Nekromanti Rollspel med separata rollpersoner?

[krank]

Ifall du är beredd att improvisera och har verktygen för det så kommer det fungera, ingen tvekan om det.

Just det som är mitt problem; jag vet inte hur mycket av det jag i vanliga fall gillar i rollspel jag är beredd att släppa =)

[*]Det behöver egentligen inte vara snabbt för att vara intressant. Det behöver bara vara innehållsrikt.
Improvisationens stora förtjänst är att eftersom det inte finns en plan att följa så kommer spelarna alltid göra det de är intresserade av, de kommer alltid att vara i det de är intresserade av. Det är inget man behöver spendera tid med att ladda upp inför eller leta efter i spelet, för med rätt verktyg går man direkt till det. Detta kan innebära att även en dialog eller enkelt konstaterande, scener som går i ett lugnt tempo eller får blomma ut över tid, kan fånga åskådarna även dem.
Så länge det finns en rörelse så behöver den inte vara snabb för att vara behaglig.

Kräver dock ett mer förtätat sätt att spela än jag är van vid eller, för att vara krass, helt bekväm i (ännu?). Just innehållsrikedom... Jag vet inte, det känns lite främmande sådär.

[*]Du gör lite distinktioner här. Jag själv har nog slutat att tro på indie-trad och inlevelse i roll eller berättelse, egentligen. Vad är trad, egentligen? Vad är inte trad? Är trad helt definerat av att det är traditionellt? Då är det ju ingen mening att ens diskutera det, utvecklar man det så är det ju inte trad längre.
Så, vad får man inte ändra på, för då slutar det vara trad?
Jag tror inte att det finns något sådant. Det handlar bara om vilka delar av rollspel man är intresserad av, och kanske viljan att pröva nya saker.

Å andra sidan är det som att säga "det finns nog egentligen inget som heter socialism; hur vet man var den börjar, och stalinismen eller anarkismen börjar? Det handlar nog bara om vad man vill". Trad, liksom indie etc, är bekväma paket av förväntningar. Och på samma sätt som vi får så lov att acceptera att vi vet vad "rollspel" är, som skilt från brädspel och ren impro även om vi inte kan peka på den exakta gränsen. "Trad" är för mig ett förhållningssätt och en hoper förväntningar; ska jag spela "trad" förväntar jag mig att få styra min karaktär men inte så mycket annat, jag förväntar mig en spelledare som fixar äventyr och kampanjer, och jag förväntar mig nog ett regelsystem som främst pysslar med att försöka vara trovärdigt inom spelvärldens ramar. det kanske inte alltid stämmer till 100%, men det låter mig justera mig mentalt och känna mig beredd och redo för vad som komma skall.

[*]På samma sätt, min spelstil är väldigt driven, men jag skulle inte beskriva den som inlevelse i berättelsen. Jag utgår från min inlevelse i min karaktär, eller kanske båda! Skillnaden mot hur det var förr är att i spelgruppen så har vi en attityd av att utforska (med) karaktären istället för att försvara den, och vi skapar situationer där vårt utforskande driver spel. Det är väl en annan inställning till sin roll (i impron sa de åt oss att låna ut oss själva till våra roller, och samtidigt bejaka) men det är absolut en inlevelse i karaktären.
[/list]

Visst absolut finns det tekniker för att improvisera. Det är en förutsättning. Det blir ingen improvisation om man inte är trygg och införstådd i sina verktyg. Lästips:

• DeBracys lista är suverän. Alla punkter där är viktiga.
  

• 
  
  Jag har funderat en hel del på det där med att "utforska karaktären", den inlevelsen i karaktären som betyder att man "ser vart den tar vägen" snarare än agerar genom den på tradspelsvis. Jag har inget namn för det än, men jag tycker nog att det är olika sorters rollpersonsinlevelse och att det finns ett värde i att ha olika ord för dem egentligen. Och du vet mycket väl vilken jag menade =)

 

[Sodivra]

Det du säger om att känna sig bekväm först tycker jag är självklart. Allting handlar om att nå en sorts erfarenhet eller trygghet i det man gör.

Jag menar, du måste ju inte mecka något med din spelstil eller försvara den, men att du ändå fortsätter diskussionen tolkar jag som att du har både en nyfikenhet och en osäkerhet inför det här. Och då måste man ju få känna efter lite!

Å andra sidan är det som att säga "det finns nog egentligen inget som heter socialism; hur vet man var den börjar, och stalinismen eller anarkismen börjar? Det handlar nog bara om vad man vill"

Haha

Jo, visst är det så. Men när du frågar hur man gör med separata rollersoner i indie och i trad så rycker jag på axlarna och undrar "Varför skulle man göra något annorlunda? Och om det är något speciell komponent som inte funkar i just trad, vad skulle det då vara?"
Jag förstår liksom inte, och jag tror att trad och indie är mycket större och mycket hårdare kategorier än de borde vara egentligen. Det finns nog bättre kategorier.

Du har rätt i att det känns annorlunda att improspela en roll och spela den... reaktivt? Jag vet inte om jag skulle beskriva min inlevelse (resultatet) som annorlunda, men ansatsen (angrippssättet) känns annorlunda, javisst. Men jag menade inte att de var samma sak, utan bara att det inte är självklart att separata rollpersoner-spel gynnas av inlevelse i situation och berättelse snarare än inlevelse i karaktären.

Men nu ska jag sluta krångla och sova. Sov gott!

 

[wilper]

Inte hälften så lustigt som att han frågar när han redan vet svaret.

..


Also: Doh!

 

[Christoffer]

Jag förstår liksom inte, och jag tror att trad och indie är mycket större och mycket hårdare kategorier än de borde vara egentligen. Det finns nog bättre kategorier.

Ett glas rött om vi ses nån gång för det. Hell yeah!

 

[Christoffer]

Det beror på exakt vad det är du är ute efter med detta, vad jag diggar med ex Night's Dawn är hur de till synes fristående historierna inverkar på varandra och förändrar dem. Som du säger, det blir en komplex väv av människoöden. Om det bara är alla dessa olika trådar och historier som du vill köra och på klassiskt vis förbereda äventyr av dem, så är det väl egentligen bara att göra det? Förbereda alla på att de kommer byta rollperson varannat spelmöte eller spela klart en historia först, sen byta till nästa och till nästa? Kanske se till att något oförutsett som sker i historia ett får en förklaring i historia två, osv. Om du inte vill förbereda detta med färdiga plots osv, vilket spontant låter som ett jäkla hästjobb, så skulle jag istället bara förbereda situationera de befinner sig i, skapa alla karaktärer som är viktiga och deras drivkrafter och sen bara följa dem, karaktärerna och situationerna, till en slutpunkt där situationerna känns lösta. Vid varje hopp mellan karaktär till karaktär skulle jag inleda med att fråga mig: Kan något av det som skett färga av sig på det här?

Men precis som Arvid så har jag inte så hårda vattendelare mellan trad och indie, allt är bara rollspel och så har vi lite olika agendor för varför vi spelar dem, men trad och indie finner jag som rätt klumpiga termer för att peka på dessa agendor.

Men, punkta gärna upp lite exakt vad det är du vill behålla från vad du benämner som tradspel och absolut inte vill göra dig av med, så kanske det är enklare att bolla kring det?

 

[krank]

• Som spelledare tycker jag om att förbereda saker. Som allra minst grundintriger och platser, även om inte varje "scen" måste planeras.
• Jag skulle vilja undvika alltför mycket metatänk från spelarnas sida; går det att göra en sån här grej utan att spelarna tänker en massa på historiens helhet när det är tänkt att de ska fokusera på att vara i sina rollpersoner? Alla tre metoderna jag funderat på verkar ju öka mängden meta.
• Det här funkar bäst när man improviserar och fokuserar på flow. Men tycker jag att sånt är roligt? Jag vet inte. Jag brukar inte tycka att impro är roligt. AW's "följ din rollperson och var sann till den" skulle ju göra att man kunde känna till andras hemlisar och ändå "spela bra", men är det det jag vill ha? Jag vet inte riktigt, AW-tänket är ballt men luktar inte som min kopp té.
• Kan man hoppa så snabbt mellan meta och inlevelse att man kan köra inlevelse (i betydelsen i-rollpersonen) i scener, och meta mellan scenerna? Eller blir det för hoppigt? Vilka hjälpmedel kan man använda? Formaliserade Portaler?
• (Nyfiken på Skuggspelet i Trakorienrollspelet...)

 

[krank]

Jag drömde en hoper regellösningar inatt. De kändes awesome i drömmen, men nu när jag är vaken inser jag att de inte alls är så awesome eller så nytänkande som jag tyckte då. De var mest olika varianter på regelmekaniskt fördelad spelledarmakt (typ som i brädspelet Android; man kan använda nåtslags poäng för att förbättra för sig själv eller för att stoppa in bad shit i andras scener... Jag minns inte riktigt hur mekaniken funkade i min dröm...)

 

[Sodivra]

Det här funkar bäst när man improviserar och fokuserar på flow. Men tycker jag att sånt är roligt? Jag vet inte. Jag brukar inte tycka att impro är roligt. AW's "följ din rollperson och var sann till den" skulle ju göra att man kunde känna till andras hemlisar och ändå "spela bra", men är det det jag vill ha? Jag vet inte riktigt, AW-tänket är ballt men luktar inte som min kopp té.

Du får pröva. Sen analysera det.

Det handlar om en sorts närvaro, jag tror inte att det är möjligt att nå en förståelse för det med enbart resonerande.

 

[Christoffer]

Varför motsätter sig förberedelser något annat? Spontant tycker jag om förberedelser som tusan, jag gillar att koka ihop en soppa och skapa en backstory med platser, personer och intriger. Att improvisera (som jag föredrar att bara kalla spela) behöver inte handla om att komma på en ball story i stundens hetta, det handlar bara om att spela karaktärer så självklart att vem som helst som kände dem skulle gjort precis samma sak. Och, inledningsvis är det antagligen bara du som känner dem, eftersom det är du som gjort backstory, skapat karaktärerna och deras drivkrafter osv. Om spelarna har passionerade karaktärer som vill något och dina SLPs har agendor och vill något, så kommer en story komma ur det hela av sig självt. Du behöver inte ens som spelledare ha massa förberedde skeenden om du inte vill, ge spelarna de scener de frågar efter (dvs, klipp till hotellet om någon säger "Jag går till hotellet) eller bryt in med något eget när du har en SLP som faktiskt vill hindra dem/göra något innan den begärda scenen (dvs "Innan du kommer till hotellet stoppas du av två..."). Allt det här har varit en befrielse för mig, att inte längre känna att jag som spelledare har en uppgift att berätta en historia, min uppgift är bara att spela karaktärer och klippa från scen till scen. Att vara spelledare är då tämligen likt att vara spelare. Rätt skönt faktiskt.

Och, bara för att lägga på en brasklapp, vad jag säger är inte "Åh kom igen spela så som jag tycker är ballt" utan att jag skriver det ovan är för att det låter som att det är vad du egentligen vill men du har föreställningar som hindrar dig från att göra det (som att du inte kan förbereda dig, som att du måste improvisera, som att spelarna måste ta hänsyn till hela berättelsen, som att de måste ha ett metaperspektiv på saker och ting, osv). Jag kan helt ha tolkat dig fel, och ber då om ursäkt kring att jag försökt pracka på dig något du inte vill ha.

Varför innebär "följ din rollperson och var sann till den" att du måste känna till andras hemlisar? Det innebär bara att du ska vara sann mot din egen karaktär.

Vad är det du vill åstadkomma med ett metaperspektiv? Jag vet inte ens om jag finner det nödvändigt i fallet Night's Dawn. Varför inte bara låta det kretsa kring karaktärerna och låta spelledaren sköta det stora? Spelledaren kan till och med ha regler för det stora som osynligt styr situationen i spel, en guide till hans spelledande liksom, men för spelarna behöver vi aldrig bryta actor stance för att gå till ett metplan utan de kan ständigt utgå från att "vara sina karaktärer".

Åter igen ber jag om ursäkt om det verkar som jag försöker pracka på dig en Story Now!-agenda här, till stor del handlar det som sagt om att jag inte riktigt greppar vad det är du försöker nå, vad du vill få ut, av det hela men tycker mig skönja att det är just något sådant du talar om.

 

[Basenanji]

Världens sämsta (eller bästa) svar.

Det går inte.

Men allvarligt talat, jag kan inte se hur man ska lösa problematiken med metatänk och spelighet. Speligheten ersätter ju metatänkandet, eller hur?

Och metatänkandet ersätter speligheten - eller rättare sagt, i rollspelens evolution så har metatänkandet inneburit att rollspel har gått från att vara ett "någorlunda interaktivt spel" till en "interaktiv berättelse på spelarnas villkor FOR REAL".

Och för er som menar att spelighet+metatänk=sant föreslår jag en ny tråd.

 

[Basenanji]

1) Poppe, när du skriver att man ska vara "sann mot sin karaktär" menar du att det då bara finns en enda rimlig tolkning av denne?

2) Vad kan det innebära att två spelare kanske sitter på tolkningar som är i konflikt med varandra?

Jag startar tråd. Sorry för threadjacken.

 

[Christoffer]

1) Poppe, när du skriver att man ska vara "sann mot sin karaktär" menar du att det då bara finns en enda rimlig tolkning av denne?

2) Vad kan det innebära att två spelare kanske sitter på tolkningar som är i konflikt med varandra?

Jag startar tråd. Sorry för threadjacken.

1. Jag menar helt enkelt: Du spelar Sonja, alla vet hur hon är, du vet precis hur hon är. Blunda bara och tänk på en Sonja, skapa dig en bild av kvinnan, hennes barn, sin familj, etc. En situation uppstår, hennes barn har ramlat ner i en brunn säger vi, det regnar och åskar, snart är det mörkt, dottern ropar "mamma lämna mig inte!!" men snart är det mörkt, hjälp måste hämtas, eller? Hur är Sonja? Jag är övertygad att om man har en bild av Sonja, skulle hon gråtande hänga över brunnen eller springer hon och hämtar hjälp? Skulle hon själv försöka ta sig ner och klättra upp med barnet? Jag vet hur "min" bild av Sonja är, och agerar jag utifrån den är jag "sann" mot Sonja. Självklart menar jag inte att det finns "en" riktigt lösning, det enda jag menar är att om du träffade Sonja, skulle du kunna se henne i ögonen och berätta hur de tänkte att hon skulle agerat i situationen utan att skämmas. Tydligare?

2. Det enda sättet det skulle vara ett problem skulle vara om bägge spelarna kontrollerade karaktären, är vi bara tydliga med vem som har auktoritet över karaktären så finns det inget problem. Då har den andra spelaren fel och "känner" inte Sonja utan lär istället känna henne genom att upptäcka hur hon agerar utifrån den andra spelarens ageranden.

Om vi bägge styr Sonja så är det lite en annan grej, jag gissar det faller bortom det Krank är ute efter men egentligen handlar det även här om auktoritet, vem får bestämma över Sonja i den här instansen av spel? Om det är du och jag tycker du gör fel, får jag du uttrycka det? Får jag säga "Lämna sitt barn? Säkert? Nej, fan, så ser jag inte Sonja alls... " och så får du svara med "Men tänk efter, ungen är allt hon har, utan henne så..." och jag kanske svarar "Ah, ja, så tänkte jag inte på det" eller "Sonja kanske inte är den jag tror hon är.. hmm" eller vad min reaktion nu är. Men hela den grejen är nog något som egentligen faller bortom ämnet i tråden...

 

[krank]

Att vara spelledare är då tämligen likt att vara spelare. Rätt skönt faktiskt.

Fast det vill jag nog inte. Jag föredrar att vara spelledare framför att vara spelare, jag gillar att "berätta en historia". Frågan handlar mer om hur mycket av det jag är villig att ge upp för att få det här att funka.

Varför innebär "följ din rollperson och var sann till den" att du måste känna till andras hemlisar?

Missförstånd. "Känna till andras hemlisar" kommer från "man är med när andras rollpersoner spelas solo", och "följ din rollperson" blir då den sorts rollpersonsinlevelse som finns kvar att ha när man känner till andras hemlisar.

Det innebär bara att du ska vara sann mot din egen karaktär.

Vad är det du vill åstadkomma med ett metaperspektiv? Jag vet inte ens om jag finner det nödvändigt i fallet Night's Dawn. Varför inte bara låta det kretsa kring karaktärerna och låta spelledaren sköta det stora?

Om jag spelar med spelare A och spelare B, C och D finns kvar i rummet men har inga rollpersoner närvarande, så kommer det att bli meta, det är jag ganska övertygad om. B, C och D kommer att få information deras rollpersoner inte har. De kommer att frestas - hårt - att utgå från den informationen när de spelar sina rollpersoner sedan.

Det handlar inte så mycket om att jag "vill ha" ett metaperspektiv, jag har bara svårt att se hur man undviker det om man spelar med separerade rollpersoner.

Spelledaren kan till och med ha regler för det stora som osynligt styr situationen i spel, en guide till hans spelledande liksom, men för spelarna behöver vi aldrig bryta actor stance för att gå till ett metplan utan de kan ständigt utgå från att "vara sina karaktärer".

Åter igen ber jag om ursäkt om det verkar som jag försöker pracka på dig en Story Now!-agenda här, till stor del handlar det som sagt om att jag inte riktigt greppar vad det är du försöker nå, vad du vill få ut, av det hela men tycker mig skönja att det är just något sådant du talar om.

Jag vet inte helt själv vad jag vill nå, riktigt. Inte än. Alltså, jag vill som sagt äta kakan och ha den kvar. Idealiskt skulle jag vilja ha djupimmersionism plus separat solospel, men det är ogenomförbart med mindre än att man skickar ut alla spelare utom den man spelar med... Och det är inte acceptabelt.

Så jag letar kompromisser; att få så mycket som möjligt av den sorts rollpersonsinlevelse jag eftersöker, den sortens spel jag kan spelleda, och samtidigt får in de parallella perspektiven och så från Hamilton.

 

[Nässe]

kanske inget nytt men...

i mitt huvud handlar det helt om inställning. Jag har spelat trad med spelare där det funkat och indie med vissa spelare där det inte fungerat.

Vad som krävs från spelarna är två saker

- att de ser hela boken som en gemensam berättelse, dvs de är lika intresserade av handlingen när de inte är i fokus i filmen. Detta innebär att luta sig fram, lyssna aktivt, komma med förslag och ibland kasta in sin rollperson ("jag kommer gående runt hörnet") eller ta en över spelledarperson.

- att spelgruppen upplever att poängen med rollspel är att vara i spännande situationer, att ens rollperson hamnar i skit, och inte att hålla sin rollperson borta från problem och lösa gåtan/ hitta skatten/ vinna

Om du har dessa två kriterier uppfyllda så kan du spela med vilka system som helst och hur mycket/ hur lite immersionism du vill.

Motsatsen till dessa punkter är alltså spelare som sitterbakåtlutade och ritar när andra rp är i fokus, spelare som sitter och läser, som tänker på annat, som blir otåliga, som inte ger utan istället snor energi från bordet. Som inte ser aktiviteten som en gemensam aktivitet med delat ansvar för allt. En enda stor berättelse med olika kapitel.

Motsatsen är också spelare som får panik när deras karaktär hamnar i skit, som tycker det är tråkigt att misslyckas eller bli utsatt, som tycker att det är slösad tid när man spelar saker bortom att lösa gåtan/ rädda världen. Dessa spelare kommer använda spelarinformation på rollpersonsnivå...

Ett bra hjälpmedel är förståss att väva som Poppe skriver. Det är roligare för mig att se vad som händer med farmor i din scen, om jag vet att jag i nästa scen troligtvis kommer försöka lura och bedra farmor.

Utan de två punkterna ovan så tror jag du kan slänga på vilka regler och mekanik etc som du vill- det kommer ändå inte att fungera.

 

[Sodivra]

Om jag spelar med spelare A och spelare B, C och D finns kvar i rummet men har inga rollpersoner närvarande, så kommer det att bli meta, det är jag ganska övertygad om. B, C och D kommer att få information deras rollpersoner inte har. De kommer att frestas - hårt - att utgå från den informationen när de spelar sina rollpersoner sedan.

Det handlar inte så mycket om att jag "vill ha" ett metaperspektiv, jag har bara svårt att se hur man undviker det om man spelar med separerade rollpersoner.

Om det inte finns ett rätt och ett fel, om man inte behöver prestera för att ha kul, så kommer spelarna lika gärna spela rollpersonerna in i trubbel som att spela dem till framgång. De kommer spela det som är kul. De kommer, som vi har snackat om, att följa dem. Det är att vara sann till sin rollperson.

Förvisso, det är ju ett sorts metaperspektiv att spela mot det som är kul... (Angående de tre inlevelserna) Men det är ju lika mycket ett metaperspektiv att spela mot det som är nyttigt för ens rollperson.

---

Okej, jag snackar en massa om hur enkelt och självklart det är. Är det verkligen det?

Jag möts ibland av attityden att bara avancerade rollspelare klarar detta. Det, kan jag iallafall säga, är trams. Det är inte svårt eller avancerat, men det förutsätter ändå en förståelse, en attityd och ett intresse. Man måste liksom byta paradigm. Nya rollspelare klarar det lika bra, om inte bättre, som erfarna.

Jag vill tro att alla som har intresset kan spela så här, men när jag gjorde min AW-grupp så frågade jag de få som jag litade helt och fullt på skulle vilja spela bejakande. Jag hade inte alls lust att kämpa fram det med de som inte redan såg det. (Men så blev det också strålande bra)

Så, är det för alla? Förr så sa jag ja, men nu säger kanske.

Edit: NilsH hann klämma in ett inlägg, och jag håller med honom. Se mitt inlägg som ett komplement till samma berättelse. Det är nästan bara inställning. En inställning som behöver delas kring bordet.

 

[Sodivra]

NilsH, jag håller med.

Motsatsen till dessa punkter är alltså spelare som sitterbakåtlutade och ritar när andra rp är i fokus, spelare som sitter och läser, som tänker på annat, som blir otåliga, som inte ger utan istället snor energi från bordet. Som inte ser aktiviteten som en gemensam aktivitet med delat ansvar för allt. En enda stor berättelse med olika kapitel.

...men i min diskussion så utgår jag från att man kan ändra på hur spelet går till för att väcka det här intresset bland spelarna som sitter och är rastlösa eller uttråkade.

Jag är själv en sådan spelare. Jag sitter och bygger tärningstorn och suckar (i smyg) om jag inte känner att spelet är intressant. Och spelet sätts ju både av spelarna och spelet självt.

Men det är som du säger, att indie eller trad inte är viktigt - Jag upplever själv det som att jag fick en ögonöppnare med indiespelen som bröt ny mark för mig, men nu har det gått full circle:
Frukten av ögonöppnaren är bejakande konventioner, attityder och tekniker som går att använda i allt rollspel. Och det är det viktiga.

 

[Nässe]

Jag är själv en sådan spelare. Jag sitter och bygger tärningstorn och suckar (i smyg) om jag inte känner att spelet är intressant. Och spelet sätts ju både av spelarna och spelet självt.

Jag också

...men i min diskussion så utgår jag från att man kan ändra på hur spelet går till för att väcka det här intresset bland spelarna som sitter och är rastlösa eller uttråkade.

Visst, det är bra, men man måste också se att spelarna är vuxna människor. Var och en av dem har lika stort ansvar som spelledaren.

Vill de inte, så vill de inte- oavsett tekniker och sådant.

Vissa är lata och tycker det är lättare att vara oengagerade, tysta och sen klaga. Vissa vill bli underhållna. Vissa vill vinna.

 

[Sodivra]

Visst, det är bra, men man måste också se att spelarna är vuxna människor. Var och en av dem har lika stort ansvar som spelledaren.

Vill de inte, så vill de inte- oavsett tekniker och sådant.

Vissa är lata och tycker det är lättare att vara oengagerade, tysta och sen klaga. Vissa vill bli underhållna. Vissa vill vinna.

Yeah. Det är bägge. Det måste finnas ett intresse från början.

 

[krank]

Om det inte finns ett rätt och ett fel, om man inte behöver prestera för att ha kul, så kommer spelarna lika gärna spela rollpersonerna in i trubbel som att spela dem till framgång. De kommer spela det som är kul. De kommer, som vi har snackat om, att följa dem. Det är att vara sann till sin rollperson.

Förvisso, det är ju ett sorts metaperspektiv att spela mot det som är kul... (Angående de tre inlevelserna) Men det är ju lika mycket ett metaperspektiv att spela mot det som är nyttigt för ens rollperson.

Alltså, jag måste börja använda bättre ord för saker. Det här går inte. Alltså, en rollperson kommer, utifrån sitt eget perspektiv, att oftare agera för att försöka skapa positiva situationer än negativa. Det är få människor jag känner som sätter sig själva i trubbel för att det är så roligt att se hur man tar sig ut.

AW-perspektivet är för mig absolut ett metaperspektiv. Det betyder inte att perspektivet inte är inlevelsefullt, för det är en helt annan sak. Meta ställer jag istället som motsats till "djupimmersionen", eller till påklädandet av rollpersonen som ett "jag". När "jag" är rollpersonen så är "jag" inte "nyfiken" på vad "jag" kommer att göra i en viss situation; för meta-jaget, det som är nyfiket, "finns inte".

Men allt det här är gammalt, vi har gaggat om det en miljon gånger förut på forumet. Och jag låter som en gnällig skit när jag försöker prata om det. Jag tycker inte om att låta som en gnällig skit.


Det kan kan säga är att det här "följa rollpersonen"-perspektivet egentligen inte intresserar mig så värst. Visst skulle jag kunna tänka mig att göra så, men jag kan tänka mig det mesta. Konceptet har ingen dragningskraft för mig.

 

[krank]

Jag blir bara mer förvirrad och frustrerad ju längre jag försöker diskutera det här, känner jag. Jag ramlar tillbaks i nåtslags gnällighet jag trodde att jag kunnat lämna åtminstone delvis bakom mig. Jag vill inte vara gnällig. Jag vill skapa!

Jag ska fundera på vad det egentligen är jag vill åt, tror jag. Nu har jag fått lite olika idéer om hur det gjorts tidigare. Det är en utmärkt startpunkt.