Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v25
- Thread starter krank
- Start date
Re: Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)
Jag såg också den här för ett tag sedan. Jag gillar diabetes-idén, även om den hanterades rätt dåligt av filmen.
Det är en film som liksom levererar vad den utlovar i titeln. Man kan inte riktigt förvänta sig ett mästerverk när titeln är "Hansel & Gretel: Witch Hunters", och det är det inte heller.
Jag såg också den här för ett tag sedan. Jag gillar diabetes-idén, även om den hanterades rätt dåligt av filmen.
Det är en film som liksom levererar vad den utlovar i titeln. Man kan inte riktigt förvänta sig ett mästerverk när titeln är "Hansel & Gretel: Witch Hunters", och det är det inte heller.
Re: Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)
Från början tänkte de sig att Greta skulle ha en ätstörning för att matcha Hans diabetes. Jag är väldigt nyfiken på varför de skrotade den idén, tycker den var rätt ball...
Från början tänkte de sig att Greta skulle ha en ätstörning för att matcha Hans diabetes. Jag är väldigt nyfiken på varför de skrotade den idén, tycker den var rätt ball...
Krille
Lord
Jag kanske skulle följa upp Bond-filmtittandet med veckans krigsfilm istället? Tja, jag tjuvstartar lite - det är ju tre filmer kvar - med The Battle of Britain från 1969.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/cNVVoH9-QH0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/cNVVoH9-QH0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
För dem som kan sina klassiska skådespelare så ser man att de är där i princip allihop i introcreditsen, i alla fall de manliga. För det här är ju en krigsfilm, så det finns inte mycket plats för kvinnliga roller.
Filmen skildrar händelserna under sommaren och hösten 1940 under titelns Slaget om Storbritannien.
Filmen följer flera olika narrativ. Den huvudsakliga tråden handlar om Colin Harvey (Christopher Plummer), kanadensare som försöker balansera tjänsten som skvadronchef med sitt äktenskap med Maggie Harvey (Susannah York, som spelar filmens enda kvinnliga roll som har någon större plats). Colin har förstås problem med nya och unga piloter som bara har tio timmars flygtid.
Maggie Harvey har sin egen tråd, där hon försöker hantera dels de andra flyglottorna (egentligen WRAF, Women's Royal Air Force) på basen där hon är stationerad, dels de manliga befälen på basen, och dels fasan av att bli bombad av tysken hela tiden. Tack vare att hon pratar med flyglottan korpral Seymore (Pat Heywood) så lyckas filmen klara en Bechdel, men det är på håret.
Major Canfield (Michael Caine) har en liten tråd om strulet med att träna polacker som är självsvåldiga, hämndlystna, odisciplinerade och dessutom har selektiv språkkunskap från kass till non-existent.
På den tyska sidan får vi följa major Falke (Manfred Reddemann), major Brandt (Alexander Allerson), major Föehn (Paul Neuhaus) och ett antal andra flygare.
Det huvudsakligen drivande narrativet hamnar hos flygmarskalk Sir Hugh Dowding (Lawrence Olivier), som är chef över jaktflyget, och hans tyska motpart riksmarskalk Hermann Göring (Hein Reiss), med respektive tillhörande stab. Det är där som själva historien drivs framåt och mer ur en berättande synvinkel än något annat. Filmen skildrar nämligen inte personer och konflikter mellan dem, utan ett historiskt skeende som bildar ramverket inom vilken rollerna kan agera.
Det är på så sätt en ganska typisk krigsfilm för sextitalet, en film som lika mycket försöker roa tittaren som dokumentera ett skeende.
Trots dessa stora stjärnor så är det flygplanen som har huvudrollen. Man använde inte mindre än omkring 100 flygplan, så inspelningen blev typ det 35e största flygvapnet i världen! De tyska flygplanen är mestadels spanska versioner av tyska Heinkels och Messerschmitts, och de brittiska flygplanen är de få veteranflygplan som kunde skrapas ihop och konverteras (i ett fall fick några spanska Messerschmitts låtsas vara Hurricanes, eftersom man behövde fem i en scen men bara hade tre).
Det är till stor del riktiga flygplan som används i flygscenerna, och förmodligen back projection i cockpit-scenerna. Det är en hel del exploderande modeller, men modellerna är stora och välbyggda så man ser inte att det är modeller. I en del fall har man rotoscopat bränder på flygplan med rökpatroner, och det syns lite mer. Men det finns få saker som gör ett propellerplan så påtagligt som gräset som piskas bakåt av propellervinden. Så bara därför så vinner Battle of Britain massor med poäng i realismkänsla! Till och med idag är det svårt att piska riktiga flygplan i effektlaboratorierna, oavsett hur mycket CGI man använder (Red Tails klarar av det, men den ska jag recensera någon annan gång).
En intressant grej med den här DVD-utgåvan var att den har två musikspår: det traditionella från mestadels Ron Goodwins penna med ett flygslag av Sir William Walton, och det ursprungliga som Walton skrev med hjälp av Malcolm Arnold och som ratades då det var för kort.
De är rätt olika: Waltons musik är mestadels deriverat av andras verk, inklusive Wagners operor och hans egna tidigare marsch, medan Goodwins musik imiterar stilen tysk marschmusik i titelspåret "Aces High March" (musiken i klippet ovan) och samtida populärmusik läskigt bra. Lite lustigt är att Aces High ironiskt nog har blivit tokbrittpatriotiskt, trots dess ursprungliga avsikt att illustrerar Luftwaffes storhet.
Jag tror att jag föredrar Goodwins musik, men det kan bero på att det var den jag hörde först.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/cNVVoH9-QH0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/cNVVoH9-QH0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
För dem som kan sina klassiska skådespelare så ser man att de är där i princip allihop i introcreditsen, i alla fall de manliga. För det här är ju en krigsfilm, så det finns inte mycket plats för kvinnliga roller.
Filmen skildrar händelserna under sommaren och hösten 1940 under titelns Slaget om Storbritannien.
Filmen följer flera olika narrativ. Den huvudsakliga tråden handlar om Colin Harvey (Christopher Plummer), kanadensare som försöker balansera tjänsten som skvadronchef med sitt äktenskap med Maggie Harvey (Susannah York, som spelar filmens enda kvinnliga roll som har någon större plats). Colin har förstås problem med nya och unga piloter som bara har tio timmars flygtid.
Maggie Harvey har sin egen tråd, där hon försöker hantera dels de andra flyglottorna (egentligen WRAF, Women's Royal Air Force) på basen där hon är stationerad, dels de manliga befälen på basen, och dels fasan av att bli bombad av tysken hela tiden. Tack vare att hon pratar med flyglottan korpral Seymore (Pat Heywood) så lyckas filmen klara en Bechdel, men det är på håret.
Major Canfield (Michael Caine) har en liten tråd om strulet med att träna polacker som är självsvåldiga, hämndlystna, odisciplinerade och dessutom har selektiv språkkunskap från kass till non-existent.
På den tyska sidan får vi följa major Falke (Manfred Reddemann), major Brandt (Alexander Allerson), major Föehn (Paul Neuhaus) och ett antal andra flygare.
Det huvudsakligen drivande narrativet hamnar hos flygmarskalk Sir Hugh Dowding (Lawrence Olivier), som är chef över jaktflyget, och hans tyska motpart riksmarskalk Hermann Göring (Hein Reiss), med respektive tillhörande stab. Det är där som själva historien drivs framåt och mer ur en berättande synvinkel än något annat. Filmen skildrar nämligen inte personer och konflikter mellan dem, utan ett historiskt skeende som bildar ramverket inom vilken rollerna kan agera.
Det är på så sätt en ganska typisk krigsfilm för sextitalet, en film som lika mycket försöker roa tittaren som dokumentera ett skeende.
Trots dessa stora stjärnor så är det flygplanen som har huvudrollen. Man använde inte mindre än omkring 100 flygplan, så inspelningen blev typ det 35e största flygvapnet i världen! De tyska flygplanen är mestadels spanska versioner av tyska Heinkels och Messerschmitts, och de brittiska flygplanen är de få veteranflygplan som kunde skrapas ihop och konverteras (i ett fall fick några spanska Messerschmitts låtsas vara Hurricanes, eftersom man behövde fem i en scen men bara hade tre).
Det är till stor del riktiga flygplan som används i flygscenerna, och förmodligen back projection i cockpit-scenerna. Det är en hel del exploderande modeller, men modellerna är stora och välbyggda så man ser inte att det är modeller. I en del fall har man rotoscopat bränder på flygplan med rökpatroner, och det syns lite mer. Men det finns få saker som gör ett propellerplan så påtagligt som gräset som piskas bakåt av propellervinden. Så bara därför så vinner Battle of Britain massor med poäng i realismkänsla! Till och med idag är det svårt att piska riktiga flygplan i effektlaboratorierna, oavsett hur mycket CGI man använder (Red Tails klarar av det, men den ska jag recensera någon annan gång).
En intressant grej med den här DVD-utgåvan var att den har två musikspår: det traditionella från mestadels Ron Goodwins penna med ett flygslag av Sir William Walton, och det ursprungliga som Walton skrev med hjälp av Malcolm Arnold och som ratades då det var för kort.
De är rätt olika: Waltons musik är mestadels deriverat av andras verk, inklusive Wagners operor och hans egna tidigare marsch, medan Goodwins musik imiterar stilen tysk marschmusik i titelspåret "Aces High March" (musiken i klippet ovan) och samtida populärmusik läskigt bra. Lite lustigt är att Aces High ironiskt nog har blivit tokbrittpatriotiskt, trots dess ursprungliga avsikt att illustrerar Luftwaffes storhet.
Jag tror att jag föredrar Goodwins musik, men det kan bero på att det var den jag hörde först.
Antonius Block: Du spelar ju schack, inte sant?
Döden: Hur vet du det?
Antonius Block: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
Döden: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
Antonius Block: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
Döden: Varför vill du spela schack med mig?
Antonius Block: Det är min sak.
Döden: Det har du rätt i.
Jag har sett Det Sjunde Inseglet, en gammal klassisk Bergman-rulle.
Antonius Block är en återvändande riddare från korstågen med döden i hälarna. Sverige plågas av den digra döden, pesten, och döden skonar ingen. Filmen är lite av en resa genom pestens medeltid - desperation, rädsla och maktlöshet finns invävt i världen.
Den här filmen var inte riktigt vad jag väntade mig, men å andra sidan var mina förväntningar luddiga. Liknelser med den mer moderna filmen Black Death känns givet, men Det Sjunde Inseglet känns mer period-troget och mindre flum med häxor än Black Death - trots(?) att Inseglet filosoferar om tro, liv och döden. Delvis är det kanske det svartvita nattsvarta som hjälper till en del i Inseglets favör här för mig. Oavsett vilket tycker jag Antonius och Jöns är riktigt bra - men kunde inte med riktigt den synske gycklaren t ex.
Filmen är hur som helst väl värd att se.
Betyg: 4 av 5. Jag kanske skulle ge den högre betyg om jag såg den en gång till. (Black Death är en stark 3:a).
Bechdel-test: Nej. Kvinnoporträttet här är också väldigt sunkigt här och var - å andra sidan finns det mer än en sorts kvinna, vilket är ett plus (jämför Stolthet och Fördom). Människoförakt kanske?
Döden: Hur vet du det?
Antonius Block: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
Döden: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
Antonius Block: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
Döden: Varför vill du spela schack med mig?
Antonius Block: Det är min sak.
Döden: Det har du rätt i.
Jag har sett Det Sjunde Inseglet, en gammal klassisk Bergman-rulle.
Antonius Block är en återvändande riddare från korstågen med döden i hälarna. Sverige plågas av den digra döden, pesten, och döden skonar ingen. Filmen är lite av en resa genom pestens medeltid - desperation, rädsla och maktlöshet finns invävt i världen.
Den här filmen var inte riktigt vad jag väntade mig, men å andra sidan var mina förväntningar luddiga. Liknelser med den mer moderna filmen Black Death känns givet, men Det Sjunde Inseglet känns mer period-troget och mindre flum med häxor än Black Death - trots(?) att Inseglet filosoferar om tro, liv och döden. Delvis är det kanske det svartvita nattsvarta som hjälper till en del i Inseglets favör här för mig. Oavsett vilket tycker jag Antonius och Jöns är riktigt bra - men kunde inte med riktigt den synske gycklaren t ex.
Filmen är hur som helst väl värd att se.
Betyg: 4 av 5. Jag kanske skulle ge den högre betyg om jag såg den en gång till. (Black Death är en stark 3:a).
Bechdel-test: Nej. Kvinnoporträttet här är också väldigt sunkigt här och var - å andra sidan finns det mer än en sorts kvinna, vilket är ett plus (jämför Stolthet och Fördom). Människoförakt kanske?
Second opinion: Ja, 4 av 5. Det är en mix som funkar bra ihop, imho, även om det inte är klockrent alltid. Det är en 80 minuter filmglädje.slanfan said:
Min åsikt då. Sen är den förvisso misogyn på "rädda prinsessan"-sättet, men å andra sidan så är det ganska sällsynt att det finns kvinnliga protagonister i "räddningsteamet" (ganska osynlig rätt mycket dock om jag minns rätt, men å andra sidan inte "fake action girl". a wash?). Sen klarar den Bechdel-testet också.
Edit: Så ja, inte superjämlik, men å andra sidan kan jag komma på en rad sätt att göra den supermisogyn utan problem (göra "prinsessan" enbart där för sångerna och kidnappningsdelen, skippa Amy, o s v). Fast stripparen kanske distraherar, vad vet jag.
Youtube-video, testade att ta bort s:et i https://
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/grwfO10JUWE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/grwfO10JUWE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Vimes
Gallerix
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 13,115
The Dark Knight Rises
Jag såg The Dark Knight Rises.
Den sög. Eller: jag gillar färgskalan och så, och ljudet är verkligen tungt, men det här är bara mök. Sämre än Joker-filmen.
Fightscenerna är kassa, storyn dåligt ihopsatt och stundtals satt jag och fnissade för att jag tyckte det var så töntigt. Öh, Banes röst var cool iofs, och jag gillade Catwoman sort of i varje fall. Men det här är, i ännu större utrsträckning än föregångaren, en jävla katastrof som är översminkad med biffigt ljud, möttade färger och "epik". Dock är trollerikonsterna sämre här än i TDK (i synnerhet är Bane inte Jokern) och man upptäcker oftare att det bakom rökridåerna bara är bajs.
1 av 5 antar jag. Det var verkligen inte time well spent för min del.
Jag såg The Dark Knight Rises.
Den sög. Eller: jag gillar färgskalan och så, och ljudet är verkligen tungt, men det här är bara mök. Sämre än Joker-filmen.
Fightscenerna är kassa, storyn dåligt ihopsatt och stundtals satt jag och fnissade för att jag tyckte det var så töntigt. Öh, Banes röst var cool iofs, och jag gillade Catwoman sort of i varje fall. Men det här är, i ännu större utrsträckning än föregångaren, en jävla katastrof som är översminkad med biffigt ljud, möttade färger och "epik". Dock är trollerikonsterna sämre här än i TDK (i synnerhet är Bane inte Jokern) och man upptäcker oftare att det bakom rökridåerna bara är bajs.
1 av 5 antar jag. Det var verkligen inte time well spent för min del.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,126
Re: The Dark Knight Rises
Jag blir nästan fascinerad över hur monumentalt olika man kan tycka om en och samma film. Nä, jag ställer mig nog på Fredrik Strages sida här. Eller åtminstone 4/5 för min del.
Granny Smith said:
Jag blir nästan fascinerad över hur monumentalt olika man kan tycka om en och samma film. Nä, jag ställer mig nog på Fredrik Strages sida här. Eller åtminstone 4/5 för min del.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Jag har sett Babes in Toyland (1961).
Det här är tydligen en scenföreställning från början, och Disney ska tydligen ha tagit sig en hel del friheter med handlingen, men det struntar jag i utan jag har sett den som om det vore en helt fristående film (som jag gjorde när jag var liten).
Det här är en film som är "filmad på teaterscenen" så att säga, med måladade bakfonder och en känsla av att vara en filmad föreställning. Och faktum är att trots att den är gammal så är den rätt bra. Många av effekterna, om än enkla, är så sjukt bra gjorda så att en gammal dekorbyggare som jag själv nästan får en tår i ögat.
Och vad som faktiskt gör mig glad är att att även om bilderna av män och kvinnor är rätt klassiska (de första i byxor och skorta, de andra i fina klänningar) så framställs de ändå på ett rätt jämlikt sätt. När de gäller ungarna så är det ingen märkbar skillnad på flickor och pojkar, utan när de är tuffa är de lika tuffa, när de är rädda är de lika rädda, och den kvinnliga huvudrollen är stark och dessutom både självständig och självförsörjande (skurken som vill gifta sig med henne måste inte bara göra sig av med hennes fästman, utan dessutom stjäla hennes får så att tappar sin försörjning så att hon måste gifta sig med honom av ekonomiska skäl för att inte hamna på gatan med sina barn).
Skurkarna är förvisso lite småkorkade och klumpiga, men samtidigt rätt kompetenta. Huvudskurken lejer in två hantlangare som visar sig vara fullt kapabla att utföra sina uppdrag, vilket känns rätt uppfriskande.
Betyg då. Det jag gillar med Krankskalan är att betygen sätts utifrån genre, och när det gäller familjeäventyrsmusikaler från 60-talet så blir det inte mycket bättre än så här:
Betyg: 5/5
/Edit/ Filmen klarar för övrigt bechdaletestet.
Det här är tydligen en scenföreställning från början, och Disney ska tydligen ha tagit sig en hel del friheter med handlingen, men det struntar jag i utan jag har sett den som om det vore en helt fristående film (som jag gjorde när jag var liten).
Det här är en film som är "filmad på teaterscenen" så att säga, med måladade bakfonder och en känsla av att vara en filmad föreställning. Och faktum är att trots att den är gammal så är den rätt bra. Många av effekterna, om än enkla, är så sjukt bra gjorda så att en gammal dekorbyggare som jag själv nästan får en tår i ögat.
Och vad som faktiskt gör mig glad är att att även om bilderna av män och kvinnor är rätt klassiska (de första i byxor och skorta, de andra i fina klänningar) så framställs de ändå på ett rätt jämlikt sätt. När de gäller ungarna så är det ingen märkbar skillnad på flickor och pojkar, utan när de är tuffa är de lika tuffa, när de är rädda är de lika rädda, och den kvinnliga huvudrollen är stark och dessutom både självständig och självförsörjande (skurken som vill gifta sig med henne måste inte bara göra sig av med hennes fästman, utan dessutom stjäla hennes får så att tappar sin försörjning så att hon måste gifta sig med honom av ekonomiska skäl för att inte hamna på gatan med sina barn).
Skurkarna är förvisso lite småkorkade och klumpiga, men samtidigt rätt kompetenta. Huvudskurken lejer in två hantlangare som visar sig vara fullt kapabla att utföra sina uppdrag, vilket känns rätt uppfriskande.
Betyg då. Det jag gillar med Krankskalan är att betygen sätts utifrån genre, och när det gäller familjeäventyrsmusikaler från 60-talet så blir det inte mycket bättre än så här:
Betyg: 5/5
/Edit/ Filmen klarar för övrigt bechdaletestet.
Ännu en Asylumproduktion: Dragon Crusaders
En hoper tempelriddare vars ordern officiellt upplösts råkar bli förbannade. Tanken var att en häxa skulle förbanna alla pirater på en båt, men det råkade bli tempelriddarna också, för de kom ombord på båten. Förbannelsen innebär att man förvandlas till en "heart beast", eller "koantilop" som utndertexterna översatte det till.
Och nu måste de resa runt och försöka hitta ett botemedel. Som antagligen har att göra med en jätteond häxmästare som eventuellt kan förvandla sig till en stor drake.
Och de stöter på en barbar/amazontjej också, vars rustning har läderaxelskydd men i övrigt inte täcker speciellt mycket.
Det här är naturligtvis en rätt dålig film, men den är inte LIKA dålig som, säg, American Battleship. Den har en del dåligt skådespeleri, en väldigt dålig plot med konstiga vändningar, dålig klippning och rätt taffliga specialeffekter. Men kläderna var helt OK, och de flesta lyckades ändå uppnå någon form av basnivå i sitt skådespeleri...
Bechdel: Hade det inte varit för att den ena tjejen i filmen (amazonen) inte presenterades med namn innan eftertexterna hade den klarat testet.
Överlag var de jävligt dåliga på att tala om vad folk hette...
Nåja; en tvåa kan den nog få.
BETYG: 2/5
EDIT: En sak jag tänkte på: Filmen är rätt mycket som ett ganska dåligt rollspelsäventyr...
En hoper tempelriddare vars ordern officiellt upplösts råkar bli förbannade. Tanken var att en häxa skulle förbanna alla pirater på en båt, men det råkade bli tempelriddarna också, för de kom ombord på båten. Förbannelsen innebär att man förvandlas till en "heart beast", eller "koantilop" som utndertexterna översatte det till.
Och nu måste de resa runt och försöka hitta ett botemedel. Som antagligen har att göra med en jätteond häxmästare som eventuellt kan förvandla sig till en stor drake.
Och de stöter på en barbar/amazontjej också, vars rustning har läderaxelskydd men i övrigt inte täcker speciellt mycket.
Det här är naturligtvis en rätt dålig film, men den är inte LIKA dålig som, säg, American Battleship. Den har en del dåligt skådespeleri, en väldigt dålig plot med konstiga vändningar, dålig klippning och rätt taffliga specialeffekter. Men kläderna var helt OK, och de flesta lyckades ändå uppnå någon form av basnivå i sitt skådespeleri...
Bechdel: Hade det inte varit för att den ena tjejen i filmen (amazonen) inte presenterades med namn innan eftertexterna hade den klarat testet.
Överlag var de jävligt dåliga på att tala om vad folk hette...
Nåja; en tvåa kan den nog få.
BETYG: 2/5
EDIT: En sak jag tänkte på: Filmen är rätt mycket som ett ganska dåligt rollspelsäventyr...
Den här veckan tog jag en paus från mina vanliga film projekt och istället valde att se
Attack of the 50ft Cheerleader
Och det var den bästa filmen jag någonsin sätt, Aldrig har en film fått mig att känna att det är helt okej att vara en man, för det är vad den här filmen är, Ett manligt svar mot den hemska pk-kulturen som styr Hollywood.
Filmen handlar om en söt tjej som drömmer om att vara en sexig cheerleader, hon blir det genom en experimentell drog, men drogen visar sig ha en extra fördel, den får nämligen Tjejen att växa.
Filmen kunskap om vetenskap är fantastik, de förstår att ett preparat som låter de ”bra” cellerna föröka sig medans de dåliga lämnas kvar, ger effekten att bröst på en kvinna växer mer en något annat. Filmen har alltså förstått att en kvinnas bästa celler är de som skapar brösten.
Filmen har också en djup förståelse över den mänskliga hjärnan, alla vet ju att om man måtte en 15meter lång blondin med stora bröst så regerar man som man genom att stirra på brösten och kommentera om hur perfekt den kroppen är. Om man däremot är kvinna så blir man avundsjuk på längden och brösten.
Filmen hade inte varit det mästerverk som det är om den inte varit så generös med att visa bröst, vi får totalt sex scener med stora fylliga nakna bröst som fyller skärmen. Det är sådana scener som gör livet värt att leva.
Filmen förstår också att man inte skall låta kontinuitet komma i vägen för bra historieberättande, utan istället så skall man göra vad man tycker att scenen behöver utan att bry sig om det är logisk eller inte. Tillexempel så ser vi tjejen växa regelbundet, och vi ser henne ha samma kläder på sig hela tiden, MEN när det behövs för storyn så är de inte rädda för att helt plötsligt ha tjejen naken, bara för att det gör filmen bättre.
Hela filmen har en känsla av att det när som helst skall mynna ut i en porrfilm, och det är en bra sak, för inget ger en kvalitets känsla som en porrfilm.
Den här filmen är männens Citizen Kane, det är ett mästerverk som kommer uppskattas i generationer och endas alla feminister som hatar män kommer ha något att klaga på.
Jag ger filmen 5/5 och lyfter den tillskyarna med hyllningar.
Attack of the 50ft Cheerleader
Och det var den bästa filmen jag någonsin sätt, Aldrig har en film fått mig att känna att det är helt okej att vara en man, för det är vad den här filmen är, Ett manligt svar mot den hemska pk-kulturen som styr Hollywood.
Filmen handlar om en söt tjej som drömmer om att vara en sexig cheerleader, hon blir det genom en experimentell drog, men drogen visar sig ha en extra fördel, den får nämligen Tjejen att växa.
Filmen kunskap om vetenskap är fantastik, de förstår att ett preparat som låter de ”bra” cellerna föröka sig medans de dåliga lämnas kvar, ger effekten att bröst på en kvinna växer mer en något annat. Filmen har alltså förstått att en kvinnas bästa celler är de som skapar brösten.
Filmen har också en djup förståelse över den mänskliga hjärnan, alla vet ju att om man måtte en 15meter lång blondin med stora bröst så regerar man som man genom att stirra på brösten och kommentera om hur perfekt den kroppen är. Om man däremot är kvinna så blir man avundsjuk på längden och brösten.
Filmen hade inte varit det mästerverk som det är om den inte varit så generös med att visa bröst, vi får totalt sex scener med stora fylliga nakna bröst som fyller skärmen. Det är sådana scener som gör livet värt att leva.
Filmen förstår också att man inte skall låta kontinuitet komma i vägen för bra historieberättande, utan istället så skall man göra vad man tycker att scenen behöver utan att bry sig om det är logisk eller inte. Tillexempel så ser vi tjejen växa regelbundet, och vi ser henne ha samma kläder på sig hela tiden, MEN när det behövs för storyn så är de inte rädda för att helt plötsligt ha tjejen naken, bara för att det gör filmen bättre.
Hela filmen har en känsla av att det när som helst skall mynna ut i en porrfilm, och det är en bra sak, för inget ger en kvalitets känsla som en porrfilm.
Den här filmen är männens Citizen Kane, det är ett mästerverk som kommer uppskattas i generationer och endas alla feminister som hatar män kommer ha något att klaga på.
Jag ger filmen 5/5 och lyfter den tillskyarna med hyllningar.