Nej, vi kan inte döda den här diskussionen, snälla
Det ser ju onekligen ut som om vi skulle enas om att vara oense, eller komma fram till någon odiskutabel hippieslutsats i stil med "jag gillar mitt sätt, du gillar ditt, på avstånd kan vi gilla varann"...
Jag ser det som den sämsta utgången på varje debatt. Särskilt den här. På sina håll har den iofs inte varit särskilt konstruktiv, när man BARA jiddrar om huruvida spelledaren bör liknas vid en domare, ordförande, regissör, gud eller spelplan är det lätt att ge upp och efterlysa en Killthread. Det leder ju ingen vart! Det är bara meningslös retorik!
Särskilt trött blir jag på pratet om huruvida rollspel bäst bör beskrivas som ROLLspel eller rollSPEL. När vi försöker defeniera var de två polerna ska sitta på vår rollspelsglob, för att våra kontinenter "regelrollspel" och "friform" ska hamna där vi vill ha dem, ja då havererar alltihop.
Rollspel är ett "spel." Spel är en blandning på Underhållning och Utmaning. Så enkelt är det.
Underhållningsbiten är lätt att förstå. Det roliga med fanatiskt regelgoffande är förstås den påtagliga känsla av oförutsägbarhet, det roliga med friformande är att ens handlingars effektivitet inte begränsas av dess rimlighet enligt reglerna, utan efter hur väl Spelledaren tycker att de passar i scenariot.
Ibland är det roligt att lyckas med något fullkomligt vansinnigt, just för att man faktiskt har lyckats "på riktigt" -utan spelledarens hjälp. Så kan det bli med regler.
Ibland är det roligt att ha lyckats med något lika fullkomligt vansinnigt, helt enkelt för att äventyret mår bra av det. Det är grundtanken med friform.
Att friformsmotståndare tar upp historier såsom "SL dödade mig för att han inte gillar min dialekt!" osv kan vi ju inte ta på allvar. Det är ju som att säga "regelgoffarn lät min svettiga köpman möta Griff, Gruff, Svarte Riddaren och Vindhand på en och samma gång, medans Evil och Filundrik dolkade mig i ryggen!" Då pratar vi ju om dåliga spelledare. Sådana kan alla spelsorter skämmas för, utan att det har med spelsättet i sig att göra.
Nackdelar har båda systemen. Rollspelsskrönor i stil med "Min anka hade bara 15% i pilbåge, men innan orchen Blodgoff och hans kumpaner hann fram till maktkristallen hann jag skjuta fyra pilar. Och jag satte tre av dem perfekt i hans polares skallar, medan Blodgoff själv fälldes till marken av en pil mellan benen." har inga motsvarigheter för friformare. Att trotsa alla odds är ju inte lika kul om det är helt och hållet upp till spelledaren.
Spelar man helt och hållet med regler och följer dem slaviskt blir det inte heller alltid så kul. Jag har tex dött flera gånger under ett rollspels första tjugo minuter. Andra nackdelar är att spelarintiativ som "Ah vänta nu, det må vara mördarlianer, men det är likväl ändå lianer. Jag hoppar ut och försöker ta tag i en av de där och svingar mig över på mördarflodhästens rygg" bör premieras om äventyret behöver det, inte mötas av dåliga tärningsresultat och en SL som uppgivet konstaterar "Du missar lianen och faller ned i syraträsket. Victoria hinner inte vakna innan flodhästen är framme vid henne. -rullrullrull- äh, den biter dig, hon dör"
Sedan har vi utmaning. Observera att "hög" utmaning inte är detsamma som "svår". Den sortens utmaning som bör eftersträvas är den som är av varierande karaktär, baserar sig på konfliktlösning som manar till god rollgestaltning av spelarna osv. Här verkar några mena att det finns stora skillnader mellan friform och regelgoffande. Jag tycker de har fel.
Jag nämnde "komma förbi vakterna" innan som ett bra exempel på god utmaning. Här tar jag den igen:
Spelarna skall ta sig in i en stad. Det krävs av dem att de har godkända identitetshandlingar om de skall komma förbi vakterna, som står posterade utanför stadens murar. Här kan spelarna försöka bluffa sig in, övertala någon bonde att smuggla dem in eller kanske muta någon att hjälpa dem in, eller liknande. Utmaningen är således av mer eller mindre utpräglad rollspelskaraktär, och det spelar egentligen ingen roll om vi spelar friform eller enligt regelboken. För ingen regelbok menar ju att man BARA skall slå några tärningar och använda färdigheten "bluffa" eller liknande vid sådana här fall.
Oavsett hur vi väljer att försöka ta oss in, så är det strid mot vakterna som är "bestraffningen" om vi inte lyckas. HÄR kommer således skillnaden mellan friform och regelgoffande fram. Med en friformare får du ett straff som spelledaren tycker är rimligt (efter att ni har "teatrat" en strid och kanske rättegång m.m.) medans det är helt upp till reglerna, tärningarna, tabellerna och rollformulären i en regelvärd. Jag tycker inte skillnaden är så stor. Det finns en viss risk att hela spelgänget dör om ödet vänder dem ryggen (snöpligt, om de började spela för tio minuter sedan) eller att spelarna har tur och slaktar sig in i staden utan förluster (då ångrar spelarna att de gjorde sig till och övertalade bonden att gömma dem i hans tunnor med fisk, fortsättningsvis ämnar de låta svärdsklingorna tala) men det är alltså risker som regelspelarna tycker är värda att ta.
Utifrån DETTA kan man börja fundera över vilka äventyr som lämpligast bör spelas med det ena spelsättet eller det andra. Cineastiska äventyr mår bäst med friform, medan "realistiska" äventyr helt klart behöver fasta ramar och ett mått av oberäknerlighet. Ni kan diskutera vilket som är bäst av dessa bäst ni vill, den diskussionen orkar nog inte jag delta i. De flesta äventyr placerar sig nog någonstans i mitten mellan dessa ytterligheter, och det är också i mitten av friform och regelgoffande de flesta spelgäng tycker att det är roligast att spela.
Så vad JAG vill få ut av den här diskussionen är; när bör man lämna tärningarna därhän, och låta SL styra upp spelet efter hans visioner om äventyret? När bör man sitta bakom spelskärmen med en nyslagen "etta" på en T20 och -trots att man inte VILL att varulven ska dö riktigt ännu- vara opartisk och låta reglerna tala?
Jag börjar fundera om man inte skall friforma ganska rejält inledningsvis, för att gå över till opartiskt spelledande med tärningar och allt mot äventyrets slut?
/Rising
