor's guilt. Men också något som räddats.
Han är bara karaktären som inbillar sig att han gjorde fel. Egentligen gjorde han rätt. Och enhörningar och hundvalpar och regnbågar.
Jag fattar att det finns de som inte gillat den mörkare, mer gritty doktor vi fick av Russel T. Davies. Men jag gjorde det, mycket.
Men lustigt nog tycker jag fortfarande att avsnittet i sig var väldigt bra. Det är mest att min upplevelse av att se de andra avsnitten förminskats. Jag skyller inte på avsnittet; jag skyller på Moffat.
Avsnittet hade varit precis lika awesome om det till exempel visat sig att doktorn lyckats rädda en del av Gallifrey. Inte hela planeten, utan bara typ huvudstaden eller nåt. Några miljoner.
Fortfarande miljarder döda, fortfarande survivor's guilt. Men också något som räddats.
Jag stör mig mer och mer på det här med barnen - ja, gammal klyscha, men vad hände med Time Lords som inte skilde sig från Daleks? The Nightmare Child och alla neverwas och andra monster de släppte lös?
Nu kan det förstås snackas om att sånt hände tidigare och allt som var kvar var Gallifrey, men man cementerar Time Lords som underdogs. Och jag gillar det inte.
Nu kan det förstås snackas om att sånt hände tidigare och allt som var kvar var Gallifrey, men man cementerar Time Lords som underdogs. Och jag gillar det inte.
Max Raven said:
Hm. Jag gillar att tänka mig att det Gallifrey som räddades inte var något snällt Gallifrey. Visst fanns det barn, men givet att vi vet att The Councils plan försökt genomföras - rådet vi vet var fucking assholes - så tycker jag att det finns, öhm, ganska god anledning att vara lite försiktig med att "tina upp" planeten. Not all good guys, liksom.
Det här gör dessutom en annan grej. OM det nu är så att Gallifrey bland annat befolkas av riktigt otrevliga snubbar så finns det utrymme för möjligheten att de som bodde där faktiskt råkat illa ut mellan att planeten räddades och nu. Om vi kan hitta en ursäkt för att låta tiden ha gått sin gång innan den hittas igen.
Isåfall får vi en doktor som är... ansvarig för att några miljarder barn typ torterades och mördades under en hitlerregim eller så, i ett pocket universe nånstans. Och då skulle jag vara glad igen =)
Det här gör dessutom en annan grej. OM det nu är så att Gallifrey bland annat befolkas av riktigt otrevliga snubbar så finns det utrymme för möjligheten att de som bodde där faktiskt råkat illa ut mellan att planeten räddades och nu. Om vi kan hitta en ursäkt för att låta tiden ha gått sin gång innan den hittas igen.
Isåfall får vi en doktor som är... ansvarig för att några miljarder barn typ torterades och mördades under en hitlerregim eller så, i ett pocket universe nånstans. Och då skulle jag vara glad igen =)
krank said:
Man kan också köra på att Doktorn bara räddade det sista av Gallifrey. Men Moffat är rätt trist med sånt här. Å andra sidan så har Daleks kommit tillbaka om och om igen, så vad var meningen med kriget utöver minska mängden bakgrundsfluff och göra Doktorn till speshul snowflake med woobie-faktor? :/ Ur synvinkeln att minska fluff och gå vidare med figuren så är det aningen vettigt att Doktorn gör upp med sitt beslut - angsten för Time War var ganska överspelad, och man får en ny vinkel. Men fet var lite för snyggt och prydligt. Tycker jag. Gråskalan bortplockad.
Samtidigt vill jag inte ha ett Time Lord-samhälle som blivit totalt fooked. Problem, definitivt. Pandoras ask-frågeställning, gärna. Vill nog inte att det spenderas för mycket tid på att leta efter Gallifrey.
Meh, bra episod, får se vad som händer härnäst. Mer Gaiman hade varit mumma.
Samtidigt vill jag inte ha ett Time Lord-samhälle som blivit totalt fooked. Problem, definitivt. Pandoras ask-frågeställning, gärna. Vill nog inte att det spenderas för mycket tid på att leta efter Gallifrey.
Meh, bra episod, får se vad som händer härnäst. Mer Gaiman hade varit mumma.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Efter att ha sett om Day of the doctor en gång till:
Hela episoden där de tre doktorerna beundrar tavlar i slutet inleds med att en av dem frågar "hur kom den hit egentligen?" Vilket ytterligare stärker mig i den tro jag hade ovan.