Den här filmen, av Gaspar Noé, får väl nästan ta priset som "konstigast filmad" eller något liknande.
Den unge knarklangaren Oscar bor med sin strippande syster i Tokyo. Under ett polisingripande skjuts han till döds och vi får tillsammans med Oscars själ se livet passera i revy och även följa efterspelet till skjutningen.
Det är en supersnygg och flummig (eventuellt spirituell) film. Färgerna, miljöerna, och kameraarbetet är fenomenalt. Det bjuds på massor med smarrig 1a och 3e persons filmning.
Om man inte störs för mycket av droganvändande, (eventuellt bitvis äkta) ingående sexscener, en smula gore eller har epilepsi så är filmen en jävla fest!
Redan introtexten sätter nivån, att det kommer bli en plågsam och fantastisk upplevelse
Den får 4 av 5. Jag hade utan att tveka gett den 5 om den hade varit aningen nedklippt.
Bonusfilmer:
Slaughtered vomit dolls, Fy fan vad äckligt! Jag kan inte rekomendera NÅGON att se denna. 1 av 5.
Frogs: Rika Amerikaner blir uppätna av grodor! 3 av 5.
Som jag tolkar 'Enter the Void' är den definitivt spirituell, en skildring av samsara; Oscars själ befinner sig under filmens gång i bardo och observerar allt som sker som en slags out-of-body-experience, för att i slutändan
återfödas i form av sin egen systers barn.
Att det är just en buddhistisk tolkning som gäller baserar jag på att snubben i början av filmen ger Oscar den tibetanska dödsboken.
Jag älskar 'Enter the Void', men det är något genusmässigt jag stör mig på med den som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Systerns karaktär, spelad av Paz de la Huerta, känns så oapologetiskt objektifierad somehow. Samma regissör, Gaspar Noé, är även ökänd för att ha gjort 'Irreversible', som jag egentligen tycker är en ännu bättre film; ännu mer intressant filmad och berättad (faktum är att dess centrala berättartekniska grepp är något jag aldrig sett förr i något annat medium någonsin; hela historien berättas baklänges). Anledningen till kontroversen kring Irreversible är en mycket grafisk, utdragen och våldsam våldtäktsscen, vilket nog är värt att vara medveten om innan man ger sig in på att se den.
Dave och hans kompis John blir, efter en fest där en rastakille som säger att han heter Robet Marely beter sig skitkonstigt och gör trolleritrick, inblande i en jävla soppa.
Det är knark som lever, köttelementarer, spöken, kukskämt, Paul Giamatti, parallella världar, mer knark, poliser, punkare, en mycket smart hund, zombies och cthulhu-aktiga färger bortom tid och rum innan eftertexterna börjar rulla.
Sammtidigt så är det en rulle om två polare som hänger.
Filmen påminner lite om Supernatural, Bubba-ho-tep, Evil Dead 2, Bill och Ted 1 & 2 , Idle hands, Kicked in the Head, Freaked och Gremlins 2.
Men nu kommer frågan: är filmen egentligen bra. Det är svårt att svara på men jag tror att svaret blir Nej, inte särskilt. Och det är synd, efter som det är fullt av briljanta detaljer nästan hela tiden.
På det viset påminner den mig om Paprika, en anime om drömmar och sånt, som har ett intressant tema och några av de mest spektakulär och unika scenerna av alla filmer jag har sett, men om i ärlighetens namn är ganska seg och trist när knuff blir lite hårdare knuff.
Jag tyckte absolut att filmen var sevärd och sådär. Jag blev lite sugen på att läsa boken den bygger på också.
Men trailern var faktiskt bättre än filmen.
På plussidan så är filmen föredömligt kort och klockar in på ungefär 1:35. Det är ungefär exakt så länge en sån här film kan hålla mitt intresse uppe. (1:28 hade nog vart optimalt)
Det kan bli en svag 3:a (av 5) i betyg.
Bonus: Jag har tappat bort min Freaked DVD, om nån har en så är jag sugen på att köpa den. Skicka mig ett pm.
Har sett den nu. Jag älskade hela filmen utom de sista tio minuterna. Det har somehow att göra med att jag sett det här greppet förr, alltså att en amerikansk film involverar/handlar om en person som är dysfunktionell/störd, men sen måste det TVUNGET av någon jävla anledning gå totalt over-the-top i slutändan. Måste ALLA troubled individer på film vara fullblodspsykopater? Det här är särskilt påtagligt i typ alla filmer någonsin av Lucky McKee, och jag har tillochmed konfronterat honom personligen angående det på en filmfestival, när jag kritiserade over-the-top-slutet på 'The Woman', och menade att det förstörde det allvar och det subtila obehag som filmen så framgångsrikt byggt upp i form av den skenbart normale, djupt sadistiske och misogyna familjefadern. McKee försvarade sig med att han ville skildra djupet av mänsklig ondska och hur det kan finnas överallt i de mest oanade sammanhang, och jag insisterade på att han hade lyft fram just detta tema bättre om familjefadern ifråga inte hade haft
ett harem av söndertorterade, förvildade kvinnor i en jordkällare.
, utan bara fått vara så vardagsobehaglig och sadistisk som han hittils hade varit i filmen.
Men utöver detta är 'Excision' jättebra, och de interna drömska scenerna är otroligt effektfulla och snygga. Förfulandet (är det ett ord?) av huvudkaraktärens skådis är också anmärkningsvärt väl gjort, mycket bättre än i andra filmer där de försöker göra snygga kvinnliga skådisar fula (tex 'Frida' och 'Equation of Love and Death'). Om du sett denna typ av filmer förr kommer du kunna förutsäga exakt vad som kommer hända åtminstone efter att
Pauline kloroformerat hopprepsflickan
, och jag rekommenderar att stänga av då så slipper du störa dig så mycket som jag gjorde.
Filmens upplägg är följande: Officiellt sett var Apollo 17 det sista bemannade månuppdraget. Men i själva verket skickade man upp en till grupp astronauter i största hemlighet. När de kommer fram hittar de konstiga saker. Deras utrustning börjar bete sig konstigt, massor av glitches och grejer. De hittar fotspår som visar sig tillhöra en kosmonaut som var på samma landningsplats som de själva. What are the odds?
Lagom mängd konspirationstänkande, tryckt stämning, klaustrofobi. Jag tänker inte spoila, men jag tycker nog att plotten var riktigt snygg och väl genomförd.
Stilmässigt är filmen en klar femma. Den påstår sig vara en dokumentär av Blair Witchtyp, "det här är ihopklippt av 18 timmar film som laddades upp till http://www.lunartruth.com ". Det är dock inte så skakiga kameror; många kameror är monterade i månlandaren och så. Det känns jävligt genuint; det känns som kameror som kunnat vara med på en månresa på 70-talet. Rätt sorts färgskiftningar, brus, och så vidare. Utomhusscenerna på månytan känns också väldigt genuina.
Det enda som egentligen spräcker illusionen är att de har kända skådisar med.
Skådespeleriet är i gengäld väldigt bra. De regelrätta specialeffekter som användes var överlag snygga och hyfsat diskreta; det var helt klart en sån film där man gör monstret farligare genom att inte visa det.
Så... I slutänden hade filmen tyvärr en del långsamma partier, men var också riktigt läskig ibland och hade en bra tryckt stämning och framför allt fantastisk visuell känsla.
Inte var den för lång heller, egentligen. En och en halv timme.
Ska man vara riktigt petig och rymdnördig så var det bara sex Apollo-landningar: 11, 12 samt 14-17, och den superhemliga 18 skulle då ha varit den sjunde landningen - åttonde om man räknar den misslyckade Apollo 13.
"Apollo 18" används ibland om den amerikanska halvan av Apollo-Soyuz Test Project. Visserligen inofficiellt och säkert bara för att dölja spåren av den riktiga Apollo 18-månlandningen, men ändå.
Ska man vara riktigt petig och rymdnördig så var det bara sex Apollo-landningar: 11, 12 samt 14-17, och den superhemliga 18 skulle då ha varit den sjunde landningen - åttonde om man räknar den misslyckade Apollo 13.
Jag tänkte vara petig och säga att jag inte heller skriver att de var den 18:e gruppen att landa på månen, att 18:e lika gärna kunde syfta på just 18:e gruppen amerikanska astronauter öht... men sen kollade jag lite kring de första Apollouppdragen och så bestämde jag mig för att inte snacka skit. =)
Ah, filmen jag spolade igenom stora partier av för att 20 minuter in visste man exakt vad som skulle hända och rollerna fipplade runt och betedde sig som vanliga skräckfilmspuckon. Jag köpte inte heller premissen med ett monster som kanalpaddlar 90% av filmen och sedan går srs bsns efter att hjältarna listat ut vad de är. De hade monstret i skytteln närdå? Typ, 20 minuter in? Hur lång tid tar det för den att göra något? Dygn. Sedan så måste de ha ihjäl hjältarna bättre så då ändrar de premisserna för att, ni vet, utomjordingar. Fast då hade filmen varit kortare och inte haft artificiellt utdragna dumheter.
(Jag ger den 2 av 5, den poängen extra är för den lite coola biten med kosmonauten. Jag är vanligtvis rymdgalen men den här tyckte jag var sunkig.)
Jag har, min vana trogen, hakat på en film någon annan droppat, så nu har jag också sett Apollo 18.
Jag är besviken. Jag älskar found footage-genren, jag diggar idén, premissen och utförandet, men JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT på
insektoida/tentakelförsedda utomjordingar som somehow infekterar/besätter folk, det är EXAKT samma typ av tråkiga, fattiga, uttajtade alien menace som dödade potentialen i Prometheus.
Blä. Hade filmen istället använt typ Grays eller något annat mer otippat hade den kanske lyckats leverera bättre, och verkligen utnyttja sin sällan skådade potential för läskighet.
Jag har sett Evangelion 3.33: You Can (Not) Redo, den tredje filmen i Rebuild of Evangelion-sviten. I den här serien långfilmer återberättas den gamla animeserien Neon Genesis Evangelion, fast "ombyggd". Det är ingen remake med finare bild, o.s.v., utan är faktiskt väsentligt annorlunda från TV-serien i många avseenden, speciellt vad gäller figurernas personligheter. De första två filmerna skrev om många detaljer och väckte en massa intressanta tankar, som att Rebuild i själva verket skulle utspela sig efter händelserna i TV-serien, och är fantastiskt bra. I den här tredje filmen är det som att Gainax medvetet gått in för att göra en så förvirrande film som möjligt. Den börjar helt opåkallat med ett tidshopp fjorton år in i en postapokalyptisk framtid, och bryer således alla band med originalserien. Det är inte fel i sig - tvärtom, det är sjukt awesome grejer som händer - men det behandlas fruktansvärt dåligt.
Shinji, vars synvinkel det mesta av filmen berättas ur, har legat i koma och vet inte vad som har skett under den här tiden. Trots att han försöker fråga om det får han inget svar, och således måste man som tittare försöka pussla ihop allting, men utan att man får de nödvändiga pusselbitarna. Det är in medias res utfört på sämsta möjliga sätt, då den nödvändiga bakgrunden utelämnas och det därför inte går att förstå figurernas motivationer. Intrigen drivs framåt av puckade missförstånd och känns i slutändan mest som ett slarvigt försök att plåga Shinji.
Filmen är ofantligt snygg, med häpnadsväckande visuell design och makalösa animationer. Klipparbetet, musiken och röstskådespelarna är även de fantastiska, och de kopplingar till tv-serien de kastar in är charmiga (t.ex. att de spelar Beethovens nia lågt i bakgrunden under en viss scen). Allt sånt är som man väntar sig, i och med att det är Gainax som gör serien. Men att själva berättelsen hanteras så slarvigt gör att hela filmen dras ner, och är verkligen inte värdigt Rebuild-serien. Min magkänsla säger att de medvetet gjort handlingen förvirrande för att fjärde filmen ska kunna knyta ihop alla lösa trådar och besvara frågor, vilket är en sån bullshitgrej som Gainax lätt skulle kunna få för sig. Det upplyftande är att handlingen helt brutit med originalseriens och att serien därför nog kommer få ett nytt slut.
Bra saker:
- Snygg, trots att 3D-animerade grejer sällan åldras speciellt väl.
- Helt OK röstskådespeleri.
- Hyfsat ball story och kosmologi.
Dåliga saker:
- Ännu en såndär hippiesarna-har-rättfilm. "Hjältarna" tror på spöken och andar och Gaia och trams. Ondingen är, årminstone till en början, hyfsat rationell och vill inte agera baserat på new age-stollerier.
- Filmen har en del över-exposition. Alltså, tillfällen där en massa info dumpas över på tittaren i form av typ monologer eller att folk som borde veta allting förklarar saker för varandra.
Neutrala saker:
- Den som förväntar sig speciellt mycket "fantasy" blir besviken. Till skillnad från typ alla FF-spel så utspelar den här sig på jorden.
- Filmen är inte jättelik FF-spelen. Den har samma sorts metaplott och skum mytologi och så, men det är inte direkt några chocobos eller summons, om man säger så.
Den är inte jättebra. Den är faktiskt ganska dålig. För er som inte vet så är det hur Trollkarlen från Oz hamnar i Oz från första början, innan Dorothy mördar den elaka häxan i ... Öst? Skådespelarmässigt är det så där -- Mila Kunis är mest känd från That 70s Show, och det är något jag förstår när hon får mer screentime. Idén bakom filmen är helt okej, men utförandet och storyboarden för det funkar tyvärr inte. Karaktärerna i sig är gjorda av högsta graden kartong, men mer än så blir det aldrig riktigt.
Så, long story short: The Wizard of Oz från 1939 är mycket bättre än den här misslyckade skapelsen. Filmen får två rubinröda skor av sex möjliga.
Jag är en sådan person som lufter upp de klissika böckerna och Disney filmen som några av de största mästerverk som någonsin gjorts till barn. och det är svårt att få de orginal karaktärerna att bli tråkiga, MEN på senaste tiden har dock Disney mjölkat sönder Nalle puh, till den nivån att det var totalt värdelöst.
Den här filmen är något av en reboot av puh universumet, man har skaffat massa nya skådespelare, och skapat en film som i strukturen och känslan speglar orginalfilmen.
Jag tycker att man inte kan annat än att älska det. det är sött, gulligt och barnsligt men samtidigt så träffar det så många punkter rätt. Det här är den bästa representationen av "barnlek" sedan den klassika puh filmen.
Inte mycket till struktur, inte mycket till sammanföljande story, utan det händer saker och karaktärerna reagerar. det blir inget klimax utan filmen finner ett naturligt slut. Filmen har dock MER struktur än originalet, fast tillräckligt lite för att fungera.
Filmen är bara en timme lång och jag tror mig kunna säga att det här är den perfekta avstressnings filmen.
OM du ser den utan att skratta så är du en själlös psykopat som behöver vård.
//Lukas som trots backlashngen tyckte filmen känndes fräsch
Jag såg filmen Dredd i torsdag. Det är filmen från 2012 jag talar om, inte Disneyfilmen Judge Dredd från 1995, med Sly Stalledräng i huvudrollen. Jag har ingen djupare relation till den tecknade serien, ska jag erkänna, men jag läste den lite sporadiskt på 80-talet och jag spelade till och med det gamla rollspelet, det som gjordes av Games Workshop.
Filmen från 1995 är som bekant pinsamt dålig. Den här fick bra press (och John Wagner själv välsignade filmen), och jag blev nyfiken på den men den försvann från biografen här i Lund efter bara några veckor så jag hann inte se den på bio. Anledningen tycks ha varit att den floppade; enligt wikipedia drog den inte in sina inspelningskostnader.
Dredd är en mycket bra actionfilm. Handlingen är enkel (utom de första tio minuterna utspelar sig hela filmen i ett enda Megablock), karaktärerna få och längden lagom (95 minuter). Det är fartfyllt, blodigt och snyggt, både snyggt filmat och snygg dekor/design. Stämningen är mörk och klaustrofobisk, och trots att vi vet att Dredd kommer att vinna spännade hela vägen, med en och annan snygg twist. Skådespelarinsatserna är utmärkta, inte minst Karl Urban som med minimalt minspel och röst lyckas ladda Dreddkaraktären med - känsla.
Sammanfattning: mörk, dystopisk dreddaction Fyra rykande lawgivers av fem möjliga. Det som saknas är den tecknade seriens humor och ironi, men å andra sidan har filmen därför en mer konsekvent stämning.
Det talas om två uppföljare. Jag ska se dem, om de blir av.
Jag har sett Big Trouble in Little China. Vafalls? Ni väntade att jag skulle rapportera någon Doctor Who-film? Försöka smyga in en tvådelars specialare? Inte då. Här kör vi med riktiga grejer!
Jack är långtradarchaffis. När han följer med sin kompis (som är skyldig honom pengar) ifrån Chinatown i San Francisco, Wang Chi, för att hämta polarens fästmö blir hon kidnappad. Vad som följer är en actionrulle som dippar ner i lek och parodi av genren allt som oftast. Jack är roligt nog mindre effektiv hjälte än Wang och de slåss mot ett odödligt spöke och dennes tre wuxia-film-kämpar (plus monster och underhuggare) precis lagom länge.
Betyg: 4 av 5. 90 minuter 80-tals-filmglädje.
Bechdel-test: Lyckat. Kvinnorollerna är lite lama dock. De gör inte så mycket under stora delar av filmen, men från och till tänder det till.
Jag har sett The House I Live In, en dokumentär om det amerikanska kriget mot droger.
Det börjar med att skaparen berättar lite om sin barndom, som innefattade en svart barnskötare och hennes familj. När han växt upp och träffade familjen igen så hade den slagits sönder av droger. Detta fick honom att vilja undersöka familjens livsöden, men när han gjorde det så insåg han att problemen låg djupare än så, så han breddade sig. Och upptäckte ett nytt lager, så han breddade sig igen. Och så utvecklades dokumentären tills han lyckats belysa ett gigantiskt grundsystemfel i Amerikanska samhället.
5 % av världens befolkning, 25 % av fängelsepopulationen. Familj på familj som slits itu för att de sysslar med det enda de har möjlighet att syssla med. Straffskalor från helvetet. Poliser som uppmuntras till att göra helt fel saker. Och en politikerkultur som gör det omöjligt att göra något åt saken. Man kan t ex inte lägga ner fängelser för det skulle förstöra hela samhällen.
När man sedan undersöker den historiska bakgrunden så inser man att hela situationen uppkommit för att a) man i början av 1900-talet ville skydda vita arbetare från kineser, svarta och mexikaner (man kunde inte sätta kineser i fängelse, men de rökte opium så man gjorde opium olagligt, samma med svarta och kokain och mexikaner och marijuana). b) Man såg på 30-talet till så folk kunde köpa hus. Och med folk menar jag vita, så klart. Minoriteter blev hänvisade till särskilda områden och de fick inte tillgång till de lån de vita fick tillgång till, så de bostadsområdena blev de fast i. c) Fabrikerna flyttade i slutet på 50-talet ut från stadskärnorna, vilket innebar att alla svarta som bodde i de här områdena inte kunde få några lagliga jobb längre. Så vad hände? Jo, de tog de olagliga jobb de kunde få, dvs knarklangning. d) The war on drugs blev det nya svarta bland politiker. Och varför inte? Det blev lättare för polisen att få fin statistik - det var bara att åka ner till det svarta området och börja haffa folk, för typ alla sysslar med narkotika på något sätt där. Sen måste det byggas en massa fängelser för att försvara brottslingarna i, vilket ger byggarbetare jobb. Och efter det måste fängelset styras av några, vilket ger folk jobb som vakter osv. Alla (som räknas) vinner!
Sen liknar de situationen vid hur det går till med folkmord och visar hur jävla långt gånget hela situationen har gått.
Den här filmen får 5/5. Alla borde se den. Om man bor i Sverige så kan man se den helt gratis på SVT Play fram till 6:e Juni. Har du inte sett den så borde du se till att göra det innan dess.
Jag har sett Terry Jones' Barbarians, en dokumentärserie i fyra delar av (surprise) Terry Jones om de hemska barbarerna från antiken!
För att citera min tittarkamrat, "det är alltid trevligt att se att romarna var rövhattar!"
För det är ungefär poängen. I första delen invaderar Julle Caesar Gallien, hittar på en kass ursäkt att göra det, har ihjäl nån miljon galler och förslavar nån miljon till, allt för att sno gallernas guld och göra sig diktator av Rom.
I andra delen försöker Augustus lägga Germanien för sina fötter, men det tycker germanerna inte alls är en bra idé utan köttar tre legioner. Romarna lär sig läxan, så när Trajanus får ont i plånboken så löser han problemet på Julles sätt, fast mer grundligt, och utrotar hela den dakiska nationen för att sno deras guld.
I tredje delen plattas grekerna till. Den här gången är det Crassus som behöver pengar för sin politiska karriär, så han plundrar Rhodos. Och sen försöker romarna ge perserna på nöten också, men det snyter sig och inte mindre än tre romerska kejsare besegras av perserna. Och tur är nog det, för annars hade grekisk kunskap inte överlevt till våra dagar genom persernas arvtagare araberna och hade inte kickat igång renässansen.
Och i fjärde delen är det hunner och vandaler som röjer jävel, fast inte riktigt på det sätt som historien lär. Rom lyckas på något sätt med världens propagandatrick och få världen att tro sin version - vilket för övrigt gäller de övriga avsnitten också.
Förutom att serien vänder upp och ner på den accepterade vulgära historiebilden så är den också fantastiskt rolig, på bara det sätt som Terry Jones kan, fullständigt deadpan när han säger saker som "trots allt plundrade barbarerna inte Rom - de var ju barbarer, inte romare!" eller när han låter brittiskt upprörd "[germanerna] slaktade tre legioner, en tiondel av Roms här! Det går ju bara inte för sig! Det är ju sånt romarna ska göra själva, i form av decimering." Och man kan inte annat än att vrålgarva när vi presenteras för germanen Arminius, "Herman the German".
Som lekman med historieintresse så känns den välresearchad. Den känns också vinklad, men det är en fräsch vinkling som vi lekmän inte så ofta drabbas av. Den är välpresenterad med Terry Jones som flänger över hela den romerska intressesfären, från Irland hela bort till Iran, från Tyskland ner till Nordafrika. Den har lite folk utklädda i historiska kläder och lite snygga datoranimationer, men för det mesta är det Terry Jones som går omkring på platserna så som de ser ut idag, pratar med historiker och arkeologer, kikar i muséer och utgrävningar, och i största allmänhet dräller omkring och berättar intressanta historier om historien.
När man har sett den så är det inte att man undrar vem som egentligen var barbarerna i historien, och man känner sig faktiskt rätt ledsen att en stor del av historien bara försvann när Rom skrev historien på sitt sätt.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
Jag köpte inte heller premissen med ett monster som kanalpaddlar 90% av filmen och sedan går srs bsns efter att hjältarna listat ut vad de är. De hade monstret i skytteln närdå? Typ, 20 minuter in? Hur lång tid tar det för den att göra något? Dygn. Sedan så måste de ha ihjäl hjältarna bättre så då ändrar de premisserna för att, ni vet, utomjordingar. Fast då hade filmen varit kortare och inte haft artificiellt utdragna dumheter. 
