Nekromanti Rollspel med barn

Zadrith

Hero
Joined
14 Feb 2002
Messages
1,230
Location
Tranås
Min son som är sju år vill prova att spela rollspel. Han har sett mig och min spelgrupp spela, han spelar en väldig massa Never winter nights på datorn och är otroligt fascinerad av allt som har med sagor/fantasy att göra (Hans favoritfilmer är Harry Potter (som vi dessutom läser om kvällarna) och Sagan om ringen (som jag låtit honom se i mitt sällskap efter att vi tittat på dokumentärerna om filmen för att avdramatisera det hela lite)).
Är det någon annan som har erfarenhet av att spela med barn i den ålder, och i så fall hur fungerade det? Vilken typ av äventyr spelade ni och vad fungerade bra och vad fungerade mindre bra?
:gremconfused:
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,626
Location
Umeå, Västerbotten
Själv har jag inte varken börjat i den åldern eller spellett så unga barn även om jag lajvat en hel del med yngre barn. Från 3 år och uppåt, har sett barn som varit lysande lajvare vid5 års åldern och kunnat skilja på in och off. Sötaste och skönaste kommentaren jag någonsin hört på ett lajv var en 5 åring som högt sjöng på Ronja Rövardottersången för att plötsligt tysta och se på mamma lite undrades med stora blå ögon och jättesöta små alvöron "Mamma viss får jag sjunga den, det är en lajvsång?".

Nå det var inte det jag tänkte på egentligen. Lästa den här artikeln på ämnet i går som jag tänkte att folk skulle kunna ha nytta av.

5 Tips For Roleplaying With Younger Children
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Jag har spelat en slags mycket förenklat rollspel med 8-9-åringar när jag jobbade på fritids.

Först vill jag vara lite tråkig och säga att jag inte skulle låta en 7-åring spela varken Neverwinter Nights eller se Sagan om Ringen (och absolut inte lyssna till vår spelgrupp spela!) Jag är även tveksam till Harry Potter, åtminstone från bok 3 och framåt. Nu känner jag inte till mognadsgraden just hos ditt barn, men jag tycker att de två första innehåller på tok för mycket våld (särskilt LOTR) för att det ska kännas bra. Som sagt, kalla mig gärna tråkig! Och nej, jag vill inte tillbaka till 70-talets plysch-TV, men det måste finnas några mellanting att se när man är 7.

För att återgå till frågan så spelade jag en mycket enkel variant av Dungeons and Dragons. Spelarna fick färdiga rollpersoner och de fick utföra ett klassiskt uppdrag - hitta den magiska diamanten som kunde rädda en förstenad person. Under äventyrets gång fick de lösa några problem, bland annat ta sig genom några fällor, tala med ett spöke mm. En 8-åring klarar begränsat med chiffer och tankenötter, men desarmering av fällor är de ena jäklar på efter mycket övande i TV-spel. Jag försökte även utforma äventyret så att alla skulle få utrymme och så att de måste samarbeta för att lösa problemen.

Den enda strid de råkade ut för var stora blodiglar som hoppade på dem från ett träd. Denna enkla strid (och rätt ofarlig) fick mina spelare att nästan kissa på sig och det var striden mot blodiglarna som de upphetsat talade om efteråt (och säkert hade mardrömmar om).

Jag skulle undvika alla möjligheter att det går riktigt dåligt för så unga spelare. Alltså rälsa så att de lyckas, och så att deras karaktärer överlever. Visst är de vana från "död" i data- och TV-spel, men jag tror ändå att det känns hårt med att misslyckas så att rollpersonen dör när man bara är 7 år.

Jag är inte pedagogiskt utbildad, men min peronliga uppfattning är att 7-9-åringar har mer fantasi än vad som är bra för dem. Med små enkla äventyr kan man lätt trissa upp deras egen fantasi till sån grad att det man aldrig trodde var skrämmande kan resultera i mardrömmar och annan ledsnad. Som vuxen kanske man inte ens tänker på vad man har sagt. Exempel från verkligheten:

(Litet barn, 8 år, kommer gråtande till mig)
- Min mamma ska dö!
- Vad säger du?
- Min fröken säger att man dör om man röker cigaretter.
- Men din mamma röker väl inte?
- Min fröken sa att en cigarettt förkortar livet med flera minuter. Och min mamma har sagt att hon har rökt en cigarett en gång.
- Jamen en cigarett är inte så farligt...
- Jag vill inte ens att hon ska leva en minut kortare! (snyftar)

Om jag skulle spelleda för så små barn igen så skulle jag använda mig av mycket magi, som ju inte är så blodigt som svärd, men ändå spännande. Harry Potter-världen är ju inte så dum. Jag skulle låta dem lösa ett enkelt mysterium, med t ex en osynlighetsmantel och lite trollspön laddade med bra besvärjelser i bagaget. Sen skulle deras motståndare gärna få påminna om vargen i Bamse - dvs en stygg person som har en bra anledning till det och som kan bli snäll, utan att nödvändigtvis dödas. Ett lyckligt slut är i mina ögon nödvändigt.

Jag hoppas att någon med mer erfarenhet av 7-åringar än jag kan svara. Du känner säkert ditt barn bättre än någon annan och vet vad han klarar av, men överskatta honom inte mognadsmässigt. Lycka till!
 

Zadrith

Hero
Joined
14 Feb 2002
Messages
1,230
Location
Tranås
Om jag ska börja med ett litet försvarstal så hade jag nog också, för ett par år sedan, sagt att jag aldrig skulle låta honom se sådana filmer eller spel sådana spel när han var sju år. Men av olika anledningar, som jag inte tänker gå in på har jag fått ompröva denna uppfattning. Men lite kortfattat kan man säga att jag har valt att sätta gränsen vid sagoliknande filmer och spel, och jag skulle exempelvis inte tillåta att han såg någon form av "krigsfilmer" eller spelade Quake.
Detta har gjort att han och hans kompisar numera leker att de är magiker eller riddare som bekämpar drakar och skellett i stället för att de leker att de skjuter varandra vilket jag tycker är ett steg i rätt riktning.
Dessutom har min son en för sin ålder otrolig förmåga att skilja på vad som är verkligt och inte (Vilket ledde till en ganska rolig händelse då han vägrade tro på att det fanns näbbdjur på riktigt förrän jag visade honom foton på ett sådant).

Nog av det, och över till några följdfrågor:
Hur lätt hade barnen att greppa det faktum att deras rollpersoner kunde agera fritt och inte bara inom vissa ramar som ställdes upp av spelet som det ju är i vanliga spel, både brädspel och dataspel?
Levde de sig in i sina rollpersoner eller förblev rollpersonerna en form av spelpjäser?
Var du den enda som hade koll på reglerna eller fick barnen någon förståelse för dem?
Spelade ni vid ett eller flera tillfällen och ville barnen själva spela igen efter att ni gjort det första gången?
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Som sagt, det är ju du som känner din son bäst! Världen förändras ju och inga regler varar för evigt, men jag tycker ändå att LOTR inte är för barn. Det är mycket sorg och smärta i filmen, vänner som dör, ondska och frestelser och jag tror inte att man förstår det när man är sju. Men, om fem år kanske jag sitter där och ser filmen med min lille grabb, så jag ska inte säga för mycket :gremsmile:

Dina frågor:
"Hur lätt hade barnen att greppa det faktum att deras rollpersoner kunde agera fritt och inte bara inom vissa ramar som ställdes upp av spelet som det ju är i vanliga spel, både brädspel och dataspel?"

- Det var inte särskilt svårt för dem att förstå konceptet rollspel, även om de förstås var ovana att tala om hur deras RP skulle agera i början. Av deras reaktioner att döma så såg de spelet som en film i sina huvuden.

"Levde de sig in i sina rollpersoner eller förblev rollpersonerna en form av spelpjäser?"

- De använde dem som spelpjäser och det är en av sakerna som jag undrar om så små barn klarar av - att leva sig in i sin rollperson utan att det påverkar den egna personen. Nu fick de ju inte göra rollpersonen själva... De såg nog rollpersonen som en "gubbe" i en annan typ av spel.

"Var du den enda som hade koll på reglerna eller fick barnen någon förståelse för dem?"

- Jag använde väldigt enkla regler, barnen hade koll på vad som skulle hända. De accepterade reglerna utan protester.

"Spelade ni vid ett eller flera tillfällen och ville barnen själva spela igen efter att ni gjort det första gången?"

- Vi spelade som en kurs på fritids, vid tre tillfällen. Efteråt slutade jag mitt vik, men de talade mycket om hur roligt det var att spela och de hade gärna fortsatt. Vi gjorde en liten utställning med barnens illustrationer till spelet (mest blodiglar på dessa) och en info om rollspel till föräldrarna.

Jag tror på att spela vid flera tillfällen och kanske lämna lite tid för eftersnack efter varje spelsession. Inte så stora grupper, kanske kan du prova att spela ensam med din son först.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"Som sagt, det är ju du som känner din son bäst! Världen förändras ju och inga regler varar för evigt, men jag tycker ändå att LOTR inte är för barn. Det är mycket sorg och smärta i filmen, vänner som dör, ondska och frestelser och jag tror inte att man förstår det när man är sju."

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till att visa filmerna till så små barn - det otäcka i böckerna visualiseras på ett helt annat sätt, dessutom gör filmmusik, skådespel och annat som hör filmmediumet till att det hela blir mer påtagbart. Däremot måste jag rekommendera att ni läser Sagan om Ringen-böckerna för era barn. Min morfar började läsa Sagan om Ringen för mig när jag gick i ettan (vid 7 års ålder) - någongång under andra klass och i början av andra boken tog jag över för att läsa resten själv. Trilogin var då, och är fortfarande, den mest fantastiska av sagor i mitt liv. Att läsa böckerna själv var en utmaning - det hjälpte mig att ta mig över tröskeln till att läsa böcker på allvar (innan var det mest seriealbum), och det var en skön eskapad för min fantasi. Min morfar gav mig då en puff i rätt riktning som har varit väldigt viktig för mig i mitt liv. På flera plan.

För att fortsätta att relatera till min egna uppväxt så var det även under lågstadiet som jag kom i kontakt med rollspel för första gången. Jag fick en hastig introduktion av min äldre kusin i Danmark. Det var D&D den gången (jag kommer ihåg att jag tyckte regelsystemet var buggigt...), och introduktionen gjorde mig till något av rollspelsexpert i förhållande till mina vänner. Vi i kompisgänget testade på storebrorsornas rollspel (jag har ingen storebror - grym prestigeförlust) - Sagan om Ringen MERPS, Mutant (RYMD tror jag att det var) och DoD -91. Mest var det dock friform på rasterna som gällde. Då var det mest superhjältar som gällde - helst X-men eftersom de redan hade inbördes relationer och dynamik. Det var alltid en tävlan över att få vara Magneto - han var ju mäktigast!

Jag fick min inkörsport till rollspelshobbyn genom mina vänner, och knappast mina föräldrar (de var, är och förblir oupplysta när det gäller våran hobby). Jag ska dock ge mig på att försöka resonera lite. Våra tidiga scenarion var väldigt enkelt uppbyggda. Det säger sig självt egentligen. Det var mycket "dit och hem igen" över det hela, då "dit" bestod av en grotta, en borg eller ett slott. Vad rollpersonerna presterade var väldigt viktigt när vi värderade dem sinnsimellan - att få tur med tärningarna och döda tre fiender på tre hugg var så mycket mer imponerande än vad rollgestaltning någonsin skulle kunna bli. Det är också dags att bryta eventuella illusioner om oskuldsfulla barnafantasier:
Våra tidiga scenarion fulkomligen frossade i ondska och våld. Det var inget vi drog oss för. Inte heller att spela "ond" själv (drar paralleller till exemplet med Magneto ovan). Bli inte förskräkta nu, och döm inte ut idén med rollspel av unga för unga, för våran bild då av ondska och kamp skiljer sig något kapitalt från den vi har nu. Vi var redan då väldigt färgade av den kristna etiken som genomsyrar vårat samhälle. Det fanns någonting som kallades gott och någonting som kallades ont, men vi drog inte det hela längre än till ett slags nemesisförhållande mellan de båda - eventuella slutsatser vad denna ondska egentligen innebar kom först senare. Onda var de som skrattade rått, sa elaka saker och började slåss utan anledning. Goda var de som var schyssta, hjälpsamma och som började slåss utan anledning. Alla slogs, och vi reflekterade inte över vem det var vi slog ner - de var per definition dumma. Det var så enkelt att om spelledaren sa "det står en vakt utanför borgporten" så var det fienden, annars skuller inte spelledaren placerat honom där! Ju! Vi behövde inga anledningar, vi kämpade för kampens skull och inget annat.

Så över till vad ni talar om. När det gäller rollspel av vuxna och för barn så kommer genast det pedagogiska, etiska och moraliska aspekter in i det hela. Att bara köra onyanserad Hack n' Slash med sina barn tror jag många drar sig för. När jag var på en tråkig cykelsemester på sommaren mellan klass 4 och 5, tog jag mig för att spelleda ett rollspelsscenario för min far. Han skulle in i en grotta där det fanns orcher (jepp, det skulle han, jag minns inte varför, troligtvis fanns det ingen anledning). Redan vid första orchen märkte jag dock vilken oerhört dålig rollspelare han var. När det bara var att klubba ner orchen bakifrån frågade pappa om det fanns något annat sätt att ta sig runt honom - som att tala med honom eller smyga sig förbi. Så urbota dumt! Orchvakten vände sig om, tjöt ett stridsjut och klöv pappa med sitt orchersvärd. Slut på det scenariot. Efteråt frågade pappa (som då inte blivit klyvd på riktigt) varför det behövde vara så våldsamt. Jag mumlade något obegripligt och bestämde mig för att hädanefter endast spela med folk i min egen ålder. Det är alltså mycket bättre om ni föräldrar sätter förutsättningarna.

Bamse är sjukt bra inspiration. Jag läste om min Bamsesamling när jag flyttade från barndomshememt för två år sedan, och slogs av hur stilfullt Rune A lindar in sina sensmoraler i scenarion där det aldrig lönar sig med våld. Jag anpassade och skrev om ett äventyr för min dåvarande spelgrupp, men fick inte chans att spela det för dem. Jag tror det hade gjort succé bland all den grisodlarångest vi spelade då. Sensmoralen var solklar för ett barn, men det skulle vara väldigt intressant hur några stöddiga ungdomar på ångesttripp skulle uppfatta den. Det skulle nog ha rubbat deras dåvarande syn på rollspel något.
Återigen hamnar jag något ur spår. Säg till nästa gång det händer. Jag antar att tråden väckt en nostalgisk ådra i mig, och jag associerar fritt. Jag vill dock rekommendera att ni läser barnens Bamsetidningar (vilket ni säkert redan gör) och analyserar uppbyggnaden - den är oftast väldigt pedagogisk. Ta och låna de element ni gillar bäst, släng dem i cementblandaren och ta ut - vips har ni ett trevligt scenario som även barnen kan känna igen sig i. Se där, ett konkret tips. Interaktiviteten kan ni som erfarna rollspelare säkert införa själva. Dessutom så tror jag att det ska finnas något kallat "Bamserollspelet" någonstans på nätet, även fast andra världar också skulle passa för dessa scenarion.
 

Zadrith

Hero
Joined
14 Feb 2002
Messages
1,230
Location
Tranås
Ditt sätt att beskriva hur du spelade rollspel som barn stämmer ganska väl med hur min son spelar Neverwinter nights. Jag tror att jag kommer att låta honom lösa en del problem med våld även när vi spelar rollspel men jag kommer att låta fienden vara någonting som inte är speciellt mänskligt som exempelvis skelettkrigare eller någonting i den stilen.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,605
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till att visa filmerna till så små barn - det otäcka i böckerna visualiseras på ett helt annat sätt, dessutom gör filmmusik, skådespel och annat som hör filmmediumet till att det hela blir mer påtagbart. Däremot måste jag rekommendera att ni läser Sagan om Ringen-böckerna för era barn. Min morfar började läsa Sagan om Ringen för mig när jag gick i ettan (vid 7 års ålder) - någongång under andra klass och i början av andra boken tog jag över för att läsa resten själv. Trilogin var då, och är fortfarande, den mest fantastiska av sagor i mitt liv. Att läsa böckerna själv var en utmaning - det hjälpte mig att ta mig över tröskeln till att läsa böcker på allvar (innan var det mest seriealbum), och det var en skön eskapad för min fantasi. Min morfar gav mig då en puff i rätt riktning som har varit väldigt viktig för mig i mitt liv. På flera plan.
Jag tror att om det sköts med omdöme så är det inget problem. Jag läste Bröderna Lejonhjärta i den åldern och det gick bra, trots att den på många sätt tar upp svårare teman än vad LotR gör. BL handlar om människor och uppoffringar, medan LotR handlar om hjältar och hjältedåd och är mycket mer spännande saga till karaktären.
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Ett bra inlägg tycker jag!

Jag måste hålla med dig om skillnaden mellan att läsa och att titta - LOTR i skriven version innehåller ju knappast meningar som:

Och då tog Uruk Haien sin båge och sköt en jättepil som med ett tjoffande borrade in sig i Boromirs bröstkorg. Boromirs ögon trängde ut ur sina hålor, han försökte klösa bort pilen medan blodet sprutade. Merry och Pippin skrek av fasa när deras vän blev träffad... osv osv

Jag tycker också att Bamse (tidiga årgångar) innehåller mängder med bra äventyrsuppslag. Det finns fö inbundna Bamse att köpa, jag tror att det var sex tidningar per bok eller något sådant.

Barn och våld är mycket intressant och skulle kunna diskuteras i oändlighet. Barn är otroligt våldsamma. Ge dem en pinne och de fäktas eller skjuter med den. Ge dem en insekt och de har antagligen ihjäl den på det grymmaste sätt. Ge dem en kompis och de kommer antagligen att behandla honom eller henne oerhört elakt och brutalt. I dataspel kan de vara små mördarmaskiner. Ja, ge dem en bössa i hand så kan de bli de perfekta små soldaterna... Samtidigt kan barn vara väldigt empatiska - gråta över en överkörd snigel och begrava den, vara mörkrädda, rädda för krig, för att mamma ska bli sjuk... Jag tror att det är mycket svårt att sätta sig in i hur ett litet barn tänker och jag tror att det är väldigt lätt att överskatta deras mognadsgrad, särskilt då deras intelligens ofta är så stor. Därför ska jag försöka överlåta det till proffs och följa åldersrekommendationerna så gott det går.

Utan att vara fanatisk förestås, jag fick inte se ET eftersom jag skulle fylla 11 den hösten ET hade premiär. Min mamma är numera förlåten för detta, men då ville jag gärna byta ut henne mot en mer förstående...
 

OlaJanson

Veteran
Joined
6 Oct 2000
Messages
14
Location
Göteborg
Roligt att undrar. Jag har precis börjat spela med min 8-åring - förvisso Mutant men ändock rollspel. Jag startade igår en tråd på MUA:s forum med samma tema.

http://www.mutant.nu/forum/viewtopic.php?p=71006#71006

Angående spelandet så har jag dragit följande slutsatser:

Enkla regler men ändå regler och tärningar. Frifromsrollspel är bara hämmande för 7-8 åring - det är en trygghet att du som SL följer samma regler som han som spelare gör. Man skapar då också en känsla av rättvisa (måhånda en chimär) - jag vet inte hur din son är men min son kan ha svårt att ta motgångar i spel ibland.

Enkel historia med lättfattliga skeden. Intrigerna behöver inte vara intrikata för att det skall bli spännande.

Skippa moralen. Det kliar i fingrarna - jag vet det. Att som vuxen använda rollspel för att berätta för sina barn, eller andra yngre vad som är rätt och fel måste ske med yttersta fingertoppskänsla. Underhållning glider långsamt över till morallektion. Låt barnen leva ut och flippa ut om det råkar bli så. Rollpersonernas handland skall få naturligtvis få konsekvenser i spelvärlden - t ex om spelarna dödar en annan för att komma åt hans ägodelar så kan det hända att han blir efterlyst - kom ihåg att du främst är SL och i andra hand är förälder.

Korta scenarion med mycket pauser. Tuff dramaturgi med spänning minst en gång i timmen. Kom ihåg att det inte krävs mycket för att skapa spänning när du aldrig har spelat förut. Alla billiga trick fungerar på första försöket.

SKriv gärna och berätta hur det gick!

Mvh

Ola

PS. Angående film och våldsdebatten. Jag vet att det är väldens sämsta argument men det är lätt att ha åsikter hur andra barn skall uppfostras när man själv inte har barn (trots att man jobbar med barn). Man blir oerhört mycket mer ödmjuk när man själv får barn DS.
 

Ziaxool

Veteran
Joined
7 Jun 2002
Messages
137
Location
Kolmården
Jag spelade rollspel första gången strax efter att ha sett Star Wars Episod 1 på bio (vilket var ungefär åtta år sedan, eller?) då var jag nog sju eller åtta år, och vi spelade ett Star Wars rollspel. Jag spelade med min bror och hans kompisar då (min bror är två år äldre och hans kompisar var ett eller två år äldre än honom. Min lillebror var två år yngre (han var också med)). Jag spelade en ond Sith med krafter som att spruta blixtar och strypa folk, och vi slaktade massvis med folk och var riktigt onda vill jag minnas.

Som avslutning vill jag säga att jag inte tror det är farligt att spela rollspel när man är liten. Om min lillebror klarade våldsamma rollspel vid fem års ålder så är det nog ingen fara för andra barn vid sju års ålder.

/Ziaxool - ej påverkad (?) av "våldsam" barndom
 

Zadrith

Hero
Joined
14 Feb 2002
Messages
1,230
Location
Tranås
Jag har faktiskt redan hunnit spela två mycket korta äventyr med honom, och då menar jag mycket korta (20-30 minuter stycke). Ett i förrgår och ett i går. Jag håller nog med dig om att man måste vara spelledare i första hand även om man inte får glömma bort sitt ansvar helt.

Det gick över all förväntan. När det gäller reglerna så använder jag ett helt eget system där jag skalat bort allt utom de absoluta grunderna och svårighetsgraden ligger någon stans mitt i mellan första drakar och demoner och de system som används i olika typer av "bokspel".
Min son har ändå ingen koll på reglerna utan vet bara ungefär vad has rollperson är bra på och inte och att han skall slå med två tärningar när han försöker göra någonting och ju högre han slår desto bättre går det.

Det som fungerade bäst var hans förmåga att ta initiativ att göra saker som inte var helt uppenbara. Han har exempelvis saboterat ttält, snott ryggsäckar och klätt ut sig till vakter. Jag försöker att inte moralisera för mycket men försöker ändå få honom att inse att han ibland kan försöka lösa problemen utan våld vilket ju dessutom är säkrare för hans rollperson.
Han har dessutom gett mig en liten fördel genom att själv hitta på att han har en liten älva som är hans vän och genom älvan kan jag tipsa honom om olika saker.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Bra inlägg. Jag fick läsa enda ner till ditt PS innan jag fann någonting värt att kommentera med annat än medhåll. :gremsmile:

"Angående film och våldsdebatten. Jag vet att det är väldens sämsta argument men det är lätt att ha åsikter hur andra barn skall uppfostras när man själv inte har barn (trots att man jobbar med barn). Man blir oerhört mycket mer ödmjuk när man själv får barn."

Jag förstår helt enkelt inte vad du menar. Jag vet inte vad det innebär att vara ödmjuk i det här sammanhanget. Vad är att vara ödmjuk i film och våldsdebatten? Även fast jag inte arbetar med barn, och inte ens är i närheten av att skaffa egna (20 bast som jag är), så är barnuppfostran något som intresserar mig. Givetvis bildar jag mig både uppfattningar och åsikter, men att plumpt gå till attack olika föräldrars sätt att uppostra mina barn ligger inte för mig.

Känner du att någon förälder i tråden blivit trampad på tårna? Det är inte min uppfattning. Diskussioner runt film och våld kontra barn måste väl kunna existera utan att det tas som personliga angrepp? Diskussioner runt barnauppfostran över lag måste väl kunna existera utan att någon automatiskt känner att han/hon behöver "försvara sig"?

Om ditt argument är världens sämsta vet jag inte - jag kan inte bedömma något jag inte riktigt förstår.

Förtydliga gärna. :gremsmile:
 

OlaJanson

Veteran
Joined
6 Oct 2000
Messages
14
Location
Göteborg
Jag har uttryckt mig klumpigt. PS:et var tänkt som en passning till trådens startare — en klapp på axeln, jag vet hur det känns — då jag upplevde det som att han egentligen inte frågade ifall det var lämpligt att hans son skulle kolla på film med våldsinslag utan om tips angående rollspel med barn. Att PS:et provocerande har jag mig själv att skylla — jag skulle skickat det som ett personligt medelande.

Men nu står jag där med skägget i brevlådan och känner att mitt utfall tarvar sin förklaring.

Vad jag menade var att när man får barn så ökar komplexiteten i verkligheten på ett handgripligt sätt. Förlopp som för mig som 20 åring föreföll enkla visar sig vara betydligt svårare än jag kunde föreställa mig. Barnuppfostran var en av de sakerna. När man fått sitt andra barn inser att alla barn är olika, att barnuppfostran inte kan göras felfritt och att det du tänkt dig inte alltid blir som du vill — man blir då ödmjuk inför andra människors olikheter och inför andra föräldrars sätt att behandla sina barn. Med detta vill jag inte säga att alla som inte fått barn är bryska flåbusar som inte ens känner begreppet ödmjukhet men det är slående hur ofta hur personer som inte är har barn ofta har väldigt bestämda uppfattningar om hur man skall behandla barn.

Givetvis bildar jag mig både uppfattningar och åsikter, men att plumpt gå till attack olika föräldrars sätt att uppostra mina barn ligger inte för mig.
Vilken tur att ingen påstått det - för jag tyckte att ditt inlägg var jättebra. Ingen i tråden har varit i närheten att "plumpt gå till attack".

Känner du att någon förälder i tråden blivit trampad på tårna?
Jag kände att tråden seglade iväg åt ett annat håll (precis som den gör nu) och att en portion kritik mot Zardiths omdöme utdelades. Nu förstår jag att jag skulle skickat ett personligt medelande till honom istället.

Diskussioner runt film och våld kontra barn måste väl kunna existera utan att det tas som personliga angrepp?
Jag känner mig inte personligt angripen. Det känns som lite av en storm i ett vattenglas.

Diskussioner runt barnauppfostran över lag måste väl kunna existera utan att någon automatiskt känner att han/hon behöver "försvara sig"?
Nu är det min tur att inte förstå dig. Vad menar du med det? Att det var fel av mig att reagera (om än anignen klumpigt)? Menar du att jag hetskt försvarade mig per automatik? Personligen så tycker jag inte att mitt lilla PS andades så mycket fientlighet. Som jag tidigare förklarade så var det vänskaplig klapp på axeln riktad mot Zardith — syftet var inte att provocera er andra. Jag böjer mitt huvud och ber om ursäkt om det hade den effekten.

Ola
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"Förlopp som för mig som 20 åring föreföll enkla visar sig vara betydligt svårare än jag kunde föreställa mig."

Hehe, jag har inga illusioner om att det skulle vara enkelt... :gremsmile:

"— man blir då ödmjuk inför andra människors olikheter och inför andra föräldrars sätt att behandla sina barn. [...] men det är slående hur ofta hur personer som inte är har barn ofta har väldigt bestämda uppfattningar om hur man skall behandla barn."

Du uttrycker dig väldigt generellt här. Under min uppväxt har jag stöt på otaliga föräldrar som inte haft samma ödmjukhet. Samtidigt så har så gott som alla en eller annan åsikt om barnauppfostran - det är hur man uttrycker den som är vitalt. Själv är jag högst medveten, trots att jag bildat mig några grundprinciper, om att min kunskap om barnauppfostran är begränsad. Jag kan på min höjd lufta min åsikt och resonera för den, någon annan kredibilitet har jag/den (åsikten) inte.

"Vilken tur att ingen påstått det - för jag tyckte att ditt inlägg var jättebra. Ingen i tråden har varit i närheten att 'plumpt gå till attack'."

Vad bra. Här är det nog det faktum att jag inte riktigt förstod ditt inlägg som spökar. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig, utan gav en del frågeställningar i retur. Det var bara min metod att luska ut "sanningen". :gremwink:

"Jag kände att tråden seglade iväg åt ett annat håll (precis som den gör nu) och att en portion kritik mot Zardiths omdöme utdelades."

Jag tycker det var ett intressant sidospår, och skulle absolut inte ha någonting emot att fortsätta den. Jag tycker inte heller vi ska vara rädda för att blanda in frågor om barnauppfostran i en tråd om rollspel för barn - för mig ligger det nära till hands. Sedan så förstår jag att barnauppfostran är ett känsligt ämne för föräldrar, men på vilket sätt ska det vara möjligt att diskuteras? För det är väl ändå det önskvärda? Jag vet inte heller om jag tycker att de svar Zardith fått handlar om kritik, det är snarare respons rörande hur jag skulle handlat i en liknande situation. Det finns flera sätt att göra rätt på (för min del skulle jag varit överförtjust om jag som 7-åring fått möjligheten att se en film som Sagan om Ringen (det var väl Willow som gällde då kanske), någonstans långt nere kanske det till och med är så att jag är aningen avundsjuk på denna lyxlirare till 7-åring). :gremsmile:

"Jag känner mig inte personligt angripen. Det känns som lite av en storm i ett vattenglas."

Jag angrep dig inte heller. Jag ville snarare nå fram till frågeställningen hur man bäst för en diskussion rörande barnauppfostran som både inkluderar föräldrar som er och ungkarlar som jag. Frågan var generellt ställd och inte riktad mot dig personligen.

"Nu är det min tur att inte förstå dig. Vad menar du med det? Att det var fel av mig att reagera (om än anignen klumpigt)?"

Du har all rätt att reagera. Själv tycker jag dock att det är tråkigt med reaktioner i stil med "äsh, bry dig inte om dem, de vet ändå inte vad de pratar om", särskilt då jag känner att jag personligen har lite att ge diskussionen. Jag har trots allt just lämnat barndomen bakom mig, och har mina erfarenheter rätt färska. Alla har kunskaper om barn och barnauppfostran - det vore i mina ögon sätt synd att snäva in sig. När det gäller min frågeställning så var den återigen tänkt att vara generellt hållen, det finns alltså inget behov att inta försvarsställning.

"Personligen så tycker jag inte att mitt lilla PS andades så mycket fientlighet."

Det tycker absolut inte jag heller. Det jag reagerade på var att den antydde att denna diskussion bäst förs av föräldrar för föräldrar. Du uttryckte inte fientlighet, men jag hade förtvivlat svårt att förstå vad du egentligen försökte uttrycka. Det kan vara så att jag missat din poäng återigen.

"Jag böjer mitt huvud och ber om ursäkt om det hade den effekten."

Det är absolut ingen ursäkt jag bad om. Vad skulle den fylla för syfte? Det jag var ute efter var snarare ett förtydligande.
 
Top