Jag har sett Only Yesterday.
Filmen har tillhört en av mina absoluta Ghibli-favoriter, tillsammans med Whispers of the Heart och Princess Mononoke. Gemensamt för de flesta av dessa är att de är vardagsrealism med fokus på karaktärerna.
Handlingen i korthet: Taeko är en 27-årig Tokyobo som ger sig iväg på en resa till en ingift släktings bondgård för att uppleva bondeliv. En diskussion med hennes systrar har dock väckt hennes inre 10-åring till liv och hon minns sitt liv som det var 1966. Berättelsen har flera paralleller till hennes nuvarande liv och de saker hon upplever.
Jag gillar den här filmen, men jag var helt klart inte på humör att se den. Den kändes aningen för lång (nästan 2 timmar) och trots att den var bra uppbyggd rent berättelsemässigt så kändes det lite slentrian här och var. Romantikdelen finns där, men är det poängen med filmen? Nja, det verkar nästan mer som att den är där för att de ska ha något att visa i eftertexterna - det är liksom ett tillägg, inte något viktigt för filmen - eftersom filmen egentligen verkar handla om personlig utveckling (eller nostalgi?) så störde det mig mer den här gången. Den här filmen har jag också sett enbart en gång tidigare - i motsats till Whispers of the Heart så känns det som att jag inte kommer att se om den om och om igen. De är väldigt lika på många sätt - Whispers of the Heart har dock mer fokus överlag och lägger mer tid på att etablera romansen.
Betyg: 3 av 5. Jag skulle nog normalt ge 4 av 5, men den här gången kom jag inte i rätt stämning, helt enkelt.
Bechdel-test: Klaras med galans.
Anti-Bechdel test är dock major fail. 
Det finns 3(4 om man räknar "pappa" som namngiven) viktiga manliga personer. Ingen av dem snackar med en annan man. Några av dem snackar dock med kvinnor om annat än romans, så ja. 
Nästa film blir nog From Up On Poppy Hill, som verkar vara en Ghibli-film i min smak.
Filmen har tillhört en av mina absoluta Ghibli-favoriter, tillsammans med Whispers of the Heart och Princess Mononoke. Gemensamt för de flesta av dessa är att de är vardagsrealism med fokus på karaktärerna.
Handlingen i korthet: Taeko är en 27-årig Tokyobo som ger sig iväg på en resa till en ingift släktings bondgård för att uppleva bondeliv. En diskussion med hennes systrar har dock väckt hennes inre 10-åring till liv och hon minns sitt liv som det var 1966. Berättelsen har flera paralleller till hennes nuvarande liv och de saker hon upplever.
Jag gillar den här filmen, men jag var helt klart inte på humör att se den. Den kändes aningen för lång (nästan 2 timmar) och trots att den var bra uppbyggd rent berättelsemässigt så kändes det lite slentrian här och var. Romantikdelen finns där, men är det poängen med filmen? Nja, det verkar nästan mer som att den är där för att de ska ha något att visa i eftertexterna - det är liksom ett tillägg, inte något viktigt för filmen - eftersom filmen egentligen verkar handla om personlig utveckling (eller nostalgi?) så störde det mig mer den här gången. Den här filmen har jag också sett enbart en gång tidigare - i motsats till Whispers of the Heart så känns det som att jag inte kommer att se om den om och om igen. De är väldigt lika på många sätt - Whispers of the Heart har dock mer fokus överlag och lägger mer tid på att etablera romansen.
Betyg: 3 av 5. Jag skulle nog normalt ge 4 av 5, men den här gången kom jag inte i rätt stämning, helt enkelt.
Bechdel-test: Klaras med galans.
Anti-Bechdel test är dock major fail. Det finns 3(4 om man räknar "pappa" som namngiven) viktiga manliga personer. Ingen av dem snackar med en annan man. Några av dem snackar dock med kvinnor om annat än romans, så ja. Nästa film blir nog From Up On Poppy Hill, som verkar vara en Ghibli-film i min smak.